fredag 31 juli 2009

Jens Lapidus goes comics!

Med bilder av Peter Bergting har Jens Lapidus skapat vad som utomlands kallas för en "graphic novel", det vill säga en roman i serieform med konstnärliga ambitioner. Aldrig fucka upp kändes sällsynt oinspirerad och det verkade som författaren hade gjort slut på idéer redan med sin andra bok. Gänkkrig 145 känns därför riktigt uppfriskande och det är uppmuntrade att man i Sverige gör en seriös satsning på seriemediet, som när det blir som bäst samverkar text och bild på ett sett som ger filmiska kvalitéer. Det är Peter Bergtings bilder som imponerar i Gängkrig 145, karaktärerna är rappt tecknade och Stockholmsmiljöerna är fint återskapade. Fast Lapidus manus är inte lika kul. Historien om en våldtäkt som leder till ett krig mellan kriminella gäng känns som en övergiven grundstory till en roman. Nästan parodiskt faktiskt om det inte vore för Bergtings teckningar, som räddar projektet från haveri.

torsdag 30 juli 2009

En av världshistoriens mest inflyteserika filmer!


Ibland händer det att filmmediet som för de flesta är en form av eskapism verkligen gör skillnad. Klassikern Slaget om Alger från 1966 som visas 22.30 på SVT2 i kväll är ett exempel på det. Filmen som handlar om algernas frihetskamp mot Frankrike har fungerat som en grundkurs i gerillaverksamhet och terrordåd för presumtiva frihetskämpar världen över. Paradoxalt nog ger även filmen exempel på kortvarigt lyckad form av represion som säkerligen inspirerat förtryckarmakter överallt. Filmen kan uppfattas som moraliskt tveksam men ingen kan nog motstå dess kraft. Bedöm själva och njut även av Ennio Morriconnes udda filmmusik!

onsdag 29 juli 2009

Public enemies.

Public enemies är riktigt bra, om än inte någon ny Gudfadern. Som vanligt med Michael Mann så är det flashigt filmat och Dante Spinotis foto är en triumf i filmisk elegans. Dessutom är rollbesättningen och tidsmarkörena utmärkta. Vilket väger upp problemet med Johnny Deep i huvudrollen som den legendariska 30-talsgangstern John Dillinger. Han gör en traditionell hjälteroll av en kriminell person som i verkligheten nog inte var så trevlig (Warren Oates ligger närmare detta i sin rolltolkning i den i övrigt halvdana Dillinger från 1973). Kanske hade det varit bättre om Deep hade bytt roll med Christan Bale som spelar hans antagonist, FBI - agenten Melvin Purvis. Bale lyckas ge Purvis en aura av både beslutsamhet och tvekan, samt även antydningar till att han är dramats egentliga hjälte.

lördag 25 juli 2009

Urban Safari.


Urban Safari är alla storstadsromantikers våta dröm. Resejournalisten Bobo Karlsson redogör för elva av världens storstadsmetropoler plus Stockholm, och man vill verkligen åka dit. Det går att ha invändningar mot den här boken. För mycket romantiserade, en alldeles för snäv inriktning mot en pengastark övre medelklass eller att författaren bortser från problem som fattigdom, korruption, brottslighet eller klassskillnader. Men som läsare är det bara att kapitulera inför Urban Safari. För bortsett från när det blir lite enkelspårigt i uppräkningarna av resturanger och klubbar så ger den här boken nya perspektiv.

Bankkoks, Beiruts, Istanbuls, Rios och Sao Paulos positiva sidor lyfts fram. Storstaden är lösningen och inte problemet i världen idag. Det är där all kreativitet och nya idéer finns. Dessutom har man det så mycket roligare där än på andra ställen. Efter att ha läst kärleksförklaringarna till Chicago och Los Angeles suckar man över det faktum att man inte bor där. Dessutom får vi läsa en av de bästa beskrivningarna av Stockholm på länge. Skrivet med den insiktsfullhet som bara en svensk i exil kan göra. I mycket är det en kall och otäck plats som är osunt fixerad vid ungdomen. Men det finns ljus i tunneln. Vår stad har en kreativ ådra och förmåga att ta sig till nya impulser som andra skulle döda för!

onsdag 22 juli 2009

Sonic lyfter fram förtalade årtal!

Den bästa idéen som någonsin har knäckts på musiktidningen Sonic måste var deras egenkomponerade Spotify-spelistor. Det blir ett utmärkt sätt att upptäcka ny musik samtidigt som det fyller en radiofunktion. Nu har de satt ihop tre spelistor för åren 1961, 1975 och 1992. Tre årtal som anses vara nattsvarta när det kommer till musik. Men surprise, surprise så bestod även de av en massa fina låtar. Läs och lyssna här: http://www.sonicmagazine.com/index.php?option=com_content&task=view&id=3318&Itemid=117.

tisdag 21 juli 2009

Keep on fighting.

Fighting fick betyget 1 av DNs filmkritiker i fredags. Helt oförsvarbart om du frågar mig, men det är ingen nyhet att flera av den tidningens recensenter inte känner igen en bra film när de ser en. Fighting är regisserad av Dito Montiel och har Channing Tatum i huvudrollen. Samma radarpar som för ett par år sedan gjorde A guide to recognising your saints, en av 00-talets bästa filmer. Den nya filmen är kanske inte det mästervek den var men ändå en cineastisk smocka. En naiv sydstaskille hamnar i olagliga slagsmålsmatcher i form av typ thai boxning i New York och en mängd komplikationer uppstår.

Storyn är enkel men Montiel målar precis som i föregångaren upp ett brett porträtt av New York, den riktiga, mer skitiga sidan av staden vill säga och hans sinne för autentiska miljöer är formidabel. Det här är den bästa New York - filmen på länge. Dessutom kan han hantera skådespelare. Channing Tatum är alltid suverän i alla filmer han gör. Han har den speciella kombination av maskulin tuffhet och osäker ömhet som skådisar ofta hade förr men så sällan visar idag. I Fighting övergläns hand dock av Terrence Howard i rollen som hans manager. Denne bjuder på ett gotfullt porträtt av en tragisk man som ser sin chans och försöker ta den.

söndag 19 juli 2009

Coney Island Baby!

Sitter just nu och lyssnar på Lou Reeds album Coney Island Baby från 1976. Ett härligt anspråklöst och förbisett album med härliga sommarvibbar. Coney Island är även en avlägset belägen Brooklyn stadsdel, mest känd för sitt anrika tivoli och ryska immigrantkoloni. I senaste numret av Rocky (som är en underskattad tidning när det kommer till journalistiskt material) finns det ett reportage därifrån som är mycket lästvärt. Bland annat besöks ett nedgånget "gated comunity" med en egen privat poliskår. "Only in America" liksom.

lördag 18 juli 2009

Böcker som jag läst under min semester: Så fick vi se slutet.

Under min semester kom jag äntligen till skott med att läsa Joshua Ferris debutroman Så fick vi se slutet om vardagen på en reklambyrå i Chicago. Boken har hyllats för sin realism som beskriver hur monotont och ofta ovärdigt, men samtidigt humoristiskt arbetslivet är. Då ska man komma ihåg att de här personerna ändå har hyfsat kreativa och välbetalda jobb, vilket gör att du som läsare knappast tycker synd om dem.

Bokens början och slut är helt briljant och i mitten ligger ett mycket starkt parti med en tragisk underton. Därimellan är det dessvärre rätt ojämnt. Författaren verka inte ha bestämt sig för om han ska skriva realism eller satir och resultatet blir splittrat, och ibland tröttsamt. Det vimlar av personer och någon ordning på narativet får han inte. Men trots allt rymmer den här roman tillräckligt många klockrena ögonblicksbilder från "en dag på jobbet" för att läsningen ska kännas motiverad!

fredag 17 juli 2009

Rolig blogg drar ner brallorna på lokaltidningar!

Någon kreativ person har satt igång bloggen http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/, där pinsamt gnälliga artiklar från olika lokaltidningar ute i landet publiceras. Man funderar lite över om det inte finns "viktigare" nyheter än en frimärksmässa som tappat åskådare?

torsdag 16 juli 2009

Woody is back in New York!

, Bruno var ingen höjdare, men som tur är Woody Allen som alltid levererar bioaktuell med sin bästa komedi på över tio år. Whatever works som ironiskt nog bygger på ett gammalt upphottat manus är Woodys återkomst till New York efter ett par års filmande i Europa. Den nytändning som han fick på vår kontinent verkar ha hållit i sig, för här bjuder han på en inspirerad skrattfest. Och dialogen är som alltid fullständigt lysande och vida överlägsen det mesta. Det största lyckokastet är dock att ge Larry David huvudrollen trots Woody uppenbart hade skrivit den för sig själv. Larry David skänker trovärdighet och hans tolkning av en typisk Woody-figur skapar stor komik.

tisdag 14 juli 2009

Gustaf Utan Gustaf.


Någon kreativ person har tagit bort katten Gustaf från min absoluta favoritserie med samma namn. Resultatet blir att John blir ensam kvar och seriens sorgliga underton blir ännu mer uppenbar. Läs mer här: http://garfieldminusgarfield.net/.

måndag 13 juli 2009

Hellre Borat än Bruno!

Det finns en välkänd sanning inom showbiz att man inte ska försöka göra om en tidigare succé. Ändå är det exakt vad Sascha Baron Cohen gör. Jag skrattade mig fördärvad när Borat åkte runt och drev med dumma amerikaner Bruno gör i princip samma sak men det är inte alls lika kul. Man har liksom sett det förut. Ett par sekvenser är naturligtvis riktigt roliga och i början försöker jag verkligen att skrata. Fast det går inte att komma ifrån det faktum att Bruno är en rätt slätt figur. Det blir mest bögskämt och försök till rolig tysk brytning. Något man lätt tröttnar på efter ett tag!

söndag 12 juli 2009

Utan producenten, ingen film.

Det verkar vara kutym för folk som var involverade i filmbranschen under 60/70 - talen att ge ut avslöjande självbiografier. Det är inte så konstigt eftersom det aldrig har gjorts mer tidlösa filmer än då, när det ofta var lika mycket action och dåligt uppförande bakom kameran som framför. Den brittiska producenten Michael Deeley är den senaste att berätta om sina erfarenheter i en bok med den hopplösa titeln Blade runners, Deer hunters & blowing the bloody doors off. Deeley har producerat tre av filmhistoriens absoluta klassiker: Mannen utan ansikte, Deer hunter och Blade runner (och även överskattade kultfilmer som The italian job, The Wicker man och Convoy).

Bokens förtjänst är just att den visar på det faktum att utan producenten, ingen film. I framförallt Hollywood är det ofta producenten som gör det största arbetet med filmen och regissören kommer in för att förvekliga producentens visioner. En av de främsta anledningarna till att det gjordes så många bra filmer under 60/70 - talen var att det fanns många så kallade "kreativa" producenter som var mer intresserade av att satsa på spännande projekt, än att tjäna pengar.

Tyvärr är Deeleys bok i övrigt inte överdrivet intressant. Som person är han inte särskilt spännande och hans privatliv får vi inte veta något om. Är du intresserad av den här perioden så vet man redan mycket av det han berättar och han ägnar oproportionerligt utrymme åt att ge igen på gamla ovänner (bland dem Deer hunters briljanta regissör Michael Ciminio i vad blir en en pinsam personlig vendetta). Det först i de avslutande kapitlen där Blade runner avhandlas som det blir riktigt kul. Inte så konstigt då denna visuellt anslående film flyttade fram gränserna för vad film kunde vara (det hade inte skadat med lite mer anekdoter från Mannen utan ansikte, en film som gjorde samma sak). Uppenbart är det Blade runner som författaren är mest stolt över och kanske borde han ha skrivit en bok som enbart behandlade den upplevelsen.

lördag 11 juli 2009

Böcker som jag läst under min semester: En sista riktig kyss.

Modernista har satt igång ett nytt projekt där de ska ge ut gammal amerikansk så kallad kiosklitteratur i underserien "Pulp". Bland de fyra första utgivningarna märks James Crumleys En sista riktig kyss från sent sjuttiotal. En bok som är hyllad av nutida giganter som Dennis Lehane och George Pelecanos. Man förstår lätt varför. Generelitteratur blir sällan bättre än så här. Crumley är bra på detaljer, dialog och miljöskildringar. När huvudpersonen, en melankolisk privatdetektiv ger sig ut för att leta efter en försvunnen kvinna har han sällskap av en öldrickande bulldog och alkoholiserad författare. Dessa två karaktärer etsar sig kvar i minnet och gör att man kan bortse ifrån att Crumleys ansatser till att knyta ihop historien inte är lika övertygande!

torsdag 9 juli 2009

Böcker som jag läst under min semester: Bringing out the dead.


Tillskillnad från många andra har jag alltid hållit Scorseses Bringing out the dead för en av hans bästa filmer. Jag såg filmen om en ambulansförare på gränsen till ett psykiskt sammanbrott hela två gånger på bio och köpte så klart romanen av Joe Connelly, som den baseras på. Men då, år 2000 var jag alldeles för dålig på engelska för att klara av läsning på originalspråk, så den fick stå oläst i min bokhylla. Tills nu!

När jag under semestern plockade upp boken fick jag en fantastisk läsupplevelse. Joe Connellys debut har urstark dialog, är en fantastsik skildring av de mindre glamorösa delarna av Manhattan och inte minst ett realistisk porträtt av ambulansföraryrket. Det är stressigt och tungt, och förarna hanterar ständigt liv och död. Huvudpersonen Frank Pierce är dessutom en känslig person som söker personlig botgöring i sitt jobb. Hans ambivalens ger ett personporträtt av sällsynt pregnans!

onsdag 8 juli 2009

Inspirationen för Pingvinen!


En av de roligaste men samtidigt sämst utnyttjade karaktärerna i Batman är Pingvinen. En lustig skurk som ofta framställs som mer fånig en otäck. Potentialen finns dock, ingen glömmer väl Danny DeVitos läbbiga tolkning. Inspirationen för figuren kommen inte otippat ifrån det fjäderfä som gett den dess namn. För att vara mer precis så var det en pingvin som gjorde reklam för cigaretter och härjade både i pressen och på radion under 30-talet i USA.

tisdag 7 juli 2009

Böcker som jag läst under min semester: The 25th hour.

Spike Lees film 25th hour från 2002 har sedan länge varit en av mina absoluta favoritfilmer. Men det är först nu som jag läst boken som den bygger på. Att filmen blev så bra förstår man verkligen. David Benioffs debutnovell har rent filmiska kvalitéer och hör till de bästa böcker jag läst. Täta miljöskildringar av New York åren före elfte september blandas med person orträtt som är komplexa och samtidigt undflyende. Ingen är rent igenom god i den här berättelsen om en "hipp" knarklangares sista dag i frihet innan ett fängelsestraff. Huvudpersonerna brottas med ångest, dunkla drifter, personliga misslyckanden och andra tillkortakomanden. Samtidigt som de försöker leva sina liv i en stad som verkligen aldrig sover. New Yorks välkända puls har väl aldrig skildrats lika väl i litteraturen, utan att det för den skull blir alltför uppenbart. Läs, läs, läs (och se naturligtvis även filmen)!

måndag 6 juli 2009

Min tribut till Jackie!

Jag är medveten om att den här kommentaren till Michael Jacksons bortgång kommer lite sent, men jag har inte kunnat sluta lyssna på Off the wall och Thriller de senaste dagarna. Jacksons låtar har liksom alltid funnits där (inte minst via ungdomens MTV - tittande). Därför är det tråkigt att jag först nu med hans bortgång har börjat lyssna på hans oftast fantastiska musik. En musik som kanske mer en någon annans förändrade uppfattningarna om hur populärmusik ska låta. Det finns ett före och efter Michael Jackson i musikhistorien, och radiostationerna gick från att spela rätt slät pop till en betydlig mer svängig sådan. Dessutom bidrog Jackson nästan själv till att ge den svarta musiken en andra chans hos den vita publiken, under en period när den nästan hade börjat att glömmas bort!

Min favoritlåt med Michael Jackson har alltid varit Can you feel it från 1980. Den har bland mycket annat sköna "Jehovas vittne" - vibbar, vilket förstärks av den briljanta videon.

Böcker som jag läst under min semester: Samaritan.

Har nyligen kommit hem från en två och en halv vecka lång semester på Gotland. Jag hade verkligen tur med vädret om man säger så. Mellan allt bad och glassätande hann jag även ta i tu med min gigantiska bokhög någorlunda. Samaritan av min favo Richard Price från 2003 var bra men ändå något av en besvikelse. Den höga standard och känsla för "gatan" som Price alltid har (inte minst i sitt senaste mästerverk Lush life: läs) infinner sig, men storyn haltar. Berättelsen om en idealistisk lärare som vägrar att uppge namnet på den som misshandlade honom kommer inte riktigt igång, trots nästan 500 sidor (vilket kanske är i mastigaste laget). Bra atmosfär och frän socialrealism gör endå boken mycket läsvärd, men de episka ambitionerna slår tyvärr inte riktigt ut!