Veckans film: Lacombe Lucien (1974).

Jag skäms över att jag inte har läst något av årets nobelpristagare Patrick Modiano, tyvärr ett symptom på hur lågt i kurs fransk kultur (oräknat fransmännens version av feel good-film) står i det här landet. Däremot har jag sett Modianos debut som filmmanusförfattare, Lacombe Lucien ifrån 1974. Regissören Louis Malles bästa film, en av 70-talets bästa filmer, och en av de bästa franska filmerna någonsin.

Titelfiguren i Lacombe Lucien är förvirrad kollaboratör i Vichy-Frankrike som tvingas konfrontera sin egen humanism när lär känna en judisk flicka och hennes pappa. Filmen är oerhört komplex med sina frågeställningar om skam och skuld, samtidigt som den även osentimentalt speglar hur även "onda människor" har förmågan till att göra gott. Den judiska fadern i filmen spelas för övrigt av den svenska skådespelaren Holger Löwenadler, hans insats i Lacombe Lucien glömmer man aldrig.

Lacombe Lucien ska inte vara svår att hitta på svensk dvd. Prova förslagsvis med ett lokalt bibliotek.

Veckans Film: Wizards (1977).

Wizards (eller Krigets Trollkarlar som filmen fick heta i Sverige) är en av de märkligaste tecknade filmer som har gjorts. Den legendariska animatören Ralph Bakshi som uppfann animerad film för vuxna såg Wizards som en familjefilm, efter att ha gjort en serie tecknade långfilmer som gjorde skandal med fult språk, sex, och våld (men även förnyade den tecknade filmen med banbrytande animation). Wizards är dock knappast en film för barn, den är ofta våldsam och otäck, men även riktigt gullig emellanåt.

Storyn om en post-apokalyptisk värld där en god och ond trollkarl ställs mot varandra är en riktig röra ska erkännas, fast filmens behållning är de fullständigt bisarra animationerna, märkliga figurer och visuellt hänslående bakgrunder som verkligen definierar Ralph Bakshis väldigt speciella fantasi. Det är inte konstigt att det här är regissörens egen favorit bland sina filmer.

Wizards finns att se på Youtube.

Veckans Film: Stenansiktet (1973).

YouTube är verkligen bara bäst. Nu har någon vänlig själ lagt upp Jan Halldoffs utskällda film Stenansiktet ifrån 1973, om uttråkade tonårsgäng i de då nya betongförorterna. En minst sagt märklig film som inte alls är så usel som den dåtida kritiken gjorde gällande (och betydligt bättre än det mesta av vår tids svenska filmer). Stenansiktet har tidigare bara funnits tillgänglig i en utgången VHS-utgåva (symptomatisk för hela Halldoffs produktion), men tack vara morgondagens Cinematek: Youtube, går filmen nu att ses i sin helhet. Jag har tidigare skrivit lite om Stenansiktet här: http://thelastdetails.blogspot.se/2011/09/ta-chansen-att-se-jan-halldoffs.html.

Veckans Film: A Field In England (2013).

Efter den moderna klassikern Kill List, och den nästan lika vassa semesterfilmen ifrån helvetet Sightseers, har nu Ben Wheatleys senaste film fått svensk dvd - distribution av alltid lika vassa distributören Njuta Films (men ingen biograf-release tyvärr). A Field In England är utan tvekan en av de knäppaste, märkliga, och ofta rätt obegripliga filmer som ni kommer att se. Fast självklart är Ben Wheatleys svartvita psykedeliska kostym/kammardrama om ondsint magiska händelser på en ett engelsk fält under 1600-talet, mestadels fullkomligt lysande. Ingenting för er som bara tål mainstream, men ett måste för alla andra.

Veckans Film: Blue Collar (1978).

Efter att ha skrivit några väldigt uppmärksammade manus (bland dessa Taxi Driver) fick det ex-kalvinistiska underbarnet Paul Schrader slutligen 1977 regissera sin första egna film, med ett manus skrivet tillsammans med sin bror Leonard. Blue Collar (eller Avdelning 291 - Detroit som filmen hette i Sverige) är än idag Paul Schraders bästa film som regissör, och en av de stora filmerna ifrån den "New Hollywood"-epok som för en tid verkade lova en framtid för amerikansk film som kombinerade samhällskritik med underhållning.

Blue Collar handlar om något i amerikansk film så sällsynt som industri-arbetare. På bilfabrikernas löpande band i Detroit sliter filmens tre protagonister, de kan vare sig lita helt på sig själva, varandra, sin arbetsgivare, eller ens sitt eget fackförbund. Den tighta kompis-trion består av två svarta och en vit, men filmen gör ingen grej av det, de tre männens vänskap grundar sig på deras gemensamma klasstillhörighet och preferenser, även om de alla tre är fundamentalt olika som personer. De begår ett kollektivt misstag när de bestämmer sig för att råna det lokala facket, något som sätter stenar i rullning.

Paul Schrader ställer i Blue Collar frågor om klass, lojalitet, och skuld, men bjuder även på en bitvis rejält rolig historia, framhjälpt av ett fantastiskt samspel mellan de tre huvudrollsinnehavarna Richard Pryor, Harvey Keitel, och Yaphet Kotto. Samtliga gör kanske sina livs roller här, och komikern Richard Pryor visar sig ha oanade talanger som en dramatisk skådespelare.

Trevlig nog finns Blue Collar att se i sin helhet på YouTube.

Veckans Film: Sometimes A Great Notion/Hårt Mot Hårt (1970).

Om ni behöver ha ett ambitiöst läsprojekt under semestern, kan jag rekommendera Ken Keseys Sometimes A Great Notion (eller Stundtals En Sådan Lust i svensk översättning), en tjock tegelsten ifrån 1964 om en familj av skogshuggare i Oregon bestående av dysfunktionella tjurskallar, som är en av de stora amerikanska romanerna i flera bemärkelser.

Som uppladdning inför denna oförglömliga läsupplevelse, kan ni alltid se filmatiseringen ifrån 1970 (som fick heta Hårt Mot Hårt i Sverige). Huvudrollsinnehavaren Paul Newman fick ta över som regissör pga av kontroverser med den ursprungliga regissören, men Paul Newman lyckades rädda ett tillsynes hopplöst filmprojekt. Ken Keseys episkt komplexa roman blir till en tight film som fokuserar på romanens kärna av familjelojalitet och rädsla för uppbrott. Dessutom finns filmhistoriens kanske mest otäcka drunkningsscen som en liten bonus.

Sometimes A Great Notion/Hårt Mot Hårt finns på svensk dvd.

Veckans Film: De Kriminella/Un Flic (1972).

I veckan har Sveriges bästa dvd-distributör Studio S släppt trenchcoat-noir mästaren Jean-Pierre Melvilles sista film De Kriminella (eller Un Flic på franska) på svensk dvd. Denna kanske största av alla franska regissörer dog på tok för tidigt av en hjärtattack femtiofem år gammal 1973, mitt uppe i sin karriärs kommersiella/kreativa höjdpunkt, där han förädlat sin filmiska stil till absolut förfining.

De Kriminella suddar som vanligt hos Melville ut gränsen mellan poliser och kriminella, där det är väldigt oklart om vem som egentligen är "the bag guy" (eller vem regissören egentligen sympatiserar med). Filmen rymmer spektakulära rån-scener, minimalistiskt skådespeleri, tysta män i stiliga kläder, samt hjärnornas kamp när en genial rånare ställs emot en nitisk polis (Alain Delon i kanske sitt livs roll). Två melankoliska män som visar sig har mycket gemensamt. Sist men inte minst är De Kriminella ett bevis på Jean Pierre Melvilles fullkomligt unika cineastiska stil, med visuellt hänförande bildrutor som rymmer mer mörker än ljus. Kriminalfilm med psykologisk skärpa.

Veckans Film: Scarecrow/Fågelskrämman (1973).

Fågelskrämman kan betecknas som den tänkande personens "buddy - movie". Mitt under den gyllene New Hollywood-epoken släpptes den här existentiella och djupt komplexa filmen 1972, med Gene Hackman och Al Pacino i huvudrollerna som två "luffare" med stora planer, på drift i ett aggressivt USA som de inte längre känner igen. De båda huvudrollsinnehavarna var vid den här tidpunkten unga och heta, helt utan maner eller slentrian i skådespeleriet, Al Pacino har exempelvis aldrig varit så nedtonad som här, medan Gene Hackman som alltid ger järnet.

Fågelskrämman får en extra udd genom att det finns en slags latent homosexualitet i de båda männens skakiga vänskap, även om regissören Jerry Schatzberg hävdade att det var film om mäns högst platoniska kärlek, huruvida det stämmer får väl åskådaren bedöma, men det finns en ömhet i de båda stjärnornas samspel som är smått unikt i mainstream-film.

Cinemateket i Stockholm visar Fågelskrämman på stor duk nu på fredag kl 18.00. Ta er dit om ni kan, filmens naturrealistiska foto är exceptionellt. Filmen finns även på dvd.

Veckans Film: L.I.E. (2001).

L.I.E. är utan tvekan en av de föregående decenniets bästa amerikanska indipendentfilmer. Ändå har filmen förblivit relativt okänd sedan releasen 2001. Kanske för att L.I.E. på många sätt är en djupt oroande film, som behandlar teman som brottslighet, homosexualitet, och övergrepp bland ungdomar "på glid". Filmens titeln är en förkortning för Long Island Expressway, och i villaområdenas till ytan välmående idyll befinner sig en tonårskille utan riktning, han blir ett lätt byte för personer som vill honom illa, eller är det verkligen så? L.I.E är en film som är totalt oförutsägbar, med flerdimensionella karaktärer, något som gör filmen till något alldeles extra.

Veckans Film: The Perks Of Being A Wallflower (2012).

Bra "ungdomsfilmer" växer inte på träd direkt, därför var The Perks Of Being A Wallflower en sådan trevlig bekantskap (trots att titeln gav jobbigt sökta "quirky"-föraningar). Filmen är baserad på en kultförklarad roman ifrån 1999 om en mobbad tonårskilles möte med en samling andra udda existenser som förändrar hans liv.

Vad som gör The Perks Of Being A Wallflower till en sådan genuint ömsint originell film, är främst att den lyckas fånga det tidiga 1990-talet i all sin ocoola fulhet. En tid innan internet, då kassetband fortfarande var en livsviktig artefakt, och nörden var lång ifrån hipp. De klassiska High-School-schablonerna var då fortfarande mer av än realitet än idag (?), vilket i filmen kontrasteras med en skön osentimentalitet i berättandet.

The Perks Of Being A Wallflower finns i alla välsorterade dvd-butiker. Stephen Chboskys litterära förlaga kom på svenska redan år 2000 med den inte helt lyckade titeln Wallflower Konsten Att Titta På.

Veckans Film: A Perfect Couple (1979).

Robert Altman avslutade sitt magiska sjuttiotal med hela tre filmer som var klara för release 1979. Tråkigt nog kom denna trippel publikfiaskon som knappt hittade ut till biograferna, signalera att Robert Altmans status som världens då främsta regissör var över, Men om Quintet är genomusel, Health är en märklig ensemble-film med en känsla av upprepning, är A Perfect Couple det bortglömda guldkornet i Robert Altmans sjuttiotalsproduktion, en film som knappt ens regissörens egna beundrare väljer att lyfta fram.

A Perfect Couple är Robert Altmans alldeles egna variant av en klassisk romantisk komedi (med sedvanlig kalejdoskopisk känsla), och samtidigt ett porträtt av det sena 70-talets post-hippie musikaliska scen i Kalifornien. En bohemisk körsångerska i ett rockband på gränsen till genombrott, blir via en video-dejtingsservice bekant med en tämligen traditionell äldre möbelhandlare. Inte det perfekta paret på pappret, men allt kan hända i en Altman - film.

Kuriosa: Filmens briljant betitlade band Keepin "Em Off The Streets fanns i verkligheten. Dessvärre misslyckades Robert Altman ambitiösa lansering av bandet när filmen blev en flopp.  

A Perfect Couple får ni försöka hitta på import-dvd. Filmens vinyl-soundtrack lär vara ännu svårare att få tag på.

Veckans Film: The Outside Man/Un Homme Est Mort (1973).

The Outside Man (eller Un Homme Est Mort på franska) är en sällsynt lyckad fransk/amerikansk hybrid ifrån 1973. En melankolisk fransk hit-man (suveränt nedtonat spelad av Jean Louis Trintignant) åker till Los Angeles för att genomföra ett tillsynes rutinuppdrag, men han får själv en lönnmördare på halsen (en nästintill fanatiskt psykotisk Roy Scheider). På drift och jagad i en främmande stad, där han knappt kan språket, måste han ta sig hem till Frankrike till varje pris.

Vad som gör The Outside Man till en sådan fantastisk film, är främst miljöerna ifrån ett slitet Los Angeles i början på 70-talet. Vi får se staden genom fransmannens ögon, en blandning av förundran och äckel inför den kaliforniska upplevelsen, något som gör filmen till en av de stora filmerna om änglarnas stad. Sällan har själva staden Los Angeles spelat en sådan central roll i en film.

The Outside Man har ett sällsynt funkigt soundtrack av Michel Legrand. Långt ifrån de mer sofistikerade toner man brukar förknippa med honom.
The Outside Man får ni leta upp på import-dvd, men det är väl värt besväret.

Veckans Film: The Heartbreak Kid/Hjärtekrossaren (1972).

The Heartbreak Kid (som fick heta Hjärtekrossaren i Sverige), är en av 70-talets idag mer bortglömda succé-filmer. Regisserad av den genialiska manusförfattaren Elaine May (men med manus av mainstream-dramatikern Neil Simon), är The Hearbreak Kid en film som både är rolig och inte. En ung, smått tafatt man, överger sin fru på smekmånaden när han får syn på ett blont bombnedslag. Resten av filmen ägnar han åt att försöka vinna sin nya kärlek. Det finns något lätt patetiskt, och nästan sorgligt i huvudrollsinnehavarens jakt på en kvinna som han omöjligt borde kunna få. The Heartbreak Kid är film med fler nyanser än man kan tro, och är på många sätt en slags pendang till Mandomsprovet, dessutom är slutscenen är en av de bästa i filmhistorien.

Idag associerar tyvärr många Elaine May med åttiotals-fiaskot Ishtar (hon har inte fått göra någon mer film efter det), men under 70-talet gjorde hon två filmer till av högsta klass. A New Leaf (1971), och Micky & Nicky (1975). Se dem om ni får chansen!

The Heartbreak Kid finns på dvd, men går även att se gratis på YouTube. Ny-inspelningen av filmen ifrån 2007, bör man dock akta sig för om jag har förstått saken rätt.

Veckans Film: The Following (1998).

Alla filmkarriärer börjar någonstans, Christopher Nolans ständigt stegrande regi-karriär inleddes anspråkslöst med en thriller gjord på ultra-lågbudget. The Following ifrån 1998 är ett utmärkt exempel på att det går att göra film utan i princip några pengar alls (även Nolans fortsatta karriär snarare har varit motsatsen). Vi får i filmen följa en arbetslös man med författar - ambitioner, uttråkad börjar han förfölja främlingen på Londons gator. Denna till synes oskyldiga voyeurism tar slut när han följer efter fel person. Det blir både spännande och små-knepiga intrig-turer, när The Following trots sin korta längd utvecklas till en ren Pandoras ask, av hemligheter och tvetydigheter.

The Following får ni hitta på import-dvd, men filmen finns även att se i sin helhet på YouTube.

Veckans Film: Barfly (1987).

Det har gjorts försök att film Bukowski både före och efter 1987 års Barfly, men Barfly är trots sina brister än så länge den bästa Bukowski-filmen (vågar man hoppas på en filmatisering av Postverket?). Kanske för att den inte bygger direkt på någon litterär förlaga, utan har ett original-manus signerat Charles Bukowski själv. Precis som i hans prosa får vi följa alteregot Henry Chinaskis alkohol-indränkta liv, med all dess dråpliga situationer, och högst tillfälliga triumfer. Mickey Rourke gör en slags imitation av "Jack Nicholson som Charles Bukowski" i huvudrollen (det fungerar trots att Nicholson egentligen är den enda skådespelare som borde kunna fånga Chinanski-figurens triviala cynism).

Det ska inte vara några problem att hitta Barfly på DVD.

Hur bra Barfly än är, så är Charles Bukowski egen skildring av filmens röriga tillkomst i den självbiografiska romanen Hollywood ifrån 1989, än mer underhållande. Se filmen först, och läs därefter boken för maximal utdelning.

Veckans Film: The Proposition (2005).

Just nu är den något olustiga, men utmärkta förbudstids-country noiren Lawlees dvd-aktuell. Med manus av Nick Cave, och regisserad av Vägen - regissören John Hillcoat, är Lawless något alldeles extra, med Guy Pearce som en sällsynt diabolisk skurk.

Cave, Hillcoat, och Pearce har dock samarbetet förut. 2005 gjorde trion den dammiga och våldsamma filmen The Proposition. En slags australiensk western om hämnd och skuld, med ett långsamt, och i slutändan givande tempo. The Proposition är mer introspektiv än Lawless (följaktligen reste sig ett grabbgäng efter halva filmen och gick, när jag såg The Proposition på en folktom biograf vintern 2006), men kanske en bättre film, just för att den inte är publikfriande för en minut.

Det ska inte vara något problem med att hitta The Proposition på dvd. Filmen finns även att se i sin helhet på YouTube.

Veckans Film: The Mechanic (1972).

Den brittiska regissören, och konservativa buspojken Michael Winner har idag avlidit 77 år gammal.  För personer med intresse för 60/70-tals filmer är han ett välkänt namn. Under de här åren spottade han ut sig filmer, av oftast usel kvalité bör det påpekas, även om det fanns gulkorn. Mest känd är han väl för sitt långa samarbete med Charles Bronson, vilket bland annat gav de båda herrarna deras största framgång i karriären med Death Wish 1974.

Death Wish är dock en riktigt usel film, som både är spekulativ, reaktionär, och en blek kopia på bättre hämnd-filmer ifrån samma tid. Istället är det The Mechanic ifrån 1972 som är Bronson/Winner-samarbetets höjdpunkt.

Det är en existentiell thriller som inte är genomgående perfekt, men ändå rätt vass emellanåt. Titeln anspelar på ett slangutryck för professionella hit-men, och för en gång skull passar Charles Bronsons begränsande uttrycksätt som hand i handske, för den kyliga yrkesmördare han här spelar. Vad som gör The Mechanic till något mer än en dussin-thriller med Charles Bronson, är ett smart manus, en lång ordlös prolog, och ett minst sagt oväntat slut.

Också har filmen en homosexuell tvist, när Bronson tar upp en ung man som lärjunge (spelade av den idag bortglömda 70.-talstjärnan Jean -Michael Vincent), mycket av referenserna till de båda männens eventuella ömsesidiga känslor togs bort i det slutliga manuset, men tillräckligt mycket finns kvar för att ge The Mechanic en lätt ambivalent aura.

En ny-inspelning av The Mechanic gjordes 2011, men den filmen ska man om jag har förstått det rätt undvika.

Veckans Film: Kill List (2012).

I fredagens DN, utnämnde Fredrik Strage Kill List till årets bästa film. Efter att ha följt hans rekommendation och sett filmen, är jag beredd att hålla med. Kill List bjuder på genuin skräck, och är totalt oförutsägbar på ett sätt som få filmer är. Det är den bästa brittiska thrillern på åratal, med ett existentiellt djup, som höjer den här hit man-odyssen långt över de flesta andra filmer om våldsamma män. Det grafiska Våldet i Kill List kanske kan framkalla avsmak hos vissa, men det saknar helt spekulation, utan driver handlingen framåt. Kill List är en film som ni måste se om ni törs.

Kill List släpptes i höstas på DVD i Sverige.

Veckans Film: Essential Killing (2010).

Om ni inte kan få nog av snövädret, eller vill få uppleva ett värre öde än att vara insnöad i valfri svensk tätort, rekommenderar jag filmen Essential Killing ifrån 2010. En rättvist haussad film, där en skäggig Vincent Gallo med rabiat blick, spelar en taliban på drift i en snöig polsk skog, på rymmen ifrån en havererad fångtransport (med ett av CIA:s "hemliga" östeuropeiska fängelser som trolig destination).

Regissören Jerzy Skolimowski gjorde med den närmast ordlösa Essential Killing comeback efter åratal utanför rampljuset. En av de stora europeiska regissörerna visade med den här sällsynt laddade filmen att han fortfarande är någon att räkna med (och fick folk att upptäcka hans bortglömda ouevre). Efter att ha sett Essential Killing vill du garanterat aldrig mer gå in i ett snöigt skogsparti, men säkerligen se fler filmer signerade det sanna filmoriginalet Jerzy Skolimowski.

Essnetial Killing finns på DVD.

Veckans Film: Isolerad (2012).

Något säger mig att det var ett fåtal personer som letade sig till biograferna i somras, för att se Isolerad. Nu har dock den här svenska psykologiska thrillern släppts på DVD, och når därmed förhoppningsvis ut till en större publik. För Isolerad är en film som inte är dum alls. Sällsynt bra för att vara svensk om jag säger så.

En ensam och asocialt störd norsk läkarstudent, börjar ana onåd hos sina nyinflyttade grannar, eller är bara inbillning ifrån hans ensamma sinne?Allt är inte helt klart i Isolerad, men det förhöjer snarast spänningen i en konsekvent genomförd film, vars regissörs-duo förhoppningsvis går mot en framtid full av cineastiska stordåd.