måndag 24 oktober 2011

Woody in Paris.


Woody Allen har haft sin största publikframgång på åratal med Midnight In Paris. Oförtjänt om du frågar mig, filmen är inget annat än en lättglöd bagatell som ganska omgående tappar fart. Premissen om tidsresor till 1920 - talet efter midnatt känns som en rolig sketch utdragen till en långfilm. Dessutom finns det inget tryck i skildringen av Paris "gyllene" 20-tal, det blir rätt taffligt och parodiskt med de diverse intellektuella superkändisar som Owen Wilsons frustrerande nutida författare träffar på. Owen Wilson fungerar för övrigt riktigt bra som en surrogat - Woody Allen, det får han gärna fortsätta att göra i flera Woody-filmer, som förhoppningsvis blir bättre än den här, en film som mest känns som en ursäkt för att visa vykortsvackra bilder ifrån den franska huvudstaden.

söndag 23 oktober 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #16 The October Suite (1966).

Vad passar bättre att lyssna på just nu i blåsiga oktober än Steve KuhnThe October Suite? The October Suite specialskrevs av den genialiska kompositören/vibrafonisten Gary McFarland för att framföras av pianisten Steve Kuhn med medmusiker. Det var ett ambitiöst försök att förena klassisk musik och jazz, i vad det legendariska skivbolaget Impulse då kallade för "the third way".

Projektet kan tyckas låta pretentiöst men den musiken här låter lika nyskapande idag som den gjorde vid albumsläppet 1966. Gary McFarlands känsla för melodi och musikalisk stingens lyser igenom på den här ljuva musikens klanger. The October Suite få en verkligen att beklaga Gary McFarlands allt för tidiga bortgång, tänk så mycket mer underbar musik som han kunde ha komponerat. The October Suite är inte jazz och renodlad klassisk musik heller, kanske just det som kan kallas för den "tredje vägens musik".

torsdag 20 oktober 2011

Mordgåtan Olof Palme.

Mordet på Olof Palme är verkligen en enda röra. Det finns en hel del som pekar på att det var Christer Pettersson och lika mycket som inte gör det. Journalisten Gunnar Walls bok ifrån förra året som passande nog heter Mordgåtan Olof Palme ger en sammanfattande bild av mordet, vittnena, teorierna och inte minst den katastrofalt usla polisutredningen. Bara denna amatörmässiga utredning av mordet på landets statsminister får en att misstänka något lurt.

Gunnar Walls bok har faktiskt fått mig att ändra åsikt. Jag har tidigare ansett att det var Christer Pettersson som mördade Olof Palme, men de vittnesuppgifter som finns med i boken har fått mig att tänka om. Flera personer såg makarna Palme tillsammans med en tredje person på Sveavägen, denna person som statsministerparet sammanspråkade med var mördaren. Ett obehagligt faktum som väcker frågor men inte löser mordgåtan.

onsdag 19 oktober 2011

Tejpad näsa x 2.


1974 dök det upp två filmer där dess protagonister spottade brutna och tejpade näsor, till följd av en omgång stryk. Elliot Goulds maniska storspelare i Robert Altmans underskattade mästerverk California Split och Jack Nicholson i Roman Polanskis sönderhyllade La Noir - klassiker Chinatown. En otippad slump eller snodde Polanski den rent visuellt lysande idéen efter att fått nys om Elliot Goulds skadade nos (California Split var i produktion före Chinatown). Vem vet, men en nördig filmgåta är det allt.

måndag 17 oktober 2011

Watch the Landlord.

Cinemateket har idag kickat igång en mini Hal Ashby-retrospektiv med fyra filmer ifrån det gyllene sjuttiotal, då den store regissören inte gjorde något fel: http://www.sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/Aktuella-serier/?title=Hal+Ashby.

En film som Cinemateket tråkigt nog inte visar är Hal Ashbys debutfilm Landlord ifrån 1970. Det är ett riktigt litet mästerverk till film om en överklassyngling som ärver ett nedgånget hyreshus med enbart svarta hyresgäster. Han vill lyx-sanera mot hyresgästernas vilja och den speciella bitterljuva tragikomik som var Hal Ashbys kännetecken uppstår. Landlord bjuder dessutom på rikligt med sköna autentiska New York - miljöer ifrån tiden innan staden förvandlades till en turistfälla.

söndag 16 oktober 2011

En anledning att ta sig till Thielska Galleriet.

Snart är epoken Ulf Linde/Nina Öhman över på det alltmer utskälda och lätt förfalna museet Thielska Galleriet längst ut på Djurgården. En plats där tiden tycks ha stått stilla och som ger en slags känsla av improviserad tafflighet. Nåväl, en gång i sitt liv bör man dock besöka Thielska Galleriet och varför inte nu när Ulf Linde säger bye-bye med att visa sin egen konstsamling. Det är en blandad kompott med många guldkorn och en del usla alster. Mestadels dock fina tavlor och målningar som det kanska är sista chansen att få se. Det faktum att de är upphängda hipp som happ utan någon vidare eftertanke (eller information) får man därför ta.

Utställningen pågår fram till den elfte december. Läs mer här: http://www.thielska-galleriet.se/ .

tisdag 11 oktober 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #17 End Of The Century (1980).

RamonesEnd Of The Century från 1980 var tänkt som Ramones stora kommersiella genombrott, men blev liksom gruppens övriga album en försäljningsmässig besvikelse i USA. Kanske är det därför det här samarbetet med den ökända demonproducenten Phil Spector inte har fått den uppskattning det förtjänat?

Ramones och Spector har mer gemensamt än man kan tro och de förenas i kärleken till den omedelbara poplåten. Phil Spectors legendariska studioperfektionism krockade givetvis med Ramones mer spontana sensibilitet. Faktum kvarsår docka att Phil Spector efter End Of The Century inte har producerat något av värde (eller knappt något alls). Här lyckas han ge ett större djup åt Ramones musik samtidigt, som gruppens "signatur - sound" inte rubbas i grunden. Korta explosiva Ramones - låtar vimlar det av som vanligt, fast med mer "hjärna" i produktionen. Just det som gruppen ofta orättvist anklagades för att inte ha.

måndag 10 oktober 2011

Rekviem för Johnny Ramone.

Om ni inte vet vem John Cummings var, så var han mer känd under sitt alias Johnny Ramone, gitarristen i Ramones som både var republikan och snodde den veke sångaren Joey Ramones flickvän. Om den oomtyckta figur har Bengt Ohlsson skrivit romanen Rekviem För John Cummings som helt utgår ifrån Johnny Ramones perspektiv i första person.

Rekviem För John Cummings var så bra att jag plötsligt har börjat lyssna på Ramones, numera ser jag storheten i detta "simpla" rockband som har fler nyanser än man kan ana. Johnny Ramone var kanske inte gruppens största musikaliska begåvning men väl den skötsamma bandledaren som såg till att gruppen höll ut i tjugo år. Resten av bandet bestod av knarkare, knäppgökar och strulpellar, utan Johnny Ramone inget Ramones.

Hur mycket som är sant i Rekviem För John Cummings kan diskuteras, men huvudpersonen framstår oväntat som en trevlig prick. Jag tror inte att exempelvis Joey Ramone skulle hålla med om det, men faktumet att handlingen utspelar sig när John Cummings håller på att dö av cancer ger honom ett extra drag av sympati. Fast bäst är tillbakablickarna, där Bengt Ohlsson fångat den oglamorösa vardag som var tillvaron i Ramones perfekt.

söndag 9 oktober 2011

Bo Widerberg - vecka på Cinemateket i Stockholm.

I veckan som kommer är det bara Bo Widerberg som gäller på Cinemateket i Stockholm. Alla hans långfilmer visas. Bo Widerberg var Sveriges största filmskapare genom tiderna och hade en förbluffande hög lägstanivå. Han gjorde i princip aldrig en dålig film. Passa därför på att se hans filmer i veckan som kommer, inte bara klassikerna, utan även hans mer bortglömda filmer är ofta utsökta, inte minst de både 60-tals pärlorna Kärlek 65 & Heja Roland.

lördag 8 oktober 2011

Missa inte Baader Meinhof Complex 21.30 på SVT2 ikväll.


Yes, här kommer ett TV - tips till. SVT2 visar 21.30 ikväll Baader Meinhof Complex, en välgjord och tämligen rak filmatisering av RAF, den vänsterterroristgrupp som satte skräck i Västtyskland under 70-talet. Det blir en informativ historielektion om hur även de mest välmående samhällen kan föda ondska, om allt för mycket i det förgångna sopas under mattan. En viss oklädsam terroristromantik pareras av total realism i skildringen av RAFs illdåd. En världsfrånvänd terroristgrupp var medlemmar bestod av vilseleda idealister, revolutionsromantiker, knasbollar och naturligtvis främst rent kriminella personer.

fredag 7 oktober 2011

Missa inte Street Kings 22.00 på SVT1 i kväll.


22.00 i kväll visar SVT1 Street Kings. En frän och underhållande polisfilm ifrån 2008 som tillhör de senaste årens bättre bidrag till subgenren LA-noir. Street Kings bygger på ett scenario av James Ellroy, vilket märks i den fräna feberaktiga stämningen och grova jargongen poliserna emellan. Dessutom bjuder den här pulpiga snutrullen på riktigt sköna Los Angeles - miljöer. Det är något som alltid uppskattas.

onsdag 5 oktober 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #18 Changeling (2008).


Min favorit bland Clint Eastwoods egenkomponerade soundtrack är utan tvekan Changeling. En film som växer när man tänker tillbaka på den, men när jag såg filmen var det filmmusiken som jag främst fäste mig vid. Clint EastwoodChangeling har ett otroligt sorgset melodiskt ledmotiv och hela soundtracket andas de klassiska filmmusik - kompositörerna, flera av dessa skrev under 60/70 - talen musik till några av Clint Eastwoods filmer, men nu komponerar Clintan lika tidlös filmmusik själv.

tisdag 4 oktober 2011

Clint Eastwood som musiker.

Den enda ljusglimten med den misslyckade "moderna" cowboy-filmen Bronco Billy ifrån 1980 var Clint Eastwoods duett med Merle Haggard i Bar Room Buddies. Clint Eastwoods musikaliska sidokarriär inledes för övrigt redan under tiden som TV-stjärna i Rawhide i början på 60-talet, då han spelade in smäktande cowboy-ballader: Clint EastwoodRawhide's Clint Eastwood Sings Cowboy Favorites, kul att höra och inte alls så dåligt som befarat, även om rösten kanske är bättre numera, charmigt rostig i början här: Jamie Cullum and Clint Eastwood – Gran Torino - feat. Clint Eastwood as Walt Kowalski.

Något musikaliskt skämt är sannerligen inte Clint Eastwood och på senare år har han ofta skrivit filmmusiken själv till sina filmer. Något han har visat sig ha en oväntad talang för. Det enda bra med hans senaste usla film Livet Efter Detta var faktiskt musiken: Clint EastwoodHereafter: Original Motion Picture Score.

måndag 3 oktober 2011

Min guide till Clint Eastwood.

De två filmer som Clint Eastwood gjorde tillsammans med en apa är faktiskt rätt underhållande i all sin dumhet men det finns betydligt bättre filmer som Clintan har varit involverad i. Här kommer min guide till vilka av Eastwoods filmer som är sevärda (Dollartrilogin, hans sena kritiker/publisuccéer och den första Dirty Harry-filmen antar jag att alla har sett, obligatoriskt för alla med ett minsta filmintresse).

Coogans Bluff (1968): Rå och reaktionär polisfilm, där Clintans landsortspolis kommer till New York för att rensa upp, storartad underhållning om man bortser ifrån unken macha-moral.

Kellys Hjältar (1970): Rolig blandning av äventyrsfilm och krigssatir. Främst för att Donald Sutherland spelar en utflippad hippie-soldat som är malplacerad mitt i det andra världkriget.

Korpal McB Anmäld Saknad (1971): Udda och klaustrofobiskt kammardrama om en skadad soldat som söker skydd på en flickskola. Det närmaste Clint Eastwood kom dådtidens radikala New Hollywood - strömningar.

Mardrömmen (1971): Eastwoods regidebut där han råkar ut för en stalker. Få filmer han har regisserat sedan dess kommer upp i den här filmens klass. Genuint obehaglig final.

Mannen Med Oxpiskan (1973): Nattsvart och originell western-film som är min favorit bland de filmer där Clint Eatwood är cowboy.

Flykten Från Alcatraz (1979): Realistisk och kärv fängelsefilm. En av få bra filmer som Clint Eastwood gjorde under de här åren.

A Perfect World (1993): Clint Eastwoods bästa film. Ett mästerverk om en jakt på en rymling som inte lämnar någon oberörd.

Midnatt I Ondskans Och Godhetens Trädgård (1997): Utskälld bestseller -filmatisering som är bättre än rykten. Underskattat sydstatsdrama.

Absolut Makt (1997): Spännande och laddad thriller. Gene Hackman är utmärkt som en moraliskt tveksam president, liksom Eastwood i sin bästa insats som åldrad hjälte.

Flags Of Our Fathers (2006): En film som inte alls fick den uppskattning som den förtjänade. En välgjord historielektion om behovet av (och priset för) hjältar i krigstid.

Changeling (2008): En modern klassiker? Troligtvis den mest formmässigt fulländade film som Clint Eastwood har regisserat.

söndag 2 oktober 2011

Svensk Clint Eastwood-biografi.

Det finns många böcker om det idag så omhuldade populärkulturella fenomenet Clin Eastwood, frågan är dock om inte Michael Tappers korta nya biografi är den enda bok ni behöver läsa om Eastwood och hans filmer (men kanske inte om du vill ha snaskiga och skabbiga detaljer ifrån stjärnans privatliv).

Michael Tapper påpekar att Clint Eastwood är intressantast som fenomen. Han har gått ifrån att vara föraktad av etablissemanget till att hyllas i de finkulturella kretsar som på 70-talet aldrig frivilligt skulle ha sett en film med honom. Självklart är det en bedrift av Clint Eastwood att hålla sig kvar i Hollywoods topp under mer än fyrtio år, men som Michael Tapper påpekar är hans biografi ojämn. Även om Tapper kanske är lite väl sträng så finns det väl bara en handfull filmer av eller med Clint Eastwood som kan betraktas som tidlösa klassiker. Mycket är dåligt och framstressat, speciellt filmerna ifrån åren 75-85 känns hopplöst usla idag. Och även om Clint Eastwood idag behärskar själva hantverket till fulländning, väljer han fortfarande ofta tveksamma projekt. Hans senaste film Livet efter detta kan vara den tråkigaste film som jag har sett i år, men storheteten med Clint Eastwood är hans produktivitet, snart är hans J. Edgar Hoover-biopic här, en film som mycket väl kan vara alldeles strålande.

lördag 1 oktober 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #19 Subtítulo (2006).

Subtítulo var det album som inledde Josh Rouses spanska exil 2006 och markerade ett brett skifte i hans musikaliska skapande. Josh RouseSubtitulo följde efter de båda ambitiösa och intrikat producerade albumen 1972 & Nashville, och sågs därför av många som en lättviktig produkt. Den uppenbara charmen i Josh Rouses nya avslappande förhållningssätt till sin musik passerade många förbi, liksom det faktum att låtmaterialet här är lika starkt som på de båda hyllade föregångarna. Att intrumentaliseringen är mer avskalad gör dessutom att själva essensen i låtarna framkommer starkare.