onsdag 17 juni 2009

Fallande man!

Läste nyligen Don DeLillos strålande 11/9 - roman Falling man. Den var stark, tankeväckande och framförallt exakt i sitt språk, precis som hans tidigare mästerverk Vågen och Under jord. På något sett lyckas DeLillo fånga hur terrorattacken påverkade några nästan vanliga amerikaner. Förde dem samman men samtidigt bort ifrån varandra. Roman är hoppfull och sorglig på samma gång. Den paradox som nu i efterhand framstår som det som attacken mot WTC förde med sig. Den fallande mannen i bokens titel är en person som fotograferades så här på väg mot sin död, denna ödesdigra septembermorgon. I Falling man får denna figur nästan mytiska propositioner som en symbol för rädslan och obegripbara.

måndag 15 juni 2009

Och så ännu mer Chuck Palahniuk.

Jag fortsätter mitt botaniserande i Chuck Palahniuks författarskap. Förstår inte varför det dröjde så länge för mig att upptäcka denna utmanade författare som är en av vår tids främsta (och dessutom skriver litteratur som är "cutting edge" och helt oförutsägbar). Snuff som kom förra året är kanske inte i klass med Haunted eller Rant, men var perfekt för en regnig söndag. En porrstjärna ska spela in sin sista film genom att ha sex med 600 män. Vi får följa tre av dessa förhoppningsfulla kandidater som alla har sina egna motiv för medverkan i projektet.

Snuff
stryker ingen medhårs och är som alltid med Palahniuk småknepig att läsa, men belöningen är stor. Han lyckas här säga något om kändiskap, och kanske framförallt priset för det, samtidigt som vi får en inblick i porrindustrin. Denna världsomspännande pengamaskin som de flesta av oss väljer att ignorera, trots det faktum att den appellerar till mångas mest primitiva instinkter.

fredag 12 juni 2009

Istället för Pygmy, Rant!

Det är sällan som jag inte läser klart en bok som jag påbörjat, men Chuck Palahniuks nya roman Pygmy var tyvärr helt oläsbar. Med ca 60 sidor kvar gav jag upp. Det fanns ingen glädje i läsningen. Synd, för historien om en utbytesstudent ifrån en totalitärstat som kommit till USA för att planera ett terroristattentat var lovande. Dessvärre berättar författaren i from av rapporter skrivna hem av agenten, i stil med hjärntvättat propagandatext. Ett språkexperiment som inte fungerar alls!

Jag gav dock Palahniuk en ny chans och började istället läsa hans roman Rant från 2007. Ett experiment som är betydligt mer lyckat. I form av så kallad "oral history", det vill säg citat ifrån en mängd personer tecknas en imponerande framtidsvision. Huvudpersonen Rant är en rabiessmittad men karismatisk "misfit", som ägnar sig åt den bilburna subkulturen "partycrashing". Det är väldigt medryckande och spännande, i alla fall fram till Palahniuk börjar blanda in tidsresor. Då blir till och med för otroligt för mig!

torsdag 11 juni 2009

Lars Von Trier går vilse i skogen.

På något sätt måste jag ge min gamla favoritregissör Lars Von Trier credd. Han är på många sett den sista stora auteurfilmaren. Han gör som han vill, oavsett de kommersiella möjligheterna eller vad publiken ska tycka. Dessvärre är Antchrist ett praktexempel på konstnärlig film när den är som mest förvirrande, öppen för tolkningar kanske och säkert en favorit för pseudointellektuella, men trots några starka scener poänglös.

Antichrist får mig att må rätt dåligt och har några av de mest sadistiska scener som filmats. Vad poängen är med allt detta våld förstår jag inte och manuset är en katastrof av psykiatriskt trams. Ett par som förlorat ett barn åker ut i skogen, och kvinnan blir sakta galen. Allt illustrerat med halvdana dataanimationer och uppenbar symbolik. Willhem Dafoe och Charlotte Gainsbourg är som alltid strålande. Det är inte deras fel att filmen havererar utan deras regissör som uppenbart tagit sig vatten över huvudet.

tisdag 9 juni 2009

Istället för att åka på festival, läs en blogg.

Någon med mycket humor och självinsikt har satt upp bloggen Jag stannar hellre hemma. Bloggens innehål hör till det roligaste jag sett på länge där han gör sig rolig över sommarens alla festivaler. Han inledde med att formligen avrätta alla hårdrockare som besökte Sweden Rock och kommer nu i helgen såga alla hipsters som besöker Where The Action Is längs fotknölarna! Läs bloggen här: http://jagstannarhellrehemma.blogspot.com/.

måndag 8 juni 2009

On the road (again).

Jag vet att det här är en bok som är obligatorisk läsning i tonåren, men då jag nu ca tio år för sent läser Jack Kerouacs På väg, förstår jag varför den på så många gjort ett sådant intryck. Författarens allterego Sal far med sina vänner kors och tvärs igenom USA, där de lever ett påvert och dekadent liv. Det slog säkert an en sträng under 50 - talets konformistiska Eisenhowerepok och är idag en förebild för all "ung man söker sig själv" - litteratur.

Boken har åldrats förvånansvärt bra och överskattad är den definitiv inte. Ibland blir det lite ostrukturerat när grabbarna planlöst åker omkring, men det finns mycket att upptäcka som läsare. Till exempel ett USA som står vid sidan om och inte kan (eller vill) inordna sig i ett medelklassmönster. Skildringar av begynnande ungdomskulturer och inte minst vänskapens betydelse. Men det som ligger som en bakgrund i hela boken är vad jag uppfattar som en latent homosexualitet. Sals ständiga resekamrat Dean, en karismatiska och närmast mytisk gestalt beskriver författaren med vad som kan liknas vid åtrå. Det är det som känns mest iögonfallande med På väg idag och inte huvudpersonernas destruktiva liv som väckte en sådan aversion när boken gavs ut.

lördag 6 juni 2009

Är bankernas dagar räknade!

Krisen i Baltikum hotar hela det svenska banksystemets stabilitet men det största hotet mot bankvärlden kommer från Afrika! Jan Gradvall har skrivit en briljant och tankeveckande krönika om ett nytt sett att föra över pengar via mobiltelefonner, och framtiden kan redan vara här! Läs artikeln här: http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=503.

fredag 5 juni 2009

Music for girls.


Det känns uppfriskande att en kvinna för en gång skull har skrivit en bok som behandlar ett passionerat förhålande till musik. Det brukar vara grabbarnas domän trots att kärleken till musik är oberoende av kön. Fast Lavina Greenslaws Musikens betydelse för flickor är inte så insnöat nördig som många sådana här böcker brukar vara. I grund och botten är den en uppväxtskildring från 70 - talets England, som gud uppenbarligen glömt bort. Att vara tonåring på den brittiska landsbyggden kan inte alltid ha varit så kul. Men musiken fanns alltid där i bakgrunden. Precis som för många andra blev den för Greenslaw ett tillfälle till flykt ifrån en inte alltid så rolig omvärld.

torsdag 4 juni 2009

Jens Lapidus fuckar upp det!

Jag gillade verkligen Snabba cash. Det var ett sällsynt lyckat försök att skriva "crime" - litteratur i en svensk tappning och Jens Lapidus språk var snabbt och korthugget effektivt. Dessvärre besvarar uppföljaren Aldrig fucka upp mina farhågor om att författaren kommer att få det svårt att nå upp till samma nivå igen. Stilistiskt håller han fortfarande stilen även om det inte längre känns lika fräscht, men miljöerna från Stockholms mörka under värld är ruskiga. Fast historien känns totalt konstruerad och faller ihop halvägs när teorier från Palmemordet kommer in. Huvudpersonerna är den här gången betydligt mer ointressanta än i föregångaren och Lapidus får akta sig så han inte hamnar i den ständiga fällan för svenska thrillerförfattare, nämligen upprepning av tidiga succéer till döds!

tisdag 2 juni 2009

The burning plain.

Manusförfattaren bakom 21 gram och Babel, Guillermo Arriaga har nu regisserat sin första egna film. The burning plain är välgjord och välspelad men inte den omedelbara moderna klassiker som några av de filmer han skrivit manus till är. Den rätta glöden saknas, även om det brinner en hel del i den här filmen där nutid och historia flätas samman. Uppläget är ambitiöst men lite oklart. Dessvärre blir det för mycket såpopera ibland. Men det är egentligen petetisser. Trots allt är The burning plain en kvalitetsprodukt rakt igenom.

måndag 1 juni 2009

Wim Wenders goes to Tokyo!

En massa filmer av Wim Wenders släpps nu på DVD. Bland klassikerna märks även en del udda och sällan visade titlar (som den märkliga intervjukortfilmen Room 666, vilken lyckas fånga autuerfilmens död). Bland dess märks den storartade dokumentärfilmen Tokyo Ga från 1985. Wim Wenders åker till den japanska huvudstaden för att göra en film om en av sina hjältar, regissören Yasujiro Ozu. Istället blir den en film om Tokyo sedd ur en fascinerad främlings ögon. Det spelas golf på skyskrapors tak, japanska kids i rockabillyutstyrslar härjar i en park, i gigantiska arkadhallar spelar ensamma män bort sina pengar och Wenders besöker en fabrik som tillverkar konstgjord mat! Japan var fortfarande något mystiskt under den här perioden och Wim Wenders fångar det i en film som präglas av melankolisk förundran men inget exotiserande!