söndag 30 juni 2013

Kurios Cola?



Ingen har väl missat Coca Colas kampanj med personligt namngivna cola-flaskor, kul kampanj, men det finns ingen anledning till att dricka en högst sekundär Cola-dryck, när det finns så mycket vältörstande kvalitets-cola på marknaden. Därför är den brittiska botaniska läsktillverkaren Fentimans kampanj så kul, deras kampanj visar varför man alltid ska dricka den mer kuriosa colan.

Fentimans är för övrigt lika duktiga i sin marknadsföring, som de är på att göra ekologisk läsk. Spana in den här sköna Ginger Beer-reklamen.


Fentimans produkter hittar man numera i de flesta ekologiska mataffärer, de börjar även att sprida sig till alltfler caféer/restauranger.

lördag 29 juni 2013

Sommaren är här (igen) - Ulf Lundkvist på Seriegalleriet (igen).


Du vet att sommaren verkligen är här när Seriegalleriet har sin årligt återkommande Ulf Lundkvist - utställning. Den öppnade traditionsrikt med en huvudstad badande i sol som backdrop. Sorgen över att Ulf Lundkvists formligen geniala serie Assar lades när vid årsskiftet, kan stillas något när flera av figurerna ifrån serien dyker upp i de målningar som Ulf Lundkvist ställer ut. En välbehövlig dos för alla Assar-freaks därute. Ulf Lundkvists konstnärskap lever vidare, men världen blir sig aldrig lik utan nya Assar - strippar.

Läs mer om Ulf Lundkivst-utställningen här: http://www.seriegalleriet.se/.

torsdag 27 juni 2013

MANKIND - ditt nya svenska favoritband!

Om tecknen i skyn stämmer, kommer hösten att tillhöra MANKIND, ditt nya svenska favoritband. I väntan på en kommande fullängdare, kan vi alltid njuta av två videos ifrån denna Borlänge-kombo. Båda rock och dansfluga, precis vad världen behöver just nu. För uppdateringar om MANKINDS öden och äventyr, kan ni alltid titta in på deras Facebook-sida: https://sv-se.facebook.com/musicofMANKIND.

onsdag 26 juni 2013

En brevkorrespondens marinerad i hat & bläck.


Kristian Lundberg är Kristian Lundberg, men hans senaste självbiografisk roman En Hemstad är lite av en besvikelse, ofta upprepande och osammanhängande, men samtidigt otroligt drabbande om en utsatt uppväxt bortom de flestas verklighet. De bästa segmenten i En Hemstad hittar ni även i årets andra Lundberg-släpp Hat & Bläck, en publicerad korrespondens mellan Kristian Lundberg och dennes kollega Christer Enander. Det finns mer bett i Lundbergs avsnitt, än hos den lite väl gnälliga Enander, men Hat & Bläck är marinerad i ett fullt förståeligt hat över ett samhälle som sviker de svaga. Läs de båda herrarnas brevkonversation och bli indignerad.

tisdag 25 juni 2013

Ny roman av Willy Vlautin i svensk översättning.


Föredömlig nog fortsätter bokförlaget Bakhåll sin utgivning av den amerikanska författare Willy Vlautin. Hans senaste bok Leon On Pete har precis kommit i svensk översättning. Denna tredje Willy Valutin-roman är nog hans bästa hittills. En fullkomligt gripande historia om en ensam pojke som tar hand om en kasserad travhäst. Precis som tidigare skildrar Will Vlautin fattig-USA med en stor portion humanism, Lean On Pete är både dyster och sorglig, men är trots det hoppfull läsning.

måndag 24 juni 2013

Filmlogg Vecka 25.

Bäddat För Trubbel (Barry Levinson 1987). Originaltiteln Tin Men är kongenial. Barry Levinsons tragikomiska film om konkurrerande aluminiumförsäljare är betydligt bättre än sitt rykte. En av Richard Dreyfuss bättre roller som skitstövel med visar det sig hjärta av guld.

Brimstone & Treacle (Richard Loncraine 1982). Udda liten film med manus av Dennis Potter, där Sting nästlar sig in hos ett olyckligt medelålders par med en invalidiserad dotter. Lite väl mycket filmad pjäs för fungera fullt ut, men liknar inget annat.

VI (Mani Masserat 2013). Utskälld film som inte var så pjåkig. Gustaf Skarsgård briljant som pojkvännen ifrån helvetet.

Feber I Blodet (Elia Kazan 1961). Bitterljuv romantisk klassiker, där ungt kärlekspar blir galna av omgivningens krav och undertryck sexualitet i 30-talets Kansas. Melodram på hög nivå och troligen Elia Kazans bästa film.

Spring Breakers (Harmony Korine 2012). Hajpad film som inte riktigt levde upp till lovorden. En inte alltid helt lyckad mix av auteur-cinema och tonårs-explotation.

Born To Win (Ivan Passer 1971). Ytterligare ett bortglömt guldkorn ifrån den amerikanska filmens guldålder. Heroinist på drift i ett dystert New York tvingas hålla sig undan både langare och snutar, samt inte minst konfrontera sig själv. Finns att se på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=9Y7lFkMyvBE&feature=youtu.be.

Daniel (Sidney Lumet 1983). Sidney Lumet är en av mina favoriter, och Daniel är ytterligare en laddad och konsekvent genomförd film ifrån denne store regissör. Stark fiktiv historia med inspiration ifrån den ökända Rosenberg-rättegången i femtiotalets USA.

söndag 23 juni 2013

Frank Sinatra i Florida.


Bilden ovan på Frank Sinatra och livvakter i Miami Beach 1968, kan vara mitt favorit-fotografi av "the chairman of the board". På något sätt fångar fotografiet själva essensen i hans komplexa personlighet. Frank Sinatra befinner sig i Florida för att spela in filmen Lady In Cement, men hela sällskapet signalerar "maffia". Det är verkligen synd att Frank Sinatra inte fick spela maffia-boss på film under den senare delen av sin karriär. Han hade både pondusen och utseendet för det. Notera även mannen i likadana kläder som Sinatra, det är hans stand-in.

lördag 22 juni 2013

Spring break in hell.


Efter lobbying av filmfantaster (där publikframgångar i bland annat Norge även hjälpt till) har den omtalade filmen Spring Breakers fått svensk biopremiär. Naturligtvis glädjande att stora filmdistributörer går att påverka, men tyvärr tyckte jag inte att filmen var helt igenom lyckad, även om den i enskilda scener är utmärkt.

Som filmens titel antyder behandlas den ökända amerikanska tonårs-tradition "spring break", vilket innebär fullkomligt gränslöst hedonistiskt festande på badorter. För tjejerna i filmen blir det dock inte som de hade tänkt, och de hamnar snart i Floridas sjabbiga kriminella baksida. Det känns som regissören Harmony Korine försökt att både göra en kommersiell tonårsfilm, och en mer konstnärligt våldsam art-rulle. Det senare fungerar bättre, än skildringen själva vår-festandet, som mest påminner om avsnitt ur den gamla TV-serien MTV Grind, och snarast verkar glamorisera en företeelse som är rätt förkastlig.

fredag 21 juni 2013

VI - bättre än sitt rykte.


Få svenska filmer har på senare tid blivit så utskällda som VI. Filmen har anklagats för att ha omotiverade sex-scener, skev kvinnosyn, vara misogyn, moraliskt/psykologiskt grumligt, samt cementera bilden av att bara osäkra kvinnor råkar ut för skitstövlar till män.

Personligen tyckte jag dock att filmen var rätt bra, även om den hade sin brister i skildringen av den kvinnliga huvudpersonen. Beskrivningen om hur ett destruktivt förhållande bara går allt mer överstyr känns väldigt realistiskt. Griniga unga surgubbar som vill dominera varje aspekt av sina flickvänners liv finns det dessvärre gott om, det är bara att se sig om i sin omgivning.

Gustaf Skarsgård visar dessutom igen att han är fullkomligt lysande på att att gestalta ensamma psykon. Hans olustigt osäkra pojkvän ifrån helvetet kan vara årets svenska skådespelar-prestation. Det är det som gör VI till en sevärd film.

onsdag 19 juni 2013

Veckans Film: De Kriminella/Un Flic (1972).



I veckan har Sveriges bästa dvd-distributör Studio S släppt trenchcoat-noir mästaren Jean-Pierre Melvilles sista film De Kriminella (eller Un Flic på franska) på svensk dvd. Denna kanske största av alla franska regissörer dog på tok för tidigt av en hjärtattack femtiofem år gammal 1973, mitt uppe i sin karriärs kommersiella/kreativa höjdpunkt, där han förädlat sin filmiska stil till absolut förfining.

De Kriminella suddar som vanligt hos Melville ut gränsen mellan poliser och kriminella, där det är väldigt oklart om vem som egentligen är "the bag guy" (eller vem regissören egentligen sympatiserar med). Filmen rymmer spektakulära rån-scener, minimalistiskt skådespeleri, tysta män i stiliga kläder, samt hjärnornas kamp när en genial rånare ställs emot en nitisk polis (Alain Delon i kanske sitt livs roll). Två melankoliska män som visar sig har mycket gemensamt. Sist men inte minst är De Kriminella ett bevis på Jean Pierre Melvilles fullkomligt unika cineastiska stil, med visuellt hänförande bildrutor som rymmer mer mörker än ljus. Kriminalfilm med psykologisk skärpa.




måndag 17 juni 2013

Filmlogg vecka 24.

Bob Roberts (Tim Robbins 1992). Politisk satir i fejkdokumentär stil om reaktionär folksångare som blir politiskt stjärnskott. Mer oroande än roande idag. Tim Robbins fångade en högerpopulistisk trend i amerikansk politik som bara har förvärrats sedan tidigt 90-tal.

Mannen Från Le Havre (Aki Kaurismäki 2011). Stillsam (och långsam) humanistisk film som nog ändå är mest för Kaurismäki-beundrare. Finsk melankoli fungerar även på franska.

Ta't Piano Henry Orient (George Roy Hill 1964). Underfundig film om två tonårstjejer som börjar stalka en känd pianist. Filmen upplevdes nog som bättre då den kom än nu, och Peter Sellers är inte alls övertygande som tjejernas objekt för romantisk dyrkan. Trots det skriker filmen efter någon slags remake.

Best Seller (John Flynn 1987). Polis som extraknäcker som författare får en obstinat torped på halsen. Rätt kass 80-tals thriller som aldrig blir mer än intressant. Borde ha varit bättre med tanke på all talang involverad.

Lawman (Michael Winner 1971). Hyfsat originell Burt Lancaster-western om en rigid sheriff i kamp mot förvånansvärt humana skurkar. Sevärd främst för en grym birollsbesättning med den alltid suveräna Robert Ryan i spetsen.

lördag 15 juni 2013

Stor Lars Hillersberg-utställning på Kulturhuset (måste ses).


Jag vet inte hur många idag som är bekanta med den kontroversiella svenska konstnären/satirikern Lars Hillersberg. Förhoppningsvis blir det ändring på det nu när Kulturhuset stora retrospektiva utställning precis har öppnat. Utställningen är massiv, lyfter fram en av de stora svenska konstnärerna, och visar upp ett ofta provocerande livsverk som tvingar betraktaren att ställning. Lars Hillersberg visar sig vara en pionjär inom både politisk konst, popkonst, post-modernism, och den populärkulturellt inspirerande konst som utomlands går under namnet "Lowbrow". Främst hade dock Lars Hillersberg en egen stil som trotsade kategoriseringar, men resulterade i myllrande målningar (ofta av stadslandskap) med en känsla av olust, rika på både detaljer, liksom på samhällskritik.

Lär mer om utställningen här: http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/2013/Utstallningar/Lars-Hillersberg--entreprenor-och-provokator/.


tisdag 11 juni 2013

En bok som ni måste läsa om kollapsen som kommer.


Klimatförändringarna går inte att stoppa, och stora delar av världen befinner sig i ett politiskt kaos, ändå fortsätter de flesta av oss att leva som vanligt, utan en tanke på att morgondagen kan komma att bli radikalt annorlunda. Det är bland annat därför som ni måste läsa David Jonstads bok Kollaps. Där han med exempel ifrån historiens svunna imperier, pekar på att även den västerländska civilisationen kommer att kollapsa, och det kan vara snarare än vi tror.

Det mesta pekar åt fel håll, men den mörka framtiden behöver inte bli någon apokalyptisk domedag. Med rätt förberedelse och planering, kan vi fortsätta att leva relativt goda liv, men utan den excess som utmärker vår existens idag. Kollaps är främst en bok för er som ännu inte riktigt tagit varningsklockorna på allvar, just därför är Kollaps den enda bok som ni verkligen måste läsa i år.

Kollaps gavs ut förra året, men har redan kommit i pocket.

måndag 10 juni 2013

Filmlogg vecka 23.

Bang The Drum Slowly (John Hancock 1973). Lite orättvist bortglömd och udda basebollfilm. Finstämt om karaktär och lojalitet bland professionella baseboll-spelare. En av Robert De Niros genombrottsroller som döende slagman.

The We And The I (Michel Gondry 2012). Miche Gondry byter genre till socialrealism, men är ändå sig lik. Lite svajigt emellanåt, trots det är den här filmen om bråkiga kids på en buss ett måste.

Take This Waltz (Sarah Polley 2011) Michell Williams lyfter den hör sötsura indie-karamellen till något utöver det vanliga. Lyckligt gift kvinna blir förälskad i spännande granne och hamnar mitt i en livskris. Bra utan att vara något alldeles översvällande.

En Stjärna Föds (George Cukor 1954). Det har dröjt tills nu för mig att se det här legendariska Hollywood - eposet. Fullkomligt fulländat på flera plan. Faktiskt mer James Masons film än Judy Garlands. Denna store skådespelare var kanske aldrig bättre än här i rollen som alkad stjärna på dekis med ett hjärta av guld.

måndag 3 juni 2013

Filmlogg vecka 22.

Jag introducerar härmed en ny funktion här på bloggen. Varje måndag kommer jag att publicera en filmlogg med korta omdömen av de filmer som jag sett under veckan som var. Se det som min egen lilla riktledning till ert eget filmkonsumerande.

Uppe På Valmokullen (Gorō Miyazaki 2011). Bästa Studio Ghibli-filmen på länge. Finstämt och gulligt om ung kärlek i det tidiga 60-talets Japan. Pappa Miyazaki är även med på ett hörn, vilket borgar för kvalitet.

Motståndets Tid (Andres Veiel 2011). Rätt bra film om vägen till RAF för vänsterterroristen Gudrun Ensslin. En slags prequel till The Baader Meinhof Komplex.

Big Boys Gone Bananas (Fredrik Gertten 2011). Kul dokumentär om Doles försök att stopp Gerttens redan klassiska docu Bananas. Verkligheten överträffar dikten igen.

Liebestraum (Mike Figgis 1991). Mike Figgis må vara en underskattad auteur-regissör, men det här var bara dåligt. Inspirerat av Frank Lizsts musik, men enbart kalkon-noir.

We'll Take Manhattan (John McKay 2012). Inte så dum TV-film om legendarisk mode-plåtning med David Bailey och Jean Schrimpton i New York 1962. Mycket yta, men med en viss substans. Se den om SVT visar den igen någon gång.

söndag 2 juni 2013

Macca Mash Up!


Så kallade mash up/mix album där en artists låtar mixas om till mer eller mindre omisskännlighet, kan antingen bli sökt, eller tämligen fantastiskt. Det sena gäller för den brittiska DJ:n Freelance Hellraisers samarbete med Paul McCartney, på det lätta bisarra albumet Twin FreaksPaul McCartney – Twin Freaks. Vad som började som öppningsmusik på Paul McCartneys världsturné 2004, följdes av ett album 2005. Mestadels okända McCartney-låtar görs om till något nytt (med betoning på dansant rytm), resultat blåser nytt liv i gammalt material, och visar med all tydlighet både att Paul McCartneys solo-output är en rik källa av superbt material, och att "Macca" är mer "out there" än vad man kan tro av hans ibland mesiga framtoning.