tisdag 31 mars 2009

Boy A.

Bioaktuella Boy A är brittisk film när den är som bäst. Realistisk, kompromisslös och samhällskritisk. Men inte för den skull sakna vass dramaturgi eller fina personporträtt. Då den här typen av diskbänksrealism slår väl ut finns det knappast någon genre som har mer slagkraft. I Boy A kretsar handlingen kring en ung man som kommer ut från fängelset. Som pojke var han med och mördade en flicka och låstes då in. Med ny identitet ordnar det sig för honom i friheten. Han får jobb, flickvän och kompisar. Men det förflutna finns hela tiden i bakgrunden och hans skräck är att bli avslöjad.

Boy A är ett svettigt drama om en ung mans sökande efter gemenskap och självförlåtelse, men även en svidande kritik av det brittiska samhällets behandling av sin underklass. Vad är det för samhälle som låser in barn eller får dem att begå brott. Varför kan samma samhälle inte förlåta då straffet är avklarat. Det finns en vrede bakom den här filmen som är påtaglig. Slutet är dessutom oförutsägbart och saknar klyschor. Ett plus för det. Missa inte den här filmen!

Mera Gran Torino!

Precis som med hans förra film The Changeling är det som musiker Clint Eastwood utmärker sig med sin nya film Gran Torino. Den sång, medkomponerad av Eastwood själv (och han sjunger de första verserna) som hörs under eftertexterna är fantastisk. Smörig på det underbara sätt gamla radiohits kan vara. Skulle låten släppts för trettio - fyrtio år sedan hade den blivit en världshit. Lyssna på den här: http://www.youtube.com/watch?v=MItMDkc343M.

måndag 30 mars 2009

Gran Torino.

Jag önskar nästan att Clint Eastwood hade låtit bli att göra den här filmen. Gran Torino där Clintan sägs säga farväl som skådespelare (men inte som regissör) är slarvigt gjord och har en unken moral. En dålig Eastwoodfilm med andra ord och det finns det många av (ungefär lika många som det finns bra). Clints stressiga inspelningsteknik med ett fåtal tagningar har väl aldrig känts mer begränsande, istället för spontanitet blir det dåligt skådespeleri (inte minst från Eastwood själv).

Gran Torino är full av blinkningar till Eastwoods karriär och berättelsen om en övergiven gammal man fast i en värld han inte längre förstår är kul i fyrtio minuter. Istället för en film om den vita amerikanska mannens kris får vi se hur Eastwood rensar upp i det nedgångna villakvarteret. Det blir ofrivillig komik då en åldrad Clint går runt och drar "coola" repliker (är han dement frågar man sig).

Filmen har ändå poänger och är småkul för Clintan - fans. Har man växt upp med hans filmer på TV uppstår det en nostalgikick. Tyvärr får Eastwoods gubbe för sig att göra en man av den hämmade granpojken. Det blir den värsta sortens fadersfiguruppfostran där den gamla mannen för över sina konservativa värderingar till ynglingen. Istället för att läsa böcker och jobba i trädgården bör man jobba på bygge säger Eastwood underförstått. Sällan har han varit mer uppenbart konservativ och ur takt med sin tid!

söndag 29 mars 2009

I skuggan av värmen.

Bioaktuella I skuggan av värmen är ingen svensk Panik i Needle park direkt. Filmen om en ung kvinna som kämpar mot ett heroinmissbruk och kanske hittar räddningen i kärleken, är förvånansvärt sval för att behandla ett sådant tungt ämne. Många scener är otäcka men som helhet är filmen kylig och utstuderad på ett sätt som påminner om "heroinchic". Det passar inte. Som ofta med svensk film är skådespelarna problemet, det känns inte naturligt.

Men filmen har sina poänger. Vi får se den moderna langaren som lever ett vanligt medelklassliv och en bild av en narkoman som i det längsta lyckas dölja sitt missbruk. Jobb och lägenhet lyckas hon behålla tack vare heroinmissbruk på schema. Men dessvärre mynnar det ut i något man sett förut (och då bättre).

fredag 27 mars 2009

Nothing is private.

Mannen bakom Six feet under (och manusförfattaren till American beauty) Alan Ball, har gjort sin debut som långfilmsregissör. Nothing is private är en smått sensationell. Vid tiden för det första Gulfkriget växer en utsatt tonårsflicka med libanesiskt ursprung upp i en villaförort i Texas. Två kulturer kolliderar och även om filmen är rätt hemsk, finns den underfundiga humor som är Alan Balls signatur. Tillsammans med en perfekt rollbesätning blir det en spegelbild av den typ av galningar man bara hittar i den amerikanska övre medelklassen. Förhoppningsvis har en stor regissörskarriär föds här.

Fotnot: Varför har den svenska distrubitören inte behållit originaltiteln Towelhead. Det är bara pinsamt då "engelska" titlar får nya "engelska" namn i Sverige. Speciellt i fallet här då titeln anspelar på en viktig aspekt av filmen.

onsdag 25 mars 2009

Factory girl.

Det var en del snack om den här filmen från 2007 med Sienna Miller som 60 - talets "it-girl" Edie Sedgwick (musa till Andy Warhol och för en kort tid Bob Dylan). Factory girl släpptes dock direkt på DVD i Sverige och frågan är om inte Sienna Millers karriär dog med den här filmen. Problemet är att Sedgwick inte var världens mest intressanta person. Hon hängde med kända personer men de räcker inte för att göra henne intressant, speciellt då filmen lider av ett ständigt poserande.

Annars är Factory girl ambitiöst upplagd och tjusigt filmad i bästa retrostil från 60 - talet. Effekten blir att det känns som att bläddra i gamla nummer av Life, men efter halva filmen tappar man intresset. Det blir för mycket yta över innehåll. Det hjälps inte av att det spårar ur i ett triangeldrama mellan Sedgwick, Warhol och Dylan, fullt av antydningar som kan vara baserade på rykten.

Guy Pearce gör dock ett känsligt och fint porträtt av en ung Andy Warhol, som ännu inte blivit en ikon. Den mycket speciella person som Warhol var fångar han på pricken, liksom det utanförskap Warhol alltid bar på. Han iakttog världen omkring sig men deltog aldrig fullt ut.

måndag 23 mars 2009

Che at the movies.

Första delen i Steven Soderberghs tvådelade epos om Che Guevara, Che - argentinaren går nu på bio. Jag hade låga förväntningar men filmen är det bästa regissören gjort på åratal (även om projektet nog mest är Benicio Del Toros baby). Vi kommer kanske inte Che något närmare som person och visst saknas det viss hälsosam kritik. Vill man se en ikon punkteras är det här fel film. Snarare förstärks myten av Che via Del Toros rolltolkning, som ligger någonstans mellan imitation och märkligt metodskådespeleri.

Filmens styrka är Soderberghs tekniska briljans. Det blir mest gerilla strider som börjar segt men sedan utvecklas till något av de bästa krigsskildringar som gjorts. Då revoltörerna tar ett hotell befäst av Batistas trupper är det filmhistoria. Bäst är dock de svartvita scener då Che några år senare är på besök i New York för att tala i FN. Filmat precis i stil med "cuting edge" 1964, får vi se Che på besök i fiendeland. Fast naturligtvis blir han stjärnan på cocktailpartyt ändå. Truman Capote har ingen chans då Che snäser av den liberala senatorn Eugene McCarthys smöriga komplimanger!

Dessutom börjar och slutar filmen med en scen där en ung Che sitter på en terras i Buenos Aires och blickar ut över stadens natt. Där bestämmer han sig för att lämna medelklasslivet för den revolutionära kampen och vare sig Del Toro eller Soderbergh har någonsin gjort en bättre scen. Ren filmmagi!

Nu längtar jag till del två som snart har biopremiär. Kanske kompliceras bilden av den kubanska revolutionen då lite mer?

söndag 22 mars 2009

På stadsvandring i Blackeberg!

Var i eftermiddags på en lång och kall stadsvandring i Blackeberg med Låt den rätte komma in tema. Guiden var jobbigt hurtig men som tur var författaren själv, John Ajvide Lindqvist med. Hans medverkan räddade dagen. Ständigt avbröt han med anekdoter och detaljer. Han hade även delar av sin egen familj med sig, kul att se hemmasonen som lyckats tillbaka i sin barndoms kvarter. Jag passade även på att fråga om han fortfarande pysslar med trolleri (ett stort inslag i hans senaste bok Mäniskohamn). Det gör han, men bara privat tyvärr.

fredag 20 mars 2009

Björn Ranelid i Nöjesguiden.

Nöjesguiden har verkligen skärpt till sig. Efter att länge varit helt oläsbar är den nu lätt Sveriges bästa gratistidning. Nya numret toppas av Alex Schulmans intervju med Björn Ranelid. Den stora personligheten Ranelid (en av få i det här landet) är precis lika rolig och vis som i sina ökända TV framträdanden.

torsdag 19 mars 2009

Missa inte King of comedy på SVT2 i kväll!

22.30 i kväll visas King of comedy från 1982 på SVT2. En av Martin Scorseses bästa filmer, som före sin tid behandlade stalking och kändiskult. Robert De Niro i en av sina stora roller spelar en förlorare som kan göra allt för komma i kontakt med sin idol, spelad av komikern Jerry Lewis, som här visar en oanad dramatisk talang. Filmen är mer otäck en rolig men mycket bra.

onsdag 18 mars 2009

Whatchmen?

En annan aspekt av Watchmen som kommer bort i filmen, är Alan Moores lek med och referenser till klockor och tid (i filmen tyvärr nästan bara med som en hisklig dataanimation av Doctor Manhattans palats på månen). Ordet "watch" kan ju lika gärna felhöras som "whatch". Klockmännen någon?

tisdag 17 mars 2009

Watch the Watchmen - posters!

Jag älskar de affischer som tryckts upp för att marknadsföra Watchmen. Kommentarerna och bilderna är härligt "tounge in check". Men pekar tyvärr även på att den humor som finns i förlagan uppenbarligen nådde reklamavdelningen men inte regissören själv (det är lätt att bli för seriös då man tar sig an ett mästerverk).

måndag 16 mars 2009

Watching the Watchmen!

"Serienovelen" Watchmen är en av populärkulturens mest vördade artefakter. En "serie för vuxna" där manusförfattaren Alan Moore både hyllar, gör sig lustig över, inspireras, utvecklar och leker med de traditioner som hör superhjältegenren till. Samtidigt var Watchmen en bitande samhällskritisk skildring med en pararel verklighet som var högaktuell under 80-talets rädsla för kärnvapenkrig. Då Watchmen nu slutligen når vita duken är den i det stora hela så bra man kan hoppas på. Själva serien var i sig väldigt filmisk och regissören följer den slaviskt (han vågar väl inget annat). Allt är väldigt troget förlagan och även om alla de nyanser och sidohistorier som finns i förlagen av förklarliga skäl inte kan komma med, är filmen förvånansvärt komplex.

Det håller nästan enda fram. I slutet blir det öppenbart att det ändå är en serietidning vi pratar om. Det blir för otroligt och bara pinsamt då antagonisterna gör upp på Nordpolen. Detsamma kan väl sägas om figuren Doktor Manhattan som så fort han dyker upp hotar att skjuta filmens trovärdighet i sank. Hade man haft någon självbevarelsedrift hade hans roll tonats ner (det blir för mycket "serietidning"). Men i övrigt är filmen utmärkt, främst tack vare få slagsmålsscener och en av de bästa rollbesättningarna på länge.

söndag 15 mars 2009

Clerks 2 eller vad hände med Kevin Smith.

I början av 90 - talet debuterade Kevin Smtih med den svartvita lågbudgetfilmen Clerks som utspelade sig på ett nattöppet jourlivs i New Jersey. Som film var den sensationell och helt i linje med det förra decenniets slackerattetyd. Hans efterföljande filmer har dock inte varit speciellt bra. Barnsliga och omogna, i en stil som knappast känts fräsch. 2004 försökte Smtih rädda karriären med Clerks 2. Ett misslyckat projekt (släppt direkt på DVD i Sverige), i färg där huvudpersonerna nu jobbar på en hamburgebar. Ett mer desperat försök att blåsa liv i en gammal succé har sällan skådats och de blir bara pinsamt när män i trettioårsåldern beter sig som tramsiga tonåringar, eller så var det meningen.

lördag 14 mars 2009

Joshua ägde Konserthuset.

Var och såg Joshua Redman (plus ståbas och trummor) på konserthuset i går kväll. Vilken konsert! Jag var i början orolig för att de fina omgivningarna (rätt långt från Fashing) skulle få Joshua att komma ur balans. Men djävlar vad han blåste på. Vilken förmåga att hantera en saxofon, allt från skira melodier till vildsinta rytmer bjöds vi på. En av mina bästa konserter någonsin faktiskt.

torsdag 12 mars 2009

Milk.

Att Mickey Rourke inte vann en Oscar för sitt lättköpta porträtt av en mjukismacho i The wrestler är en av juryns mest klockrena val. Istället gick Sean Penn hem med en guldgubbe och sällan har det varit mer välförtjänt! Hans portträtt av Harvey Milk är nyanserat och han väljer att gestalta denna amerikanska hjälte som han troligen var. En ömsint man med medkänsla samtidigt som han hade ett rörigt privatliv, och som det antyds nog var väldigt ensam. Harvey Milk var mer än en gaypolitiker, utan en sällsynt politisk begåvning som nog kunde ha slutat som guvernör eller senator om han fått leva. Det ambitiösa drive som krävs för att nå någonstans inom amerikansk politik fångar Sean Penn mycket väl.

Milk är en film som behandlar triumf och tragedi, dess två komponenter som genom historien alltid definierat det stora landet i väster. Gus von Sants films pendlar mellan det publika och det privata men utspelar sig främst i den politiska arenan. Det var även där den avundsjuka och fördom som ledde till det sorgsna slutet på Harvey Milks karriär fanns. Som alla riktigt bra filmer blir den här bättre ju längre tiden går. Fascinationen stegras trots att man redan i början blir medveten om historiens utgång.

onsdag 11 mars 2009

Indignation.

Philip Roths senaste bok är en riktig överraskning. Efter att i ett par böcker utgått från sitt eget åldrande och ofrånkomliga frånfälle, är Indignation en bok som känns skriven av en ung man. Det skulle kunna vara en sensationell och lovande debut i kategorien "brådmogen yngling" men det är den amerikanska litteraturens nestor som ligger bakom den. Roth har nog haft kul då han skrev och det märks, det var länge sedan han var så här lojt humoristisk och frågan är om det inte är hans bästa bok sedan Amerikansk pastoral.

Tidsmarkörerna är som alltid exakta när Roth beskriver en ung judes äventyr på ett konservativt college i Ohio vid tiden för Koreakriget. Protagonisten har flyt dit från New Jersey och sin överbeskyddande pappa, men är helt malplacerad. Isolation och stolthet leder till förödande beslut samtidigt som rädslan för krigstjänstgöring hänger över allt. Roth visar hur ungdomligt bravado inte alltid är önskvärt och som vanligt lyckas han även säga något relevant om att vara jude i USA.

tisdag 10 mars 2009

Felon.

Det är något visst med fängelsefilmer, det blir nästan alltid bra. DVD - aktuella Felon är inget undantag från regeln och är en av de bästa filmer jag sett på länge (och med starka ekon från världens bästa TV-serie OZ). Å ena sidan melodramatisk och inte helt etiskt korrekt men även med en stark moral om vad fångenskap gör med människor. En småföretagare som råkat döda en inbrottstjuv hamnar i ett stenhårt fängelse där han sakta bryts ner. Det enda som räddar honom från bli mer ett djur än en man är hans cellkamrat, en filosofisk poet till massmördare. Val Kilmer (med en massa extra kilon) gör där sitt livsroll som denne, i en film alla borde se!

måndag 9 mars 2009

Billy Paul och john Coltrane!

Om jag ska fortsätta gnälla på Am i black enough for you så är det att regissören är alldels för snål med Billy Pauls anekdoter från en lång och märklig karriär. I början av filmen nämner Billy att han spelat med Coltrane (när!), och säger att Coltrane velat vara en sångare och att Billy själv hellre skulle vara blåsare. Intressant men synd att filmens höjdpunkt där med kommer först!

Billy Paul at the movies!

Det har varit en del Billy Paul på sistonde. Konsertbesök och biopremiär för en dokumentär om honom. Am i black enough for you är en trevlig film men man kan vänta med att se den tills den går på TV. Filmat material från Billys storhetstid på 70 - talet saknas och överhuvudtaget känns det lite påvert. Filmen är osammanhängande men räddas av Billy Pauls fantastiska låtar och hans kärlek till musiken. Vi får se glimtar av hur en vardag för en "föredetting" kan se ut men Billy sjunger sina gamla hits med en värdighet. Fast jag hade ändå velat ha lite historisk kontext.

Intressantast var Leon Gambles kommentarer, ena halvan i låtskrivar/producentduon Gamble/Huff. De låg bakom skivbolaget Philadelphia Internationals monumentala framgångar på 70-talet. Två giganter och Billy Paul är egentligen en del i deras mycket större historia om något av den bästa musik som någonsin har gjorts. En TV-serie om det snarast tack.

söndag 8 mars 2009

Billy Paul på Berns!

Den gamla soulsångaren Billy Paul spelade på Berns tidigare i kväll. I samband med biopremiären av en svenskproducerad dokumentärfilm om hans liv är han här för promotion, och Billy kommer nog inte glömma besöket i första taget. På Berns fick han en superstjärnas motagande trots att han knappt haft en hit sedan 70-talet. Konserten var bra , men inte så bra. Billy Paul är ingen Al Green och om man ska fortsätta jämförelserna så bjöd den sistnämde för några månader sedan på en alldeles för kort konsert på Berns som fick en att hungra efter mer. Billy Paul höll kanske på lite för längre tyvärr.

Eller snarare tappade konserten fokus halvvägs. Efter att han bytt om från smoking och hatt till t-shirt och keps, förvandlades han från ikon till gaggig soulgubbe. Men visst höjdpunkterna var många och det ihopsatta bandet med svenska musiker hade ett bra driv, även om man misstänker att det var mer de än Billy Paul som dikterade villkoren!

lördag 7 mars 2009

Lanceheim.

Uppföljaren till Amberville, som utspelade sig i staden "Mollisan town" bebodd av gossedjur, men snarare var rå än rar är här. Lanceheim är vad som kan beskrivas som en fristående fortsättning. Alla huvudpersoner är nya och handlingen kretsar kring Kristusgestalten Maximillian och kompositören Reuben Valros. Jag gillar återigen resultatet. Det är originellt och samtidigt välbekant. Mollissan Town är en fiktiv värld där författaren Tim Davys kan experimentera med formerna. Tidsskillnad från Amberville är Lanceheim ingen spänningsroman utan snarare en komplex studie av tro och rädsla. Angelägen även för de som inte längre har kvar barndomens fäbless för mjukisdjur.

Min enda invändning är att de fina illustrationer som förekom i Amberville saknas här. Det kunde förlaget ha kostat på sig tycker jag (å andra sidan får man som läsare nu skapa egna bilder). Tillsist så kvarstår gåtan om vem som döljer sig bakom synonymen Tim Davys? Det kunde vara Håkan Nesser (har inte hans produktivitet sjunkit på senaste tiden) om det inte vore så otypiskt. Mitt tips är Thomas Engström, det finns vissa likheter i språket!

fredag 6 mars 2009

Kvällens visdomsord!

Har nyss kommit hem från kulturhuset där jag lyssnat på den amerikanska författaren Junot Diaz. Har inte läst någon av hans böcker än (det är på gång) men det spelade ingen roll. Djävlar vad han sa bra saker. Bland annat att livet börjar då det går upp för en att man inte kan leva sin föräldrars drömmar. Vilken visdom, vilken visdom.

torsdag 5 mars 2009

Mera Springsteen på svenska!

Till skillnad från 16 album publicerades det faktiskt en högkvalitativ bok i Sverige om Bruce Springsteen förra året. Antologin Springsteenland är så bra att den borde översättas. Flera skribenter belyser Springsteen utifrån en mängd aspekter, från hans musiks filmiska kvalitéer till stjärnas underförstådda ställningstagande för arbetarklassens förlorare. Naturligtvis är det lite ojämnt men vissa av bidragen tillhör det bästa som skrivits om populärkultur i det här landet. Mest iögonfallande är det att så många hakat upp sig på "bossens" första fru, rikemansdottern och fotomodellen Julianne Phillips. Kanske för att hon var hans enda avsteg från hans ständiga image som helyllegrabb!

onsdag 4 mars 2009

Springsteen på svenska.


Har haft lite Springsteen revival den senaste tiden (tack Spotify) och passade på att läsa boken 16 album som gavs ut i somras. Den här svenska boken är skriven av två noviser när det gäller rocklitteratur och det märks. Det författarna Janne Adeen och Richard Ohlsson uppnår blir som bäst fanzine-skriverier av entusiastkaraktär. Försöken att väva ihop sina egna livshistorier med Springsteens musik fungerar inte och de kommer inte med något nytt, då de metodiskt går igenom albumen. Men visst, vill man inte läsa en (bättre) liknande bok på engelska om New Jerseys största son (efter Frank Sinatra och Philip Roth) kan det här kanske vara något.

Missa inte Mio.

I söndags sände SVT dokumentärfilmen Mio från 2008. Den beskriver en verklighet som bara ligger några stenkast från Stockholms innestad (Danvikstullsberget) men ändå är en helt annan värld. Samhället sviker den unga huvudpersonen på alla sätt det kan men det finns hopp i form av flickvännens kärlek.

tisdag 3 mars 2009

Kokain-cowboys.

Cocaine cowboys har precis släpptsDVD. En dokumentär om knarkkrigen i Miami på 70/80 - talen. Handeln med det vita pulvret förstörde nästan en idyllisk semesterort innan statsmakten kunde återta kontroll. Kokainpengarna var dock med och finansierade det ekonomiska uppsving staden upplevt de senaste 20 åren. Men det är underförstått att priset att betala kanske var för högt.

Den har typen av filmer tenderar att glamorisera brottslingar, vilket är problematiskt. Samtidigt berättar den något relevant. Knark är också affärer och blir för många en biljett till den amerikanska drömmen (och mardrömmen). Dessutom bjuds det på anekdoter som är så otroliga att man knappt kan ta dem för sanna ( som historien om hur en knarkkkung grävde ner miljoner i sin egen trädgård eller om avancerade sätt att lura kustbevakningen).

The International.

Den här filmen har hajpats en del i media. Frågan är varför. The International  är bara ytterligare en i raden av alla samhällskritiska thrillers, som faller platt till marken. Retrokänslan som hyllas är snarare negativ. Precis så här pratigt och långsamt var det ofta i gamla spänningsfilmer, då budgeten bara tillät ett fåtal spektakulära scener. En begåvad ensemble slängs bort och inte ens Clive Owen kan rädda det här fiaskot (och den omtalade scenen där New Yorks Guggenheim museum skjuts sönder och samman är ett enda stort antiklimax).