Och så sommarens sista konsert!

Trots att en viss mättnad hade infunnit sig efter Propaganda så masade jag mig iväg till Mosebacke för att se Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet (Weeping Willows sångare kompad av bland annat delar av Oddjob). Deras sextiotalsdoftande vokaljazz är kanske inte nyskapande men riktigt bra, och dessutom finns det utrymme för äventyrliga improvisationer från Oddjob-grabbarna mitt i all skönsång av Magnus. Och att cover-valen är oförutsägbara gör att det blir något mer än ett sidoprojekt. Missa inte chansen att se denna konstellation live i höst och deras skiva som släpps i veckan är inte dum den heller.

Propaganda: Dag 2.

På andra dagen av Propaganda kom jag i slutet av Name the Pets set. Tjejen som ligger bakom detta roliga gruppnamn är tjusig och allt framförs med stor entusiasm. Men speciellt bra är hennes upphottade eurodisco inte. Bra är däremot Suburban kids with biblical names. Detta glasögonbands hemmasnickrade pop är som alltid supercharmig, men kanske är de för små för den stora scenen, musiken tenderar att förlora lite konturer. Därefter följde ett par mindre intressanta akter och jag lämnade festivalområdet.

Jag återvände lagom till en kort uppvisning i konstsimm som följdes av dagens överraskning: The Teenagers. Efter en tveksam start spelade de upp sig och fick upp ett riktigt tight sväng. Synd bara att detta lovande band inte spelade längre. Sedan kröp jag ihop uppe på läktaren och lyssnade på Ingentings traditionella svenska rock. De ligger över genomsnittet i genren och har några riktigt starka låtar men bjuder ändå inte på något speciellt.

Sedan kom det band som jag sett fram emot mest: Camera Obscura. De bjöd på ett proffsigt och lite kyligt gig. Trots att det var hur bra som helst misstänker jag att deras barocka pop låter ännu bättre inomhus. Hela festivalens bästa spelning följde därefter när Florence Valentin äntrade den stora scenen. Vilket band, vilka låtar, vilken scenshow och vilket patos. Frågan är om de inte bara är ett av Sveriges bästa band utan även bland det bästa man kan se i hela världen för tillfället. Dessutom är den bedrift att göra politisk musik utan pekpinnar.

Efter det var jag så utpumpad att jag inte riktigt orkade sen något mer. Och när Mikee Snow inte lät något vidare så valde jag att cykla hem. Nöjd med att ha sett ett par riktigt bra spelningar!

Propaganda: Dag 1.

Första dagen av Propaganda var väl så där om jag ska vara helt ärlig. Det var dock inte spelplatsens fel. Ett bättre ställe att anordna en festival på än Eriksdalsbadet kan knappast finnas. Stort och rymligt med god möjligheter att sitta ner, bland annat den fantastiska läktaren!

"Nyjazzduon" Wildbirds & Peacedrums inledde och precis som på skiva lät det fördjävligt "live". Experimentell musik när den är som sämst. Strax efter gick det hajpade stjärnskottet Hajen upp på den stora scenen, som dock kändes för stor för hennes känsliga visor. Dock så bjöd hon på en fin cover av Beach Boys Dont worry baby och det känns som hon kan bli något stort en dag. Parken följde därefter och de blev dagens överraskning. Efter lite teknikstrul så fick de upp ett djäkla partysväng och en saxofon i bandet är alltid ett plus.

Dagens bästa konsert var dock Johnossi, denna gitarr/trummor-duo bjöd på ett sådant drag och sväng att jag genast fick en ny favorit. Dessutom med mycket starka låtar i rygger. Därefter försvann jag ut på Söders höjder för att äta indisk mat och kom tillbaka till andra halvan av Jenny Wilsons set. Det lätt överaskande mycket bra med ett storband i ryggen. The Deportees som är utmärkta på skiva lyckades däremot inte få till sin fina radiorock på scen. Det blev tråkigt och oinspirerat Jag skippade Lycke Li för en fikapaus och då jag kom tillbaka kröp jag upp längst uppe på läktaren för att slippa Steve Akois rätt hemska hipstertekno.

Sedan var det dags för den avslutande konserten och det som hela dagen hade varit en uppvärming för: nämligen MGMT. Att se en konsert i regn är en upplevelse och naturligtvis svängde det bra emellanåt. Men ibland blir det lite för flummigt. Vet inte om denna nya form av "experimentell rock" från staterna riktigt passar mig. Cyklade därefter hem i ösregn med förhoppningar om många fina konserter idag!

Edward Kennedy R.I.P.

Nej, Edward Kennedy blev aldrig amerikansk president och hans upphausade utmaning om den demokratiska presidentkandidat-nomineringen 1980 slutade i fiasko för alla inblandade. Teddys självupptagna kamp då nomineringen redan var förlorad var en bidragande orsak till att Ronald Reagan besegrade Jimmy Carter stort i presidentvalet i november samma år, och därmed satte punkt för den liberala eran i amerikansk politik. Ironiskt nog ledde dock de grusade presidentambitionerna till att Edward Kennedy blev de senaste 25 årens främsta försvarare av just klassiskt liberal och progressiv amerikansk politik. Att han dog innan hans livslånga dröm om en allmän sjukförsäkring har röstats igenom känns oerhört tråkigt. Nu då han är borta måste man minnas en man som trots sina personliga tillkortakommanden blev en framgångsrik politiker och lagstiftare, och frågan är vad som nu händer med Kennedy-klanen. Är deras dagar som en maktfaktor i amerikansk politik nu oåterkaligen slut?

Inglourious Basterds.

Naturligtvis var det bara en tidsfråga innan Quintin Tarantino skulle gör sin egen homage till de äventyrsfilmer med andra världskrigstema som var så populära på 50 och 60-talet. Jag befarade att Inglourious Basterds skulle vara tämligen enkelspårigt våldsam men Tarantino överraskar positivt. Handlingen drivs fram mer av dialog än action och det pratas mer tyska än engelska. Regissören uppdaterar ett föråldrat filmkoncept och får till en av årets mest underhållande filmer på kuppen. Förutom en spännande rollbesättning och cinematografisk proffsighet, så är det de små scener som liksom faller utanför mallen som gör filmen. När några nazisters dumma gissningslek överraskande övergår våld eller då filmens hjältinna förbereder sig för sin stora kväll till tonerna av David Bowies ledmotiv till Cat people uppstår det stor filmmagi. Och dessutom återvinner Tarantino som vanligt en massa gammal fin och lite bortglömd musik. Bland annat flera stycken signerade Eniio Morriconne. Man tackar för det.

Il Divo - facinerande röra!

Giulio Andreotti var italiensk premiärminster hela sju gånger och har suttit i landets parlament sedan 1946. Fortfarande idag, nu som senator på livstid är han en maktspelare inom italiensk politik. En mycket märklig film om honom, Il Divo går nu på svenska biografer. Filmen ställer mer frågor än ger svar. Hur kunde en sådan färglös och tråkig man få en en sådan makt och trots öppenbart samröre med såväl maffian som med neofascistiska organisationer? Filmen snuddar vid detta men man kommer inte Andrreotti närmare. För att man ska få ut något av Il Divo krävs det nog att man har kunskap och intresse av italiensk politik. Överhuvudtaget är det här en sällsynt rörig och osammanhängande film. En oortodox blandning av speldokumentär, satir och fantasi som trots allt blir fängslande. Den historia som trots allt berättas är bitvis helt otrolig och får åskådarna att tänka till, och sukta efter mer.

Tunnelteater!

Några kreativa personer som kallar sig för Tantoteatern har kommit på den briljanta idéen att sätta upp en pjäs i en gammal tågtunnel vid Årstaviken. Harold Pinters Mathissen spelas där ett fåtal gånger till och jag uppmanar alla som kan att gå och se den. Pjäsen är i sig bra och Pinter är en dramatiker som även de som inte gillar teater borde kunna uppskatta. Men framförallt är det själva spelplatsen som gör det. Pjäsen är klaustrofobski med två män instängda i ett källarrum, och det blir extremt suggestivt när man som publik sitter fast i mitten av en mörk tunnel. På något sätt försvinner alla distraktioner och man kommer skådespelarna närmare. Vi får hoppas att det här inte blir den sista kulturella aktivitet som sker på denna nya utmärkta spelplan.

Pelham 1 2 3: Orginalet.

Nog för att Tony Scotts nya version av The taking of Pelham 1 2 3 är strålande men originalet är som ofta alltid bäst. Filmen från 1974 har inte bara en av filmhistoriens snyggaste posters utan är även en av 70-talets bästa (och mest underskattade) thrillers. New York är skitigt och farligt (liksom dess tunnelbana) och Walter Matthau har den trovärdighet som tunnelbanebyråkrat som Denzel Washington aldrig kan få. Dessutom är skurkarna under Robert Shaws ledning betydligt mer kyliga och dämpade än Travoltas anhang. Just därför blir de också mer otäcka. Förhoppningsvis får Tony Scotts film folk att kolla upp den oöverträffade föregångaren, för det är den värd!

Pelham 1 2 3 remade.

Jag ogillar rent generellt nyinspelningar av gamla klassiker, och speciellt om det är en av mina favoritfilmer. Tror dock att jag är rätt ensam om att betrakta The taking of Pelham 1 2 3 från 1974 som en stor film, och jag förstår att storyn om några bovar som tar ett tunnelbanetåg som gisslan är ett koncept som skriker på återanvändning. Tony Scotts nyversion (med den svenska titeln Linje 1 2 3 kapad) är den bästa film han gjort på åratal. Mindre bombastisk än vanligt men lika tekniskt proffsigt gjord som alltid. Läckra scenerier från New Yorks tunnelbanesystem och en grym birollsbesättning gör att man njuter av spänningen. Ända fram till det förutsägbara slutet. Ibland skulle det faktiskt vara kul om skurken kom undan som omväxling. Något som sker i verkligheten men aldrig i amerikanska blockbusters!

Översatta filmtitlar!

Förr i tiden översatte man i Sverige mer eller mindre alla engelska filmtitlar. I bland blev det bra som då On the waterfront fick namnet Storstadshamn. Men oftast tyvärr pinsamt som när Steelyard blues fick heta Operation helknäpp efter huvudrollsinnehavaren Donald Sutherlands figur i Kellys hjältar. En Facebook-grupp har hursomhelst tagit upp traditionen igen (http://www.facebook.com/photo_search.php?oid=48129717508&view=all). Och vi kan skratta och vara glada över att vi slipper missvisande titlar som den ovan!

Tjuvarnas stad.

Årets mest underskattade roman? Frågan är om inte David Benioffs i Sverige sorglit förbisedda Tjuvarnas stad (City of thieves), är en bok som nog de flesta har missat att kolla upp. Uppföljaren till hans mästerliga debut 25th hour visar med all tydlighet att Benioff genast borde sluta upp med att skriva manuskript i Hollywood och istället satsa helhjärtat på sitt författarskap Med språklig precision berättar han en otäck men även varmhjärtad historia om två unga män som under Leningrads belägring tvingas att få tag på ägg, med livet som insats. Något som i praktiken var omöjligt under de fruktansvårda villkor som stadens medborgare levde i under krigsåren, när det var brist på allt.

Tjuvarnas stad är både stor underhållningslitteratur och något betydligt mer seriöst. Jag som egentligen inte gillar historiska romaner grips starkt av Benniofs berättelse där de tidsenliga detaljerna är utsökt utmejslade. Man får en helt annan bild av vardagslivet under Stalins styre (och naturligtvis också världskriget). Men framförallt är det här en roman om vänskap. En vänskap som sakta växer fram mellan de två huvudpersonerna och får dem att göra saker för varandra som de trodde var omöjliga.

Assar från början.

Förlaget Nisses böcker måste ha en eloge för att man äntligen har lyckats få struktur på albumutgivningen av Ulf Lundkvists briljanta Assar-serie (till vardags i DN). Dessutom tänker man sig att ge ut serien från början igen i kronologisk ordning, i billiga häften. Först ut är Så började det och nivån är förvånansvärt hög redan i den egensinniga seriens begynnelse!

Fin fransk avslutning.

SVTs franska filmvecka avslutas på bästa sätt med Mannen, hustrun, älskaren som visas 21.05 på SVT2. Clude Chabrols film från 1968 har kanske åldrats lite, det är mycket prat och lite action i berättelsen om en man som bestämmer sig för att mörda sin hustrus älskare. Dock är det här en film som känns gammaldags på ett positivt sätt, bra foto och fina, typiskt franska borgerliga miljöer. Säkert hanterat av en regissör som då stod på sin kreativa topp.

Lego at the movies.

Dagens bästa nyhet var helt klart att det en dataanimerad film som bygger på Lego. Det kan säkert bli riktigt bra, för legogubbarna är ju riktigt coola. Dock skulle det nog vara ännu roligare med en spelfilm med legotema!

Stad av sten och rök.

Den amerikanska serietecknaren Jason Lutes har ett jätteprojekt på gång. I tre volymer kommer han att skildra Berlins turbulenta historia i skarven mellan tjugo och trettiotalen. Vad som inledes som hela Europas kulturella hopp och slutade med det nazistiska maktövertagandet. Två delar har hittills blivit klara: Stad av sten och Stad av rök, den sistnämnda kom tidigare i år. Det är lätt att bli imponerad av Jason Lutes ambitioner, serien har en bredd som en episk roman och bilderna tar fasta just på storstad, med arkitekturen och folkvimlet i fokus. Det här skulle kunna bli en utmärkt TV-serie för den mängd olika personer som flimrar förbi är alla "vanliga" Berlinare, samtidigt som de var och en är en del av stadens öde. För här finns de alla: bohemerna, de nyinflyttade, kommunisterna, konstnärer, intellektuella och naturligtvis nazisterna. Det tragiska slutet på den här historien känner alla till, och Lutes seriesvit visar hur detta sakta blev ett faktum när många var upptagna med något annat. Det finns en moral i botten men Lutes styrka är att han aldrig blir predikande i sin stränga realism!

Missa inte Signalementet på SVT2 tisdag kväll!

SVT har den här veckan fransk filmvecka och programmet ser otippat intressant ut. Klockan 22.30 på tisdag visas den kanske mest sevärda filmen, Claude Lelouchs Signalementet från 1962. Denna korta film innehåller kanske inte så mycket substans men desto mer härlig experimentlusta i foto, klippning och musik. I mycket är den en förövning inför hans stora internationella succé En man och en kvinna som han gjorde något år senare men frågan är om inte kvällens film är strået vassare!

En bok för heta sommardagar!

Bokförlaget Atlas måste ha en eloge för sin satsning på att återintroducera Joan Didion för den svenska publiken. Nu senast har Bönbok för en vän från 1977 återutgivits och den är bra, och inte bra om ni förstår vad jag menar. För första gången blir jag ibland irriterad på Didions kyligt distanslösa stil och man önskar sig lite mer känsla i denna plågsamt ojämna roman. Uppenbarligen är den här berättelsen om två kvinnor som möts i ett fiktivt och gudsförgätet mellanamerikanskt land skriven vid poolkanten. Och passar därför att läsas utomhus, heta sommardagar när man behöver en bok som lämpar sig för att lägga i från sig. För det gör man ofta med Bönbok för en vän. Ett tecken på att Joan Didion här, trots en sedvanliga skärpa i språket skrev en rätt tom bok om gammaldags och sysslolös amerikansk överklass, kryddat med lite kittlade 70-tals sensationer som tidsmarkörer!

Night Movies.

Under min uppväxt så var dey en höjdpunkt med alla gamla filmer från 60, 70 och 80-talen som visades nattetid på TV 3 och Kanal 5. Det var dessa filmer som grundlade mitt filmintresse och lärde mig att se skillnad på bra och dåligt. Idag med alla filmkanaler är det mer sällsynt med att hitta godbitar i de reguljära kanalerna tablåer, men TV 4 brukar på fredags och lördagsnätter att visa en del bra filmer på okristliga tider. I natt går så väl Cape fear som About Schmidt, två finfina "nästan klassiker" båda två. Och missa för gudsskull inte The Door in the floor som börjar 23.15 på SVT1. Det är den isärklass bästa John Irving- ilmatiseringen.

The Lazarus project.

Alexandar Hemon. Lägg det namnet på minnet. Efter att ha läst hans roman The Lazarus project som gavs ut förra året är jag övertygad om att han kommer bli en av de kommande årens stora författare. För det här kan vara det bästa som jag läst i år. Den Bosnienfödda amerikanen Hemon har skrivit en hypnotiserande berättelse om ett alterego som brottas med sina båda identiteter, som bosnier och amerikan, samtidigt som han försöker skriva en bok om en viss Lazarus, en judisk immigrant som sköts ihjäl av Chicagos polischef 1910. Ett projekt som tar honom till Europas östliga granntrakter. Områden som både är fast i det förflutna och försöker ta sig in i den nya tiden. Detta löper parallellt med historien om Lazarus och på något sätt går de in i varandra. Det skapar en mångbottnad och gåttfull helhet som blir en oförglömlig läsupplevelse.

Gentlemen goes to the movies (or the TV really).

Dagens DN innehåll verkligen en positiv nyhet. Min favoritbok, Klas Östergrens Gentlemen från 1980 ska äntligen filmatiserats. Det är på tiden, få böcker har en sådan filmisk känsla. Det bästa av allt är att Sveriges kanske mest begåvade regissör Mikael Marciman ska regissera TV-serien och att Östergren själv skriver manus. Det garanterar en viss kvalité. Nu är det bara att hålla tummarna för att rollbesättningen blir lyckad. David Dencik som Henry Morgan vore klockrent!