måndag 25 juli 2016

Filmlogg vecka 29.

Still Walking (Hirakazu Koreeda 2008). Ytterligare en fantastisk film ifrån Japans stora regissör. Passiv aggressivitet grasserar när dysfunktionell familj återsamlas. En film som sakta bränner sig fast.

Lunch Hour (James Hill 1961). Kort och koncist om ofullbordad kontorsromans med en märklig tvist på slutet. Sevärd för en fantastisk biograf-scen.

Jordens Salt (Juliano Ribeiro Salgado/Wim Wenders 2014). Vacker och grym dokumentärfilm om den stora brasilianska fotografen Sebastião Salgado, som ändå lyckas förmedla hopp trots de hemskheter som han dokumenterat.

The Neon Demon (Nicholas Winding Refn 2016). Rätt usel film som som vore en het kandidat till årets sämsta film om det inte vore för Cliff Martinez lätt obehagliga filmmusik.




The Jazz Singer (Richard Fleischer 1980). Utskälld remake med Neil Diamon som är rätt underhållande ändå. En fånig film på många sätt som ändå har bett i musiknumren. Ett måste för Neil Diamond - fans om inte annat. Finns på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=0Xi_2uFhiKU.

torsdag 21 juli 2016

Permanent Vacation.

Lite semester just nu skulle verkligen inte skada. Att för första gången på flera år vara hemma i stan i juli är en sällsam upplevelse. Spökstad känns som en träffande beskrivning för stora delar av Stockholm. Bara de unga, gamla, fattiga, ensamma och galna är kvar i staden, mestadels ofrivilligt utestängda ifrån eventuella sommarnöjen. Den tyckande hettan gör att de som trotsar landstället dras ned till vattnet, där en slags artificiell semestertillvaro pågår. Essingeleden brummar på och folk försöker få till la dolce vita ändå vid Hornsbergs strand, störda av den moderna farsoten vattenskoter, vars förare testosterontungt åker fram och tillbaka utan mål. Liksom för att provocera de stockholmare som sätter en ära i att ständigt uppträda distingerat även i trettio graders värme. Lite semester som sagt skulle inte vara fel.

söndag 17 juli 2016

Filmlogg vecka 28.

Private Road (Barney Pratt-Mills 1971). Ungt par försöker undkomma småborgerliga konventioner i lågmäld brittisk film av små ögonblick, utan att för den skull vara särskilt märkvärdig.

The Moon Over The Alley (Joseph Despins 1976). Unik film som närmast kan beskrivas som en diskbänksrealism-musikal. Har en alldeles säregen form av mörk realism i svartvitt (och ger en osminkad bild av dåtidens London).

Duffer (Joseph Despins/William Dumaresq 1971). Olustig och otäck men ständigt fascinerade film om ensam yngling som sitter fast i sadomasochistiskt förhållande med en äldre man. En av de bättre skildringarna av mentalsjukdom på film. Fullständigt unik.

Persepolis (Vincent Paronnaud/Marjane Satrapi 2007). Exemplarisk animerad adaption av det klassiska seriealbumet om livet i 80-talets Teheran. En av 00-talets bästa animerade filmer.

Blå Är Den Varmaste Färgen (Abdellatif Kechiche 2013). Modern klassiker. Ett mästerverk som krossar ditt hjärta.

Straight Outta Compton (F.Gary Gray 2015). Välgjord biopic om NWA. Ok som historielektion men filmen är för lång och förlorar sig i beskrivningar av juridiska turer.

söndag 10 juli 2016

Filmlogg vecka 27.

Love Is Strange (Ira Sachs 2014). Småtrevlig bagatell om äldre bögpar som förlorar sin lägenhet. Tappar lätt fokus, men samspelet mellan John Lithgow/Alfred Molina är en njutning.

Here We Go Round The Mulberry Bush (Clive Donner 1968). Tidstypisk sexkomedi vars enda distinktion är att den är inspelad i en av Storbritanniens sk "new towns". Föga värdig release ifrån BFI:s annars utmärkta Flipside-serie.

En Man Som Heter Ove (Hannes Holm 2015). Svensk blockbuster med hjärta och hjärna. Var helt oförberedd på att filmen skulle vara så gripande.

The Party's Over (Guy Hamilton 1965). Inspelad 1963 i Swinging Londons gryning är det här en sällsamt makaber liten film med beatniks, nekrofili, hålligångtillvaro och ruffiga London-miljöer + filmmusik av John Barry. Censuerad då det begav men numera (tack vare BFI:s Flipside) oklippt.

Willie & Phil (Paul Mazursky 1980). Mazurskys variant av Jules & Jim är ett roligt och bitterljuvt panorama över sjuttiotalet (från NYC till LA) som det upplevdes av de som var med. En av få filmer där huvudpersonerna är cinefiler.

The Romantic Englishwoman/Tillfällig Förbindelse (Joseph Losey 1975) Kanske Joseph Loseys sista stora film. Exemplarisk komplex auteur-cinema om uttråkad engelsk bourgeoisie & märkligheter på kontinentala kurorter.

tisdag 5 juli 2016

Filmlogg vecka 26.

Pocket Money (Stuart Rosenberg 1972). Loj, lite ofokuserad modern western med manus av Terrence Malick. En av New Hollywood - erans mer intressanta fotnoter. Hette Ett Jobb För Jim Kane i Sverige.

Che! (Richard Fleischer 1969) Ökänt usel biopic om revolutionären. En helt malplacerad Omar Sharif gör sitt bästa i titelrollen, men det här är verkligen ingen film att återupptäcka.

söndag 3 juli 2016

Pete Ham 4ever.

Kontrakterade av Beatles skivbolag Apple (först som The Iveys) fick Badfinger en flygande start med Paul McCartneys specialskrivna hit Come And Get It. När det gamla fab four lämnade in så stod ett nytt brittiskt popband redo att ta över. Badfinger var det stora pophoppet vid 70-talets gryning, men det slutade i tragedi och aldrig uppfyllda förväntningar. Bandet dominerades av Pete Ham. Wales genom tidernas kanske största musiker som var en låtskrivare av högsta karat, vars djupt melankoliska sånger ofta fångar en känsla av en slags förlust. Han låg även bakom de handfull hits som tycktes peka på att Badfinger skulle nå de stora scenerna. Istället för det drabbades gruppen av en slags pyspunka. Skivbolagsbyte, strul med managers, inblandningar ifrån maffian mm gjorde Badfinger till en slags inverterad tragisk såpa som slutade med att geniet Pete Ham tog livet av sig 1975, fattig och tillsyns bortglömd (spelet om Badfinger tog inte slut där, efter en misslyckad nystart med Badfinger begick även bandets basist Tom Evans självmord 1983).

Pete Ham har skrivit tidlösa standards som Day After Day, Baby Blue och Without You (med Tom Evans). Ändå blev aldrig Badfinger riktigt "hans grupp". Avundsjuka inom bandet och felriktad gruppdemokrati gör Badfingers album oftast hopplöst ojämna (med undantag av sista albumet Wish You Were Here ifrån 1974), där Pete Hams utsökta kompositioner blandas med hans bandkamraters oftast mer mediokra alster. Frågan är om Pete Ham inte skulle ha gjort sig bättre som soloartist, under sin levnad var det många fina låtar som aldrig kom att spelas in med Badfinger (hör dessa på de superba demosamlingarna 7 Park Avenue och Golders Green).

För att hylla Pete Ham nu när Wales mer än tidigare har dykt upp i allas medvetande, så har jag satt ihop en Pete Ham - spellista med nästan alla hans låtar för Badfinger. Njut!


lördag 2 juli 2016

Dags för sommar igen - Ulf Lundkvist på Seriegalleriet.



Visst har det varit sommar ett bra tag nu - men som alla vet är sommaren officiellt här när Seriegalleriet kickar igång sin årligen återkommande Ulf Lundkvist - utställning. Precis som vanligt med tavlor och serie-original signerade skaparen av Assar. En högst saknad figur som dessvärre inte lär göra comeback, berättade Ulf Lundkvist för mig på dagens vernissage. Kanske sådde jag dock en tanke om att albumutgivningen av Assar - stripparna förhoppningsvis återupptas. En smärre skandal är det att de sista årens Assar - serier inte finns att läsa någon annanstans än på Kungliga Biblioteket.

Mer positiva nyheter är att Ulf Lundkvists samlande (?) produktion för tidningen ETC precis har kommit ut i samlingsvolymen Äntligen. Alltid lindrar det Assar - absitnensen något.