tisdag 27 november 2012

Elton John goes Philly-soul.

1977 åkte Elton John till Seattle för att spela in ett album med den legendariska Philly-soul producenten Thom Bell (mannen bakom de eviga inspelningarna med Delfonics, Stylistics, och Spinners). Det gick dock inte riktigt som det var tänkt, stjärna och producent kom inte överens, och inspelningarna fick avbrytas  Två år senare släpptes en singel ifrån sessionerna, den idag bortglömda hitlåten Mama Can't Buy You Love, vars b-sida var Are You Ready For Love, en sång som flera år senare "återupptäcktes", och idag nästan har status av en modern standard.

I början på 90-talet dök alla sex låtar som Elton John spelade in med Thom Bell upp på albumet The Thom Bell Sessions. En sedan länge utgången skiva som nu går att höra i sin helhet på YouTube.

Det låter fantastiskt bra (som alltid då Thom Bell är inblandad). Elton John må vara en frustrerad soul-sångare innerst inne, men mer väl-producerad blue eye-soul har han aldrig spelat in, helt befriad ifrån den kitsch och slentrian som Elton John ofta ägnar sig åt. Om albumet hade blivit klart, hade det troligtvis placerat den då uträknade Elton John mitt i dåtidens disco-feber, men det blev bara sex mästerliga låtar, som skvallrar om att klassisk Philadelphia-soul även kan framföras av en britt, och spelas in i Seattle av alla ställen.

måndag 26 november 2012

Dot Santa - världens coolaste tomte.


Har du 750 spänn över? Vill du pimpa upp ditt hem innan jul? Vild du äga världens coolast tomte, som du dessutom kan ha framme året runt? Gör då som jag, och investera i konstglas-tomten Dot Santa, signerad Kosta Bodas unga geni-formgivare Ludvig Löfgren (mannen bakom den "hippa" konstglass-serien My Wild Life). Läs mer om Ludvig Löfgrens konstglass här: http://www.kostaboda.se/formgivare-1/ludvig-lofgren.html#.ULPSGuQyhvA.

söndag 25 november 2012

Det Sjunde Inseglet som Lego.

I dagens DN påstås det felaktigt att Det Sjunde Inseglet finns att köpa som Lego-byggsats. Dessvärre har vad jag vet Lego inte ännu börjat att tillverka auteur-varianter av sina framgångsrika franchise-koncept (Batman, Star Wars mm). Någon kreativ person har i alla fall iscensatt den kanoniserade schack-scenen ifrån Det Sjunde Inseglet med Lego-figurer. Kanske kan Lego hämta inspiration där?

Det Sjunde Inseglet inspirerade även för övrigt Scott Walker att 1969 spela in en av sina finaste sånger: Scott Walker – The Seventh Seal. Betydligt bättre än den i ärlighetens namn rätt tråkiga filmen som stod för inspirationen.


lördag 24 november 2012

Roland Hassel Rides Again.


Jag tror inte att Hassel-fansen kommer att uppskatta mustasch-snutens återkomst i Hasse Privatspanarna, målgruppen är snarare personer med ett lite osunt intresse för Palme-mordet, och som samtidigt har en viss självdistans. I brist på annat att göra (?), hamnar den pensionerade Roland Hassel i den subkultur som har vuxit fram kring mordet på Olof Palme. Där samma uppslag, teorier, och spaningstips vevas i åratal. Något är lurt med mordet på statsministern, men dessa kuffar kommer inte ens nära gåtans lösning.

Regissören Måns Månssons knappt en timme långa film handlar egentligen inte om Hassel alls (andelen polisaction är lika med noll), istället visar han på det smått fåniga i att låta Palme-mordet ta över ditt liv, med klimax i en tafflig rekonstruktion av mordet. Komiken ligger nära, men det finns något tragiskt över de äldre män som jagar en konspirationsteori som gäckar dem. Hassel Privatspanarna är kanske ingen märkvärdig film i sig, men den pekar på det osunda i att gå för långt i sin besatthet.

fredag 23 november 2012

Blondie - ingen film att minnas.


Blondie är ingen film som bjuder på något nytt, trots att det är regissörens bästa film hittills. Tillskillnad ifrån Jesper Ganslandts tämligen usla "experiment"-filmer, är Blondie sevärd, men också extremt konventionell i sitt välkända berättande om den "dysfunktionella familjen". Regissören har gjort en helsvängning rent formmässigt, utan att det för den skull blir något mer än en dussinfilm, som lider av ett för stort komplex ifrån 60-talets auteurer. För någon svensk Visconti är inte Jesper Ganslandt, de episka ambitionerna faller oftast rätt platt.

torsdag 22 november 2012

Album som du inte visste att du behövde höra: My Way (1975).


För ett par veckor sedan dog en viss person med det mäktiga namnet (och med en ännu mäktigare röst) Major Harris. Han kan kanske tyckas vara en fotnot i soul-historien, med inte ens en handfull album, en hit (Love Won't Let Me Wait), och en undanskymd period som första-sångare i Delfonics (efter denna superba smörsoul-trios storhetstid). Men Major Harris förtjänar att ihågkommas för My Way, det mästerliga album som han släppte 1975: Major Harris – My Way.

My Way är intensiv smörig/svängig Philly-soul av högsta karat. Bland annat överträffar Major Harris Frank Sinatra i titel-spåret, och levererar en av alla tiders bästa låtar i den innerliga Jut A Thing That I Do. 70-tals soul blir inte bättre än så här, och varför inte Major Harris hamnade där upp med de andra odödliga soul-stjärnorna ifrån genrens gyllene decennium, är en gåta.

onsdag 21 november 2012

Happy Thanksgiving!


Idag är det Thanksgiving. En mytisk amerikansk helgdag, som vi i Europa turligt nog inte firar. Frågan är om denna högtid som infaller en månad innan jul, har något egentligt existensberättigande (förutom att tvinga ut folk på vägarna strax före julhetsen, och samla dysfunktionella familjer). Å andra sidan är alla ursäkter för att frossa i kalkon välkomna.


tisdag 20 november 2012

Norma Rae är här (igen).


Eminenta återutgivningsbolaget Studio S har precis gett uu Norma Rae på svensk dvd, en av de sista stora 70-talsfilmerna. Filmen ifrån 1979 som gav Sally Field en Oscar, och visade att man aldrig skulle räkna ut veteran-regissören Martin Ritt, är en av få riktiga arbetarklass-skildringar med bett ifrån Hollywood. Titelfiguren sliter hårt i sydstaternas omänskliga textilindustri, och börjar av frustration att arrangera sig fackligt, något som inte sker ostraffat. Norma Rae är baserad på en sann historia, och filmens styrka är dess dokumentära realism, något som för den skull inte gör avkall på underhållningsvärdet.

måndag 19 november 2012

Rapport ifrån Stockholms Filmfestival: Sista dagen.


Jag avslutade en veckas filmfrossa med att gå på filmfestivalens allra sista visning igår kväll. California Solo var kanske inte världens bästa film, men en värdig avslutning på en bra festival-årgång. Med Robert Carlyle i huvudrollen kan det inte gå fel (ge denna stora lilla skådespelare fler huvudroller). Han spelar en avdankad brittisk musiker som minns ett lysande 90-tal, men nu sliter som lantarbetare. Filmen har en del fina twists, men gick också på tomgång emellanåt. Fast bara scenerna där Robert Carlyle spelar in pod-casts, gör California Solo sevärd.

Festivalens sämsta film var en obegriplig italiensk ny-inspelning av The Legend Of Kaspar Hauser. En förvirrande, och genuint usel film, som verkligen var festival-film när den är som sämst (pretentioner utan täckning). Filmen inleddes/avslutades dock med spektakulära flygande tefat. Ufona hade ingenting med resten av filmen att göra, men wow vad coola de är.

söndag 18 november 2012

Rapport ifrån Stockholms Filmfestival: "A smashy film".

Smashed var utan tvekan en av festivalens bättre filmer. En liten pärla om en ung kvinnas kamp mot alkoholism  vilket försvåras av att hon sitter fast i ett äktenskap med en man som enbart är intresserad av att roa sig. Jag hoppas verkligen att Smashed får någon slags svensk distribution, för det amerikansk indie när den är som allra bäst. Utsökt skådespeleri parat med rolig (men besk) dialog. Bara de ångestdrypande scenera ifrån pinsamma AA-möten gör filmen sevärd.

lördag 17 november 2012

Rapport ifrån Stockholms Filmfestival: LCD Soundsystem 4Ever!


Personligen så missade jag den eminenta orkestern LCD Soundsytem under den tid de existerade. Jag trodde att de gjorde "dansmusik", när deras musik i själva verket är kan kategoriseras som "dansant pop". Nu finns dessvärre inte detta ett av vår tids främsta band länge. De gjorde ett bejublat avskedsgig på Madison Square Garden, och la därefter ned verksamheten.

Hela avskedsbalunsen filmades dock, och finns nu paketerad som dokumentären Shot Up And Play The Hits. Fantastiska konsert-scener, ännu mer fantastisk musik (förstås), och till det underfundiga intervjuer med gruppens kreativa hjärna James Murphy. En anspråkslös man som gjorde allt annat än anspråkslös musik.

fredag 16 november 2012

Rapport ifrån Stockholms Filmfestival: Mysig ångest-indie.


En filmfestival är inte komplett, utan lite mysig amerikanska ångest-indie (både gulligt och surt på samma gång). Nobody Walks fyller väl kriterierna. Girls-geniet Lena Durham har varit involverad i manuset, med knivskarp dialog, och pinsamma situationer som följd. En ung tjej ska bo några dagar hos en familj, för att få hjälp med sitt konstprojekt av mannen i huset, det slutar med att hon attraherar nästan samtliga medlemmar i hushållet sexuellt. Det blir både dystert, och roligt i den här fina lilla filmen. Dessutom är stiliga panorama-åkningar över Los Angeles alltid ett plus.

torsdag 15 november 2012

Veckans Film: Isolerad (2012).


Något säger mig att det var ett fåtal personer som letade sig till biograferna i somras, för att se Isolerad. Nu har dock den här svenska psykologiska thrillern släppts på DVD, och når därmed förhoppningsvis ut till en större publik. För Isolerad är en film som inte är dum alls. Sällsynt bra för att vara svensk om jag säger så.

En ensam och asocialt störd norsk läkarstudent, börjar ana onåd hos sina nyinflyttade grannar, eller är bara inbillning ifrån hans ensamma sinne?Allt är inte helt klart i Isolerad, men det förhöjer snarast spänningen i en konsekvent genomförd film, vars regissörs-duo förhoppningsvis går mot en framtid full av cineastiska stordåd.

onsdag 14 november 2012

Rapport ifrån Stockholms Filmfestival: Cherry Baby!


En ung tjej flyr en jobbig hemmiljö, hamnar i San Francisco, halkar in i porr-industrin, träffar en dryg och rik kille  och hittar tillslut förhoppningsvis sig själv. Så kan handlingen i Cherry kortfattat beskrivas. Ingen direkt dålig film, men inte speciellt bra heller. En typisk genomsnitts indie, som nog inte direkt kommer att göre succé utanför filmfestivalerna. Möjligtvis kan vissa att bli intresserade av filmens "realistiska" scener ifrån porrfilms-inspelningar, men Cherry är en film som nog lämnar alla slags åskådare tämligen likgiltiga.

tisdag 13 november 2012

Rapport ifrån Stockholms Filmfestival: Disco-Docu.


Disco-dokumentärer kan man inte få nog av, och det senaste bidraget The Secret Disco Revolution visas nu i veckan på filmfestivalen. Den välbekanta storyn berättas om discons uppgång och fall, där det en gång så bespottade kulturfenomenet lyckades förändra världen mer än vad man först trodde. Fullt av roliga klipp och intervju-personer ifrån "back in the days" (roligast blir det när Village People förnekar att de har någonting med gay-kulturen att göra).

Ur en pedagogisk synvinkel är dock The Joy Of Disco inte helt klockren (en bättre disco-docu hittar ni här: http://thelastdetails.blogspot.se/2012/03/joy-of-disco.html). Det är rörigt och fragmentariskt berättat. Disco-erans stora giganter intervjuas med något undantag inte, och fenomenets rötter i New Yorks underground-scen, och bakgrund i Philadelphia-soulen nämns knappt (liksom det faktum att discon i princip uppstod som ett behov av ha kul under det inte alltför roliga 70-talet).

måndag 12 november 2012

Rapport ifrån Stockholms Filmfestival: Tabu & telefontrakasserier.



Jag tycker verkligen synd om de tjugotal personer, som under det första småsega fyrtio minuterna igår kväll, lämnade visningen av Tabu på Stockholms Filmfestival. Därefter kom magin, och den portugisiska filmen Tabu kan vara den bästa filmen på årets filmfestival.

Genom ett totalt förtrollande magiskt svart/vitt-foto, får vi följa de portugisiska Afrika-kolonisatörernas sista dagar. Dekadens, paranoia, och en känsla av en annalkande katastrof, kastar sitt mörker över en kärlekshistoria. Har Afrika någonsin varit mer hypnotiskt vackert, och samtidigt ekande ödsligt på film?

Något säger mig att Tabu inte kommer på bio/dvd i Sverige (portugisiska filmer brukar inte göra det), men försök att se den här fantastiska filmen ändå på något sätt.

En mindre bra festival-film var Compliance. Trots vetskapen om att filmen bygger på verkliga händelser, gav filmen en misogyn eftersmak. En ung tonårstjej förnedras sexuellt av en feg telefon-voyeur, men den riktigt otäcka känslan infinner sig inte. Möjligtvis haltar skådespeleriet för mycket emellanåt, för att filmen ska få önskad effekt.


söndag 11 november 2012

Missa inte Glengarry Glen Ross 23.55 på TV4.

Ni som inte är nattugglor måste ladda videon i natt. 23.55 ikväll visar TV4 filmatiseringen ifrån 1992 av David Mamets hyllade mäklar-pjäs. Filmen är ett av få lyckade exempel på en pjäs som förs över till filmmediet. Den dammiga teater-känslan är lika med noll, och dialogen mästerlig. En skådespelarensemble som inkluderar Ed Harris, Jack Lemmon, Al Pacino, och Kevin Spacey i högform, hjälper självklart till att, göra den här prat-filmen om frustrerade män på fall-repet till en njutning.

lördag 10 november 2012

Vintage Costello.

Det fanns en tid när en musikvideo kunde bestå av att ett band ställde sig framför en filmkamera mimande sin tänkta hit-låt. En vidare-utvecklingen av TV-framträdanden i underhållningsprogram som tillät en begränsad budget.

Att det överhuvudtaget gjordes en video till min favorit Elvis Costello-låt New Lace Sleeves (ifrån mitt favorit Elvis Costello-album Trust ifrån 1981), var en nyhet för mig. Frågan är om Mr Costello någonsin har sett snyggare ut (världens coolast solglasögon), än i den här videon. Skönt pretentiös svartvit video som ger kontinentala vibbar. Tyvärr hjälpte det inte för att den fullkomligt briljanta kompositionen New Lace Sleeves att bli en hit.

fredag 9 november 2012

Missa inte Fisher King 23.45 på SVT1 i kväll.


Ikväll visar SVT1 Fisher King 23.45. En film som ni inte får missa. Jeff Bridges och Robin Williams bjuder på finfint skådespeleri i Terry Gilliams film ifrån 1991. Med ett hallucinationiskt New York (innan gentrifieringen) som backdrop, får vi följa två inte helt psykiskt friska män, som kanske kan rädda varandra, i vad som kan vara en av de mest sofistikerade "buddy-movies" som har gjorts.

torsdag 8 november 2012

Hamburgs Cinematek.

Hamburgs Cinematek är döpt efter Fritz Langs klassiker Metropolis.
Förutom i Stockholm, har jag besökt cinemateken i Bryssel, Wien, Hamburg, och Amsterdam. Jag tillhör de film-snobbar som försöker leta upp repertoar/repris-biografer när jag är utomlands. Det börjar bli lite av ett måste för mig under mina resor.

Amsterdams splitternya arkitektoniska mästerverk till cinematek får ursäkta, det mysigaste cinematek som jag har besökt ligger i Hamburg. Med en skön gammaldags biosalong, murrig inredning, och kombinerad bar/cafe, ger Hamburgs cinematek den där kontinentala känslan som inte riktigt kan infinna sig i Stockholm.

Jag kan tyvärr inte säga vilka dessa båda herrar är. Något säger mig att de har filmanknytning.

Espresso och kolsyrat iste. Den perfekta kombinationen inför ett biobesök.
Den film som visades den kväll i juni när jag var där, var original-versionen av Cat People. En film som håller än.

Så här ska en biograf se ut.

En riktig biograf har balkong.




tisdag 6 november 2012

Album som du inte visste att du behövde höra: Reflections (1981).


Gill Scott Heron (tyvärr fortfarande mest känd för The Revolution Will Not Be Televised ) framstår efter sin bortgång alltmer som en av alla tiders största soul-figurer. En titan som under 70-talet levererade totalt subversiv soul, där musiken matchade texterna not för not. En sanningsägare om det redan då miserabla tillståndet i USA, som även kunde få det att svänga som få andra.

Gill Scott Herons gyllene år avslutades med albumet Reflections ifrån 1981. En skiva som mest är känd för den långa Ronald Reagan-sågningen B Movie. Bättre analys av den senile cowboy-presidenten, och det land som valde honom har knappast gjorts.

Även resten av Gil Scott-Heron – Reflections innehåller bitande politisk soul, som både är smekfull och aggressiv. Efter det här albumet började allt gå åt skogen för Gill Scott Heron (drogmissbruk & tillslut även fängelsestraff), men det mörka molnen vid horisonten märker man inget av på Reflections.

måndag 5 november 2012

Fylla på månen.



Det är verkligen hel-coolt att det finns ett band som har döpt sig till Drunk On The Moon. Tjusiga affischer kan de också göra (även om jag missade den här spelningen). Jag är inte helt hundra på att Drunk On The Moon fortfarande existerar som grupp, jag har bara hittat två låtar att lyssna på: Drunk on the Moon – Drunk on the Moon. Men dessa två anspråkslösa sånger lovar mer, finstämd skrammel/viskning-pop i Camera Obscuras & Sambassadeurs anda.




Det finns även ett konstgalleri i Australien som heter Drunk On The Moon: http://drunkonthemoon.com.au/.

söndag 4 november 2012

Veckans Film: The Candidate/Bill McKay - Utmanaren (1972).



The Candidate (Bill McKay - Utmanaren) ifrån 1972 är den bästa, och mest realistiska film som har gjorts om amerikansk politik, en film som passar att se inför det kommande presidentvalet. Den fångar den brytpunkt strax innan Watergate, då det fortfarande fanns utrymme för idealism bland all annalkande cynism.

Roberd Redford spelar den progressiva juristen Bill McKay, som övertalas att ställa upp som kandidat i senators-valet i Kalifornien. Han tror sig sakna chans att vinna, och ser där en chans att få lufta sina liberala idéer. Han visar sig snart vara mer populär bland väljarna än han annat, vilket tvingar honom att att konfrontera smärtsamma kompromisser, och den hårda politiska verkligheten.

Den bortglömda geni-regissören Michael Ritchie och manusförfattaren Jeremy Larner, hade båda stor erfarenhet av att jobba med politiska kampanjer, och baserade delvis  Bill McKay-gestalten på den verkliga politikern John Tunney (en vänsterliberal senator ifrån Kalifornien, vars karriär inte blev vad den lovade). Filmen spelades dessutom delvis in genom en udda metod, då man drog igång sin egen "fejk-kampanj" för ge maximal realism. Fiktion och verklighet blandas ihop på ett fascinerande sätt i The Candidate, som fortfarande framstår som den mest sanna film om amerikansk politik som har gjorts (det enda som kommer i närheten är Robert Altmans mästerliga TV-serie Tanner 88).

The Candidate finns på DVD.



lördag 3 november 2012

Amerikansk Höst - no kicks on Route 66.



På tisdag smäller det. Blir Barack Obama en Jimmy Carter-liknande passus i USA:s historia, eller får han en andra mandatperiod på sig att förbättra sitt land? Frågan är hur mycket han kan förändra ens om han skulle få ett av demokraterna kontrollerat representanthus till sin hjälp. USA har varit på dekis i snart fyrtio år, landet har alltid varit extremt ojämlikt, perioden efter andra världskriget var en högst tillfällig suburbia-idyll (som dessutom i mycket var en bluff).

Som uppladdning inför ett presidentval som tråkigt nog inte lär förändra särskilt mycket, kan ni läsa två nya svenska reportage-böcker om ett fattig-USA. Kent Wernes Amerikansk Höst är pedagogisk och skakande. Han reser runt i USA, möter såväl andlig som materiel misär vart han än kommer. Hoppet verkar bortblåst, alltfler verkar drabbas av en insikt att oberoende av vem sitter i Vita Huset, är det kapitalet som bestämmer. De rika blir rikare, de fattiga förblir fattiga, och den en gång så stolta "amerikanska medelklassen" förvandlas sakta till ett skuldsatt fattig-proletariat, när social mobilitet blir en omöjlighet för alla utom de mest driftiga.

Likande insikter får man av Peter Kadhammars Route 66: Och Den Amerikanska Drömmen. Drömmar går i krasch längs den vägsträcka som en gång i tiden symboliserade möjligheter. Nu finns det bara rester av ett land som en gång låg i framkant, det roliga händer någon annanstans, och det enda som kan få USA på rätt köl är troligtvis en politisk och social revolution, som i dagens samhällsklimat framstår som totalt utopisk.