torsdag 26 december 2013

Nyårs - Paus.

Jag avslutar 2013, och inleder det nya året med att ta en liten paus ifrån bloggandet. Dyker upp igen någon gång i början av januari.

onsdag 25 december 2013

Album som du inte visste att du behövde höra: Yusef Lateef's Detroit Latitude 42° 30' Longitude 83°.



Julafton slutade på värsta sätt, då den store amerikanska jazz-fantomen Yusef Lateef dog 93 år gammal. Å andra sidan var det ett liv väl spenderat. Den fantastiska kompositören, saxofonisten, och även flöjtisten Yusef Lateef hann spela in en himla massa fantastisk musik. Både knepig jazz, och mer lyriskt vacker musik som trotsade alla genrebeskrivningar. Hans diskografi kan tyckas oändlig, men ska man börja någonstans är det med hans relativt lättillgängliga album ifrån slutet av sextiotalet. Yusef Lateef's Detroit Latitude 42° 30' Longitude 83 är ett tema-album om Lateefs hemstad Detroit, framfört av ett superb gäng musiker som försöker fånga stadens själ i dovt soulig jazz. Det kunde ha blivit ett pretentiöst misslyckade, men Yusef Lateef och kompani ror i hem det med en fullkomligt kompromisslös inställning till musikskapandet.

Lyssna här: Yusef Lateef – Yusef Lateef's Detroit Latitude 42º 30º Longitude 83º.

tisdag 24 december 2013

God Jul.


Jag önskar er alla en riktigt god jul.

söndag 22 december 2013

Filmlogg vecka 51.

Happy End (Björn Runge 2011). Förhoppningsvis blir det här inte Björn Runges sista film (även om han sägs ha lämnad filmvärlden). Starkt och välspelat drama om misshandel & missbruk.

Porrkungens Tårar (Fredrik von Krusenstierna 2013). Dokumentär om porrmagnaten Berth Milton Jr som motvilligt blev nästan precis samma man som sin avskydda far. Filmen lämnar en del frågor obesvarade, men är ändå intressant. Finns att se på SVTPlay: http://www.svt.se/dox/se-program/del-1-1485.

Henry - En Massmördare (John McNaughton 1986). Olustig och obehaglig film om en sällsynt otäck seriemördare. Gjord i full realistisk stil, vilket gör filmen motvilligt fascinerande, trots att det kanske rör sig om ren explotation.

Holy Motors (Leos Carax 2012). Grandios comeback av den franska auteur-regissören Leos Carax. Bitivs obegriplig story om en man som åker runt i en limousine och tar sig olika identiteter. Ojämnt, men oftast en ren visuell triumf.

 

söndag 15 december 2013

Filmlogg vecka 50.

The Act Of Killing (Joshua Oppenheimer 2012). Märklig och obehaglig dokumentär där förövarna ifrån folkmordet i Indonesien i mitten av 60-talet, själva spelar upp sina illdåd. En skrämmande film om ondskans väsen.

Murder By Decree (Bob Clark 1979). Sherlock Holmes försöker lösa mysteriet med Jack The Ripper i en alltför lång och ospännande film. Enbart för Sherlock-fans, men Christopher Plummer/James Mason är perfekt castade som radarparet Holmes/Watson.

Inequality For All (Jacob Kornbluth 2013), Den tidigare amerikanske arbetsmarknadsministern Robert Reich förklarar hur USA blev världens mest ojämlika utvecklade nation. "Old news", kanske men budskapet tåls att upprepas.

The Squezze (Antonio Margheriti 1978). Halvbra kuppfilm som inte är särskilt märkvärdig, men vinner på ruffiga exteriörer ifrån ett vintrigt New York.

Death Of A Prophet (Woodie King Jr 1981). Lätt maskerad biopic om Malcom X. Intressant, men med bara en timmes speltid alltför kort.

En Man Kom Tillbaka (Henri Colpi 1961). Fint widescreen-foto i annars segt franskt "intellektuellt" melodram om en kvinna som misstänker att en luffare är hennes sedan länge försvunna man.

måndag 2 december 2013

Filmlogg vecka 48.

Jiro Dremas Of Sushi (Davud Gelb 2011). Intressant dokumentär om legendarisk sushi-restaurang i Tokyos tunnelbana.

Huvudjägarna (Morten Tyldum 2011). Jo Nesbø - filmatisering som är rätt rafflande. Underfundig humor höjer den över all annan medelmåttig "nordic crime".

Amour (Michael Haneke 2012). Det senaste årets stora art-house - hit. En fullkomligt perfekt genomförd film som visar på en humanare sida hos den tidigare så svartsynta Haneke.

Långdistanslöparen (Tony Richardson 1962). En av mina favoritfilmer med en lysande Tom Courtney som trubbig ungdom på glid. Ännu bättre på stor duk (tack Cinemateket).

Det Mörka Rummet (John Bulting 1951). Välgjord biopic om filmpionjären Wiiliam Friese-Greene. Ett stycke filmhistoria som jag inte kände till, berättad med oväntat mycket svärta.

fredag 29 november 2013

Rhye - årets debut!


Årets bästa debutalbum (och kanske bästa skiva överhuvudtaget) står den dansk/kanadensiska duon Rhye för. Deras debut Woman låter som en lite "smutsigare" variant av Sade, inklusive extremt sofistikerade arrangemang och tidlös soul med ett lätt dansbeat. Associationerna till Sade blir än större eftersom Rhyes manliga sångare Milosh låter som en kvinna, med en nästan identisk röst som den världskända brittiska sångerskan. Rhye – Woman kan vara den bästa musik som ni kommer att höra tills ett nytt Sade - album ser dagens ljus. "A quiet storm indeed".

torsdag 28 november 2013

Staden under bordet.



Konsthallar för modern konst bjuder sannerligen på ömsom vin, ömsom vatten. Just nu visas det en massa skräp på Magasin 3 i frihamnen. Men ni måste ändå ta er dit. Charles Longs fullkomligt briljanta konstverk "Untitled" har nämligen plockats upp ifrån magasinet (det är skrämmande hur mycket konst som ligger osedda i olika institutioners magasin). Charles Long har byggt en futuristisk stad under ett bord. Kanske ska det symbolisera vad som kan finnas under ytan, som något förlorat Atlantis, utan tvekan höstens absoluta konst-måste i Stockholm.


tisdag 26 november 2013

Tikiloha!


Sakta men säkert blir Sverige lite mer av en tiki-nation. Det senaste året har det hänt en del. Institutionen Tiki Room har fått sällskap av en tiki-bar hos restaurang Grill i Stockholm: http://grill.se/dryck/, och tiki-specialisten Tikiloha har startat upp. Tikiloha bedriver sin egen importverksamhet av tiki-prylar, men du kan även hyra din egen tiki-bar hos dem. Pimpar upp vilken stel tillställning som helst.

Läs mer om Tikiloha här: https://www.facebook.com/Tikiloha.

måndag 25 november 2013

Filmlogg vecka 47.

De Jagade (Don Medford 1971). Våldsam western som väckte censur-debatt i Sverige på sin tid. Idag är filmen främst sevärd för en extremt auktoritativ insats ifrån en Gene Hackman i högform.

I Am Cuba (Mikhail Kalotozov 1964). Episk propaganda om tiden före den kubanska revolutionen, med kameraåkningar att dö för. En av de mest hypnotiskt stilfullt filmade filmer som har gjorts.

Chronicle (Josh Trank 2012). Fejkdokumentärt om några tonårskillar som får superkrafter. Till en början originell och kul, men filmen dras ned av en ogenomtänkt sista akt.

söndag 24 november 2013

Claire Denis ♥ Tindersticks.



Samarbetet mellan den franska filmregissören Claire Denis och den brittiska depp-orkestern Tindersticks frontman Stuart Staples måste nästan betraktas som något unik i dagens filmklimat. Ett mer kreativt och för filmerna avgörande samarbete regissör/kompositör (Stuart Staples sitter visst med i klipprummet) finns nog inte på den här sidan millennieskiftet. Claire Denis melankoliskt flyktiga filmstil matchats perfekt av Tindesticks regntunga klanger. Det har blivit sju Claire Denis-soundtrack för Tindersticks med den nya filmen Svinen inräknad. En film vars musik är skrämmande dyster, och fullt njutbar även utan de rörliga bilder som de primärt komponerats för: Tindersticks – Les Salauds.

Tindersticks övriga finfina soundtrack till Claire Denis filmer hittar ni behändigt nog i denna box: Tindersticks – Claire Denis Film Scores 1996-2009.



lördag 23 november 2013

Merry Xmas from Nick Lowe.


Vare sig vi vill det eller ej är julen snart här. En för vuxna utan barn egentligen fullkomligt värdelös högtid som nu har blivit lite mer uthärdligare. Vår favorit britt Nick Lowe har nämligen släppt en alldeles eminent julskiva: Nick Lowe – Quality Street - A Seasonal Selection for All the Family, full av nya jullåtar signerade Nick själv, och covers på så väl kända tomtestandards som mer okända julsånger. Det här kan kanske vara det bästa julalbum som någonsin har spelats in, det låter lika fint gladlynt melankoliskt som på Nick Lowes mästerliga senaste album-släpp. Dessutom har Nick Lowe lyckats komponera något så sällsynt som en omedelbar klassisk jullåt i I Was Born In Bethlehem, en sång fullt i klass med White Christmas (eller för den delen Frosty The Snowman).

fredag 22 november 2013

Fortfarande under strecket.

I dagens läge är Svenska Dagbladet inte mycket en dagstidning att glädjas över. Ständiga nedtagningar har inte helt otippat lett till en sämre medial produkt. Men om man bortser ifrån högkvalitativ filmkritik, är tidningens "saving grace" institutionen Under Strecket, som fortfarande finns kvar tack och lov. En helsida kvalitativ essä om nästan vad som helst varje dag. En liten föraning om att journalistikens framtid fortfarande är den fördjupning som bara riktig kunskap kan ge.

Det bästa av allt är att Under Strecket i fall ännu finns att läsa gratis på nätet: http://www.svd.se/kultur/understrecket/svd-valjer-understreckare_8448316.svd.

torsdag 21 november 2013

Home Made Comics.



Det här kan vara årets omslagsbild. Det legendariska svenska serie-fanzinet Home Made Comics kom tidigare i höst ut med sitt första nummer på tjugo år, och som pricken över i:et pryddes den fullspäckade volymen av en regnbågsspya!

Läs mer om Home Made Comics här: https://www.facebook.com/HomeMadeComics.


onsdag 20 november 2013

Hjärtat jagar allena igen.


Carson McCullers klassiska debutroman Hjärtat Jagar Allena har nyligen kommit i svensk nyöversättning. Hon kom aldrig att överträffa sin bitterljuva debut ifrån 1943 om några sorgliga levnadsöden i en liten sydstatsstad, och romanen är ett testamente över ett författarskap som kunde ha blivit något stort, men som stannade vid denna hjärtskärande historia om en dövstum mans vänskap med en brådmogen tonårstjej.

Hjärtat Jagar Allena filmatiserades förtjänstfullt 1968, och blev då väl mottagen (för att sedan falla i glömska). Se filmen om ni kan, den speciella melankoliska känslan ifrån Carson McCullers roman är intakt.


tisdag 19 november 2013

Faux Disneyland.





I den japanska staden Nara byggdes det i början på sextiotalet en rätt så skamlös kopia på Disneyland-temaparkerna, kallad för Nara Dreamland. Idag är parken övergiven, men uppenbarligen intakt. Något mer sorgligt än folktomma förfallna nöjesparker finns knappast. Ett slags dokument över förhoppningar om en lyckligare tid som flytt.







måndag 18 november 2013

Filmlogg vecka 46.

Cold Comes The Night (Tze Chun 2013). Rätt kass b-thriller med Breaking Bad-stjärnan Bryan Cranston som en oinspirerad bad guy.

Some Velvet Morning (Neil LaBute 2013). Pratigt och misantropiskt kammardrama med en tvist (och syrligt välskriven dialog).

Brazilian Western (René Sampaio 2013). Dålig knarklangarfilm som utspelar sig i 80-talets Brazilia. Konstigt nog ser alla ut som nutida hipsters i denna likgiltiga film.

Workers (Jose Luis Valle 2013) Originell mexikansk film om två hunsade arbetare i Tiujana. Episk känsla i diskbänksrealismen, och med en välgörande underfundig humor. Vi får hoppas att filmen får svensk distribution.

Hotell (Lisa Langseth 2013). Gruppterapigrupp tar in på hotell för att låtsas vara några andra än de är. Lite ojämnt ibland men filmen tar sig mot slutet.

Breathe In (Drake Doremus 2013). Svartsynt drama där en familjefar attraheras av familjens utbytesstudent. Ingen upplyftande film direkt, men rätt bra om livslögner i suburbia.

The Human Scale (Andreas Dalsgaard 2012). Intressant dansk dokumentär om det viktiga med att ta hänsyn till folkliv och fotgängare i stadsplanering.

Traitors (Sean Gullette 2013). Spännande om en marockansk punk-tjej som börjar smuggla droger för att få cash. Feministiskt driv och en nyanserad bild av livet i dagens Marocko som bonus.

The Pruitt-Igoe Myth (Chad Freidrichs 2011). Dokumentär om ett ökänt "public housing"-projekt i Saint Louis som revs ca 20 år efter att det hade byggts (och fick fungera som en metafor för det problematiska offentliga bostadsbyggandet i USA). Intressant om hur goda intentioner misslyckas pga dålig planering och ointresse ifrån de styrande.

Återträffen (Anna Odell 2013). Första delen av filmen där Anna Odell iscensätter den klassåterträff hon inte fick gå på är stark, tyvärr är filmens andra del alltför mycket meta.

Detropia (Heidi Ewing/Rachel Gady 2012). Docu om livet i dagens Detroit. En hel del intressanta livsöden, men kanske alltför fragmentariskt emellanåt.

Mother Of George (Andrew Dosunmo 2013), Väldigt vackert filmat om nigerianska invandrare i New York. Den simpla storyn håller inte hela vägen, men filmen ger en fascinerande inblick i den nigerianska diasporans liv.

Child's Pose (Calin Peter Netzer 2013). Rumänsk film om en mor som gör allt för att skydda sin vuxna son ifrån bieffekterna av en smitningsolycka där en pojke dött. Mycket prat - men också flera väldigt starka scener.

söndag 17 november 2013

Svensk film som terapi.



Anna Odells debutfilm Återträffen har hyllats överallt, men jag var inte enbart positiv. Första delen av filmen som skildrar den fiktiva klassåterträff som regissören i verkligheten inte fick gå på, är mycket stark. Det blir svidande obehagligt när gamla oförrätter kommer upp till ytan, eftersom folk lätt halkar ned i sina roller ifrån skoltiden. Filmens anda halva som är mer meta, och visar hur hennes klasskamrater kunde ha agerat om de skulle ha fått se filmen, känns inte lika lyckad. Det blir lite konstruerat, även om enskilda scener fungerar även här.

Om det är något som Återträffen skulle ha vunnit på, är kanske lite mer filmisk känsla i det ofta fantasilösa fotot. Desto mer cineastisk feeling finns det i höstens andra svenska terapi-film, Lisa Langseths andra film Hotell, om en terapi-grupp som tar in på hotell för att låtsas vara några andra än de egentligen är. En bisarr variant av beteendeterapi som får oväntade följder. Det blir ibland lite trevande berättarmässigt men filmen tar sig mot slutet. Hotell har en underfundig humor som gör den till en bättre film än den något för stela Återträffen.

lördag 16 november 2013

Alternativa filmposters - nu som bok.



Filmaffischer var definitivt bättre förr när en films poster inte nödvändigtvis behövde prydas av ett uppsnofsat studio-fot på filmens stjärnor. Å andra sidan frodas idag en slags subkultur där filmer får nya (och ofta bättre) affischer signerade hängivna fans. Fantasifulla posters som kan vara skapade för lokala filmfestivaler/visningar, eller bara för det egna nöjets skull.

Matthew Chojnacki har samlat tvåhundra av dessa egengjorda filmaffischer ifrån hela världen i den lyxiga presentboken Alternative Movie Posters. En given julklapp till alla filmintresserade.

Läs mer här: http://matthewchojnacki.com/?page_id=369.



torsdag 14 november 2013

Alessis julgranskulor.


Vare sig vi vill det eller ej, är julen snart på intåg. Vad passar då bättre än att pimpa din julgran med Alessis coola julgranskulor? Så här i vuxen ålder är det sannerligen Alessis roliga julprydnader som gör att julhögtiderna fortfarande känns som något lite extra.

onsdag 13 november 2013

Filmdagar på Arkitekturmuseet.


Imorgon torsdag startar en tre dagars filmfestival på Arkitekturmuseet (eller Arkitektur och designcentrum som museet numera heter). Filmprogrammet är minst sagt imponerande, med både spelfilmer och dokumentärer, kopplade till arkitektur och stadsbyggnadsfrågor. Förhoppningsvis blir det här en ny institution i film-Stockholm, även om krocken med Stockholms filmfestival kanske inte är den ultimata timingen.

Läs mer här: http://www.arkdes.se/program/filmfestival/.

tisdag 12 november 2013

Kristen dricks?

Roligast på internet idag måste vara den här dricksen som en servitris i Washington DC fick av ett äldre kristet par. På baksidan av vad som såg ut som en tiodollarssedel, blev hon erbjuden något i deras tycke bättre än flyktig monetär tillfredsställelse. Läs hela storyn här: http://dailyoftheday.com/no-this-is-not-an-okay-tip-to-leave/.

måndag 11 november 2013

Filmlogg vecka 45.

Apans Dröm (Marco Ferreri 1978). Havererad pratig auteur-film om ett framtida dystopisk New York. Innehåller dock en "kreativ" användning av King Kong.

Snabba Cash II (Babak Najafi 2012). Betydligt bättre än den överskattade första Snabba Cash-filmen. Trots det känns det mest som ett mellanspel inför trilogins avslutande del.

Computer Chess (Andrew Bujalski 2013). Hyllad lågbudget-film om en turnering för dator-schack i 80-talets gryning. Inte speciellt bra, mest ofräscha skämt på nördiga kufars bekostnad.

Grand Central (Rebecca Slotowski 2013). Starkt fransk kärleksdrama om inhyrda arbetare på ett kärnkraftverk. Visuellt vass med klara Claire Denis-vibbar, och ett njutningsfyllt soundtrack signerat den nya filmmusikfavoriten ROB: Various Artists – Grand Central (Bande Originale du Film).

All About The Feathers (Neto Villalobos 2013). Småkul komedi ifrån Costa Rica om en säkerhetsvakt och hans tuppfäktnings-tupp.

Parkland (Peter Landesman 2013). Välgjord historielektion om vad som verkligen hände i Dallas den dagen då John F Kennedy mördades. Bygger enbart på verifierade fakta, och ställer därför en del obesvarade frågor.

Sex, Drugs & Taxation (Christoffer Boe 2013). Dansk biopic om vänskapen mellan de båda skitstövlarna, skattepopulisten Mogens Glistrup och charter-magnaten Simon Spies. Filmen har sina stunder, men ägnar sig för mycket åt ett frossande i Simon Spies ökänt sexmissbrukande livsstil.

Kärlekens Hus (Max Ophüs 1950). Episodiskt om kärlekshistorier i förra sekelskiftets Wien. Banbrytande på sin tid - idag en hopplöst föråldrad film.

Det Händer Bara Andra (Nadine Trintignant 1971). Briljant sorglig film om ett par som förlorar sin nyfödda dotter. Catherine Deneuve och Marcello Mastroianni är helt makalöst bra som föräldrarna.

This Is Martin Bonner (Chad Hartigan 2013). Standard-indie om en frisläppt fånge och hans godhjärtade övervakare. En simpel verklighetstrogen story som enbart utmärker sig genom några fina bilder ifrån Reno

söndag 10 november 2013

En utgrävning av framtiden ifrån gårdagen.



Den urbana teoretikern Mike Davis klassiska historik över Los Angeles som modernitetens dystopia har nu nästan tjugofem år på nacken, men Los Angeles Utgrävning Av Framtiden är en nyttig påminnelse om att man ibland ska plocka upp gamla böcker antikvariat/bibliotek. Någon bättre studie över änglarnas stads historia fram till Rodney King-upploppen har nog aldrig skrivits. Det är en utspädd storstad som präglats av rasism, rå kapitalism, och självgodhet, samtidigt som staden har en nästan mytisk lockelse på folk som aldrig satt sin fot där. En paradox som förklarar varför vi fortfarande fascineras av Los Angeles (även om staden kanske gör sig bättre som idé än i praktiken).

Mike Davis bok gavs ut på svenska av lilla Arkiv Förlag 1997, men finns fortfarande att köpa i deras webbshop. Läs även Slum Världens Storstäder, Mike Davis drabbande skildring av världens slumområden. Också den utgiven av Arkiv Förlag.


lördag 9 november 2013

Fuck You, Fuck You Very Much.



Sverige var under 90-talet på tok för litet för en extrovert stjärna av Leila K:s kaliber. Något som med fullkomlig tydlighet framgår i den legendariska dokumentärfilmen Fuck You, Fuck You Very Much ifrån 1997. Där dokumenteras inledningen på Leila K:s fall ifrån sin upphöjda popstjärna-position (även om det var hennes producent Denniz Pops död i cancer som slutligen knäckte henne), med ett skandalöst uppträdande på Grammisgalan som epicentrum. Dokumentären är ett osminkat personporträtt, och en skildring av en tid när det ännu inte var helt okej att sticka ut.

Trevligt nog finns Fuck You, Fuck You Very Much att se på YouTube.



fredag 8 november 2013

(Inte hela) historien om Leila K.


Titeln på den här boken om Leila K är en aning missvisande. Det rör sig inte om hela historien om den skandalomsusade svenska artisten, Leila K:s karriär tecknas rätt fragmentariskt, istället är det berättelsen om författaren/producenten Petter Wallenbergs försök att spela in ny musik med Leila K som tar upp större delen av sidutrymmet. Det är en både fin och sorglig story, Petter Wallenberg försöker via musiken får in sin vän Leila K på rätt spår, men det blir inte lätt när det rör sig om en människa som befunnit sig utanför det ordnande samhället så länge, och inte heller är psykiskt frisk.

Mycket kunde nog ha gått annorlunda för Leila K om hon hade haft rätt människor omkring sig, fått hjälp i sin ungdom med sin adhd-diagnos, eller helt enkelt sluppit den svenska jantelagen. Under 90-talet var Leila K en storsäljande artist i hela Europa, men i sitt hemland blev han baktalad och blåst på stålar. Något att ha i baktanke nästa gång som ni drar en Leila K - anekdot.

torsdag 7 november 2013

En podcast om Palmemordet.

Hur kunde jag ha missat att det sedan januari i år finns en podcast om Palmemordet? På Palmemordspodden: http://palme.libsyn.com/, diskuteras teorier, eventuella gärningsmän, spåruppslag, och en massa annat (inte bara med anknytning till Palme) med en väl utvald gäst. Någon kuffig privatspannar-pod är det inte, så alla med ett minsta intresse för Palmemordet måste ge den här podcasten en chans.

onsdag 6 november 2013

Shake Me Pistol.

Frontmannen för den utmärkta än så länge osignade bandet Bon Death flyger nu solo. Under det en aning kufiska namnet Shake Me Pistol kan vi i den närmaste framtiden förvänta oss en stadig ström av nya låtar (och förhoppningsvis ett album). Videon till första låten ifrån Shake Me Pistol är verkligen tjusig i all sin enkelhet. Det finns även en visuell briljans i det här projektet.

tisdag 5 november 2013

Apokalypsen som diorama.




Den amerikanska konstnären Lori Nix har spenderat en mindre evighet på att skapa dioramas med apokalyps-tema. Först har hon noggrant byggt upp miniatyrmiljöerna i tittskåpen, för att sedan demolera dem. Resultatet blir en omisskännlig känsla av en förödande katastrof. Imponerande är det minsta som man kan säga om hennes dioramas.

Läs mer om Lori Nix här: http://www.lorinix.net/index.html.




Lori Nix geniala diorama - projekt finns nu dokumenterat i boken The City.


måndag 4 november 2013

Filmlogg vecka 44.

Blue Sunshine (Jeff Lieberman 1978). Effektiv thriller där en ondsint variant av LSD får folk att tappa håret och bli våldsamma. Originell och oförutsägbar.

That'll Be The Day (Claude Whatham 1973). En av de första filmer som cashade in genom att erbjuda stiliserad nostalgi. Ung arg man glider planlöst runt i den sena 50-talets England i en film som mestadels går på tomgång.

Stardust (Michael Apted 1974). Vassare uppföljare till That'll Be The Day där huvudpersonen blir popstjärna. En film full av hedonism och spektakulära scener, men ändå mest känns som en alltför schematisk genomgång av rockmusikens utveckling under sextiotalet.

söndag 3 november 2013

Dags för Stockholms filmfestival - några tips.

På onsdag startar Stockholms filmfestival för en och en halv veckas filmfrossa. Med nästan femtonårs festivalbesökande bakom mig är jag en riktig veteran när det gäller denna Stockholms-institution som sannerligen gör novembermörkret mer uthärdligt. Här nedan kommer några tips på hur dina festival-dagar blir optimala.

* Se minst fyra-fem filmer. Det obligatoriska festivalkortet kostar mer än tvåhundra kronor, så om du bara tänker se två filmer blir det en dyr bio-upplevelse.

* Undvik filmer som ändå kommer att gå upp på bio - grejen med en filmfestival är att se filmer som du kanske aldrig annars skulle ha sett.

* Skippa så kallade europuddingar - europeiska samproduktioner som ofta är rätt kassa.

* Se upp för filmer av svenskar som har fått göra film i USA. Ingen svensk regissör har ännu levererat en bra film i det amerikanska filmklimatet.

* Var medveten om att lågbudget inte behöver betyda bra film - utan lika väl kan vara pratig amatörism.

* Ta beskrivningarna i programmat med en nypa salt, läs på själv med hjälp av nätet, och nu kan du se trailers på festivalhemsidan, vilket ger en någorlunda idé om vilken typ av film det är.

* Försök se filmer ifrån så många olika världsdelar som möjligt.

* Om du ser flera filmer samma dag, kom ihåg att planera in tid för matintag.

* Se inte mer än tre filmer per dag - även den totala filmfrossan kan bli för mycket ibland.

* Var utvilad.

* Lämna biosalongen om en film är tråkig.

* Kaffe är bästa receptet mot att somna i biofåtöljen, men drick inte för mycket (då måste du lämna salongen ändå av helt andra orsaker).

lördag 2 november 2013

Maniac Remade.



Maniac är en slasher-film ifrån 1980 (som sägs vara mer ökänd än bra) som nu har fått en remake Nyinspelning av Maniac som nyligen släpptes på svensk dvd, är precis den dos obehag som ni behöver i novembermörkret. Elijah Wood spelar en udda figur som lever ensam bland skyltdockor och skalperar sina offer. Utan tvekan ger den här filmen lite välförtjänt nytt liv i den sedan länge trötta seriemördar-genren. Maniac är genuint läskig, glassigt filmad med cineastisk känsla, och förlitar sig inte enbart på sensationellt våld. Det finns ett psykologiskt djup i porträttet av filmens djupt störda huvudperson som både är trovärdig och djupt oroande.

Det bästa med nyinspelningen av Maniac är nästa det elektroniskt kyliga soundracket signerat en fransman kallad för Rob: Rob – Maniac (Original Motion Picture Soundtrack). Lyssna även på hans övriga diskografi, bra grejer!


fredag 1 november 2013

En bok om skägg.


Den optimala skäggbloggen har nu ynglat av sig i form av en trevlig presentbok som inte helt otippat avhandlar skägg. I vår tid när skägg har gått ifrån att vara en subkultur till bokstavligt nästan bli mans egendom, är det här den bok som ni behöver om ni tar er ansiktsbehåring seriöst.

torsdag 31 oktober 2013

Vem är William Onyeabor?


Höstens stora retro-hajp gäller en viss William Onyeabor. Inte mycket är känt om denne synt-pionjär ifrån Nigeria, förutom att han spelade in fullständigt unik polyrytmisk synt-funk i början på 80-talet, för att sedan bli en pånyttfödd kristen, och därmed aldrig mer (?) ha något med världslig musik att göra. Ett musikaliskt geni i en frivillig inre exil, ett tragiskt faktum som även ger den musik han spelade in en viss lockande mystik. Precis som mycket afrikansk musik som gavs ut högst sporadiskt under den analoga tidsåldern, är det först med internets intåg som William Onyeabor har nått ut utanför hemlandet. Ett musikaliskt arkeologi-arbete som nu finns dokumenterat på den utsökta samlingen: William Onyeabor – World Psychedelic Classics 5: Who Is William Onyeabor?.

onsdag 30 oktober 2013

Ska du gå hem redan?


"Ska du gå hem redan?" är ett forskningsprojekt vid Lunds Universitet som undersöker den nya flexibla arbetstidens konsekvenser. Det faktum att många (speciellt i så kallade "kreativa yrken") inte länge jobbar efter fasta arbetstider eller stämpelklocka, har skapat ett nytt förhållningssätt till arbetet som gör att många jobbar mer, och aldrig kan lägga undan jobbet. Både specifika och informella krav ifrån arbetsgivare (och samhället/oss själva) om att alltid vara tillgängliga, gör att många av dagens arbetstagarna knappt längre har någon riktigt fritid i bemärkelsen "inget jobbrelaterat". Ett samhällsproblem som skapar stress och ångest, samt det skuldbeläggande som följer på frågan "ska du gå hem redan?", när en disciplinerad person smiter iväg tidigt ifrån jobbet, istället för att vara kvar och "låtsas jobba".

Läs mer om "Ska du gå hem redan?"-projektet här: http://skadugahemredan.se/, och lyssna på ett intressant OBS ifrån häromdagen om problematiken här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/273254?programid=503.

tisdag 29 oktober 2013

Album som du inte visste att du behövde höra: Coney Island Baby (1975).


Efter Lou Reeds bortgång i söndags, lyssnar väl alla på gamla Velvet Undeground-album, samt solo-klassikerna Transformer & Berlin, men ni får inte glömma bort att ge 1975 års Coney Island Baby en genomlyssning: Lou Reed – Coney Island Baby. Min personliga favorit i Lou Reeds närmaste oändliga diskografi.

Coney Island Baby är rent textmässigt tematisk lika salt som Lou Reeds album brukar vara, men ur musikalisk synvinkel är albumet fjäderlätt poppigt (kanske som ett uttryck för "damage control" efter det kommersiella självmordet med det föregående experimentella oljud-albumet Metal Machine Music). Den här subtila hyllningen till hans musikaliska rötter kan vara Lou Reeds mest tillgängliga album efter Transformer. Man får inte glömma bort att Lou Reed trots alla kopplingar till avantgardet i mycket har en kristallklar pop-sensibilitet. Det är de sköna melodierna som tillsammans med svartsynt lyrik är grunden till hans storhet.

måndag 28 oktober 2013

Filmlogg vecka 43.

Rötmånad (Jan Halldoff 1970). Mjukpornografisk Halldoff - film om bordellverksamhet i skärgården. Inte en av regissörens stora stunder, och en pinsamhet för alla inblandande. En artefakt ifrån en tid i svensk filmhistoria då etablerade skådespelare medverkade i sexplotation-filmer utan att synbart skämmas.

Greppet (Richard Lester 1965). Rapsodisk komedi om ett grabbgäng i Swinging London som gjorde succé på sin tid. Full av tidstypiskt roliga filmiska ifall, men också inte lika rolig misogyn kvinnosyn.

Streets Of Fire (Walter Hill 1984). En favoritfilm ifrån min barndom som glädjande nog höll för att ses om.

Thunder Road (Arthur Ripley 1958). Klassikerstämplad country noir, där en imposant Robert Mitchum smugglar sprit i rurala Kentucky. Mitchums magnetiska närvaro är det enda speciella med den här b-rullen, som dock är av filmhistorisk intresse som en föregångare i subgenren "southern-explotation".


lördag 26 oktober 2013

Kit-Cat Clock.


I natt ställer vi tillbaka klockorna en timme, vilket gör det passande att tipsa om en av mina absoluta favorit-klockor (är lite av en klock-fetischist). Den amerikanska klassikern Kit-Cat Clock som har varit i produktion sedan 30-talet, är med sin roterande svans och ögon, den kanske coolaste väggklocka som finns. Jag hittade mitt exemplar för några år sedan på Designtorget, förhoppningsvis finns de kvar där.

Läs mer om Kit-Cat klockorna här: http://www.kit-cat.com/.


fredag 25 oktober 2013

Missa inte Streets Of Fire 23.45 på SVt1.

23.45 ikväll visar SVT1 80-tals - klassikern Streets Of Fire. Regissören Walter Hills skönt stiliserade urbana gatu-fantasi får ni inte missa. Kriminella MC-gäng och rock-musiker lever loppan i neon-regnet, i en film som balanserar på just den rätta sidan av kitsch. Dessutom gör Willem Dafoe en ruggig insats som en av decenniets mest diaboliska filmskurkar.

torsdag 24 oktober 2013

I Shot Andy Warhol - the video game.


Konceptuell videokonst är kanske inte riktigt min bag, men i Montreal sprang jag på en utställning med den amerikanska konstnären Cory Arcangel. Hans installation I Shot Andy Warhol är en parafras på de gammaldags TV-spel i stil med Hogan's Alley, där det gällde att skjuta brottslingar med en joystick utformad som en pistol, men undvika att träffa "the good guys". Här gäller det istället att skjuta Andy Warhol, vilket med tanke på det ökända mordförsöket mot konstnären, visar det smaklöst absurda i ett tevespel som lyfter fram dödliga handeldvapen som trivsam hemma-underhållning.

Ni kan själva ladda ned I Shot Andy Warhol på Cory Arcangels webbplats: http://www.coryarcangel.com/things-i-made/ishotandywarhol.




onsdag 23 oktober 2013

Nixon Home Movies.

Behöver världen ännu en dokumentär om den fallne amerikanska presidenten Richard Nixon? Svaret måste nog var ja, för det senaste tillskottet Våran Nixon, bygger rent visuellt på hans närmaste medhjälpares gamla Super 8 - filmer (framförallt Nixons handgångne man H.R. Haldeman var en idog amatörfilmare). Dessa filmsnuttar ger visserligen en sedvanlig semesterkänsla av det som visas, men bjuder ändå ibland på en lite kittlande känsla av denna väldigt privata presidents privatliv.

Dokumentären blir inte hellre den revisionistiska Nixon-skildring som man kunde ha befarat. Snarare får vi en balanserad bild av hans presidenttid. Något som bortsett en tripp till Kina, var fylld av förlorade möjligheter att göra verklig skillnad, och som slutade med det kriminella totalhaveriet Watergate. Faktum är att de män som i amatörfilmerna framställs som så helylle, i själva verket kom att dömas till fängelse för olagligheter i samband med Watergate. Den praktskandal som alltid kan vara värd att minnas när någon vill framställa Richard Nixon som en stor president.

Våran Nixon finns att se på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/1545007/varan-nixon.

tisdag 22 oktober 2013

Veckans Film: Stenansiktet (1973).


YouTube är verkligen bara bäst. Nu har någon vänlig själ lagt upp Jan Halldoffs utskällda film Stenansiktet ifrån 1973, om uttråkade tonårsgäng i de då nya betongförorterna. En minst sagt märklig film som inte alls är så usel som den dåtida kritiken gjorde gällande (och betydligt bättre än det mesta av vår tids svenska filmer). Stenansiktet har tidigare bara funnits tillgänglig i en utgången VHS-utgåva (symptomatisk för hela Halldoffs produktion), men tack vara morgondagens Cinematek: Youtube, går filmen nu att ses i sin helhet. Jag har tidigare skrivit lite om Stenansiktet här: http://thelastdetails.blogspot.se/2011/09/ta-chansen-att-se-jan-halldoffs.html.

måndag 21 oktober 2013

Filmlogg vecka 42.

Trassel I Natten (John Landis 1985). Oskön 80-talare som möjligtvis på sin tid var en idé av en kul thriller. Inte ens en biroll av David Bowie kan rädda den här sopiga soppan om en nattlig jakt på diamanter.

Days Of Wine And Roses (Blake Edwards 1962). Kompromisslös klassiker om ett ungt gift par som dras ned i en förödande alkoholism. Fortfarande en oerhört stark film som är en av periodens (och Blake Edwards) bästa.

Påklädaren (Peter Yates 1983). På sin tid hyllad film om en förvirrad gammal stjärnaktör som är helt beroende av sin trogna assistent. En filmad pjäs som trots sedvanligt fint spel av Tom Courtney i titelrollen, är på tok för teatral för att fungera som film.

söndag 20 oktober 2013

Kreativitet med vinylomslag.





Vem visste att man kunde vara så här kreativ med gamla vinyl-omslag? På http://www.sleeveface.com/ hittar ni mängder av folk som har skapat egna bilder med hjälp av gamla LP-konvolut. De blir ofta både smakfullt (och ibland smaklöst) och kul.





Sleeveface finns även som bok med roligt nog ett gammalt Bob Hund-konvolut som omslagsbild. Läs mer om den perfekta "hipster"-presentboken här: http://www.sleeveface.com/?page_id=214.

lördag 19 oktober 2013

Martin Kellerman - utställning på Seriegalleriet.



De återkommande utställningarna med Martin Kellerman-original på Seriegalleriet är alltid en lika trevlig upplevelse (läs mer här:http://www.seriegalleriet.se/). Inte minst för de fina affischer som brukar produceras för de aktuella utställningarna (och som är betydligt billigare att köpa än ett serie-original). Ingen har väl heller missat att Martin Kellermans Rocky-serie kanske aldrig har varit bättre än nu, och sedan en tid tillbaka gör han även skämtteckningar av sina tweets. Dessa "enrutningar" är något av det roligaste som han har gjort (och ofta betydligt plumpnare än Rocky). Trevligt nog finns de nu samlade i samlingsvolymen Kellermannen Hälsar På.


fredag 18 oktober 2013

Veckans Film: A Field In England (2013).


Efter den moderna klassikern Kill List, och den nästan lika vassa semesterfilmen ifrån helvetet Sightseers, har nu Ben Wheatleys senaste film fått svensk dvd - distribution av alltid lika vassa distributören Njuta Films (men ingen biograf-release tyvärr). A Field In England är utan tvekan en av de knäppaste, märkliga, och ofta rätt obegripliga filmer som ni kommer att se. Fast självklart är Ben Wheatleys svartvita psykedeliska kostym/kammardrama om ondsint magiska händelser på en ett engelsk fält under 1600-talet, mestadels fullkomligt lysande. Ingenting för er som bara tål mainstream, men ett måste för alla andra.

torsdag 17 oktober 2013

Svenska filminstitutet fyller femtio år (firas med film, vad annars?).



Tro det eller ej, men det svenska filminstitutet fyller i dagarna femtio år, vilket firas hela helgen i filmhuset på Gärdet. Själva huset som är en arkitektonisk milstolpe hur man än betraktar betong-komplexet, är kanske den främsta kvarlevan av ett en gång i tiden i filmkonstens tjänst aktivt filminstitutet. Idag är det väl främst Cinemateket, och ett väldigt välsorterat bibliotek som filminstitutet kan skryta med (att låta ett filmmuseum flytta in i de halvtomma lokalerna har ingen exempelvis reflekterat över). Den svenska filmen är med undantag av ett par filmer per år skrämmande medioker, oavsett genre eller pretentioner.

Firandet i helgen innefattar seminarier, utställningar och workshops, samt självklart en massa filmvisningar som är gratis. Alltifrån det mest kommersiella (Abba The Movie) till äkta auteur-cinema (Tarkovskijs svenskproducerade Offret) visas. Läs mer om helgens aktiviteter här: http://www.sfi.se/50-arsjubileum/Lange-Leve-Filmen/#.UmA1j9J7L84.


onsdag 16 oktober 2013

Paul McCartneys 70-tal - en playlist.

Självklart kunde jag inte låta bli att sätta samman en playlist med det mesta av det bästa ifrån Paul McCartneys 70 - tal: Maccas 70:s. Paul McCartney-utbudet på Spotify är finfint men inte komplett. Ett par av hans sjuttiotalsalbum saknas, liksom vissa singelspår/b-sidor ifrån perioden. De låtarna får ni hitta någon annanstans än på min utmärkta spellista som är av hundraprocentig Macca-kvalitet.

tisdag 15 oktober 2013

Paul McCartneys 70-tal.


Paul McCartney är aktuell med ett pinfärskt album passande nog betilat New:  Paul McCartney – NEW, men när det gäller Maccas solo-karriär är det ändå 70-talet som är "the shit", hur utmärkta hans senaste album-släpp än är. Mer än någon annan ex-beatle lyckades Paul McCartney hålla flamman av kreativitet levande årtiondet igenom, trots ständiga medlemsbyten i Wings, ofta ojämna album-släpp, mesig offentlig framtoning, ocoola hits med folktycke, och ett ständigt marijuana-rökande (vilket i efterhand ger hans låtar än mer "stoner"-känsla).

Det för Paul McCartney extremt ryckiga decenniet med ofattbara kommersiella framgångar, och även ett par rejäla fiaskon, finns nu dokumenterat i musikjournalisten Tom Doyles McCarntey-biografi Man On The Run (en blinkning åt det bästa Wings-albumet Band On The Run). Paul McCartney befann sig bokstavligen på språng under de här åren, på flyt ifrån sin Beatles-bakgrund, på flykt ifrån skyhöga förväntningar, och till skillnad från vad man kan tro en flykt ifrån konventionellt familjeliv, samt ibland även en flykt ifrån rättvisan, något som bokstavligen talat kunde ha stått honom dyrt.

måndag 14 oktober 2013

Filmlogg vecka 41.

Such Good Friends (Otto Preminger 1971). Misslyckat försök av Otto Preminger att vara med sin tid. Genuin sjuttiotals-kitsch är det enda anmärkningsvärda med den här tråkiga otrohets-komedin.

The Butler (Lee Daniels 2013). Kanske för lång och lite väl förenklande ibland, men superb skådespeleri och skakande scener ifrån medborgarrättskampen i sydstaterna gör filmen väl sevärd.

Funny Bones (Peter Chelson 1995). Misslyckad komiker flyr till Blackpool för komma ur sin mer kända fars skugga. Bra scener med Jerry Lewis som pappan, men filmen sumpar en intressant premiss med för mycket "brittisk" buskis (gillar man sådant är dock säkert filmen kanon).

söndag 13 oktober 2013

Den åldrade superhjälten.


Den svenska konstnären Andreas Englund ställer just nu ut sin konst på galleriet Art In The Office på Sturegatan 48 i Stockholm. Flera av hans tavlor föreställer en åldrad superhjälte i en onämnbar världsstad. En av krämpor plågad fantom som ändå försöker göra så gott han kan. Allt skildrat med en stor portion humor.

Läs mer om utställningen här: http://www.malmberg.co/art-in-the-office/andreas-englund-16783668, och om Andreas Englund här: http://andreasenglund.com/.

lördag 12 oktober 2013

The Butler - mer än bara en historielektion.


Filmen kanske pågår för länge, och episoden med svarta pantrarna kunde vi kanske har klarat oss utan, men The Butler är ändå ett historiskt att rekommendera. Inte bara för Forest Whitakers nedtonade insats i huvudrollen som presidenternas betjänt, eller för roliga president-cameos (John Cusack är grym som Nixon), utan än mer för Whitakers samspel med den andra skådespelarna, totalt avslappnat vardagsnära skådespeleri som har blivit lite av regissören Lee Daniels signum.

Det mest slående med The Butler är annars oerhört starka scener ifrån den hårda medborgarrättskampen i sydstaterna, men önskar nästan att hela filmen enbart hade behandlat detta stenhårda icke våldsamma motstånd mot brutal amerikansk apartheid.

Passa även på att se regissörens förra film The Paperboy. Ett pulpigt sydstatsmelodram som är betydligt bättre än sitt rykte.

torsdag 10 oktober 2013

Congratz Alice!


För en gång skull valde den svenska nobelkommittén att belöna en författare som jag och många andra faktiskt har läst. Det känns också extra kul att de väljer att premiera en författare vars gebit är noveller. En knepig och svår litterär genre som verkligen kan fånga in en situation eller ett livsöde, men också falla platt till marken i pretentiös tristess. Jag har bara läst en av Alice Munros novellsamlingar, Brinnande Livet som kom ut i svensk översättning nu i våras. Trots min ringa kunskap om hennes författarskap, kändes det som en utmärkt introduktion. Bitterljuva noveller om förspillda liv, som ändå innehåller små stunder av hopp. Inte världens mest upplyftande litteratur, men träffande skildringar av hur livet för många är.

tisdag 8 oktober 2013

Veckans Film: Blue Collar (1978).


Efter att ha skrivit några väldigt uppmärksammade manus (bland dessa Taxi Driver) fick det ex-kalvinistiska underbarnet Paul Schrader slutligen 1977 regissera sin första egna film, med ett manus skrivet tillsammans med sin bror Leonard. Blue Collar (eller Avdelning 291 - Detroit som filmen hette i Sverige) är än idag Paul Schraders bästa film som regissör, och en av de stora filmerna ifrån den "New Hollywood"-epok som för en tid verkade lova en framtid för amerikansk film som kombinerade samhällskritik med underhållning.

Blue Collar handlar om något i amerikansk film så sällsynt som industri-arbetare. På bilfabrikernas löpande band i Detroit sliter filmens tre protagonister, de kan vare sig lita helt på sig själva, varandra, sin arbetsgivare, eller ens sitt eget fackförbund. Den tighta kompis-trion består av två svarta och en vit, men filmen gör ingen grej av det, de tre männens vänskap grundar sig på deras gemensamma klasstillhörighet och preferenser, även om de alla tre är fundamentalt olika som personer. De begår ett kollektivt misstag när de bestämmer sig för att råna det lokala facket, något som sätter stenar i rullning.

Paul Schrader ställer i Blue Collar frågor om klass, lojalitet, och skuld, men bjuder även på en bitvis rejält rolig historia, framhjälpt av ett fantastiskt samspel mellan de tre huvudrollsinnehavarna Richard Pryor, Harvey Keitel, och Yaphet Kotto. Samtliga gör kanske sina livs roller här, och komikern Richard Pryor visar sig ha oanade talanger som en dramatisk skådespelare.

Trevlig nog finns Blue Collar att se i sin helhet på YouTube.

måndag 7 oktober 2013

Filmlogg vecka 40.

Rich Kids (Robert M. Young 1979). Kul film om brådmogna tolvåringar (och deras omogna föräldrar). Finns att se på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=ys2tIoVG-Lg.

Ond Tro (Kristian Petri 2010). Atmosfärisk men fullkomligt misslyckad "arty" thriller. Svensk film när den totalhavererar.

Manila In The Claws Of Light (Lino Brocka 1975). Filippinsk klassiker om en yngling på drift i storstaden. Inte världens mest originella intrig, men med fantastiska bilder ifrån 70-talets Manila.

Our Children (Joachim Lafosse 2012). Oerhört stark film om hur subtila patriarkala strukturer knäcker en ung kvinna i hennes äktenskap. En blivande klassiker?

Polis (Maiwenn 2011). Hyperrealistisk skildring av Paris-polisens grupp för övergrepp mot barn. En drabbande film på många sätt, men lite ofokuserad och för lång.

söndag 6 oktober 2013

Crimson/Red.


Äntligen är Crimson/Red här, det första riktigt nya Prefab Sprout-albumet sedan 2001. Paddy McAloon gör ingen besviken, fantastiskt sofistikerad vuxen-pop av den slag som bara det folkskygga geniet ifrån Newcastle kan få ur sig. Lyssna och njut! Och var medvetna om att det tar ett par genomlyssningar innan albumet sitter.

Albumets titel Crimson/Red är säkerligen en blinkning till det fina King Crimson -albumet Red ifrån 1974 (notera användningen av snedstrecket). De brittiska art/symfoni-rockarnas musik ligger rätt långt ifrån Prefab Sprouts ljuva pop, men Paddy McAloon och Crimson-motorn Robert Fripp delar insikten om att musik kan vara något "mer".





lördag 5 oktober 2013

På drift i prekariatet.


De senaste femton åren har sett framväxten av en ny global klass, prekariatet, så kallad eftersom dess medlemmar befinner sig i en ytterst prekär situation. Prekariatet är både det nya proletariatet och inte. De kan vara väl utbildade, bra betalda, och ytterst kompetenta (det motsatta gäller också). Det som förenar prekariatets medlemmar är att inget är beständigt. Tillfälliga anställningar staplas på projekt-uppdrag, vilket effektivt sätter stop för västvärldens tidigare så ordnande tillvaro under efterkrigstiden. En tillvaro i prekariatet innebär en ständig osäkerhet, stressande press, och krav på att ständigt vara attraktiv för eventuella arbetsgivare. Arbetet och fritiden flyter ihop.

Om detta handlar Guy Standings bok Prekariatet som nu har kommit i svensk översättning. Det är ingen vacker bild som han målar upp, men de flesta kan nog känna igen sin egen eller andras livssituation. Alltfler yrkesverksamma knuffas ut i prekariatet, med bitterhet och håglöshet som följd. Den här nya samhällsklassen som kan sägas vara världens idag dominerande, är en potentiell katastrof. Någon dag kommer prekariatet att försöka sig på en rejäl revolt. Frågan är bara när.

fredag 4 oktober 2013

Missa inte Linje 1 2 3 Kapad 22.00 på SVT1.




22.00 ikväll visar SVT1 Tony Scotts remake ifrån 2099 av 70-talsklassikern The Taking Of Pelham 1 2 3. I original en osedvanligt tät thriller om ett tunnelbana-tåg som tas som gisslan av en grupp brottslingar, i nyinspelningen fortfarande spännande och välspelat. Välgjord underhållning på en intellektuell nivå som passar vuxna, något som idag är alltmer sällsynt i Hollywood, vilket gör saknaden efter den i förtid så tragiskt bortgångna Tony Scott än mer större.

Jag har tidigare skrivit om Linje 1 2 3 Kapad här (varning för spoilers): http://thelastdetails.blogspot.se/2009/08/pelham-1-2-3-remade.html.

Och om originalet ifrån 1974 här: http://thelastdetails.blogspot.se/2009/08/pelham-1-2-3-orginalet.html.


torsdag 3 oktober 2013

Album som du inte visste att du behövde höra: I Trawl The Megahertz (2003).

På måndag är väntan över. Då släpps Prefab Sprouts nya album Crimson/Red, den första "nya" musiken ifrån Paddy McAloon på mer än tio år. Som uppladdning kan ni passa på att ge hans minst kända musikaliska projekt en genomlyssning. Paddy McAloons hittills enda solo-album I Trawl The Megahertz ifrån 2003 är en till stora delar instrumental affär, inga pop-låtar, men full av bedårande musikaliska stycken präglade av kombination synt/stråkar, självfallet med Paddy McAloons unika melodi-känsla som grund.

Upprinnelsen till albumet var den ödesdigra dubbla förbannelse av blindhet/tinnitus som nästan fick Paddy McAloon ur spel. Under sömnlösa nätter inspirerades han bland annat av nattradio, vars myller av röster ger albumet dess tematik (även om själva radio-collaget bara förekommer på det inledande titelspåret).

Lyssna här: http://grooveshark.com/#!/album/I+Trawl+The+Megahertz/6541510.

onsdag 2 oktober 2013

Ike & Dick.



Nu när dagens republikaner gör sitt bästa för att skjuta sitt land i sank över extremism och illvilja, kan man minnas forna tiders resonabla republikaner som hedersmannen Dwight Eisenhower, en president som aldrig skulle ha drömt om att låta sitt land gå i konkurs på grund av principer. Inte heller hans vicepresident (och sedermera president i sin egen rätt) Richard Nixon skulle ha accepterat den här typen av självrättfärdigande destruktivt beteende ifrån sina partifränder. Richard Nixon går att kritisera för mycket, men han var en man med ett visst sunt förnuft. I dagar som dessa troligtvis saknad även av sina gamla motståndare.

Tidigare i år kom det en bok om Ike och Dick som de kallades, vilken sätter deras relation i fokus. De var inget optimalt team, totalt olika i både personlighet och temperament. Eisenhower såg ofta ned på Nixon, tycket kanske illa om honom, och gav honom ringa reellt politiskt inflytande. Nixon för sin del hade Eisenhower som en ouppnåelig fadersfigur, som han både ville undfly och vinna gillande hos. Samtidigt växte det med tiden fram en känsla av respekt och någorlunda värme mellan de båda männen, trots att det forna radarparet kanske aldrig blev lika "hubby hubby" som den politiska propagandan ville göra gällande. Även om Jeffrey Franks bok Ike And Dick kanske lite väl mycket fokuserar på Richard Nixons upplevelse av relationen mellan de båda, är det en nödvändig bok för alla med ett intresse för amerikansk politisk historia.


tisdag 1 oktober 2013

Dawn of the synth.


Hos den eminenta podcasten "EL DIABOLIK'S WORLD OF PSYCHOTRONIC SOUNDTRACKS" spelas det utsökt vintage filmmusik ifrån 60/70-talen, och bjuds på ibland lite väl långa utläggningar ifrån två rätt torra brittiska herrar (som dock måste ha en eloge för att de letar upp all denna underbara musik i gamla vinylbackar och på nätet).

Ibland gör även Eldiabolik-teamet specialavsnitt med bara musik. Exempelvis har de precis släppt en timmes mix med tidiga syn-instrumentaler (filmrelaterade givetvis). Musik ifrån gårdagen, som ville låta som framtiden, och fortfarande inte låter det minsta daterat. De tidiga syntarna var sannerligen mackapärer som fick till ljud som aldrig har hörts vare sig förr eller senare.

Lyssna här:  http://eldiabolik.com/.

måndag 30 september 2013

Filmlogg vecka 39.

Lovin' Molly (Sidney Lumet 1974). Larry McMurty-filmatisering om ett triangeldrama på vischan i Texas som är ett obskyrt inslag i Sidney Lumets filmografi. Välspelad (även av en totalt malplacerad Anthony Perkins), men utan riktig feeling. Finns att se på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=ka39q7aQMmY.

Maniac (Franck Khalfoun 2012). Stilfull remake av åttiotals-slasher om en seriemördare som skalperar sina offer och umgås med skyltdockor. Effektivt gjord men känsliga personer varnas. Bra filmmusik är ett plus: Rob – Maniac (Original Motion Picture Soundtrack).

A Field In England (Ben Wheatley 2013). Märklig film om mystiska händelser på ett fält i 1600-talets England. Full av psykedelisk magi och ytterligare en triumf för Ben Wheatley, han kan vara vår tids främsta brittiska regissör.

Big Bad Wolves (Aharon Kesales/Navot Papushado 2013). Otäckt israeliskt psykologiskt drama, där en misstänkt barnmördare blir tillfångatagen av ett av offrens fäder. Väldigt våldsam men bra.

Byzantium (Neil Jordan 2012). Neil Jordan gör ofördelaktig comeback med en klumpig vampyrfilm, vars främsta målgrupp verkar vara lättimponerande tolvåringar. Klar kalkonvarning.

söndag 29 september 2013

Populärkulturkritik som du inte visste att du behöver.

På den kollektiva bloggen Throw Me Away: http://www.throwmeaway.se/, hittar ni den kulturkritik som ni inte trodde att ni behövde. Kunniga skribenter skriver främst om musik utifrån olika aspekter, men även om en hel del annat som kan sorteras in under det breda paraplyet "populärkultur". En hippare blogg hittar ni knappast i Sverige.

lördag 28 september 2013

Rare Philly Soul.


Som ni kanske har förstått är det få musikstilar som jag värdesätter mer än philly-soul, denna episka musik som både är sofistikerad och har sväng. 70-talets majestätiska soulmusik ifrån Philadelphia är en formlig guldgruva att gräva ur, det var inte mycket som det legendariska skivbolaget Philadelphia International Records släppte som var ordinärt. Vilket den här samlingen med udda spår ifrån bolagets katalog visar: Various Artists – Conquer The World: The Lost Soul Of Philadelphia International Records. De här låtarna blev orättvist inga hits, den troliga förklaringen är att de drunknade i den mängd av utsökt soul som svämmade över världen under 70-talet. Nu i efterhand räddar de här sångerna vilken lördagskväll som helst.  

måndag 23 september 2013

Filmlogg vecka 38.

Bombers B-52 (Gordon Douglas 1957). Raffel och romantik på arme-flygbas. Det mest klaffar i den här filmen som bjuder på "gammaldags" underhållning av bästa märke.

Efter Livet (Hirokazu Koreeda 1998). Japansk klassiker där avlidna får ta med sig ett minne med sig i evigheten. En fullkomligt unik film med en melankolisk poetisk känsla som ändå inger hopp.

Go Tell The Spartans (Ted Post 1978). En av de första filmer som betraktade Vietnam-kriget utifrån ett kritiskt perspektiv. Tyvärr bjuds det mest på standardiserad b-action.

Child's Play (Sidney Lumet 1972). Orättvist bortglömd Lumet-film om pennalism på ett pojkinternat. Oerhört välspelad med James Mason i sitt ess som en av lärarna.

söndag 22 september 2013

Få din egen fez hos Fez-o-rama!



Någon mer stilfull huvudbonad än fezen finns väl knappast. Vad många inte vet är att en fez inte behöver vara av den traditionella röda varianten (även om den är snyggast). Fez-fanatikerna på Fez-o-rama tillverkar fezer av alla dess slag, ofta med mönster, och roliga broderingar, något som uppdaterar fez-konceptet på ett förtjänstfullt sätt.

Beställ en fez, läs mer om Fez-o-rama, och få annan matnyttig fez-information här: http://www.fez-o-rama.com/.


lördag 21 september 2013

Nick Lowes sköna Bay City Rollers - hyllningar.

Det finns knappast något mer pinsamt än då artister spelar in sånger om andra artister (till undantagen hör Abbas Eagles-hyllning Eagle, och Bob Dylans Went To See The Gypsy som kanske handlar om Elvis). Nick Lowes sköna tribut-singel till det skotska pojkbandet Bay City Rollers, släppt under namnet The Tartan Horde (en blinkning åt de skotsk-rutiga mönster som var en del av Bay City Rollers image) ifrån 1975 är dock mitt i prick. Ingen minns väl idag Bay City Rollers, men framförallt b-sidan Roller Show är pop av tidlöst märke. Bland det bästa som Nick Lowe spelat in faktiskt, vilket säger en del.



 En rolig anekdot med den här singeln var att Nick Lowe spelade in den som ett försök att komma ur sitt skivkontrakt. Det lyckades inte när den blev en hit i Japan, vilket nästan tvingade Nick Lowe att spela in ett helt Tartan Horde-album. Enbart en låt ifrån dessa sessioner (den högst mediokra Allorolla) kom att släppas.



fredag 20 september 2013

Self Portrait Redux.



Katalogiseringen av Bob Dylans arkivmaterial har nu letat sig fram fram till 1970, året då Bob Dylan släppte den utskällda dubbeln Self Portait och det "falska" comeback-albumet New Morning (som idag framstår som ett av hans allra finaste album). Self Portrait innehöll i princip inga nya Dylan-kompositioner, bestod mest av covers på gamla schlagers. Det var ingenting som folk ville höra 1970, när Bob Dylan fortfarande förväntades leda det revolutionära avantgardet.

Idag låter fortfarande en del på Self Portrait som skräp, men mycket är alldeles förträffligt, skön folkpop-country med feeling. Ännu bättre är de kasserade låtar, och alternativa versioner (även ifrån New Morning-sessionerna) som dyker upp på arkivrensningen (som även finns i en dyrare lyx-variant) Another Self Portrait, mer än fyrtio år gamla inspelningar som genast blir ett av årets mest omistliga musik-släpp.



torsdag 19 september 2013

Det urbana safarit fortsätter.


För några år sedan kom den eminenta reseskribenten Bobo Karlsson ut med boken Urban Safari. En slags blandning mellan essäer och reseguider rörande några av världens absolut största metropoler. Tidigare i år släpptes uppföljaren Urban Safari 2, där Bobo Karlsson återigen pricksäkert fångar den själva essensen i några storstäders innersta väsen. När jag läst Urban Safari 2 gläds jag åt att skribenten delar min kärlek till Hamburg, börjar nästan att omvärdera Las Vegas, samt blir inte minst sugen på att genast bege sig till för mig okända platser som Lissabon och Mexiko City. Någon bättre storstadsevangelist än Bobo Karlsson finns väl knappt.

onsdag 18 september 2013

En 70-tals-film per dag.


De lärda må tvista om vilket filmdecennium som är starkast, men de flesta anser nog att 1970-talet var något alldeles extra i filmväg. Hollywood gick in i decenniet med tidernas nytändning (och avslutade årtiondet med att tända till på nytt), den europeiska auteur-filmen var i högsta grad levande, skräpfilm behövde inte vara skräp, och diverse subgenres föddes (och ibland dog).

För den som vill ha lite matnyttiga filmtips rörande just 70-talet, är den här bloggen ett måste: http://every70smovie.blogspot.se/. En film ifrån sjuttiotalet recenseras varje dag, betoningen ligger än så länge mest på amerikansk film, men bloggens motto är att alla filmer som spelades in under 70-talet ska recenseras, alltså bara en tidsfråga innan Janne Halldoff dyker upp?

måndag 16 september 2013

Filmlogg vecka 37.

Frances Ha (Noah Baumbach 2012). Redan en modern klassiker om en ung tjej i den "kreativa klassen" på oklar drift i New York.

Svart På Vitt (Jörn Donner 1968) Föga lyckad Donner-film fylld av meningslöst babbel och en del naket. Fina bilder ifrån dåtidens Helsingfors är det enda minnesvärda.

Cash McCall (Joseph Pevney 1960). James Gardner och Natalie Wood är ett tjusigt par, men det här den gamla Hollywood-traditionen när den var som sämst.

Gypsy (Mervy LeRoy 1962). Lite väl lång musikal om varieté-artister. Innehåller dock en hel del "cheesy" sång & dans-nummer.

Kräftans Vändkrets (Joseph Strick 1970). Skabrös filmatisering av Henry Millers skandal-roman. Pendlar mellan att vara pinsam och ett intressant tidsdokument. Utan tvekan en av de mest märkliga filmer som finansierats av en Hollywood-studio.

söndag 15 september 2013

Rum för resande.



Kvarteren bakom Stockholms centralstation, omkring Klara Kyrka, är något av en blind fläck i centrala Stockholm. En gång i tiden var det ruffiga kvarter, men nu är gatorna bara sterilt tomma. Nu finns det dock en utmärkt anledning till att leta sig dit. Galleri Ingela S på Klara Östra Kyrkogata 2A visar en utställning med konstnären Per Lindqvist. Utställningen kallas för Rum för resande, och man förstår varför, Per Lindqvists målningar fångar en slags stillsam urban transit precis utanför våra hotellfönster. Målningarna påminner nästan om fotografier ifrån folktomma sommar-städer, samtidigt som de ger en känsla av en tid som flytt.

Läs mer om utställningen här: http://www.galleriingelas.se/index.html.



fredag 13 september 2013

Mats Helge Olsson - regissören som floppade, segrade, och försvann.


Filmhistorien behöver som alla vet ständigt revideras. Därför är det på tiden att några gjort en dokumentärfilm om den ökända "b-filmregissören" Mats Helge Olsson. Regissören själv medverkar inte i filmen, han är sedan flera år försvunnen, och ingen vet var Sveriges svar på Roger Corman håller hus.

På 80-talet levererade dock Mats Helge Olsson utskrattade (men ofta ekonomiska framgångsrika) explotation-filmer med betoning på dåtidens publika försmak för våldsamt action-raffel. En otroligt resa som inleddes på allvar med thrillern The Ninja Mission, en formidabel internationell export-succé, som dock inte har gett Mats Helge Olsson något större erkännande i den svenska filmhistorien, märkligt med tanke på att han innan dess både hade hunnit med att göra den första svenska western-filmen, som att producera den missriktade storfilmen Sverige Åt Svenskarna, alla tiders största svensk film-flopp. I ett filmklimat präglat av medelmåttig mediokritet stod Mats Helge Olsson ut ifrån mängden, den eventuella kvalitén på hans filmer oräknad.

Se Mats Helge Olsson-dokumentären här: http://www.svt.se/k-special/se-program/del-1-1146?autostart=true.

onsdag 11 september 2013

Frances Ha Ha Ha.

Även jag gillade Frances Ha väldigt mycket. En film som väl redan nu har blivit lite av en modern klassiker, och är en av de sällsynta filmer som visar hur vi lever våra liv just nu. Titelns Frances kämpar med att få ordning på sitt kreativa liv, på drift mellan jobb, lägenheter, och vänner. Hon är hela tiden ett snedsteg ifrån hotande social degradering, men har även en unik spiritualitet som knäcker det mesta.

Regissören Noah Baumbach har återigen (den här gången i nära samarbete med huvudrollsinnehavaren och medmanusförfattaren Greta Gerwig) gjort en fullkomligt lysande film. Full av humor och svärta, utan att för den skull bli cynisk eller elak. Som bonus får vi dessutom en kort Paris-episod ,som kan vara det mest tragikomiskt träffande skildringen av ett misslyckade som setts på film på länge.

Sin vana trogen har Noah Baumbach satt samman ett utmärkt soundtrack till Frances HaVarious Artists – Frances Ha (Music From The Motion Picture) OST Alltid lika trevligt med någon som återanvänder gammal filmmusik av Georges Delerue.

tisdag 10 september 2013

Nere i träsket med Kristian Petri.

Antikvariatet Rönnells på Birger Jarlsgatan är inte bara en handelsplats för begagnande böcker, utan de bedriver en imponerande kulturverksamhet, med bla en egen äventyrlig litterär utgivning. Tidigare i år gav de exempelvis ut filmaren/författaren Kristian Petris kort-roman (eller längre novell) Träsket. En berättelse vars handling passande nog utspelar sig till stora delar på nämnda antikvariat (eller snarare dess källargångar).

De nu så posha kvarteren krig Rönnells visar sig nämligen vara byggda på gammal träskmark, som en gång i tiden härbärgerade den värsta sortens slum. Något som nystas upp när författaren själv försvinner ned i det underjordiska träsk som sägs finnas kvar under antikvariatet. Träsket är alltså en slags mytisk meta-roman, som lika mycket handlar om böcker och skrivande, som om svunna tiders Stockholm. Den enda invändningen är väl att Kristian Petris homage till Rönnells inte är längre till sidantalet.

måndag 9 september 2013

Filmlogg vecka 36.

De Bestialiska (Georges Franju 1960). Skräckklassiker där en galen läkare vill ge sin vanställda dotter ett nytt ansikte. Ett utmärkt exempel på exemplariskt effektivt filmberättande.

Traitor (Jeffrey Nachmanoff 2008). Smart terrorism-thriller som är oförutsägbar enda fram till det högst oväntade slutet.

Tre (Tom Tykwer 2010). Tyskt triangeldrama där ett medelålders par omedvetet inleder ett förhållande med samma man. Välgjort men inte jätte intressant.

Uppgörelsen (Elia Kazan 1969). Självbiografiskt Kazan-fiasko om en reklamare som tappar greppet. Bättre än sitt rykte, fast full av imperfektioner, men med en lysande Kirk Douglas i huvudrollen.

Pojken Som Kunde Trolla  (Akira Daikuhara/Taiji Yabushita 1959). Tidig japansk anime med starka influenser ifrån klassiska Disney-filmer. En njutning för alla diggare av animerad film.

söndag 8 september 2013

Greklands kris är vår kris.


Vad som ofta saknats i rapporteringen ifrån Greklands-krisen är den mänskliga faktorn, eller hur mannen på gatan påverkas av det politiska spelet. Därför tycker jag att alla ska läsa Kajsa Ekis Ekmans reportagebok Skulden Eurokrisen Sedd Ifrån Aten. En djupt skakande läsning, där vi  får läsa om följderna av en destruktiv politik som förvandlat ett modernt europeiskt land till en ett fattighus och det europeiska samarbetets paria.

Vitsen med att överhuvudtaget ha EU kan ifrågasättas när ordet solidaritet (som var själva grejen med den europeiska unionen) bara gäller för vissa, när de nordeuropeiska länderna inte vågar öppna plånböckerna, (rädda som de är både för sina egna väljare och det finansiella storkapitalet). Alla med någorlunda förnuft fattar att det som behövs är en sydeuropeisk "new deal", istället blir det vanliga hederliga greker som tycks ned, vilket som Kajsa Ekis Ekman visar bara resulterar i armod och extremism.

lördag 7 september 2013

En film om dom andra.


I dagarna går Norge till val, och frågan om hur humant landet behandlar asylsökande står knappast högst på dagordningen. Kanske borde fler av landets politiker se dokumentärfilmen Dom Andra som nu fått svensk biopremiär. I filmen får vi följa några flyktingpojkars öden och äventyr, där den relativa tryggheten i Norge kontrasteras mot den totala misär som väntar ungdomarna om de utvisas. Filmen ger oss levnadsöden som är så sorgliga att även de mest hårdhjärtade borde bli berörda.

måndag 2 september 2013

Filmlogg vecka 35.

Lisbon Story (Wim Wenders 1994). Lite märklig (och tyvärr mestadels medioker) Wenders-film om en tysk ljuddesigner på drift i Lissabon. Som alltid hos regissören en del fina bilder, men det är en skamlös rip-off av Alain Tanners betydligt bättre film Den Vita Staden.

Björnen (Jean-Jacques Annaud 1988). Föräldralös björnunge slår följe med en äldre björnhane som jagas av jägare. Imponerande film med riktiga björnar i huvudrollerna.

Submarino (Thomas Vinterberg 2010). Thomas Vinterbergs comeback inleddes med den här starka filmen. Slagkraftigt om missbruk som löper genom generationer likt en blodsskuld.

fredag 30 augusti 2013

Franz Ferdinand är tillbaka!


Efter fyra år är Skottlands bästa orkester (sorry Belle & Sebastian) tillbaka. Den orättvist sågade floppen Tonight visade sig inte var det sista som vi fick höra ifrån världens bästa Franz Ferdinand. I dagarna släpptes gruppens fjärde album Right Thoughts, Right Words, Right Action. Full med det fantastiskt svartsynta sväng som bara Franz Ferdinand är kapabla till. Kanske gruppens bästa släpp sedan den klassiska debuten.

Lyssna här: Franz Ferdinand – Right Thoughts, Right Words, Right Action (Deluxe Edition). Missa inte heller att lyssna på den live-skiva som följer med som bonus. En liten påminnelse om att ett live-gig med Franz Ferdinand är precis vad som behövs för att göra hösten fulländad (inga Sverige-spelningar inbokade ännu).

onsdag 28 augusti 2013

På bebodda platser.


Någon vassare skildrare av arkitektur, stadsbyggnad och andra urbana frågor, än Håkan Forsell, finns knappast vårat land. Nu har denna lättillgängliga akademiker samlat några av sin bästa blogg-inlägg och andra kortare texter i en samlingsvolym. Bebodda Platser är en perfekt bok att läsa i lite då och då. Håkan Forsell får det mesta urbant relaterat att bli intresseväckande, och hans beskrivning av den ständiga konflikten mellan städernas "vanliga" invånare och dess profitörer är spot on. En annan intressant aspekt av många av texterna i Bebodda platser, är Tysklands-perspektivet, där Håkan Forsell har vistats mycket. Ett land där kampen om stadsrummet på många sätt står och väger (och där städernas medborgare även visar att det går att göra motstånd mot kommersialismens gentrifiering).

Håkan Forsell har även en utmärkt blogg där flera av texterna i Bebodda Platser publicerades för första gången: http://arbetsbok.wordpress.com/.

måndag 26 augusti 2013

Filmlogg Vecka 34.

Radio On (Christopher Petit 1979). Kontinentalt influerad existentiell brittisk roadmovie. Inte mycket till story, men fantastisk glåmig atmosfär.

Kronjuvelerna (Ella Lemhagen 2011). Försök till en svensk sommar-blockbuster som blev en spektakulär flopp. Betydligt bättre än sitt rykte. Svensk film som vågar vara ambitiös är sällsynt.

Vittnet Måste Tystas (Brian De Palma 1981). En av mina favoritfilmer som blir ännu bättre på stor duk (tack vare Cinemateket).

Cloud Atlas (Tom Tykwer/Andy Wachowski/Lana Wachowski 2012). Rörigt och en aning svårbegripligt epos. Trots det en sevärd film.

The Three Burials (Tommy Lee Jones 2005). Originell modern western. Väldigt välspelad och totalt oförutsägbar. Fina miljöer ifrån gränsområdena mellan USA och Mexiko.

måndag 19 augusti 2013

Filmlogg Sommaren 2013.

The Conspirator (Robert Redford 2010). Välgjord, men småtråkig historielektion om rättegången mot en kvinna som anklagades för inblandning i mordet på president Abraham Lincoln.

Mr. Nice (Bernard Rose 2010). Ytterligare en flashig film om en fiffig knarklangare på 70-talet. Inget nytt under solen, fast Rhys Ifans är onekligen cool i 70-tals regalia.

Interview (Steve Buscemi 2007). Remake av en film i original gjord av den mördade holländska regissören Theo Van Gogh. Rätt laddat kammarspel där en misslyckad journalist ska intervjua en skandaliserad ung skådespelerska.

La Prima Cosa Bella (Paolo Virzi 2010). Italienskt melodram om en kvinna vars skönhet enbart ger hennes familj olycka. På tok för ofokuserad och såpig.

The Place Beyond The Pines (Derek Cianfrance 2012). En alldeles utmärkt och fantastiskt fotograferad film om blodskuld som löper genom generationer. Klassiskt amerikanskt filmskapande av en sort som knappt görs längre.

Berberian Sound Studio (Peter Strickland 2012). Brittisk ljuddesigner råkar ut för märkliga saker när åker till Italien för att hjälpa till med ljudeffekter till en ”konstnärlig” skräckfilm. Skön hyllning till 70-talets italienska explotation-filmer, och det analoga filmhantverket. Ändå mest en film för cineaster med intresse för genren.

Interview With The Assassain (Neil Burger 2002). Fejkdokumentär om en man som påstår sig ha mördat president Kennedy. Intressant idé som faller pga. amatörmässigt filmberättande.

Inside Daisy Clover (Robert Mulligan 1965). Stel Hollywood-tragedi som mest liknar en rip-off/variant av En Stjärna Föds , men helt saknar den filmens stil och svärta.

Marnie (Alfred Hitchcock 1964). Inte en En Studie I Brott, men nästan i samma klass. Hitch var alltid som bäst när han var på som mest udda humör.

En Gång Om Året (Gorki Glasser-Müller 2012). Svensk film där ett kärlekspar som träffats en gång per år under trettio års tid ställs inför ett avgörande. Välspelat, men lite småtråkigt kammarspel.

Sightseers (Ben Wheatley 2012). Kill List-regissören levererar igen. Underbar svart komedi om två kuffar ute på en synnerligen våldsamt sunkig campingsemester i Yorkshire.

Hearts Of Darkness (Fax Bahr/George Hickenlooper 1991). Fascinerande dokumentär om det ostrukturerade kaos som rådde under den famösa inspelningen av Apocalypse Now.

Sex And The Single Girl (Richard Quine 1964). Seg förväxlingsfars som trots titeln är rejält timid. En kul avslutande biljakt bjuds det dock på.

Vill Så Gärna Tro (Gunnar Höglund 1971). Skön svensk 70-talare om en kärlekshistoria över rasgränserna. Rejält sågad när den kom, men bättre än sitt rykte. Bob Marley sägs medverka på soundtracket. Finns på dvd. 

The Venice Syndrome (Andreas Pichler 2012). Intressant dokumentär om dagens Venedig, och dess sista “riktiga” invånare, alltmer utträngda ur en stad som blivit ett museum.

Blackfish (Gabriela Copwperthwaite 2013). Skrämmande dokumentärfilm om de sjuka i att ha späckhuggare i fångenskap. I nöjesanläggningarnas bassänger blir dessa intelligenta djur psykotiska och våldsamma i sin frustration.

Flugan (David Cronenberg 1986). Effektiv (och kitschig) 80-talsklassiker där Jeff Goldblum förvandlas till en mänsklig fluga. Cronenberg må vara överskattad, men är alltid bra när han rör sig mot mainstream.

Flareup (James Nelison 1969). Hyfsad skräpthriller om en Las Vegas-dansös på flykt ifrån en psykotisk våldsman.

Hester Street (Joan Micklin Silver 1975). Klassiker om judiska immigranter i förra sekelskiftets New York. En utsökt utförd film med exemplarisk tidskänsla.

söndag 18 augusti 2013

Wong Kar-wai - retrospektiv på Cinemateket.


Cinemateket i Stockholm har precis kickat igång höstsäsongen, och inleder bland annat med en Won Kar-wai - retrospektiv. Den melankoliska romantikern ifrån Honk Kong är äntligen tillbaka med en ny film (The Grandmaster), men regissören får nog svårt att i framtiden återfå den tidlösa känslan ifrån sina tidiga mästerverk. Filmer som ni nu kan se på stor duk hos Cinemateket. Wong Kar-wai tillhör dessutom de filmskapare vars filmer nästan kräver en ordentligt utrustad biosalong för den optimala filmupplevelsen. Missa framförallt inte hans två första (och i mitt tycke bästa) filmer As Tears Go By och Days Of Being Wild.

Läs mer om Cinematekets Wong Kar-wai - retrospektiv här: http://www.sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/Aktuella-serier/?title=Wong+Kar-wai.

lördag 17 augusti 2013

Back in the loop again.



Efter en sex veckors lång semester-paus är jag tillbaka med mitt dagliga bloggande. Semestern har varit härlig med start i den tyska Rhen-metropolen Köln, och avslutning i Montreal, en liten bit av Europa i Nordamerika. Däremellan ägnande jag mig åt det totala slappandet på Gotland. Semester kan inte bara vara sightseeing i främmande storstäder.

tisdag 9 juli 2013

SOMMAR - PAUS!

Nu tar jag en liten sommar-paus ifrån bloggandet. Dyker upp igen någon gång i augusti.

måndag 8 juli 2013

Filmlogg Vecka 27.

A Scanner Darkly (Richard Linklater 2006). Animerad filmatisering av Philip K. Dick-roman. Ambitiöst, men på tok för litterärt för att fungera som film.

Bill Cunningham New York (Richard Press 2010). Grym dokumentär om legendarisk gatumode-fotograf. Finns att se på SVTPlay:  http://www.svtplay.se/video/1317774/bill-cunningham-new-york.

Margaret (Kenneth Lonergan 2011). En så kallad "förlorad film" som legat på hyllan några år innan den släpptes. Hyfsad standard-indie, men en besvikelse med tanke på hypen.

Passion (Brian De Palma 2012). Brian De Palmas senaste film har blivit rättmätigt sågad, men är inte fullt så usel. Ett par scener med regissörens sedvanliga visuella briljans, gör ändå filmen till ett måste för De Palma-beundrare.

Bernie (Richard Linklater 2011). Oerhört kul film baserad på en sann historia, om en begravningsentreprenör i en Texas-håla som inleder en oväntad vänskap med traktens rika surkärring. Filmen mixar dokumentär och spelfilm fördömligt.

Katinkas Kalas (Levan Akin 2011). Svensk dramakomedi om stel borgerlig middagsbjudning som får oväntat besök. Inte dåligt, men som så ofta i svenska film haltar skådespeleriet emellanåt.

Sinister (Scott Derrickson 2012). Övernaturlig skräckis där true crime-författare själv dras in i det mord-mysterium som hans skriver om. En del bra uppslag, men inte särskilt spännande.

Förälskad I Rom (Woody Allen 2012). Woody Allens senaste europeiska vykorts-komedi är något bättre än hans senaste mediokra alster. En del klassiska Woody-inslag, men ofräsch "italiensk humor" drar ned helhetsintryckert.

söndag 7 juli 2013

21 mustascher.


Bli inspirerad. Sommaren är inte skäggens tid, men mustaschen däremot....

lördag 6 juli 2013

Urspårat.


Almedalsveckan är snart slut, men jag tror inte att det har pratats så mycket om tågtrafik under politiker-kalaset. Om fler hade läst Det Stora Tågrånet, Mikael Nybergs odyssé över den förfallna och in till absurdum avreglerade svenska järnvägen, hade nog de flesta makthavare förstått att den dysfunktionella tågtrafiken på landets spår, är ett symptom på allt som är fel med det svenska samhället.

Man får var glad över att man inte åker tåg regelbundet. Men de få gånger per år som jag nyttjar det svenska tågnätet, har det ofta blivit förseningar, trassel, och inte minst en resa i slitna och ofräscha tågvagnar. Sanningen är att den svenska avregleringen av tågmarknaden är en katastrof utan dess like, med förödande konsekvenser för anställda, resenärer, och själva infrastrukturen i stort.

Det Stora Tågrånet har precis kommit ut i pocket, och det borde vara allas plikt att i sommar läsa denna skrämmande dokumentation över hur man dränerar en vital samhällsservice på resurser.

fredag 5 juli 2013

Funky Macca?


Ni måste lyssna på den här Paul McCartney mix-tapen som någon vänlig själ har satt ihop: https://soundcloud.com/billbrewster/bill-brewster-presents-1. Paul McCartneys mer äventyrliga, och "funkiga" sida sätts i fokus. Jäklar vad det svänger om Maccas grooves, utan tvekan den bästa introduktion till Paul McCartneys solo-karriär som är mycket mer än enbart smöriga ballader.

onsdag 3 juli 2013

Tala Madani på Moderna Museet.



Moderna museet har precis öppnat sommarens stora popkonst utställning, men det är inte nostalgi, utan konst av liter mer "modern" art som gör ett besök på Skeppsholmen till ett måste. Fram till den 27 oktober visas en stor utställning med den iransk-amerikanska konstnären Tala Madani. Hon är utan tvekan en av vår tids mest framstående (och nyskapande) konstnärer. Hennes konst är lätt obehaglig med patriarkatet i skottgluggen,samtidigt finns det en stor portion humor i hennes målningar, vilket ger en mångbottnat konstupplevelse.

Läs mer om Tala Madani-utställningen här: http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Utstallningar/2013/Moment---Tala-Madani/.


tisdag 2 juli 2013

Veckans Film: Sometimes A Great Notion/Hårt Mot Hårt (1970).




Om ni behöver ha ett ambitiöst läsprojekt under semestern, kan jag rekommendera Ken Keseys Sometimes A Great Notion (eller Stundtals En Sådan Lust i svensk översättning), en tjock tegelsten ifrån 1964 om en familj av skogshuggare i Oregon bestående av dysfunktionella tjurskallar, som är en av de stora amerikanska romanerna i flera bemärkelser.

Som uppladdning inför denna oförglömliga läsupplevelse, kan ni alltid se filmatiseringen ifrån 1970 (som fick heta Hårt Mot Hårt i Sverige). Huvudrollsinnehavaren Paul Newman fick ta över som regissör pga av kontroverser med den ursprungliga regissören, men Paul Newman lyckades rädda ett tillsynes hopplöst filmprojekt. Ken Keseys episkt komplexa roman blir till en tight film som fokuserar på romanens kärna av familjelojalitet och rädsla för uppbrott. Dessutom finns filmhistoriens kanske mest otäcka drunkningsscen som en liten bonus.

Sometimes A Great Notion/Hårt Mot Hårt finns på svensk dvd.

måndag 1 juli 2013

Filmlogg vecka 26.

Knife Fight (Bill Guttentag 2012). Dramakomedi om politisk fixare med tillsynes hopplösa klienter. Helt ok men vi har sett det bättre förut. Med Rob Lowe i huvudrollen (och Richard Schiff i en biroll) känns det mest som en spinoff till Vita Huset.

Waking Life (Richard Linklater 2001). Tecknad filosofisk film för vuxna om drömmar. Är som bäst en animerad version av regissörens genombrott Slacker, men även småtråkig emellanåt.

Telefon (Don Siegel 1977). Charles Bronson-thriller där sovjetiska sabotörer i USA aktiveras med hjälp av telefonsamtal. Föga spännande film som nog inte var speciellt rafflande ens 1977.

söndag 30 juni 2013

Kurios Cola?



Ingen har väl missat Coca Colas kampanj med personligt namngivna cola-flaskor, kul kampanj, men det finns ingen anledning till att dricka en högst sekundär Cola-dryck, när det finns så mycket vältörstande kvalitets-cola på marknaden. Därför är den brittiska botaniska läsktillverkaren Fentimans kampanj så kul, deras kampanj visar varför man alltid ska dricka den mer kuriosa colan.

Fentimans är för övrigt lika duktiga i sin marknadsföring, som de är på att göra ekologisk läsk. Spana in den här sköna Ginger Beer-reklamen.


Fentimans produkter hittar man numera i de flesta ekologiska mataffärer, de börjar även att sprida sig till alltfler caféer/restauranger.

lördag 29 juni 2013

Sommaren är här (igen) - Ulf Lundkvist på Seriegalleriet (igen).


Du vet att sommaren verkligen är här när Seriegalleriet har sin årligt återkommande Ulf Lundkvist - utställning. Den öppnade traditionsrikt med en huvudstad badande i sol som backdrop. Sorgen över att Ulf Lundkvists formligen geniala serie Assar lades när vid årsskiftet, kan stillas något när flera av figurerna ifrån serien dyker upp i de målningar som Ulf Lundkvist ställer ut. En välbehövlig dos för alla Assar-freaks därute. Ulf Lundkvists konstnärskap lever vidare, men världen blir sig aldrig lik utan nya Assar - strippar.

Läs mer om Ulf Lundkivst-utställningen här: http://www.seriegalleriet.se/.

torsdag 27 juni 2013

MANKIND - ditt nya svenska favoritband!

Om tecknen i skyn stämmer, kommer hösten att tillhöra MANKIND, ditt nya svenska favoritband. I väntan på en kommande fullängdare, kan vi alltid njuta av två videos ifrån denna Borlänge-kombo. Båda rock och dansfluga, precis vad världen behöver just nu. För uppdateringar om MANKINDS öden och äventyr, kan ni alltid titta in på deras Facebook-sida: https://sv-se.facebook.com/musicofMANKIND.

onsdag 26 juni 2013

En brevkorrespondens marinerad i hat & bläck.


Kristian Lundberg är Kristian Lundberg, men hans senaste självbiografisk roman En Hemstad är lite av en besvikelse, ofta upprepande och osammanhängande, men samtidigt otroligt drabbande om en utsatt uppväxt bortom de flestas verklighet. De bästa segmenten i En Hemstad hittar ni även i årets andra Lundberg-släpp Hat & Bläck, en publicerad korrespondens mellan Kristian Lundberg och dennes kollega Christer Enander. Det finns mer bett i Lundbergs avsnitt, än hos den lite väl gnälliga Enander, men Hat & Bläck är marinerad i ett fullt förståeligt hat över ett samhälle som sviker de svaga. Läs de båda herrarnas brevkonversation och bli indignerad.

tisdag 25 juni 2013

Ny roman av Willy Vlautin i svensk översättning.


Föredömlig nog fortsätter bokförlaget Bakhåll sin utgivning av den amerikanska författare Willy Vlautin. Hans senaste bok Leon On Pete har precis kommit i svensk översättning. Denna tredje Willy Valutin-roman är nog hans bästa hittills. En fullkomligt gripande historia om en ensam pojke som tar hand om en kasserad travhäst. Precis som tidigare skildrar Will Vlautin fattig-USA med en stor portion humanism, Lean On Pete är både dyster och sorglig, men är trots det hoppfull läsning.

måndag 24 juni 2013

Filmlogg Vecka 25.

Bäddat För Trubbel (Barry Levinson 1987). Originaltiteln Tin Men är kongenial. Barry Levinsons tragikomiska film om konkurrerande aluminiumförsäljare är betydligt bättre än sitt rykte. En av Richard Dreyfuss bättre roller som skitstövel med visar det sig hjärta av guld.

Brimstone & Treacle (Richard Loncraine 1982). Udda liten film med manus av Dennis Potter, där Sting nästlar sig in hos ett olyckligt medelålders par med en invalidiserad dotter. Lite väl mycket filmad pjäs för fungera fullt ut, men liknar inget annat.

VI (Mani Masserat 2013). Utskälld film som inte var så pjåkig. Gustaf Skarsgård briljant som pojkvännen ifrån helvetet.

Feber I Blodet (Elia Kazan 1961). Bitterljuv romantisk klassiker, där ungt kärlekspar blir galna av omgivningens krav och undertryck sexualitet i 30-talets Kansas. Melodram på hög nivå och troligen Elia Kazans bästa film.

Spring Breakers (Harmony Korine 2012). Hajpad film som inte riktigt levde upp till lovorden. En inte alltid helt lyckad mix av auteur-cinema och tonårs-explotation.

Born To Win (Ivan Passer 1971). Ytterligare ett bortglömt guldkorn ifrån den amerikanska filmens guldålder. Heroinist på drift i ett dystert New York tvingas hålla sig undan både langare och snutar, samt inte minst konfrontera sig själv. Finns att se på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=9Y7lFkMyvBE&feature=youtu.be.

Daniel (Sidney Lumet 1983). Sidney Lumet är en av mina favoriter, och Daniel är ytterligare en laddad och konsekvent genomförd film ifrån denne store regissör. Stark fiktiv historia med inspiration ifrån den ökända Rosenberg-rättegången i femtiotalets USA.