The Conspirator (Robert Redford 2010). Välgjord, men småtråkig historielektion om rättegången mot en kvinna som anklagades för inblandning i mordet på president Abraham Lincoln.
Mr. Nice (Bernard Rose 2010). Ytterligare en flashig film om en fiffig knarklangare på 70-talet. Inget nytt under solen, fast Rhys Ifans är onekligen cool i 70-tals regalia.
Interview (Steve Buscemi 2007). Remake av en film i original gjord av den mördade holländska regissören Theo Van Gogh. Rätt laddat kammarspel där en misslyckad journalist ska intervjua en skandaliserad ung skådespelerska.
La Prima Cosa Bella (Paolo Virzi 2010). Italienskt melodram om en kvinna vars skönhet enbart ger hennes familj olycka. På tok för ofokuserad och såpig.
The Place Beyond The Pines (Derek Cianfrance 2012). En alldeles utmärkt och fantastiskt fotograferad film om blodskuld som löper genom generationer. Klassiskt amerikanskt filmskapande av en sort som knappt görs längre.
Berberian Sound Studio (Peter Strickland 2012). Brittisk ljuddesigner råkar ut för märkliga saker när åker till Italien för att hjälpa till med ljudeffekter till en ”konstnärlig” skräckfilm. Skön hyllning till 70-talets italienska explotation-filmer, och det analoga filmhantverket. Ändå mest en film för cineaster med intresse för genren.
Interview With The Assassain (Neil Burger 2002). Fejkdokumentär om en man som påstår sig ha mördat president Kennedy. Intressant idé som faller pga. amatörmässigt filmberättande.
Inside Daisy Clover (Robert Mulligan 1965). Stel Hollywood-tragedi som mest liknar en rip-off/variant av En Stjärna Föds , men helt saknar den filmens stil och svärta.
Marnie (Alfred Hitchcock 1964). Inte en En Studie I Brott, men nästan i samma klass. Hitch var alltid som bäst när han var på som mest udda humör.
En Gång Om Året (Gorki Glasser-Müller 2012). Svensk film där ett kärlekspar som träffats en gång per år under trettio års tid ställs inför ett avgörande. Välspelat, men lite småtråkigt kammarspel.
Sightseers (Ben Wheatley 2012). Kill List-regissören levererar igen. Underbar svart komedi om två kuffar ute på en synnerligen våldsamt sunkig campingsemester i Yorkshire.
Hearts Of Darkness (Fax Bahr/George Hickenlooper 1991). Fascinerande dokumentär om det ostrukturerade kaos som rådde under den famösa inspelningen av Apocalypse Now.
Sex And The Single Girl (Richard Quine 1964). Seg förväxlingsfars som trots titeln är rejält timid. En kul avslutande biljakt bjuds det dock på.
Vill Så Gärna Tro (Gunnar Höglund 1971). Skön svensk 70-talare om en kärlekshistoria över rasgränserna. Rejält sågad när den kom, men bättre än sitt rykte. Bob Marley sägs medverka på soundtracket. Finns på dvd.
The Venice Syndrome (Andreas Pichler 2012). Intressant dokumentär om dagens Venedig, och dess sista “riktiga” invånare, alltmer utträngda ur en stad som blivit ett museum.
Blackfish (Gabriela Copwperthwaite 2013). Skrämmande dokumentärfilm om de sjuka i att ha späckhuggare i fångenskap. I nöjesanläggningarnas bassänger blir dessa intelligenta djur psykotiska och våldsamma i sin frustration.
Flugan (David Cronenberg 1986). Effektiv (och kitschig) 80-talsklassiker där Jeff Goldblum förvandlas till en mänsklig fluga. Cronenberg må vara överskattad, men är alltid bra när han rör sig mot mainstream.
Flareup (James Nelison 1969). Hyfsad skräpthriller om en Las Vegas-dansös på flykt ifrån en psykotisk våldsman.
Hester Street (Joan Micklin Silver 1975). Klassiker om judiska immigranter i förra sekelskiftets New York. En utsökt utförd film med exemplarisk tidskänsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar