Fem bra album från 2009!

Observera att det här inte behöver vara årets fem bästa album. Det rör sig istället om fem bra skivor som kom ut i år och som jag vill lyfta fram, eftersom jag har lyssnat mycket på dem.

Richard Hawley – Truelove's Gutter är utan tvekan årets bästa album. Äntligen har han fått till en helgjuten skiva med bara topplåtar. Sorgsna och känsliga ballader framträder i genialiska arrangemang. Bättre än så här blir det inte.

Chris Isaak – Mr. Lucky är även det en sorgsen men bra skiva. Årets mest förbisedda album om du frågar mig. Chris Isaak är en fantastisk sångare och låtskrivare som i sina sånger fångar något väsentligt om att vara människa, samtidigt som det ges ekon av en tid som flytt.


Ett nytt album med Wilco är alltid en världshändelse. Wilco – Wilco [the album] är kanske inte bandets bästa album, men ändå bättre än det mesta ifrån 2009. Som alla deras skivor växer den efter upprepade genomlysningar!

Till skillnad ifrån mitt stora jazzår 2008, blev det inte så mycket jazz i år. Hypnotic Brass Ensemble – Hypnotic Brass Ensemble får symbolisera årets jazzlyssnande och visar att den här musiken fortfarande har en framtid. Vilket sväng, vilket ös, vilket blås!

Jag vet att jag har tjatat om det här albumet tidigare på bloggen. Men Clint Mansell – Moon är nog årets upptäckt för mig. Musik till en mästerlig film som till och med överträffas själva filmen. Är Clint Mansell den nya Ennio Morricone?

Årets 20 bästa filmer (på bio).

1. Benjamin Buttons Otroliga Liv.
2. Synecdoche New York.
3. Milk.
4. The Damned United.
5. Che - Argentinaren.
6. The Hurt Locker.
7. Inglorious Basterds.
8. The Informant.
9. Watchmen.
10. Fighting.
11. The Brothers Bloom.
12. The Pride & The Glory.
13. Cadilac Records.
14. Linje 1 2 3 Kapad.
15. Tvivel.
16. Solisten.
17. Public Enemies.
18. Sunchine Cleaning.
19. The Reader.
20. Taking Woodstock.

Nog såg jag bra filmer på bio 2009 alltid. Visst bättre filmår har det kanske funnits och ingen av de här filmerna är väl ett tidlöst mästerverk i klass med förra årets Before The Devil Knows Your Dead och There Will Be Blood, även om berättelsen om Benjamin Button är så nära en oförglömlig klassiker man kan komma. I övrigt är det bara att konstatera att de bästa filmerna som alltid görs i Hollywood. Trots allt snack om den kreativa Hollywood - filmens död, fortsätter denna filmindustri att producera ett antal kvalitetsfilmer varje år!

Världens bästa namn på ett album!

Daniel Gilbert – New African Sports, Soul Café Club No 1 är utan tvekan årets albumtitel. Att döpa sin debutskiva till New African Sports, Soul Caf''e Club No 1 är bara så djäkla coolt! Själva albumet låter helt okey, men inte mer. För lite afrikanska influenser och soul kanske!

Mitt svar från ministern!

Efter att ha sett Sharkwater blev jag så upprörd att jag skickade ett mail till miljödepartementet, där jag krävde att Sverige ska förbjuda hajfensfiske. Efter några veckor fick jag faktiskt svar:

Martin!

Tack för ditt e-brev angående hajfiske. Du skrev ursprungligen till miljöminister Andreas Carlgren men eftersom det är jag som har hand om fiskefrågorna så kommer svaret från mig.

Jag vill inledningsvis poängtera att regeringens inställning är att djur ska behandlas med respekt och värdighet. Jag tycker precis som du att det är upprörande när djur behandlas illa och förfarandet att skära av hajfenor, så kallad ”finning”, är inte acceptabelt.

Sverige har anslutit sig till EU:s förordning (EG) nr 1185/2003 om avlägsnande av hajfenor ombord på fartyg. Förordningen innebär att finning är förbjudet i alla gemenskapsvatten och för alla gemenskapsfartyg världen över. Sverige och övriga EU är också pådrivande inom FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) för att ytterligare förbättra förvaltningen av hajar.

Slutligen vill jag säga att jag är övertygad om att vi konsumenter kan göra skillnad genom att vi gör medvetna val.

Med vänlig hälsning

Eskil Erlandsson
Jordbruksminister

Det känns skönt att regeringen står på samma sida som jag i den här frågan.

A Serious Man.

De nu för tiden hyperproduktiva bröderna Cohen är här med en ny film. A Serious Man är mycket judisk och väldigt humoristisk. Det känns självbiografiskt när filmbröderna berättar i klockrena tidsmarkörer om en medelålders universitetsprofessor som får en livskris i slutet av sjuttiotalet. Det är mycket roligt och träffsäkert halvägs, men under den sista tredjedelen tappar man intresset. Innan dess är det här dock en så kallad intellektuell komedi, som verkligen levererar.

Sin Nobre.

Planerar ni att gå på bio i mellandagarna? Skippa då Göta kanal 3, gå istället och se det finfina realistiska dramat Sin Nobre. En film som visserligen innehåller många jobbiga och starka scener, men även bjuder på en ordentlig dos klassisk melodram. Det är väl just det melodramiska i storyn som är det enda jag har lite problem med. Det blir lite väl förutsägbart ibland

Men det kan jag bortse ifrån. För Sin Nobre sveper över mycket, med sin historia om några fattiga stackare från Honduras, som ger sig ut på en resa (mestadels på tågtak) där slutmålet är illegal invandring till USA. Det är stark autencitet i rollprestationerna, en dokumentär känsla rakt igenom, stark lokalanknytning i interiörerna, och ett maffigt filmfoto. Dessutom bjuds åskådaren på en sidohistoria om de våldsamma och tatuerade kriminella gängen i Mellanamerika. Något som förgiftar hela regionen, och nästan överskuggar huvudhistorien i den här utmärkta filmen.

Jul - året runt!

Äntligen har jag hittat en julskiva som går att sätta på även andra månader än december. Vince Guaraldi Trio – A Charlie Brown Christmas är musiken till en tecknad TV-show med Snobben - gänget ifrån julen 1965. Musiken låter dock inte något mycket jul alls, och är inte alls barnslig, om någon nu trodde att Snobben är en serie för barn. Vince Guaraldis musik till TV-showen är snarare tidstypisk pianojazz, med lite exotiska inslag. Det låter utmärkt, även när det inte är jul.

Ännu mer julstämning!

En skiva som jag spelar flitigt varje år kring juletid ärThe Beach Boys – Ultimate Christmas . En återutgåva av bandets julalbum från 1964 (ironiskt nog inspelad mitt i juli). Den innehåller både egenkomponerade jullåtar i patenterad "Beach Boys"-stil, och traditionella tolkningar av klassiska jullåtar. Som bonus får lyssnaren också flera låtar ifrån ett försök till en julskiva inspelat 1977. Det projektet refuserades av skivbolaget, och kom istället att ligga som grund för det förskräckliga albumet The M:I:U Album från året därpå. Julskivan låter betydligt bättre med en av Brian Wilsons bästa låtar från den perioden: Winter symphony, och Dennis Wilsons oerhört vackra solonummer: Morning christmas.

Comeback of the year!

Om Michael Jackson tyvärr lämnade oss det här året, så gjorde en annan kung av pop ifrån 80-talet en lite undanskymd återkomst. Låtskrivargeniet Paddy McAloon och hans eminenta orkester Prefab Sprout har legat i träda under nästan hela oo-talet. Så när den redan 1993 inspelade Let's change the world with music plötsligt släpptes i höstas, blev den en påminnelse om hur mycket deras himmelskt vackra musik har saknats. Det finns få lika starka låtskrivare och sångare som Paddy McAloon på den här jorden. Nu undrar man bara hur många flera mästerliga outgivna album med Prefab Sprout det finns i arkiven. Lyssna på Prefab Sprout – Let’s Change The World With Music här.

Missa inte Dödligt protokoll på SVT1 i kväll!

23.10 i kväll visar SVT1 polisthrillern Dödligt protokoll från 1990. Det är en underskattad film som är fullt i klass (och om inte bättre) med regissören Sideny Lumets två andra filmer om poliskorruption i New York, klassikerna Serpico & Prince of the city. När Sidney Lumet är i högfrom är det få som gör bättre filmer och Nick Nolte briljerar som en mycket elak polis!

Missa inte Gitarrmongot på SVT2 i kväll.

23.00 på SVT2 i kväll visas Ruben Östlunds första långfilm Gitarrmongot från 2004. I mycket är det en förelöpare till den tematik och filmspråk som han nådde fulländning med i uppföljaren De Ofrivilliga. Men Gitarrmongot är mer ostrukturerad, experimentell, obekväm och framförallt knäppare, men kanske också en bättre film. Framförallt är den dock mycket sorgsen i sin skildring av utanförskapets utsatthet.

Istället för The Informers, The Informant!

Filmatiseringen av The Informers var tyvärr tämligen likgiltig, men som tur är en helt annan slags film, med en liknande titel bioaktuell. Steven Soderberghs tredje film på svenska biografer i år, The Informant är en lite gammaldags psykologisk spänningsfilm, av stilen "de gör inte sådana längre". Utan tvekan är filmen en av regissörens bästa någonsin, och ger hopp om att Soderbergh kanske går in i en spännande högkvalitativ fas.

Matt Damon spelar en höjdare inom majsindustrin som börjar jobba undecover för FBI i början av 90-talet, i syfte att sätta dit sin arbetsgivares skumma affärsmetoder. Den töntiga och taffate informatören visar sig dock ha mer rävar bakom örat än vad man kan tro. Huvudrollinnehavaren har väl sällan varit bättre, i en film där det mest känns oerhört genomtänkt. Spänningen skapas via effektiv dialog istället för action, och att vi även får höra huvudpersonens egna tankar, tillför en extra dimension.

Det här kan faktiskt vara den bästa "seriösa" thrillern Hollywood har spottat ur sig sedan Breach, och Matt Damon bakas upp duktiga men lite okända birollsaktörer. Som bonus får vi även förtexter som är en fin pastisch på förtexterna i Klute och ett suveränt jazzigt soundtrack av Marvin Hamlisch. Det bästa det en gång i tiden så lovande musikaliska underbarnet har gjort på år och dagar!

The Hurt Locker.

The Hurt Locker anses av många vara den hittills bästa filmen om Irak-kriget. Jag är beredd att hålla med. Det är den film som bäst skildrar kriget på plats (bästa film med Irak-tema är dock det underskattade hemkomstdramat Stop-Loss). The Hurt Locker skriver ingen på näsan med kritik av kriget, det är istället en spänningsfilm som utspelar sig i Irak. Just därför framstår kriget som så fel när man ser de amerikanska soldaterna klampa runt i en miljö där de inte här hemma.

Det är skickligt gjort av regissören Kathryn Bigelow, som låter oss följa en trio soldater som utgör en specialgrupp som dessarmerar bomber. När gruppen får en ny bombröjare som förkroppsligar såväl klassikt amerikanskt machobeteende och skoningslös dödslängtan, sätts både hans kollegor och omgivningens liv på spel. Dynamiken i soldatgruppen och de oerhört realistiska dessarmeringsscenerna gör The Hurt Locker till en av de mest spännande filmerna på länge. Som åskådare sitter man på helspänn filmen igenom.

Informers: The Movie!

Filmatiseringen av Bret Easton Ellis utmärkta novellsamling Angivarna, om hedonism och känslokyla i 80-talets Los Angeles, smögs ut på dvd i höstas. Affischen är visserligen cool och filmen präglas av ett utmärkt hantverk, men den briljans som finns i den litterära förlagan saknas (trots att författaren själv är både medproducent och medförfattare till manus). Boken präglas av ett slags distanserat betraktande som är Bret Easton Ellsis signum, och som gör hans böcker så bra. Som film blir dessvärre The Informers bara "distanserat" kylig och framstår som ytterligare en i raden av episodfilmer om ensamma stackare i Los Angeles, och inte som en av de bättre i en genre där ribban sitter högt.

Kind of blue - 50 år!

I år är det femtio år sedan Miles Davis legendariska album Kind of blue (med bland annat John Coltrane och flera andra giganter i bandet) släpptes. Den jazzskiva som både sägs ha sålts mest och haft störst genomslag genom historien. En bedrift som inte är så märklig om man betänker vilken himmelskt vacker musik det finns på skivan, som ursprungligen gavs ut i augusti 1959. Med anledning av jubileet visar SVT2 en dansk hyllningskonsert i kväll kl 19.00. Men bäst är att lyssna på själva skivan som är ägnad alla hyllningar. Har ni inte hört Miles Davis – Kind of Blue tidigare, så väntar en upplevelse!

Solisten.

Just nu befinner vi oss mitt i högsäsongen för kvalitetsfilm på bio. Fram till februari kommer biorepertoaren var packad av bra filmer, till skillnad från resten av året när det mest visas skräp. Solisten som hade premiär igår är ett exempel på en sådan klassfilm som gör att det finns alla anledningar i världen att masa sig iväg till en biograf. Robert Downey JR spelar en journalist i Los Angeles som inleder en otippad vänskap med en mentalt sjuk uteliggare som spelar fiol i en vägtunnel (Jamie Foxx), som även visar sig vara en briljant cellist. I början är journalisten mest ute efter bra story, men han blir allt mer insyltat i cellistens liv och längtan efter förändring.

Solisten kunde ha blivit en rätt smörig film om vänskap över ras och klassgrenser, men regissören Joe Wright undviker att bli alltför sentimental. Istället utspelar sig filmen med hemlösheten i Los Angeles som fond. Det blir ett skakande porträtt av en stad vars gator hemsöks av hundratusentals hemlösa, känslan är starkt dokumentär med bilder som man aldrig glömmer. Själva grundhistorien riskerar ibland att drunkna i denna fruktansvärda realitet, men de både huvudrollsinnehavarna gör några av sina karriärers främsta rolltolkningar, vilket gör att filmen trots allt behåller sitt fokus.

Hårt regn faller!

George Pelecanos har sett till att den amerikanska författaren Don Carpenters debutroman Hard rain falling från mitten av sextiotalet har återutgivits. För det måste han ha en eloge. Carpenters roman är med undantag för några sega partier riktigt bra. Klassisk amerikansk romankonst på hög nivå om kamratskap och besvikelser bland småskojare i Oregon på 40/50 - talen. Starkast är boken i sin beskrivning av livet på olika fängelser och ungdomsvårdsanstalter. Carpenter berättar inte bara om den oerhörda grymheten, utan även för sin tid väldigt rakt om de homosexuella kärleksrelationer som frodas på dessa platser. Dessutom har boken flera vändningar som gör den oförutsägbar, och i framtiden kommer jag definitivt kolla upp fler böcker av den för mig tidigare okända Carpenter.

Missa inte Don't come knocking på SVT1 i kväll.

Don't come knocking från 2006 som visas på SVT1 22.34 i kväll är väl inget mästerverk, men är den bästa film som den forna mästerregissören Wim Wenders har gjort på åratal. En trevlig liten film om några människoöden i en amerikansk småstad på prärien. Helt opretentiös och sällsynt avskalad för att vara Wenders.

Se Sharkwater!

Vet inte hur många som såg dokumentärfilmen Sharkwater som visades på SVT i går kväll. Sällan har jag sett en dokumentärfilm som varit så drabbande. Efterfrågan på hajfenor i främst Kina gör att hajarna blir ett jagat villebråd och världens hajbestånd har krympt med 9o procent. Att detta unika och för vårt ekologiska system mycket viktiga djur håller på att utrotas, är stor tragedi som kan få ödesdigra konsekvenser för oss människor, den här planetens i särklass största odjur. Scenerna där fiskare fångar upp hajarna, skär av deras fenor och sedan slänger tillbaka dem i havet för en plågsam död är så hemska att man börjar grina.

Missa inte 25th Hour på TV4 i kväll.

23.45 i kväll visar TV4 Spike Lees mästerliga filmatisering av David Benniofs lika mästerliga bok 25th Hour. Missa inte en av 00-talets bästa filmer, full med härlig New York - känsla och ödsliga post-11/9 stämningar!

Lyssna på månen!

Moon är inte bara en fantastisk film utan har även ett suveränt soundtrack av Clint Maniell. Atmosfäriskt och "rymdigt", men även melodiöst och lite skrämmande! Lyssna här: Clint Mansell – Moon.

Metropia.

Missförstå mig inte. Gänget bakom Metropia har gjort ett jättejobb med att få till den här animerade filmen som verkligen på många sätt är väldigt fin. De har lyckats skapa en egen tecknad värld med drag av både fantasi och verklighet. Dessutom har det lagts ner stor omtanke på små detaljer, som en akvariefisk i en skål eller vad verkar vara Bill Murray i en tunnelbannvagn.

Tyvärr är själva historien inte bra alls, vilket ofta är ett problem med tecknad film för "vuxna". Berättelsen om ett globalt företag som styr över ett gigantisk tunnelbanenät som binder ihop Europa och försöker kontroller folks konsumtion med hjälp av mjällshampo är så platt. Dessutom är tempot sövande långsamt, vilket aldrig är ett plus i spänningsfilm. En soppa av samtidsatir och varningar inför framtiden som känns minst sagt ansträngd. Fina animationer och coola röstskådespelare kan inte rädda en film som i grunden är en rätt slätt framtidsthriller. Men ambitionerna är lovvärda och för fans av animerad film är Metropia naturligtvis värd en titt.

Tintin i Gamla Stan.

På Köpmangatan 3 i Gamla Stan ligger Tintinbutiken. Som namnet antyder är det en affär som är helt tillägnad seriefiguren med den röda kalufsen. En helt fantastisk butik som har det mesta med Tintin-motiv. Ett perfekt ställe att leta julklappar på!

Rapport från Stockholms Filmfesival: Coppola is back!

Det var ett tag sedan man hade chansen att se en ny film av den gamla mästerregissören Francis Ford Coppola (mer än tio år mer exakt), och Tetro är är en film som aspirerar efter storhet. Tyvärr måste jag säga att filmen gjorde mig lite besviken. Visst fotot är utmärkt och miljöerna ifrån Buenos Aires är spännande, men manuset om två bröder som återförenas i skuggan av en mörk hemlighet känns så simpel. Att det är skrivet av en regissör som alltid har varit känd för sina utmärkta manus känns märkligt och det blir ofta ofrivilligt komiskt. I det stora hela känns Tetro mestadels som en brådmogen examenfilm som är alltför pretentiös och inte som en värdig comeback av en av filmhistoriens främsta personer. Då räcker det inte med enstaka inslag av briljans dessvärre!

Rapport från Stockholms Filmfesival: Documania!

Självkart måste man även försöka se lite politiska dokumentärer när det är filmfestival. Sergio som handlar om den högt uppsatta FN-tjänstemannen Sergio Vieira De Mello och dennes oförtröttliga kamp för en bättre värld. De Mello var en slags "larget than life" - figur som vald att använda sin begåvning och kapacitet för att göra skillnad. Filmen är bra men upphåller sig för mycket vid det attentat i Irak 2003 som blev hans död. Jag skulle gärna sett mer om hans liv fram till dess.

Outrage kan vara årets dokumentär och det är svårt att inte ta illa upp när man ser filmen om högt uppsatta konservativa republikaner i USA, som trots att de är smygbögar är ledande i lagstiftningen mot homosexuella. Det mest aktuella exemplet är Floridas guvernör (och kanske kommande presidentkandidaten) Charlie Christ, som trots bevis på motsatsen hävdar att han är hetro. Ett hyckleri som får förödande konsekvenser för landets homosexuella grupp, och kan pågå för att de stora medieföretagen mestadels väljer att tiga ihjäl. problematiken.

Rapport från Stockholms Filmfesival: Och så lite musik!

Något som man måste passa på att se på filmfestivaler är dokumentärfilmer! Det är inte alltid säkert att man får någon chans att se filmerna igen. Själv ser jag alltid till att se ett par musikdokumentärer på filmfestivalen, och årets val gjorde mig inte besviken.

Soul power dammar av gammalt filmat material och först nu sätts filmen samman om musikfestivalen i Kinshasa 1974, som hölls i anslutning till mästarfighten i boxning mellan Mohammed Ali och George Freeman. Musiken av bland annat James Brown, BB King och The Spinners är explosivt bra, och det finns gått om härliga scenrier ifrån det dåvarande Zaires huvudstad. Allt är utsökt filmat och att någon verkligen har tagit sig tid och satt ihop det här materialet är en kulturgärning.

Oil city confidential berättar historien om det idag bortglömda engelska bandet Dr Feelgood. I mitten på 70 - talet var den ett av Europas största band och föregångare i den pubrockvåg som föranledde punken. Tiden har inte varit snäll mot deras tämligen simpla rock, men filmen är underhålande och gruppens medlemmar var några riktiga karaktärer. Synd bara att regissören Julian Temple envisas med att ha med filmklipp som inte har något med bandet att göra. Fast de kan man ta då vi får berättelsen om Canvey Island som samtliga orginalmedlemmar kom ifrån. En lätt isolerad ö utanför Sydenglands kust där allt möjligt konstigt hände.

Mera The Humbling!

Nej, Philip Roth ger sig inte! Ju äldre han blir, desto mer produktiv verkar han bli. Hans pinfärska roman The Humbling är kanske inget mästerverk, men rätt bra ändå. På bara 140 sidor lyckas Roth berätta om ett litet drama som utspelar sig när en åldrad och hyllad skådespelare helt tappar tron på sig själv (både på scenen och vid sidan av), och sedan ser en möjlig frälsning i ett förhållande med en fyrtioårig lesbisk kvinna (som han försöker göra om till en dam mer i sin smak). Självklart är den här historien en av författarens mest gubbsjuka och sexfixerade på länge, men det är som vanligt mycket trevlig läsning. Skildrar någon så kallade intellektuella lika bra?

Away we go.

Mästerregissören Sam Mendes tar snabb revansch efter den misslyckade filmatisering av Revolutionary road. Away we go som är hans andra film på svenska biografer i år och som har biopremiär i morgon, är en av årets bästa komedier. En skrattfest för tänkande personer om ett par där kvinnan är höggradvid och mannen gör allt för att bli en bra kommande pappa. De båda ger sig ut på en resa igenom den amerikanska kontinenten för att hitta en ny plats att bo på och stötter längs vägen på släktingar och vänner som redan är föräldrar (och ofta ger avskräckande exempel).

Sam Mendes har varit smart med att rollbesätta filmen med företrädesvis okända skådisar, vilket ger en fräshör som bara nya ansikten kan ge. De båda huvudrollsinnehavarna interagerar perfekt och lyckas hålla den slanka linan mellan komik och tragik filmen egenom. Dessutom är det här en finfin roadmovie med många fina miljöskildringar (framförallt ifrån Montreal och Phoenix). Det tackar vi för!

Klas Östergren går vilse i 80 - talet!

Jag hade verkligen gigantiska förväntningar på Klas Östergrens uppgörelse med 80 - talets finansyra och allmänna förfall i hans nya roman Den sista cigarretten. Men alltför höga förväntningar är aldrig bra och jag måste medge att Östergren har konstruerat en historia som inte riktigt håller. Författarens fantastiska språk gör självklart boken läsvärd, men hundra sidor kunde lätt ha redigerats bort. Efter en lovande start står liksom boken och stampar, och kommer aldrig igång. Jag har svårt att engagera mig i historien om en konstnärs - yuppie som vill måla över Den döende dandyn. Men trots allt finns det några fina partier av klarhet, där Östergren lyckas säga någon väsentligt om allt som gick förlorat med 80 - talet, och som gör att man redan längtar efter hans nästa roman.

Rapport från Stockholms Filmfesival: Worlds greatest dad.

Det här måste vara en av årets stora överraskningar på filmfestivalen. Worlds greatest dad med Robin Williams i huvudrollen som en hopplös tråkmåns till pappa, med en dum och sexfixerad tonårsson, är den typ av svart komedi som verkligen passar för filmfestivaler. Som åskådare skrattar men och skruvar på sig om vart annat. Filmen har en del oväntade vändningar och Robin Williams visar hur otroligt bra han är på att gestalta tragiska och misslyckade gestalter. Synd bara att filmen blir lite förutsägbar på slutet, men i övrigt år det här ångestmyset kanon!

Rapport från Stockholms Filmfesival: Take me to the Moon.

I sista stund sattes Moon in som en ersättningsfilm på Stockholms filmfestival, coh det får man vara tacksam för. Den här lågbudgetfilmen regisserad av David Bowies son Duncan Jones kan vara den bästa scifi - filmen på åratal. Om den överhuvudtaget kommer att få svensk distribution känns osäkert men får ni chansen att se Moon, så måste ni göra det. I framtiden kommer jordens energi ifrån månen och Sam Rockwells astronaut sitter ensam i en rymdstation, tillsammans med en empatisk dator i stil med Hal i 2001. Självklart känner han sig ensam och han börjar ana att något inte stämmer, speciellt när en klon av han själv dyker upp.

För bara fem miljoner dollar har Duncan Jones gjort en lågbudgetfilm som känns som en mäktig storfilm, som scifi - filmer ofta var före Star Wars med välgjort modellbyggande, filosofiska och metafysiska frågeställningar, samt en uppfriskande minimalism. Det finns ekon ifrån klassiker som 2001, Den tysta flykten och Solaris. Men filmen står på egna ben och lyckas säga något om en möjlig framtid. Och som bonus gör dessutom Kevin Spacey sin mest engagerade insats på åratal som datorns röst.

The Box.

Har Richard Kelly, regissören bakom vår allas favorit - kultfilm Donnie Darko gjort comeback efter totalfloppen Southlnad tales? Svaret måste vara nej, för hans nya film The Box är inte någon storstilad återkomst. Han ska ha en eloge för att han låter den här scifi - historien utspela sig i mitten av 70 - talet och lyckas rätt bra med att skapa fin tidskänsla. Men i övrigt är filmen är enda röra. Ett vanligt par får en låda med en olycksbådande knapp av en skräckinjagande främling. Om de trycker på knappen kommer de få en miljon dollar, samtidigt som en annan människa kommer att dö.

Av den här i sig intressanta frågeställningen skapar regissören en film med så många intrigtrådar och tveksamma dataanimationer att man som åskådare helt tappar bort sig i den ologiska handlingen. Det känns som ett riktigt dåligt gammalt avsnitt av Arkiv X och då räcker det inte att det finns ambitiösa pretentioner. Det är fullt möjligt att det här trots allt intressanta misslyckandet kommer att omvärderas om några år, men i sådant fall inte av mig!

Läs serietidningar på Kungliga bilioteket!

Ni har väl inte missat att Kungliga biblioteket är Sveriges främsta seriebibliotek. De har alla serietidningar som någonsin har getts ut i det här landet i sina samlingar. Och då menar jag verkligen alla. Tyvärr är deras stolar inte jättesköna får långa sittningar, men man kan inte alltid få allt!

Jorden de ärvde.

Den gamla svenska lantadeln finns och mår synnerligen väl. Det är de insikter man får av Björn af Kleens uppmärksammade reportagebok Jorden de ärvde. Det kan vara det bästa jag har läst i journalistisk väg på länge. Skribenten avslöjar något som jag inte trodde existerade. Faktum är att med hjälp av osjysta arvsregler och en otippad allierad i det socialdemokratiska partiet, har adeln i Sverige kunnat behålla sitt välstånd trots att tiden sprungit ifrån dem. Någon jordreform blev det aldrig här och nu har det vänt. Jordägaradeln framstår både som ett avundsvärt ideal och som en nödvändig komponent i landsbygdens överlevnad. Hur det blev så avslöjar Björn af Kleen på ett mycket frapperande sätt!

Funny People.

Funny People måste vara en av årets mest ojämna filmer! Bitvis en rätt seriös skildring av standupkomiker på väg upp i Los Angeles, och en av dessas otippade vänskap med en etablerad komikerstjärna (Adam Sandler), samt ibland även en rätt konventionell och småkul amerikansk komedi. Filmen är alldeles för lång för sitt eget bästa, men jag skrattade gott nästan hela tiden. Det om något är väl ett bra betyg åt en film som ska vara en komedi, men Funny People hade ansatser till att bli så mycket mer. En tragikomiskt historia om hur de som får oss att skratta mår inombords, ligger och under ytan i den här intelligenta komedin, där Adam Sandler dessutom gör sin bästa roll sedan mästerverket Punch drunk love.

Missa inte Cassandras dream på SVT2 i kväll!

21.05 i kväll visar SVT2 Cassandras dream, en film som ni inte får missa. Woody Allens film från 2007 är en blandning av diskbänksrealism och thriller, och en av flera starka filmer han har gjort på senare år. I det här tätt brödradramat lyckas han till och med få de ofta träiga Colin Farell och Ewan McGregor att spela bra!

Saker som vita personer gillar!

http://stuffwhitepeoplelike.com/ är en hysteriskt rolig blogg där saker som vita människor (eller snarare vita medelklasspersoner i storstäder gillar). Exempel på det är sushi, tjejer ifrån Asien, T-shirts, exotisk öl och att inte äga en TV. Väldigt roligt och igenkännande är det. Bloggen har även blivit en bok, men då man läser flera blogginlägg på raken försvinner lite av poängen. Det blir tjatigt. Men som en blogg att surfa in på ibland fungerar konceptet utmärkt!

Den nya världsfotbollen.

Årtiondets satsning på det moderna samhällsreportaget står det på baksidan av Erik Nivas Den nya världsfotbollen. Det är det inte, för det rör sig om en samling av Nivas längre texter som tidigare har publicerats i Aftonbladet. Men bortsett ifrån falsk varudeklaration är det här en mycket trevlig läsning. Personligen är jag helt ointresserad av fotboll som sport, men tycker det är intressant som fenomen. För under 00-talet har fotbollen slutligen slutat att vara en angelägenhet bara för sportfånarna och slutligen blivit det som förenar folk världen över. Det gör att fotbollen har blivit som en spegelbild av samhället i övrigt, spelet på fotbollsplanen både kan förena och söndra. Vilket Erik Nivas alltid läsvärda reportage mycket tydligt visar.

Michael Moore är arg!

Michael Moore ger sig inte. Oförtrött fortsätter han att spegla USAs mindre smickrade sidor i sina dokumentärfilmer. Han behärskar nu sin filmkonst till fulländning. Capitalism: a love story är hans argaste film hittills, och en kommentar till det som legat i bakgrunden i alla hans tidigare filmer. Nämligen den omvandling som det amerikanska samhället har genomgått sedan Ronald Reagan blev president 1980. Från att ha varit landet med världens rikaste arbetar och medelklass, har USA nu en oförsvarligt stor andel fattiga bland sin befolkning.

En tragedi som uppstod när kapitalismens maximer fick bli officiell politik och Moore hävdar att det har förstört hans land. Michael Moore har naturligtvis helt rätt, även om han inte kommer med så mycket nytt för den som är insatt. Filmens styrka är att den väldigt konkret visar på offren för dagens finanskris. Vanliga hederliga amerikaner tvingas lämna sina hem efter att ha blivit lurade av bankerna att ta lån på sina hus. Det är den logiska utvecklingen på kapitalismens logik där det alltid gäller att tjäna pengar. En utveckling som måste få sitt slut nu!

Låten som får dig att vilja börja jobba natt!

The Commodores måste vara historiens mest underskattade soulgrupp. De kunde så mycket mer än att sjunga smöriga Lionel Richie - ballader. Även om de inte lyckades överleva när Lionel Richie hade lämnat bandet i början på 80-talet, så spelade de in sin främsta låt utan honom 1985. Night shift som egentligen är en hyllning till Jackie Wilson och Marvin Gaye är en av de bästa sånger som någonsin har skrivits och får dig att vilja börja jobba natt bums. Att få höra den på nattradion innebär för mig och många andra total lycka!

Pet Sounds The Book!

Precis innan Sveriges främsta musikjournalist Lennart Persson insjuknade i den cancer som så tragiskt tog hans liv tidigare i år, hann han färdigställa sin sista bok Musik nonstop, om den legendariska skivaffären Pet Sounds på Söder. Lennart Persson som själv var skivhandlare kan som få andra berätta om den missionerande verksamhet som utmärker en riktigt bra skivaffär, men boken är så mycket mer. En slags biografi om alla sköna karaktärer som jobbat i och besökt skivaffären.

Det blir också en slags berättelse om de senaste fyrtio årens musikscen i Stockholm, där Pet Sounds alltid har haft en central plats. Men framförallt handlar boken om Pet Sounds ägare Stefan. Han har varit med sedan starten och aldrig vikt en tum på sin integritet. Lennart Persson tecknar ett komplext porträtt av denna man, som kanske kan vara svår och missmodig ibland, men som har ett hjärta av guld. Precis som Lennart Persson själv, och som läsare blir man evigt tacksam över att han lyckades bli klar med den här fina boken.

Är det Fleet Foxes? Nej det är Local Natives!

Älskar ni som jag Fleet Foxes, men har spelat sönder deras debutalbum. Då är det nya hajapade amerikanska bandet Local Natives något för er. På deras i dagarna utgivna debutalbum Gorilla Manor, spelar det här genomsympatiska bandet (som porträteras fint i det nya numret av Sonic) stämsångsindränkt folkpop, med drag av utvidgande experimentlusta. Det låter precis som Fleet Foxes, men musiken är ännu inte helt fulländad. Bra är det hur som helst och det lär blir höstens soundtrack för många!

Faran med miljövänligt!

Fredrik Strage postar kanske inte nya inlägg på PåStan - bloggen varje dag, men då han väl gör det har man något att se fram emot, för han är inte rädd för att bjuda på sig själv. Som det senaste inlägget där han beklagar sig över de nya miljövänliga DVD-omslagen, som lätt går sönder till alla samlares förtrett. Istället för att applådera filmbranschens nya miljötänkt så väljer alltså Strage att gnälla! Sällan har den västerländska medelklasspersonen känts mer patetiskt, tur att Strage har tillräckligt med självdistans för att skoja om det! Läs inlägget här: http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/ett-hal-i-mitt-samlarhjarta.2285.

Lowboy.

Jag måste ge Alfabeta kredd för att de väljer att introducera ett nytt amerikanskt författarskap i Sverige (något som blir alltmer sällsynt tyvärr). Fast Lowboy av John Wray är en rätt ojämn och småseg roman. En psykiskt sjuk tonårkille förvirrar sig runt i New York (och framförallt dess tunnelbanna), samtidigt som hans lika sköra mamma och en melankolisk polis letar efter honom. Lowboys styrka ligger i beskrivningen av den växande relationen mellan mamman och polisen, det blir riktigt fint om två ensamma människor som vågar närma sig varandra. Huvudpersonens äventyr är däremot inta lika kul. Författaren ska ha en eloge för att han försöker skildra en mentalsjuk i första person, men det blir mest irriterande. Och miljöbeskrivningarna ifrån hemliga platser i New Yorks underjord är alldeles för få!

Maskarna på Carmine Street.

Har Håkan Nesser gått vilse i New York? Jag tror faktiskt det, för hans senaste alster Maskarna på Carmine Street är inte alls den stora New York - roman som författaren verkar ha velat skriva. Boken är i stora delar rätt medioker och det känns som om Nesser har drabbats av en formsvacka, ingen av hans senaste böcker har övertygat. Språket är som alltid njutningsfullt att läsa, men intrigen känns så oinspirerad, och ännu värre ogenomarbetad. Ett par vars dotter har blivit bortrövad flyttar till New York för att glömma, och gissa vem som kanske dyker upp! Det här är inte heller någon övertygande skildring av den stora staden på Amerikas östkust och det blir irriteradande när författaren anvisas med att namnge alla caféer och barer som huvudpersonerna besöker. Men en dålig Nesser är betydligt bättre än mycket annat. Mannen har ändå en hög lägstanivå!

Apan - Årets mest överskattade?

Jag tillhörde inte de som såg Farväl Falkenberg som en betydande film och regissören Jesper Ganslandts nya film Apan är ännu sämre! Kritikerna har hyllat den sönder och samman, men jag förstår inte vad som är så bra. Ett intressant experiment kanske, som möjligtvis hade fungerat som en kortfilm på TV, men som långfilm faller den platt. Filmen är kall, oengagerade och framförallt mördande långtråkig. Trots att den bara är sjuttiofem minuter lång så känns det som om historien om en "vanlig" svensk man som psykiskt förvirrad irrar runt i Stockholm efter en fruktansvärd händelse, aldrig tar slut. När den väl gör det får man höra en fantastisk låt av Bob Dylan under eftertexterna, men det är också det ända som är fantastiskt med den här överskattade filmen!

Bli isbjörnsfadder!

Växthuseffekten är inte bara ett hot mot oss människor, utan även mot flera av de fina djur som vi delar vår värld med. En av de mest utsatta arterna är isbjörnen som hotar att försvinna på sikt, i takt med att Arktis smälter bort och tjuvjakten pågår. Det finns dock hopp i mörkret. WWF och flera andra gör ett enormt arbete för isbjörnens överlevnad, bland annat genom att upprätta isbjörnspatruller som skyddar djuren, och att skapa naturreservat. De behöver ditt stöd. För hundra kronor per månad kan du bli isbjörnsfadder och hjälpa till att rädda isbjörnen. Bli isbjörnsfadder här och nu: http://www.wwf.se/insamlingsportal./show.php?id=1213130.

Lite Memphis - röra!

Sonic har satt ihop en härlig Spotify-spelista som på olika sätt hyllar den kultförklarade Memphis -musikfiguren Jim Dickinson som gick bort för ett tag sedan. Lyssna här:

http://www.sonicmagazine.com/index.php?option=com_content&task=view&id=3335&Itemid=117.

Netherland nu som Nederland!

Joseph O' Neills mästerliga roman Netherland har nu äntligen kommit i svensk översättning med den passande titeln Nederland. Det här är redan en modern klassiker och en bok som lite pretentiöst kan sägas spegla vår tid. Cricket, ensamhet och allmän paranoia efter 11/9 vävs ihop med frågeställningar om identitet i en mytisk och tidlös berättelse.

Killinggänget på Dramaten: Bra, men inte så bra.

Killinggängets uppsättning av sin pjäs Drömmen om Herrön på Dramaten är självklart årets teaterhändelse, men levererar de? Pjäsen är utmärkt och rolig, men kanske inte så genial som jag hade hoppats. I skildringen av gruppmentalitet och skapandeprocess har de flera poänger, och driver med sig själva på ett subtilt sätt. Även om det ofta är mycket roligt så känns det inte riktigt som skämten träffar lika hårt den här gången. Kanske är det för att de allvarliga inslagen känns rätt krystade. De verkar ha drabbats av en viss kreativ ångest av att stå på nationalscenen och vågar kanske därför inte ta ut svängarna fullt ut? Något som märks av att det är Dramaten - veteranen Reine Brynolfsson som står för den främsta skådespelareinsatsen.

Årtiondet som förändrade allt (även inom filmen).

Den här boken har ett par år på nacken, men jag har haft Peter Cowies Revolution! som tunnelbanebok den senaste tiden, och måste säga att jag finner den utmärkt. Undertiteln är The explosion of world cinema in the 60s, och det är precis det som boken handlar om. När sjuttiotalets så kallade "New Hollywood" - epok med rätta räknas som den moderna filmens absoluta guldålder, så är det lätt att glömma bort att en förutsättning för det var det föregående årtiondets explosion av revolutionerande filmskapande i Europa. De innovationer som gjordes av regissörer som Godard, Truffaut, Visconti, Antonioni, Widerberg och flera idag mer bortglömda mästare, kan spåras i nästan all film som görs idag. Filmen flyttade utan från studion till "verkligheten", och subjekt som tidigare hade varit tabu, kunde nu behandlas på vita duken.

Cowie har en poäng att den här utvecklingen speglade rörelser i samhället i övrigt, och intressant är att filmen under sextiotalet kanske var den mest progressiva kulturformen av alla (förutom i Hollywood då). Tillskillnad från många andra liknande böcker så undviker Cowie att frossa i skandaler och dekadent levende från olika filmpersonligheters sida. Istället fokuseras det på själva skapandeprocessen och hur olika regissörer från skilda länder influerade varandra. Den nya filmkonsten gick som en löpeld över jorden och Cowie berättar om det på ett väldigt lättillgängligt sätt.

Blood's a rover.

Det tog ett tag att läsa ut James Ellroys över sexhundrasidiga långa epos Blood's a rover, men boken var väl värt den åtta år långa väntan. Den avslutande delen av Ellroys "Underworld USA" - triologi är ett kraftprov som visar en författare som ständigt utvecklas. Ellroy blir säkrare, mer slipad, utvecklar sin speciella korthuggna stil till perfektion, och blir faktiskt även mer humanistisk. Paradoxallt som det kan låta om en bok som behandlar rasism, kriminalitet och politiskt skumspel, så är det här hans varmaste bok hittills. Personer som i de tidiga böckerna visade upp ett ondskefullt drag, försöker här i vissa fall nå bot för sina hemska gärningar. Och framförallt är kvinnorollerna mer utvecklade än någonsin, samtidigt som samhällskritiken hos Ellroy aldrig har varit mer radikal.

Annars är naturligtvis Blood's a rover en nattsvart mardröm. Boken utspelar sig under åren 68-72, när sextitalet kollapsade (hela trilogin kan i övrigt ses som en alternativ, mörk skildring av det "hoppfulla" decenniet) och är full av försök av FBI att krossa "Black Power - rörelsen" projekt av maffian som att bygga kasinon i Mellanamerika samt en massa voodo och vanlig brottslighet i Los Angeles. Intrigen är mycket komplex men Ellroy lyckas knyta ihop säcken i en magnifik roman, som är omöjlig att lägga ifrån sig.

Lee Marvin i Kansas!

Få personer ser så malplacerade ut som då Lee Marvins indrivare tvingas ta sig till landsbygden i Kansas, i Prime Cut som precis har släppts på DVD. Den här "neo noir" - thrillern från 1972 som alltså utspelas sig på bondvishan hette De kallblodiga när den gick på bio i Sverige, och är regisserad av Michael Ritchie, en av den amerikanska 70-tals filmens bästa (och idag tyvärr bortglömda) regissörer. Trots ett dåligt manus trollar Ritchie med knäna och får till en utmärkt spänningsfilm, som är både lite smaklös och udda. Egentligen är Ritchie i fel genre här, men hans dokumentära känsla skapar flera minnesvärda scener. Och desstom har filmen det stenhårda stenansiktet Lee Marvin i huvudrollen och Gene Hackman som en pompös storbonde till skurk. De båda verkar njuta av att spela sina roller, och det gör man som åskådare också, när dessa två giganter går upp i kamp!

Bröllopsfotografen.

Jag gillar verkligen Ulf Malmros som regissör. Han har en egen personlig stil som han håller fast vid, och som gör hans filmer unika, samtidigt som han är en av få svenskar som kan göra komedi utan att det blir barnslig buskis. Dessvärre är han också lite slarvig. Något som märks i hans nya film Bröllopsfotografen. Filmen är egentligen utmärkt i sina hårresande satirer (eller snarare exakta verklighetsspelningar) av så väl arbetar och överklass. Men han går inte fullt ut i sina skildringar av miljöer han uppenbarligen känner till väl. Precis när det börjar blir intressant så fegar han ur och måste byta sceneri, trots att det finns en poäng i att småaktigheten och falskheten är lika stor i både Djursholmsom och påVärmlands landsbyggd.

Det är tråkigt, för vad som kunde ha blivit ett starkt drama med roliga inslag blir istället en komedi med allvarliga anstråk, som inte riktigt hänge ihop i slutet. Skådisarna blir mer karaktyrer än verkliga karaktärer, och kärlekshistorien mellan en inflyttad fotograf från landet och en överklasstjej känns märklig tam. Men dessa brister kan man bortse ifrån då Ulf Malmros är en av få här i landet som vet hur man gör "film". Per automatik blir då Bröllopsfotografen en av årets bästa svenska filmer!

The Damned United.

Det här måste vara årets mest positiva filmöverraskning, The Damned United är en fotbollsfilm för alla som inte gillar fotboll. Istället för långa bollar och missade straffar, fokuserar filmen på spelet vid sidan av planen. Filmens titel anknyter till den karismatiska engelska managern Brian Cloughs korta och katastrofala tid som tränare för Leeds i början på 70 - talet. Englands då ledande fotbollsklubb som den frispråkige Clough kraftigt kritiserat när han var framgångsrik tränare för Derby. Och då han senare tog över Leeds blev det en frontalkrock mellan de griniga spelarna och den självcentrerade Clough. Som film blir hela episoden väldigt underhållande och även en klassik historia om uppgång och fall (och i slutändan revansch).

Martin Sheen visar i rollen som Clough att han kan göra annat än att imitera kändisar, och gör sin i särklass bästa roll hittills (även om ekon från hans tidigare gestaltningar av Tony Blair och David Frost smyger sig in). Filmens största styrka är dock hans samspel med den strålande birollskådisen Timothy Spall, som spelar Cloughs assistent Peter Taylor. Tillskillnad från Clough var Taylor en lågmäld och stillsam man. Tillsammans var de dock rena dynamiten, men var och en för sig lyckades de inte åstadkomma något. Det är i denna motsats som filmens kärna finns, och det är det som gör The Damned United till en sådan fascinerande film.

Are you talking to me, or the director?

22.30 i kväll visas Taxi Driver på SVT1. Misstänker att alla har sett denna klassiska film, men den är alltid värd att se om. Det finns mycket att upptäcka med återkommande visningar, för varje scen är uttänkt i minsta detalj, i den här filmen om ensamhet, paranoia och psykisk sjukdom i den moderna storstaden. En sådan scen är då regissören Marin Scorsese själv gör en cameoroll, när han stiger in i Travis gula taxibil. Väl där börjar han orarera om att mörda sin fru och hennes älskare. Roligt och otäckt, och i stort sätt den ända scen i Taxi Driver som fungerar som en viss form av "comic relief".

Hannibal Lecter utan Anthony Hopkins!

22.35 i kväll visar SVT2 Manhunter från 1986. Ett mycket visuell och obehaglig film som ni inte får missa. Stilsäkert regisserad av Michael Mann, utan att skräckkänslan för den skull går förlorad. Baserad på Thomas Harris suveräna spänningsroman Röd drake var det här första gången som Hannibal Lecter dök upp på vita duken (om än i en biroll innefrån fängelsecellen). Det är inte Anhony Hopkins som spelar Lecter här, utan den mer okända Brian Cox. Hans Lecter är dock minst lika diabolisk som Hopkis rolltolkning, och betydligt mer lågmäld. Just därför blir han nästan ännu mer skrämmande!

Brian Wilson som SurfMessias!

Den här gamla omslagsbilden från 1976 är helt fantastisk. Brian Wilson framstår som en surffrälsare av rent mytiska proportioner. Vilket är passande om man betänker vilka helande kvalitéer hans musik har. Att bilden blev så bra kan tyckas märkligt, då Brian Wislon befann sig mitt uppe i en fejkad och förnedrande "comeback" - kampanj som bidrog till att knäcka Beach Boys som ett kreativt (och kommersiellt) intressant band. Hela episoden tillhör rockhistoriens mer pinsamma stunder och hur ett sådant geni som Brian Wilson kunde tillåtas att skämma ut sig så (i bland annat sorgligt pinsamma TV-sketcher) är oförklarligt. Men som alltid med Brian Wilson, resulterade alla dessa jobbigheter i utmärkt musik!

Hynek Pallas har en blogg!

Sveriges bästa filmkritiker (efter Jan Aghed som nog tyvärr sjunger på sista versen) Hynek Pallas har en blogg: http://hynek-pallas.blogspot.com. Där skriver han som alltid väldigt smart och tankvärt om film, men ibland även om annat. Det som är mest uppfriskande med hans texter är att han inte är rädd för att vara intelligent. Det är skönt med någon som står emot fördumningen i media!

Går det att visualisera musik!

Nej, det vet jag faktiskt inte. Men Viking Eggeling gjorde ett försök 1924 med den här avantgardistiska kortfilmen. Helt före sin tid och ser till och med idag ut som något från framtiden!

George Gershwin + Brian Wilson = sant!

Jag måste ge min hjälte Brian Wilson en eloge för att han trots sin ålder och ett allmänt jobbigt liv (som visserligen resulterat i fantastisk musik), ständigt tar sig an nya djärva projekt. Efter det förvånansvärt lyckade temaalbumet The lucky old sun så ska han nu färdigställa två ofullständiga låtar av George Gershwin, till ett kommande hyllningsalbum. Jag hoppas naturligtvis på det bästa, men är rädd för att resultatet kan bli lite klumpigt. Men man ska aldrig räkna ut Brian Wilson och med den respekt han har för sin gamla förbild Gershwin, så kanske han får till något tidlöst i stil med de bådas mest älskvärda låtklassiker!