tisdag 30 november 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #56 Turnstiles (1976).

Sätter man upp fingret i luften så känner man att den stora Billy Joel - hajpen är här vilken dag som helst. Denna väldigt duktiga och i vårat land sorgligt förbisedda artist är betydligt bättre är ryktet om menlösa mainstream - exerciser. Billy Joel gjorde under sina bästa år ambitiös och välarrangerad popmusik med helt genialiska melodier. Vad mer kan man begära?

De flesta av Billy Joels album är kanon men bäst är nog Turnstiles från 1976, släppt precis innan det stora genombrotten som skulle göra honom till en "viktig" artist i alla fall i hans hemland. Billy Joel – TURNSTILES inleds med ett magnifikt avsked till Los Angeles och slutar i Miami. Däremellan befinner sig albumet i New York, som skivan nog är en storslagen hyllning till (med en välbehövlig dos av melankoli). Har orkestral pianopop någonsin låtit bättre än här?

måndag 29 november 2010

Bästa festivalfilmen någonsin?

I år firade jag tioårsjubileum som besökare på Stockholms filmfestival. Antalet besök och starka filmupplevelser har väl varierat genom åren, det har säkert blivit över hundra filmer allt som allt. Den av festivalfilmerna som lever kvart mest i mitt minne är Bully som jag såg på festivalen 2001.

Larry Clarks (Kids) film vann bronshästen det året men gick aldrig upp på bio ,och tillhör de filmer som har glömts bort. Helt orättvist för det är ett mästerverk om ondska och tonåriga gruppmekanismer som går helt fel, filmat med en blandning av fascination och äckel som ger en sällsynt stark visuell effekt. Tematiken i Bully går igen i Brotherhood, den bästa filmen som jag såg på årets festival. En film som jag verkligen hoppas i alla fall får svensk DVD - distribution.

söndag 28 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 9. Sista helgen.

Nu är Stockholms filmfestival tyvärr slut för den här gången och här kommer snabbrecensioner av de filmer som jag sett i helgen.


Cyrus var verkligen en hysteriskt rolig skrattfest som snart dyker upp på den ordinarie biorepertoaren. Egentligen är det en vanlig John C. Reilly - komedi maskerad som en indiefilm. Väldigt kul blir det hursomhelst när en medelålders man hamnar i ett svartsjukedrama med sin nya kvinnas vuxna son. John C. Reilly är utan tvekan en av vår tids stora komiker.


Howl var en oortodox biopic om den unge Allen Ginsberg, och den rättegångstvist som följde på publiceringen av den dikt som gett filmen dess namn. Ginsbergs konstnärskap hamnar i fokus vilket känns trevligt. De animerade sekvenserna som illustrerar den omtvistade diktens innehåll är helt otroligt surrealistiska och är en upplevelse utöver det vanliga. Resten av filmen kan tyvärr inte leva upp till denna animationsfest och blir mer av en historielektion, fast en väldigt skickligt berättad sådan.

Night catches us var däremot inte överdrivet imponerande. En lovvärd och återhållsam berättelse ifrån det svart USA 1976 om svarta pantrars försök att undkomma det förflutna. Men det blev aldrig mer än småtrevligt allvar, glöden saknades.


Holy Rollers
var något så sällsynt som en chassid - thriller. Baserat på en sann historia berättar filmen om en grupp chassidiska judar som börjar smuggla knark från Europa. Thriller - momenten har man kanske sett förut, men skildringen av chassidenars egna lilla samhälle i New York var verkligen intressant och gav mersmak. Och så har Holy Rollers Jesse Eisenberg i huvudrollen som nog aldrig kommer att kunna fly undan rollen som Mark Zuckerberg i The social network. En socialt obekväm roll som även oavsiktligt (?) spökar här.

lördag 27 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 8. Magnetic Fields At The Movies.

Är Magnetic Fields kreativ kompass och låtskrivare Stephin Merrit ett geni med magiska krafter? Dokumentären Strange Powers om honom och hans orkester visar upp en väldigt privat och undanflyende person som inte verkar gilla att filmas, men med en förmåga att skapa musik utifrån nästan vilken genre som helst.

Magnetic Fields är dock ojämna. Jag minns en dödstråkig konsert med detta meshipster-band på Cirkus för några år sedan, samtidigt är deras senaste albumsläpp riktigt bra. De utvecklas ständigt. Det finns en diskrepans emellan stillhet och nerv som ibland ger explosivt bra resultat. Filmen är också som bäst när den koncentrerar sig på Stephin Merrits kreativa process och relation till de övriga i bandet. Det blir en musikdokumentär utan "roliga" anekdoter om dekadent levande. Det känns befriande.

fredag 26 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 7. LA & Lucas.



Ni som följer min blogg har nog märkt att jag har en förkärlek för filmer med Los Angeles - tema. Såg därför två stycken "back to back" på festivalen idag. Songs from the Nickel var en skakande dokumentär om invånarna i Los Angels slumområde Skid Rom som nu kanske håller på att gentrifieras. Många av de medverkande i filmen bodde på nedgångna hotell med billig hyra. Snäppet bättre än gatan och även naturligtvis en metafor för den mörka baksidan och förfallet av det en gång så välbärgade Kalifornien. Tacksamt nog urartade inte Songs from the Nickel i en misärorgie utan det fanns även utrymme för humor och värme, något som behövdes eftersom vissa scener var rätt jobbiga.

Fina LA-miljöer och tjusigt foto bjöd även Pete Smalls is dead på. En noir-pastisch med kanske inte så subtila (men roliga) hyllningar till Jack Nicholson, och med suveräna Peter Dinklage i huvudrollen. Precis som alltid tar han över varje filmruta han figurerar i, han har en förmåga att skapa stort skådespeleri med små medel. Underhållande och trevlig var filmen nästan hela vägen, men som så ofta med den här typen av filmmysterier tappar den fart på slutet, ibland kan en film bli för smart och ironiskt blinkande för sitt eget bästa.




Slutligen såg jag även dokumentären The People VS George Lucas om hur Star Wars -skaparen retat upp sin fanbas de senaste femton åren med dåliga filmer och försämrade "nya" versioner av den ursprungliga trilogin. Det blev en kul film om nörderiets besatthet men roligast var alla klipp ifrån tributfilmer, där fans skapar sina egna rymdäventyr. En mindre industri som verkar i skuggan av (men överträffar) produkterna ifrån George Lucas storbolags-verksamhet.

torsdag 25 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 6. Primtalens ensamhet.

Den italienska bestsellern The Solitude of prime numbers (på svenska Primtalens ensamhet) har blivit film och letar sig säkert upp på svenska biografer så småningom. Men något säger mig att boken (som jag inte har läst) är strået vassare än filmatiseringen .

Som film är The Solitude of prime numbers skickligt gjord rent hantverksmässigt men det lilla extra saknas. Det går för fort och man får aldrig något grepp om karaktärerna. Det går hela tiden att ana den litterära förlagen, vilket verkligen inte ska ses som något positivt. Det betyder inte att filmen är dålig. Det finns flera känslomässigt laddade scener men ofta blir det rätt slätstruket om ensamma själars jakt efter gemenskap.

onsdag 24 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 5. Krabba.

Festivalaktuella The Crab är ingen speciellt trevlig film. Snarare en djupt obekväm och misantropisk karraktärstudie om en misslyckad och nedgången akademiker med jättelika krabbliknande vanställda händer, vars handikapp även skapar fantasifoster i hans huvud. Trots detta är det ibland hysteriskt kul om man har humor som är lagd åt det svartsynta hållet. Men mest av allt är den här en väldigt sorglig historia med en socialt självdestruktiv huvudperson som är svår att tycka om. Den här typen av kompromisslösa filmer behövs dock, ju mindre mys desto mer substans. The Crab skriker efter att bli kult men förtjänar bättre än så!

tisdag 23 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 4. Blandad festivalkompott.



Roligast hittills på festivalen var Douchebag. En hysteriskt kul hipsterroadmovie, där två bröder ska leta reda på den enes gamla skolförälskelse, allt med en backdrop av sköna Kalifornien - miljöer. Jag hoppas verkligen att den här filmen tar sig ur festivalträsket och når en stor internationell publik. Douchebag är som Sideways fast både smartare och mer kul.


Lights Out vet jag däremot inte vad jag ska tycka om. Det är en fransk Gus Vant Sant - imitation om tonåringar som försvinner. Fotot är kristallklart vackert och slutscenen var en av de maffigaste på länge. Samtidigt känns filmen lite substanslös, men den stannar kvar i minnet.

Japanska Caterpillar var även den intressant. Främst i skildringen av den japanska hemmafronten under andra världskriget, där en kvinna får ta hand om sin krigsinvalidiserade man som av de andra byborna dyrkas som en krigsgud. Trist bara att det blev lite för mycket kramardrama och orgies i invalidsex.

Jag har även sett den pretentiöst usla Willam Vincent, men ju mindre som sägs om den filmen, desto bättre.

måndag 22 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 3. Film om film.

Det säkraste korten på festivalen brukar vara dokumentärer. Idag såg jag två om så vitt skilda företeelser som den franska nya vågen och amerikansk explortation - film.

Two in a wave beskrev hur vänskapen och samarbetet mellan Jean - Luc Godard och Francois Truffaut först förändrade filmhistorien men sedan förbyttes i fiendskap när de bådas olika personligheter och politiska förhållningsätt gled isär. Truffaut blev en tämligen konventionell regissör med en osedvanligt hög lägstanivå medan Godard kom att göra politisk experimentfilm som knappt går att titta på. Trots att Two in a wave var intressant så tycker jag nog att den kunde gått djupare in på de båda regissörernas relationer och rivalitet med varandra.

American Grindhouse var en mer rejäl historieskrivning av den amerikanska explortation - filmens historia med denna subgenres antydningar till sex & våld. En slags parallell filmhistoria som är underhållande och kommer ifrån och riktar sig till den amerikanska drömmens skabbigare undersida. Kvalitén på filmerna är dock tveksam, det räcker med att få se olika klipp, vilket dock blir kul i sig.

söndag 21 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 2. Vapen & våld.



Våldsamma filmer finns det gått om på festivalen och jag såg två "back to back" igår kväll. Brotherhood kan vara festivalens stora positiva överraskning. Ett fullödigt laddat drama där en invigningsrit till en studentförening går helt fel. Nerverna var på helspänn under hela filmen där grupptryck och stressmekanismer sattes under lupp. Brotherhood är ett utmärkt exempel på att man kan göra storartade filmer med mycket små medel.

The Killer Inside Me har jag en mer ambivalent inställning till. Michael Winterbottom gör aldrig några dåliga filmer, fotot är liksom "wow". Men den här Jim Thompson-filmatiseringen om en diabolisk sheriffs framfart i en Texas - håla på 50-talet får ändå drag av noir - pastisch över sig. Filmen är dessutom moraliskt tveksam med ett frossande i våld mot kvinnor som inte alltid känns motiverat. Casey Afflecks insats i huvudrollen är även den splittrad, gör han en briljant insats som en förvirrad man eller spelar han över å det grövsta?

Trots mina invändningar är The Killer Inside Me ändå en film som måste ses när den släpps direkt på DVD om några veckor.

lördag 20 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 1. Taxis & rullskridskor.



Inledde filmfestivalen med att se Beijing Taxi. En trevlig och kontemplativ dokumentär om taxichaufförer i Peking vid tiden för sommar - OS 2008. Om den här filmen dyker upp på TV, se den då för det är en kinesisk verklighet långt bortifrån alla schabloner som visas. Efter filmen såldes det merchandise, jag passade på att köpa en snygg Beijing Taxi-tröja. Är det här filmindustrins nya inkomstkälla?

Skateland var även den trevlig men kanske inte så mycket mer. Det blir högsta betyg för tidsmarkörerna ano 1982 men berättelsen om en ung man i limbo mellan tonårsliv och vuxenvärld har vi sett förut, här symboliskt representerat av ett rullskridskodiskotek på väg att läggas ned. Kanske främst en film för ungdomar men jag välkomnar försöket att skildra det tidiga 80-talet utan ironi.

torsdag 18 november 2010

Missa inte 2046 22.45 på SVT2 ikväll.

Missa inte Wong Kar-Wais stora tidshoppande epos 2046 från 2004 som visas 22.45 på SVT2 ikväll. Kanske inte en rakt igenom lyckad film men ändlöst vacker och bitterljuv som bara Wong Kar-Wais filmer kan vara. Det här pretentiösa mastodontprojektet vinner på att ses om men är bäst när det är som mest anspråkslöst.

tisdag 16 november 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #57 Tonight (2009).


Franz Ferdinand fick ordentligt på pälsen av kritikerna när de släppte sitt tredje "dansmusik" - inspirerade album Tonight 2009. Man kan fråga sig varför? Franz FerdinandTonight är ett alldeles utmärkt album som är minst lika bra som de två föregångarna. Kanske var en kritiker - backlash tvungen att hända då flera hade behov av att ta ner de tidigare så hyllade skottarna på jorden. Men låt inte det hindra er från att lyssna på Tonight. De så kallade danstendenserna är dessutom inte så framträdande, Franz Ferdiannd - soundet är intakt och lika svartsynt svängigt som vanligt.

söndag 14 november 2010

Mekanisk opera i underjorden.

Nästa vecka visas det mekanisk robotopera i en underjordiskt kärnreaktorhall vid KTH. Jag var där idag och tog en smygtitt på vad som kallas för Opera Mecatronica. Framförallt framträdandet från robotfågeln här ovan var imponerande. Det är häpnadsväckande hur man kan få maskiner att leva i takt med musiken och det är ett utmärkt sätt att återanvända ett gammalt bergrum på. Miljön förhöjer upplevelsen. Fram för mer utställningar och happenings i underjorden.

Läs mer om Opera Mecatronica här: http://www.operamecatronica.com/.

lördag 13 november 2010

Missa inte chansen att se den oklippta versionen av Heaven's Gate på stor duk nu på söndag.

16.00 på söndag visar Cinemateket i Stockholm den oklippta tre och en halv timme långa versionen av Heaven's Gate. Missa inte chansen att se en av världens bästa och mest vackert fotade filmer på stor duk, det bästa sättet att uppleva det här filmiska mästerverket på. Deer Hunter - regissören Michael Ciminos film blev filmhistoriens största flopp när den släpptes 1980 och fick filmbolaget United Artists att gå i konkurs. Idag framstår dock denna episka och förvånansvärt vänsterdrivna "westernfilm" om farmares krig mot rövarbaroner som slutpunkten på den amerikanska filmens storhetstid, och en storlaget sorglig fresk över det amerikanska klassamhällets uppkomst och grund. Synd bara att Michael Cimino inte kunde hålla budgeten och därmed aldrig mer fick chansen att göra filmer på sina egna villkor.

Läs mer här: http://www.sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/?date=2010-11-14&title=Heaven%27s+Gate,+Michael+Cimino.

fredag 12 november 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #58 Hold This Ghost (2008).


Jag vet egentligen ingenting om den grupp som kallar sig för Musée Mécanique, mer än att de kommer från Portland, Oregon, har döpt sig efter ett museum för antika arkadmaskiner och så är deras debutalbum Hold This Ghost helt ljuvligt bra musik som passar för regniga novemberdagar. För det är just melankolin som ligger som grund för Musee MecaniqueHold This Ghost, men det är en melankoli som är varm och skänker tröst. Musée Mécanique har ett alldeles eget originellt sound med en drömsk karaktär, långt ifrån alla indieschabloner. Det är meditativ musik av en egensinnigt sällsam sort.

torsdag 11 november 2010

Mera Nisses Böcker.



Förlaget Nisses Böcker (där Nisse Larsson av uppenbara skäl är förläggare) är väl värt att spana in: http://www.nissesbocker.se/. Förlagets utgivning är helfestlig och det är Nisse Larsson som ser till att Ulf Lundkvists helt briljanta serie Assar ges ut kronologiskt i album med viss oregelbundenhet. En utgivning som i år togs upp igen efter en paus med Assar och Roy, och ännu fler Assar-album väntar runt hörnet.

måndag 8 november 2010

Missa inte Järnjätten 14.10 på SVT1.

14.10 på tisdag visar SVT1 den animerade filmen Järnjätten från 1999. En djupt humanistisk tecknad film där en fundersam pojke i 50-talets USA blir vän med en gigantisk jätterobot som är betydligt snällare än de syften han skapades för. Det finns dock de som vill pojkens nya kompis illa och han måste skydda sin stora kamrat inför en ofta fientlig omgivning. Järnjätten är barnfilm som även passar för vuxna utan att för den skull försöka plocka ironiska poänger, och själva "järnjätten" är hur cool som helst.

söndag 7 november 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #59 America The Beautiful (1968).

Den amerikanska arrangören, kompositören och vibrafonisten Gary McFarland borde ha blivit en stor stjärna och en portalfigur inom modern jazz, men istället dog han av en spetsad drink 1971 och är idag nästan bortglömd. Det är synd för Macfarland vars musik rörde sig i ett gränsland av jazz, pop och orkestral-musik var ett äkta amerikanskt geni med en förmåga till det oväntade. Hans karriär kom att bli varierande och det främsta beviset för hans storhet är det väldigt ambitiösa konceptalbumet America The Beautiful från 1968.

Gary McFarlandAmerica The Beautiful har undertiteln An Account of its Dissappearance och spelades in 1968 när Gary McFarland av förklarliga stjäl var väldigt pessimistisk över sitt lands framtid. Med utgångspunkt i miljöpolitiska essäer av Marya Mannes ville McFarland göra en instrumentalt tonsatt dikt. Det kanske låter pretentiöst men albumet vibrerar av liv och skaparkraft. Det blir ett stycke musik som både ligger i framkant och bjuder på sublim skönhet. Kanske sextiotalets bästa orkestrala svit?

lördag 6 november 2010

Guldkorn bland skräp.

Konsthallen Magasin 3 i Stockholm har just nu en utställning där det visas valda verk ifrån deras samling. En bra idé om man betänker det värdelösa i att köpa in konst som sedan inte visas. Men det mest är faktiskt skräp, vilket inte är så konstig om betänker att "revolutionerande" samtidskonst oftast är trist och fånig. Men viss finns det guldkorn bland alla pretentiösa inslag som gör att det kan vara värt att ta en tur till Frihamnen. Who told the chembermaid är exempelvis en alldeles lysande installation där ett flertal TV-apparater visar vad som händer i olika rum på ett hotell och Marcel van Eeeden blyertsteckningar är väldigt suggestiva. Läs mer här: http://www.magasin3.com/se/.

fredag 5 november 2010

Solitär Man.

Wall Street 2 har väl redan glömts bort och höstens stora insats ifrån Michael Douglas görs inte i den filmen utan i Solitary Man som smögs ut på DVD för några veckor sedan. Douglas gör där en slags inverterad variation på Gordon Gekko-figuren, även om rollgestalten i den här filmen är både slibbigare och har mer djup. Tänkvärt blir det i alla fall om en man vars dödshotande sjukdom får honom att behandla alla i omgivningen illa, men samtidigt ger honom en icke korrekt dos av livselixir.

Solitary Man kan även var den bästa sång som Neil Diamond någonsin har skrivit och den spelades även in av Johnny Cash på ålderns höst. De olika variationerna ger sångens text vitt skilda innebörder när den sjungs av en yngling, respektive en äldre man.

Neil DiamondSolitary Man - mono.

Johnny CashSolitary Man.

torsdag 4 november 2010

Inte bara bio tyvärr.



Filmkritikernestorn Nils Petter Sundgren är nu färdig med sina memoarer. Inte bara bio är både bra och "inte bra". Roligast är anekdoterna om alla stora filmpersonligheter som Sundgren träffat under årens lopp, liksom beskrivningarna av det avslappnat ljuva livet på filmfestivalerna innan kommersen tog över helt.

Men boken präglas även av ett visst slarv och hybris. Det är full med faktafel och upprepningar. Även om Nils Petter Sundgrens livsvisdom inte går att överskatta så blir det ibland lite patriarkalt med alla goda råd och självtillräcklighet. Och som han själv säger, har hans privatliv inte varit så spännande. Lyckat och trevligt, men därmed inte automatisk intressant att läsa om.

Nils Petter Sundgren är helt klart bäst när han koncentrerar sig på film och inte på sig själv. Det är fallet med hans utmärkta reportagebok Samtal i Hollywood från 1969, där han fångar en period i drömfabrikens historia som präglades av förändring och transit. Han samtalar med företrädare för både det gamla och "nya" Hollywood och det blir därmed ett dokument över inledningsfasen av den amerikanska filmens guldålder.

onsdag 3 november 2010

The Comeback Kid.

Resultaten av de amerikanska mellanårsvalen var väl inte oväntat något speciellt överdrivet kul, även om den republikanska segern nog inte ska överdrivas. Partiet kontrollerar faktiskt bara representanthuset och i några stora delstater vann de demokratiska guvernörskandidaterna. Roligast var att Jerry Brown nu åter är guvernör i allas våran favoritdelstat Kalifornien. Han var det senast 74-82 då han som politiskt underbarn tycktes vara framtiden i amerikansk politik (han försökte bli demokratisk presidentkandidat 76, 80 & 92). Då utmärkte sig Jerry Brown som en oortodox guvernör som vägrade bo i guvernörsbostaden och praktiserade zenbuddism.

Hans politiska karriär rymmer dock både en del smällar och nederlag men han har alltid kommit tillbaka, att han nu åter sitter på makten i Sacramento känns nog inte så konstigt för denna originella amerikanska politiker med nio liv. Något som han nu kan behöva då Kalifornien står på ruinens brant och det knappast finns några enkla lösningar på problemen i den delstat som en gång i tiden närmast var utopia.




tisdag 2 november 2010

Och så ännu en film ifrån Woody Allen.


Jag är ett stort fan av Woody Allen och tycker att hans filmer alltid är kul att se. Fast hans fyrtionde film eller så i ordningen, Du kommer möta en lång mörk främling hör inte till hans vassare rullar om man säger så. De känns som om Woody snabbt skrivit ett manus, återanvänt lite gamla kasserade idéer och flyttat hela sceninsättningen till London där finansiering finns.

Missförstå mig inte. Det här är en underhållande bagatell som dock skulle vunnit på att ha Woody Allen själv i rollistan. Företrädesvis i Anthony Hopkins roll, lika lite som Josh Brolin förmår denna utmärkta skådis att agera surrogat - Woody i en gubbsjuk roll med en äldre man som skaffar sig en yngre kvinna. Att rollbesätta en komedi med extremt seriösa och oftast inte överdrivet "roliga" dramaskådisar var ett missgrepp som jag hoppas Woody Allen inte gör igen.

måndag 1 november 2010

1900 - talets största svensk?

Det finns inte så mycket mer att säga om Henrik Berggrens monumentala Olof Palme-biografi Underbara dagar framför oss som sätter den största politikern (och kanske personen) vi någonsin har haft idet här landet i en historisk kontext än läs, läs, läs.