torsdag 28 februari 2013

Charles Bukowski - en tribut.


Är Charles Bukowski världens mest överskattade så kallade "kultförfattare"? Det stämmer nog inte, även om han är ojämn, och ibland väldigt mycket image (och hans korthistorier har jag aldrig förstått mig på). Den snuskiga surgubben var i sina bästa stunder briljant, en skildrare av det amerikanska samhällets hopplöst misslyckade skuggfigurer, befinnande sig bara ett steg ifrån rännstenen.

Bukowskis dilemma var väl att han lite skrev samma typ av bok igen och igen. Debuten Postverket (med hög igenkännighetsfaktor för alla som har pysslat med posthantering), och uppföljaren Faktotum (som du bör läsa före Postverket) är båda fortfarande lika vassa som när de gavs ut i början på 70-talet.

Därefter blev han kanske lite väl mycket publik persona, fast i myten av sig själv, speciellt många nya romaner blev de inte (kanske dödade framgångarna hans musa?). Men hans böcker var fortfarande väldigt läsvärda. Uppväxtskildringen Min Oskuld Och Pearl Harbour är ren ångest, Kvinnor väldigt "dirty" men en avslöjande bild av författarens samliv med sina flickvänner, den sena romanen Hollywood är extra kul om du har sett Bukowski-filmen Barfly, vars röriga tillblivelse skildras.


onsdag 27 februari 2013

Bukowski + Crumb.



För mig var det en nyhet att de båda genierna/snuskgubbarna Robert Crumb och Charles Bukowski, hade samarbetat. I början på 90-talet gav de båda ut ett par böcker som närmast verkar likna (nåja) sofistikerade serietidningar. Uppenbarligen en matchning gjord i himmelen  Läs mer om Crumb/Bukowski-samarbetet här: http://www.brainpickings.org/index.php/2012/10/08/r-crumb-illustrates-bukowski/.

tisdag 26 februari 2013

Svenska ufo - logotyper.

För mig var det en nyhet att det har funnits/finns så många ufo - föreningar i Sverige, Du måste inte tro på flygande tefat, för att digga de här sköna ufo-logotyperna. De svenska ufo-sällskapen verkar för övrigt vara förvånansvärt seriösa föreningar, även om jag personligen har väldigt svårt att tro på besök ifrån yttre rymden i någon större mängd. Den som vill veta mera om den svenska ufo-subkulturen kan börja här: http://www.ufo.se/   .

måndag 25 februari 2013

Inga Oscars till Beasts Of The Southern Wild - se filmen ändå.


En väldans massa filmer fick guldgubbar vid Oscars-galan igår, men lite orättvist gick årets amerikanska indie-darling lottlös. Jag kan nästan lova att Beasts Of The Southern Wild är bättre än både Argo & The Life Of Pi. Det var några veckor sedan som jag såg filmen, men den stannar kvar i minnet, ett tecken som något att den här sydstats-gumbon kan vara en blivande klassiker. Beasts Of The Southern Wild bjuder på en alldeles egen drömsk atmosfär, både otäck och vacker. En slags magisk realism som för en gång skull fungerar.

söndag 24 februari 2013

Värdiga Oscar-vinnare?

Dags för Oscars-utdelning igen nu i natt. Det är bara att konstatera att fel film kommer att vinna, när The Master som nog är förra årets bästa amerikanska film, inte finns bland de nio nominerade till bästa film. Det faktum att idag klassiska filmer inte blir nominerade, eller inte vinner en välförtjänt guldgubbe, är knappast något nytt (ett exempel: 2001 blev inte ens nominerad för bästa film 1968). Flera av vinnar-filmerna har snarare varit av rätt medioker kvalité. Fredrik Strage listar de tio sämsta Oscar-vinnarna här: http://www.comoyo.com/se/filter/filmhistoriens-tio-samsta-oscarsvinnare/.

Ibland har dock Oscar-juryn verkligen varit "spot on", och gett priset till en film som kommer att tillhöra evigheten (som förra året, då den genialiska The Artist vann). Här nedan listar jag de tio bästa Oscar-vinnarna för bästa film genom historien. Se, eller se om.

1. Midnight Cowboy (1969).
2. Gudfadern II (1972).
3. Deer Hunter (1978).
4. French Connection (1971).
5. En Familj Som Andra (1980).
6. American Beauty (1999).
7. I Nattens Hetta (1967).
8. The Hurt Locker (2009).
9. Marty (1955).
10. Gudfadern (1970). 

Ingen dålig lista, men det är nog bara de fem översta som skulle platsa på en lista med världens hundra bästa filmer.

fredag 22 februari 2013

Filmiska stillbilder.

"Filmaktivisten", och tidigare Cinemateket-medarbetaren Danial Brännström har en tämligen genialisk filmblogg: http://ettogonblickavoskuld.wordpress.com/. Inga recensioner, utan bara ungefär en filmbild med kommentar per dag, ur kända som okända filmer. De filmtips som du får av den här bloggen (och "crash-course" i filmhistoria) är ovärderliga.

torsdag 21 februari 2013

Playsam "Totem".


Den här pimpade Playsam-bilen, specialgjordes för en välgörenhets-auktion auktion i San Francisco förra året. Tråkigt nog gjordes denna Totem-bil bara i ett exemplar, om jag har förstått saken rätt.

Om ni vill se fler exklusivt coola Playsam-bilar ifrån samma auktion, spana in dem här: http://www.tomopop.com/the-playsam-500-races-into-super7-on-april-28-24474.phtml.


onsdag 20 februari 2013

I'm Your Fan Leonard.


Tribut-album till Leonard Cohen finns det minst ett par för många av. Väldigt få artister klarar av att trumfa Leonards egna, oftast definitiva versioner av sina sånger, eller tillföra låtarna något nytt. Det första (och bästa) tribut-albumet till Leonard Cohen är I'm Your Fan, som en fransk musiktidning satte samman 1991, för att visa på den tidlösa relevansen i hans låtskatt. Gräddan av dåtidens "alternativa artister" tolkar Montreals store son, och det blir betydligt roligare än när exempelvis Elton John & Bono sjunger Leonard Cohen-låtar.

I'm Your Fan finns att lyssna på i sin helhet på YouTube.

tisdag 19 februari 2013

Missa inte Kör, Sa Han/Drive He Said 00.00 på SVT1.



Klockan 00.00 i natt visar SVT1 Jack Nicholsons regi-debut Drive He Said/Kör, Sa Han ifrån 1971. En liten raritet ifrån den korta period i början av 70-talet, då Hollywood desperat försökte casha in på periodens våldsamma universitets-oro (vilket gav upphov till en kortlivad sub-genre som kan benämnas"campus-explotation").

Drive He Said är dock mestadels en fin (men långt ifrån perfekt) liten film om universitets-ångest i Vietnam-krigets skugga. Den är väl värd en titt, trots sina imperfektioner. Birollsbesättningen är exempelvis super. Bruce Dern, Karen Black, och den legendariska manusförfattaren Robert Towne märkligt nog framför kameran som college-professor, är allihop utmärkta.

Jack Nicholson kom att under årens lopp att regissera två filmer till, men ingen av dessa (de ökänt usla Goin South & The Two Jakes) levde upp till de lovande ansatser som fanns i hans debut som filmregissör.


måndag 18 februari 2013

Johnny Hallyday 4Ever?


Den franska sångaren Johnny Hallyday tillhör de personer som bara är superstjärnor i den fransk-språkliga världen. Tillskillnad ifrån exempelvis ikoner som Serge Gainsbourg, eller Francoise Hardy, har han aldrig nått någon större publik bland icke-fransoser. Hela hans uppenbarelse signalerar snarare att myten om Frankrike som ett coolt och sofistikerat land är en chimär. Pinsamma matcho-poser, och en klädstil i paritet med en bättre begagnad gangster. Musiken är i sig en rätt så förskräcklig förfranskad version av anglosaxiska stilar, med betoning på smaklös bombastisk schlager, så man kan fråga sig vad som gjort honom till Frankrikes största artist i fyrtio år.

Den här pinfärska radio-dokumentären svarar kanske inte på frågan, men är ändå obligatorisk lysning för alla med minsta intresse för gallisk populärkultur: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/154227?programid=4384.

Det finns väldigt mycket Johny Hallyday på Spotify om någon skulle vilja fördjupa sig i hans "låtskatt", men å andra sidan finns det mer begåvade fransmän att lyssna på.

söndag 17 februari 2013

The Propp Show.





Om ni har vägana förbi Färgfabriken i Liljeholmen, måste ni titta in. Där visas just Just Henrik Ekesiöös utställning The Propp Show, det bästa som man kan se i konstväg i Stockholmstrakten för tillfället.

Henrik Ekesiöö bland naivism och hotfullhet på ett väldigt effektfullt sätt. Dessutom är hans figurer unika i sitt slag, även om de ger ifrån sig en känsla av bedrövande sorg. Läs mer om utställningen här: http://www.fargfabriken.se/sv/aktuellt/item/814.


Färgfabriken har dessutom en pågående utställning om Stockholms framtida möjligheter och problem. Ett måste för alla som är intresserade av arkitektur, kollektivtrafik, och stadsplanering.


lördag 16 februari 2013

Missa inte We Own The Night 02.00 på TV4 i natt.


Vad passar bättre att se mitt i natten, än en film betitlad We Own The Night? TV4 visar den här väldigt tjusiga polisthrillern 02.00 i natt. En slags extravagant noir signerad den sällsynt begåvade regissören James Gray, som 2007 fick till sin hittills bästa film med We Own The Night, där familjelojaliteter kontrasteras mot en utlevande livstil hos filmens protagonist. Storyn är tillsyns enkel, men en utmärkt skådespelarensemble, parat medd ett hypnotiskt vackert foto lyfter filmen.

onsdag 13 februari 2013

Album som du inte visste att du behövde höra: Buckingham Nicks (1973).


Man får verkligen vara tacksam för YouTube. Om någon musik inte finns på Spotify, hittas den garanterat på allas vår favorit video-kanal. Fleetwood Mac - paret Lindsey Buckham/Stevie Nicks dou-album ifrån 1973 är ett exempel på det. Ett album som märkligt nog aldrig har släppts på CD, trots dess uppenbara kvalitéer, som gav de båda medlemskap i Fleetwood Mac.

Buckingham Nicks är det bästa Fleetwood Mac-album som ni inte har hört. Hela skivan låter som en prototyp för de Fleetwood Mac-album som skulle följa, med den talangfulla duon i förarsättet. Det är samma dåsiga, lätt mystiska folk-pop, som kräver några genomlysning för att sitta. Kanske inte lika bra som Rumours eller Tango In The Night, men nästan.

tisdag 12 februari 2013

Once upon at time in California part II.


Bilden ovan är underbar. Kaliforniens dåvarande (och nuvarande) guvernör Jerry Brown poserar avslappnat med sin flickvän Linda Ronstadt, The Eagles, och en viss Jackson Brown. Jerry Brown var då i slutet av 70-talet, det hetaste stjärnskottet i amerikansk politik, med fräscha idéer och en okonventionell livstil. Men precis som för Kaliforniens rockaristokrati som då kunde tillåta sig vilka excesser som helst, blev inte 80-talet Jerry Brows decennium.

¨
Jerry Brown har även haft den dåliga smaken att posera med Journey, den mest ocoola musikaliska akt som någonsin har kommit ifrån Kalifornien. Kanske en föraning om Jerry Browns abrupta fall ifrån det politiska strålkastarljuset i början på 80-talet.

Fler bilder på Brown & Ronstadt. Den perfekta blandningen av politik och pop.


måndag 11 februari 2013

Once upon at time in California.

En gång i tiden var Kalifornien jordens absoluta medelpunkt. Något som sammanföll med den formliga musikexplosion, som följde på sextiotalets folk, garage, surf, och allmänna pop-våg i delstaten  Den inåtvända hippie-rock som i en "tvättad" variant under 70-talet blev en miljon-industri, var länge bespottad  men är sedan en tid tillbaka hipp. Skäggen, kläderna, den extravaganta livstilen (med kokain i överflöd  och egna flygplan) slutar aldrig att fascinera  Bohemer som miljonärer eller snarare rika människor utklädda till bohemiska personer, är själva essensen av en slags sol-indränkt livstrött coolhet.

Inget av dessa tillsynes ytliga attribut, hade dock haft någon relevans idag, om inte den tidens musik i sin bästa stunder var så underbar, och sinnesutvidgande vacker (när den var som sämst, var den däremot outhärdligt självcentrerad). Musiktidningen Sonic har satt samman en ljuvlig spellista, med det bästa av det mesta ifrån 70-talets Kalifornien-scen: Sonic: Kalifornien, sjuttiotal. Bara att gå vilse i stämsång, melodier, och flum.

För den som vill veta mer, men kanske inte orkar läsa tjocka böcker fyllda av musikanalys och skvaller, finns det en utmärkt BBC-dokumentär att se på YouTube. Hela historien från Byrds till Eagles,

söndag 10 februari 2013

The Master: Mästerverk eller inte?



Är The Master ett mästerverk eller inte? Paul Thomas Andersons nya film är hans knepigaste, och mest gåtfulla hittills. Kanske också den första av hans filmer sedan debuten som inte är rakt igenom fulländad, gränsen till pretentiöst dravel är ibland hårfin. Men oavsett eventuella brister, är det här en film som får det mesta av annan samtida film att framstå som feg och medioker. Paul Thomas Andersons är en av de sista stora auteur-regissörerna som man kan ge prefixet geni. Han vet hur man gör en film på alla plan, från skådespeleri till scenografi, och fotot är som alltid i hans filmer gränslöst vackert  Ni måste passa på att se The Master på en biograf (helst en med en stor duk) om ni kan, film är verkligen bäst på bio i det här fallet.


Sin vana trogen ser Paul Thomas Anderson till att ge sina filmer ett välljudande soundtrack. Jonny Greenwood följer upp den sensationella filmmusiken till There Will Be Blood, med ett lika suveränt ljudspår för The Master. Lyssna och njut: Jonny Greenwood – The Master: Original Motion Picture Soundtrack.

lördag 9 februari 2013

Få ditt porträtt tecknat i en Face-o-mat nu på söndag.



Istället för foto-automat, Face-o-mat. Nu på söndag installeras en Face-o-mat på Serieteket i Stockholm. Gå in i en låda, och för en billig penning tecknar konstnären Tobias Guttman ditt porträtt på tre minuter. Det här är en "en gång i livet"-upplevelse som ni inte får missa. Läs mer om Face-o-maten här: http://serieteketbloggen.wordpress.com/2013/01/28/face-o-mat-i-serieteket-102-portratt-pa-3-min/.

fredag 8 februari 2013

Veckans Film: The Proposition (2005).


Just nu är den något olustiga, men utmärkta förbudstids-country noiren Lawlees dvd-aktuell. Med manus av Nick Cave, och regisserad av Vägen - regissören John Hillcoat, är Lawless något alldeles extra, med Guy Pearce som en sällsynt diabolisk skurk.

Cave, Hillcoat, och Pearce har dock samarbetet förut. 2005 gjorde trion den dammiga och våldsamma filmen The Proposition. En slags australiensk western om hämnd och skuld, med ett långsamt, och i slutändan givande tempo. The Proposition är mer introspektiv än Lawless (följaktligen reste sig ett grabbgäng efter halva filmen och gick, när jag såg The Proposition på en folktom biograf vintern 2006), men kanske en bättre film, just för att den inte är publikfriande för en minut.

Det ska inte vara något problem med att hitta The Proposition på dvd. Filmen finns även att se i sin helhet på YouTube.

torsdag 7 februari 2013

Tomas Andersson Wij i samtal med intressanta personer.


Det här måste man ju göra tummen upp för. Singer/Songwritern Tomas Andersson Wij kommer varje måndag våren ut (med start i mars), samtala med olika intressanta personer på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm. Det kan bli hur bra som helst, kanske som podcasten Värvet, fast "live" och oredigerat. Gästlistan imponerar definitivt.


onsdag 6 februari 2013

Vår framtid med marknadshyror.


Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Den genialiska serietecknaren Max Gustafsons illustration av en möjlig framtid med marknadshyror, kan mycket väl bli verklighet (men kanske inte i en lika extrem form). Det är värt att påminnas om att det Stockholm som jag växte upp i, var en stad där arbetarklass och medelklass bodde i samma bostadsområden. Nu är det inte riktigt så längre, en tendens som bara kommer att förstärkas med eventuella marknadshyror. Det blir ett samhälle för de rika.

tisdag 5 februari 2013

Ludvig Löfgrens dödskallar.

Kosta Bodas store glasformgivare Ludvig Löfgren, har viss försmak för dödskallar. Han har gjort flera i olika former, färger, och prisklasser. Några kostar bara ett par hundringar, medan andra går för mer än en genomsnittlig månadshyra (den med rosen är inte billig). Vad de har gemensamt, är att de allihop är otroligt snygga, och nästan lite hotfulla på ett lockande sätt (det rör sig ändå om dödskallar, en självkar symbol för skräck).






måndag 4 februari 2013

Ballongförbud?


Det här måste vara Sveriges roligaste stop-skylt. Det är inget skämt, utan du hittar skyltarna som förbjuder ballonger i Malmös City-tunnel. Anledningen är att barns ballonger flera gånger trasslat in sig i tågledningarna, och orsakat trafikstop.

söndag 3 februari 2013

Missa inte Puss & Kram 14.30 på SVT1 imorgon måndag.

Det är läge att ladda videon om ni inte är hemma imorgon eftermiddag. 14.30 visar nämligen SVT1 den högst sevärda svenska filmen Puss & Kram ifrån 1967, där en taffat akademiker flyttar in hos ett välbeställt östermalmspar. På sin tid väckte filmen ryktbarhet för sina sexscener, idag är filmens främsta behållning Håkan Serners fenomenala insats, som den till synes beskedlig mannen som rör om lite i de fina salongerna.

lördag 2 februari 2013

Charles Bronson & Lee Van Cleef som seriefigurer?



Hmm, vem dyker upp här i en gammal serieruta ifrån Spindelmannen, om inte Charles Bronson. Det bjuds även på ett litet inside joke, där Bronson läser om en vigilante i tidningen, just den typ av hämnare som han ofta spelade i sina filmer (och som även Spindelmannen ofta beskylls för att vara).

Cameo - roller av kända personer är för övrigt relativt vanligt i serier. Ett sätt för serieskaparna att få skoja lite med läsarna. Det mest extrema exemplet är väl när en figur som var väldigt lik spagetti-western stjärnan Lee Van Cleef, fick vara huvudskurk i ett helt Lucky Luke -album (Angivaren).


fredag 1 februari 2013

Dödskalle-absint.






Den här absint-flaskan formad som en dödskalle, skulle man ju gärna ha i bokhyllan  Synd bara att den tillverkades av ett schweiziskt bryggeri i endast 120 exemplar (åt en motorcykel-klubb, vad annars?). Läs mer om dödskalle-absinten här: http://www.absinthe.se/absinthe-reviews/switzerland/absinthe-skull-edition.