torsdag 30 september 2010

Årets svenska bok om kokain.

En minitrend i år verkar vara böcker om kokain. Wierups/De La Regueras framstressade bok dök upp i våras och den rekommenderar jag verkligen ingen att läsa. Istället är den bok de skyndade så mycket för att hinna ut före att föredra. Magnus Lintons Cocaina koncentrerar sig enbart på Colombia, det land där kokainindustrin fortfarande har sitt epicentrum.

Drogen har bitvis förstört landet och det är uppenbart att "war on drugs" tillhör de senaste fyrtio årens mest kontraproduktiva strategier. Lite underförstått förstår man att Linton helst skulle vilja se en legalisering. Något som skulle lösa vissa problem men samtidigt skapa andra. Kokainproblematiken är inte lätt och Cocaina ställer flera obekväma frågor samtidigt som den är en utmärkt reportagebok om det väldiga landet Colombia utifrån kokainets synvinkel.

onsdag 29 september 2010

Arthur Penn R.I.P.

Ytterligare en av 60/70-talens stora regissörer har lämnat oss. Arthur Penn har avlidit 88 år gammal och han var en av pionjärerna och förgrundsgestalterna i den amerikanska filmiska guldålder som brukar kallas för New Hollywood. Arthur Penn som även var en gigant som teaterregissör hade kanske en beskedlig karriär inom filmen efter 1980 men det han gjorde innan var en insats av filmhistoriska mått. Han tog den europeiska konstfilmens sensibilitet och parade den med den amerikanska filmens traditioner, och när han äntligen fick en kommersiell hit med Bonnie & Clyde 1967 så förändrades den amerikanska filmindustrin i grunden, främst i synen på sex och våld men även rent visuellt med den filmens banbrytande foto och klippning.

Arthur Penn gjorde dock sin bästa film året innan med Den djävulska jakten som var ett fiasko då men idag framstår som en av sextiotalets bästa filmer och en storartad allegori över våldet i det amerikanska samhället. Ungefär tio år senare fångade Arthur Penn de desillusionerade stämningarna post - Watergate med den mästerliga paranoia-thrillern Night Moves (med den usla svenska titeln Dödligt Utspel).

Läs en fin nekrolog över Arthur Penn här: http://www.nytimes.com/2010/09/30/movies/30penn.html?_r=2.

tisdag 28 september 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #63 Crying (1962).

Få artister kan visa upp en lika imponerande samling tidlösa hits som Roy Orbison, mannen vars röst rymde så mycket ensamhet, känslosamhet och smärta att han kunde få de mest banala schlagers att lyfta. Orbison absoluta höjdpunkt var i början av sextiotalet då han förutom sina singelframgångar spelade in en räcka album av yttersta klass. Crying från 1962 kan var det bästa med titellåten och Running Scared på låtlistan tillsammans med mer bortglömda Orbison-triumfer som hans versioner av The Great Pretender och She Wears My Ring. Det är dramatiskt och väljarrangerat men framförallt sagolikt bra.

Crying har för övrigt en av de bästa skivomslagen någonsin, här kan man verkligen säga att omslaget responderar väl med musiken.

Lyssna här: Roy Orbison – Crying.

söndag 26 september 2010

Den karamellfärgade clownen.

Såg tidigare idag om David Lynchs klassiker Blue Velvet från 1986 på Cinemateket. En film som kanske inte har åldrats väl rakt igenom men som vinner på att ses på stor duk. Dennis Hopper insats som den otäcka elakingen Frank som är besatt av Roy Orbisons gamla hit In Dreams (och speciellt öppningsfrasen "The candy coloured clown") är filmens främsta behållning. Det är inte konstigt att Blue Velvets höjdpunkt är den här obehagliga scenen som urartar i karaoke till just In Dreams. Det blir filmmagi av den allra mörkaste sort.

Lyssna till Roy Orbisons fantastiska In Dreams i sin helhet: Roy Orbison – In Dreams.

lördag 25 september 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #64 Communique (1979).

Att erkänna att man gillar Dire Straits och Mark Knopfler är väl ett av få tabun som finns kvar bland aktiva musiklyssnare. Men jag råkar faktiskt gilla det här bandet vars publik till en stor del bestod av folk som inte var speciellt musikintresserade. Eller snarare är det Dire Straits tre första album som jag håller högt, gruppens musik utvecklades snabbt därefter till tämligen oinspirerad ljummen sörja.

Men på Dire StraitsCommunique, bandets andra album från 1979 var fortfarande inspirationen på topp. Inspelad på Bahamas så är skivan helt naturligt väldigt "laid back" och avspänd. Det finns en sådan ledighet i framförandet och låtskrivandet som är sällsynt. Och det är frapperande att bandet redan på sin andra skiva hade nått musikalisk perfektion i sitt sound.

fredag 24 september 2010

Point Omega är nu Omegapunkten.

Det händer faktiskt fortfarande att högkvalitativ amerikansk litteratur översätts till svenska. Jag är verkligen glad att Atlantis inte har övergett Don DeLillo, en författare som verkligen blandar och ger i sitt författarskap, mästerverk varvas med oläsbara pekoral. Hans senaste roman Point Omega finns nu på svenska med titeln Omegakoden. En inte helt lättbegriplig bok men en mycket givande läsupplevelse.

Jag har tidigare skrivit på bloggen om Point Omega här: http://thelastdetails.blogspot.com/2010/06/point-omega-nastan-lika-bra-som.html.

torsdag 23 september 2010

Let's Kick Som Ass!



Den nuförtiden förhärskande superhjältefilmen kändes till en början som skojig när ens barndoms seriefavoriter invaderade vita duken, men när filmerna gick från lovande till usla så förlorade snabbt denna nya subgenre all luster (The Dark Knight och Watchmen är undantagen som bekräftar regeln). Desto roliga är då att det dyker upp en film som Kick Ass. Den gick på bio i våras och har nu släppts på DVD. En töntig tonårskille bestämmer sig för att bli superhjälte helt utan superkrafter och det går väl till en början sådär. Målgruppen för den här filmen ska kanske vara ungdomar men jag tycker att Kick Ass är helfestlig och full av charm, även om jag gärna hade sluppit det avslutande actionspektaklet.

Kick Ass bygger på en serietidning som jag inte har läst men som jag kan tänka mig har sina poänger den med.


tisdag 21 september 2010

Var bor du?



Även om det här inte är en politisk blogg så vill jag ändå kommentera valet. Precis som alla andra är jag bestört över att SD nu kommer in i riksdagen och som en progressiv person med sympatier för socialdemokraterna är jag självklart inte alldeles förtjust i att regeringen sitter kvar, även om jag kan säga att det inte var oväntat.

Valet har dock gjort mig stolt över att vara stockholmare som aldrig förr. I min hemstad Stockholm är SD inget riksdagsparti och de kom inte heller in i stadshuset. I sådana lägen känner man sig rätt nöjd över att bo i en småborgerlig tjänstemannastad trots allt. Att nästan hela staden röstade blått kan jag därför leva med. Tunnelbanekartan ovan (som ni ser bättre här: http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/bla-linje-dominerar-stockholm_5370149.svd?service=graphic) visar att min hemstadsdel Abrahamsberg är blå trots en för Bromma påfallande brist på villor. Glädjande är att mina gamla uppväxtkvarter vid Zinkensdamm är röda. Ännu har inte de orättfärdiga omvandlingarna till bostadsrätter gjort alla i innerstaden till moderater.

måndag 20 september 2010

Missa inte Recount 22.15 på SVT1.

Usch, det här valresultatet var verkligen en mardröm för Sverige som land. Ett annat valutfall som nog få gillade (och de allra flesta beklagar) är resultatet av presidentvalet i USA år 2000. Recount som visas 22.15 på SVT1 i kväll är en väldigt välgjord och välspelad filmatisering från 2008 av rösträkningsskandalen i Florida, med det skandalösa och smutsiga spel som föregick bakom kulisserna hos de inblandade parterna.

söndag 19 september 2010

Mina damer och herrar The Rolling Stones.

Veckan ut visar Bio Rio (http://www.biorio.se/) vid Hornstull exklusivt dokumentärfilmen Ladies & Gentlemen The Rolling Stones. En filmad konsert ifrån gruppens USA-turné 1972 som när det begav sig bara gick på bio i USA och sedan dess har varit svårtillgänglig. Det här är troligtvis den bästa Stones - dokumentären om man främst är intresserad av gruppens musik och inte allt runt omkring. Bra filmat med totalt fokus på vad som händer på scen och ett band i toppform. Mick Jaggers effektiva scenpersonlighet har nog aldrig fungerat bättre och materialet ifrån Exile On Main Street låter betydligt bättre "live" än på skiva.

lördag 18 september 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #65 This Is Our Music (1961).


Ornette ColemanThis Is Our Music bjuder på en stökig och lite obekväm men samtidigt helt genialsik jazz ifrån musikstilens gyllene epok. Något år tidigare hade Ornette Coleman pekat ut den moderna jazzens färdriktningen med den symboliskt betitlade skivan The Shape Of Jazz To Come som visade att fri improvisation var det nya, något som han tillsammans med sin kvartett behärskade till fulländning på 1961 års album This Is Our Music. Egentligen är det här ingen svår musik. Ornette Coleman hade en slags melodisk grund bakom att allt fritt saxblåsande och hans band är makalöst bra. Det är kanske ingen musik för jazznoviser men det är märkligt mäktig musik om man ger albumet en chans.

fredag 17 september 2010

Årets visdomsord?

Kulturhusets internationella författarscen är verkligen super. Det är härligt att under ca en och en halv timmes tid få lyssna på sina favoritförfattare som blir utfrågade av kunniga intervjuare. I kväll kunde ytterligare en läggas till raden när jag var och lyssnade på Ian McEwan, vars nya roman Hetta (Solar) jag inte har hunnit läsa än, men som säkert är super då den store britten aldrig skriver något dåligt.

McEwan talade mycket om sin nya bok men kom även in på en del annat. Ett tema som uppenbarligen berörs i Hetta är klimatförändringarna och han sa att det krävs en andra industriella revolution med grön energi för att vår tids stora problem ska kunna lösas. Och de som kommer att göra det är enligt McEwan "the bad guys" som ser möjligheter att tjäna pengar och inte snälla miljöpolitiker. Det tåls att tänkas på och är troligtvis ett helt riktigt framtidsscenario.

onsdag 15 september 2010

Caine är Carter.


Marknadsföringen bakom Harry Brown snor den fras som är förknippad med vad som kanske är Michael Caines mest ikoniska film, det brittiska gangsterdramat Get Carter (Ta Fast Carter) från 1971 som lanserades med frasen "Caine is Carter". Få filmer fångar lika väl gangsterlivets lockelse men även framförallt dess sjavighet. Dessutom bjuder filmen på oförglömliga scener som den där en naken Michael Caine går runt med ett pumphagelgevär i ett slitet bostadsområde. Och visst blev det även ett antal snygga posters.




tisdag 14 september 2010

Caine är Harry Brown.

"Ta lagen i egna händer" är en tämligen slitstark filmgenre. Egentligen är de här filmerna moraliskt förkastliga men de har enligt något märklig logik oftast ett visst underhållningsvärde. DVD-aktuella Harry Brown är det senaste tillskottet med Michael Caine som en pensionär i ett brittiskt miljonprogramsområde om får nog av de kriminella tonåringar som terroriserar kvarteret. Egentligen är Harry Brown en skräpfilm men Michael Caine spelar väldigt bra med en slags återhållsam smärta. Filmens inledning är dessutom rätt magnifik i skildringen av en ensam gammal man som sakta drivs över gränsen. Därefter blir det rätt våldsamt och förutsägbart och alla ansatser till något mer seriöst försvinner.

måndag 13 september 2010

Claude Chabrol R.I.P.

Den franska filmregissören Claude Chabrol har avlidit och han lämnar efter sig en häpnadsväckande produktiv karriär med ca sextio filmer på ungefär femtio år. Claude Chabrol var en av pionjärerna i den franska nya vågen och gick sedan snabbt vidare med mer kommersiellt (och inte alltid lyckade) inriktade projekt. Även om han var ojämn, gjorde en del usla filmer och ofta tappade stinget ordentlig på gamla dagar, så var Chabrol oslagbar när han verkligen lyckades få till det (som exempelvis den ett par år gamla fina filmen Flicka i två delar).

Det är dock hans bra filmer som man ska minnas Claude Chabrol för. Han gjorde exempelvis den troligtvis bästa ""nouvelle vague" - filmen, Kusinerna från 1959 som är en skrämmande stark studie i ungdomligt misslyckande. Sin kreativa topp nådde han tio år senare när han i skarven mellan sextio/sjuttio-talen regisserade ett flertal förträffliga och stilsäkra thrillers i lantliga franska övre-medelklassmiljöer.

söndag 12 september 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #66 Trust In Numbers (2009).

Helt otippat dök den gamla Brainpool sångaren Janne Kask upp förra året med projektet/pseudonymen Lake Heartbeat på albumet Trust In Numbers. Den baleariska popenLake Heartbeat – Trust In Numbers låg då helt rätt i tiden men var kanske för hipp och finsmakaraktig för sitt eget bästa. Trots det är albumet ett utmärkt exempel på modern och tillbakalutande popmusik som passar bra varma höstnätter som den här.

lördag 11 september 2010

Missa inte United 93 21.30 i kväll på SVT2.

21.30 i kväll visar SVT2 United 93, filmen från 2006 om det fjärde planet i terrorattackerna elfte september som aldrig nådde sitt mål. Det är en mycket spännande, realistisk och laddad film om personligt hjältemod och kurage i en väldigt svår stund.

fredag 10 september 2010

Ingen Darling.

Puss är nog årets stora filmbesvikelse. Efter mästerliga debutfilmen Darling och lika vassa debutromanen Människor helt utan betydelse så var mina förväntningar höga på Johan Kling, men hans andra film är ett magplask. Ensemblekomedin om en fri teatergrupp är långdragen och tråkig, med karaktärer som knappt ens är skissartade. Det känns mest som ett pilotavsnitt av en dålig såpa från 90-talet och det var kanske inte riktigt meningen.

torsdag 9 september 2010

Missa inte Äkta Män 22.45 i kväll på SVT2.

22.45 i kväll visar SVT2 Äkta Män från 1970. En film om tre amerikanska familjefärder på drift i London som ni inte får missa. Det är regissören John Cassavetes bästa film och Äkta Män bjuder på långa intensiva tagningar, storartat skådespeleri av Peter Falk och Ben Gazzara, samt inte minst ett av filmhistoriens bästa (och sorgligaste) slut. För den som vill förstå varför åren kring 1970 var den amerikanska filmens guldålder så är det här en nyckelfilm.

tisdag 7 september 2010

Missa inte Man On Wire 22.00 på SVT1.

Man On Wire gick på bio i vintras och tokhyllades då av mig här på bloggen. Nu visas denna otroligt spännande och uppfinningsrika dokumentär (om fransmannen som gick på lina mellan de två World Trade Center - tornen i början på 70-talet) på SVT1 i kväll kl 22.00. Det är bara att bänka sig framför teven. Filmen är upplevelse som man inte glömmer i första taget.

söndag 5 september 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #67 South Ambulance (2005).

Det svenska bandet South Ambulance existerar så vitt jag vet fortfarande men de har inte gjort mycket väsen av sig efter att ha släppt sin självbetitlade debut 2005 (South AmbulanceSouth Ambulance). Det är tråkigt, för bandets skiva är alldeles förträfflig. En slags energisk lågbudgetpop som låter som den är inspelad i replokalen. Arrangemangen och låtarna är dock väldigt intrikata och mixen av finstämdhet och energi sitter perfekt. Varför det inte har blivit några mer album från den här orkestern är en gåta och mycket tråkigt.

lördag 4 september 2010

Missa inte Mitt hjärtas förlorade slag på SVT2 21.45 i kväll.



21.45 i kväll visar SVT2 Mitt hjärtas förlorade slag, en fransk remake från 2005 av den amerikanska filmen Fingers (med den mindre lyckade svenska titeln Paranoia) från 1978. Mitt hjärtas förlorade slag kan mycket väl vara 00-talets bästa franska film och är till och med bättre än sin utmärkta förlaga. Filmen om en lovande konsertpianist med psykiska problem som jobbar som indrivare och döljer sin känslighet med aggressivitet är både glassig och skitig på samma gång. Huvudkaraktären är ingen trevlig person, men filmen är en djupt fascinerade karaktärsstudie. Regissören Jacques Audiard följde i år upp det här mästerverket med ytterligare en högklassig film, det briljanta fängelsedramat En Profet. Som regissör har han en egen intensiv filmisk stil och är troligtvis den mest begåvade och spännande europeiska filmskaparen av idag.

Originalversionen av Fingers är nog en av de mest obehagligaste filmer som någonsin har spelats in, men även ett av de främsta exemplen på vad den amerikanska filmen vågade göra på 70-talet, tänk Taxi Driver fast ännu mörkare. Harvey Keitel gör i titelrollen en av sina främsta rollprestationer som den våldsamma pianisten (betoning ligger mer på psykisk sjukdom här än i nyinspelningen). Regissören och kultfiguren James Toback tar med åskådaren in i en mörk värld av perverterad sexualitet och våld. Filmen måste ses, fast på egen risk.