tisdag 25 mars 2014

Spring Break.

Jag tar nu en liten vårpaus ifrån bloggandet för att förhoppningsvis återfå lite inspiration ute i det fina vädret. Dyker upp igen om några veckor.

måndag 24 mars 2014

Filmlogg vecka 12.

Black Caesar (Larry Cohen 1973). Bättre än genomsnittlig blaxploitation om brutal Harlem-gangster. Oerhört laddad sista akt och filmmusik av James Brown gör filmen sevärd: James Brown – Black Caesar.

The Shooting Party (Alan Bridges 1985). Downtown Abbey -föregångare om jakt på brittiskt gods strax innan WW1. Såpig och ointressant om man inte gillar genren, men James Mason gör en sedvanlig solid insats i vad som blev hans sista roll.

Cool World (Ralph Bakshi  1992). Fånig Roger Rabbit - ripoff som blandar spelfilm med animation.
Ralph Bakshis animationer är fantastiska (och väl värda en titt) men tråkigt nog är filmen i övrigt kass.

Kristoffers Hus (Lars Lennart Forsberg 1979). Intressant men ojämn svensk sjuttiotalare om en fotograf som blir besatt av en död man han har fotograferat. Kunde ha blivit en utmärkt thriller om filmskaparna hade fimpat de samhällskritiska inslagen.


söndag 23 mars 2014

No Banksy!

Allt  var visst fejk, något som gör att det inte känns alltför tråkigt att jag missade eftermiddagens "Banksy-utställning" i Stockholm. Kanske var det alldeles för bra för att vara sant att Banksy själv i egen hög person skulle besöka vår huvudstad. Då det nu inte var Banksy, kan man fråga sig vem/vilka det var som låg bakom konstverken i rivningskåken? An bilderna av döma var det inte bortkastad tid att ta sig dit för dem som var där.








lördag 22 mars 2014

Banksys Nighthawks


I helgen ska visst en viss Banksy dyka upp i Stockholm för kanske första gången (häromåret hävdade visserligen ett socialdemokratiskt oppositionborgaråd att det fanns spår efter honom i stadens gatukonst). Vi får väl se vad vår tids kanske största konstnär hittar på om han behagar komma. Förhoppningsvis blir det något lika skabbröst som hans parafras på Edward Hoppers klassiska målning Nighthawks ovan.

torsdag 20 mars 2014

Dagens sanning.


Nog är det här dagens sanning alltid. Speciellt före streamingens tidsålder hade nog skivköpen ofta en slags terapeutisk funktion för mig och många andra. Om världen var grå, kunde du alltid köpa några nya heta skivor, och det ljusnade alltid lite i tillvaron.

tisdag 18 mars 2014

"Jag är sosse".

Ingen illustrerar en socialdemokrats dilemma bättre än Ulf Lundkvist. Den tragiska sanningen är ju att socialdemokraterna den senaste trettio åren varit minst lika kåta som sina motståndare på att avreglera det som vi alla äger gemensamt.

måndag 17 mars 2014

Take Me To The River x 3.

Al Greens episka soul-rökare Take Me To The River är idag närmast en modern standard, men när det begav sig 1974 släpptes den inte ens på singel med Mr Green. Istället är det väl Talking Heads polyrytmiska version ifrån 1978 som gjort sången känd utanför soul-kretsarna. Samma år spelade även Bryan Ferry in vad som kan vara den definitiva versionen av låten. Om han plagierade Talking Heads arrangemang är en öppen fråga.

söndag 16 mars 2014

Filmlogg vecka 11.

Ljuva Dagar (Kornél Mundruczó 2002). Rå och rätt oaptitlig ungersk diskbänksrealism.

Fire & Ice (Ralph Bakshi 1983). Rätt uselt animerat fantasy-äventyr. Troligtvis Ralph Bakshis sämsta film där inte ens animationerna håller acceptabel standard.

Mysteriet Agatha (Michael Apted 1979). Udda liten film som spekulerar i vad som kan ha hänt när Agatha Cristie försvann för några veckor 1926. En "felcastad" Dustin Hoffman gör trots allt filmen sevärd.

Dallas Buyers Club (Jean-Marc Valeé 2013). Matthew McConaughey briljerar i en film som handlar lika mycket om den amerikanska drömmen som om aids.

En Man På Flykt (Carol Reed 1963). Trivsam thriller om avancerad form av försäkringsbedrägeri. Lite gammaldags idag men välgjort och välspelad, och med en subtil insats av Alan Bates som hopplöst förälskad försäkringstjänsteman.

lördag 15 mars 2014

Aids och den amerikanska drömmen.

Först måste det väl påpekas att Matthew McConaughey förtjänade sin guldgubbe häromveckan. Han gör en vänligt fysisk rolltolkning som det avmagrade aids-offret Ron Woodroof med svadan i behåll. Trots det är inte Dallas Buyers Club en jättemärkvärdig film. Efter den inledande svärtan blir filmen rätt snabbt en traditionell berättelse om den amerikanska drömmens möjligheter. Dödssjuk får Ron Woodroof en andra chans att göra gott, men även en gyllene möjlighet att bedriva framgångsrikt socialt entreprenörskap genom att importera alternativa aids -  mediciner. Att de amerikanska myndigheternas nonchalans mot aids-epidemin tvingade fram den här typen av medlemsklubbar för mediciner till aids-sjuka är självklart en viktigt bit nutidshistoria att berätta, men Dallas Buyers Club blir i slutändan mest mer av en personlig triumf för Matthem McConaughey.

fredag 14 mars 2014

Detektiv-musik.


De fenomenala finsmakarna på återgivningsbolaget Soul Jazz Records har satt samman en utsökt samling av brittisk instrumentalmusik ifrån detektiv-program på TV. På Various Artists – Inner City Beat! (Detective Themes, Spy Music and Imaginary Thrillers) får vi hör sällsynt svängiga instrumentaler som ursprungligen skapades som ren bruksmusik för användning i olika TV-program under 60/70-talen. Musik som ingen brydde sig om då, men som idag låter utmärkt, funkigt och jazzigt, samt turligt nog helt renosant på brittisk stelhet. De teveprogram som de ursprungligen komponerats för minns ingen idag, men bakgrundsmusiken har paradoxalt nog fått ett nytt liv.

torsdag 13 mars 2014

Album som du inte visste att du behövde höra: Afrique (1971).

Afrique kan vara det bästa jazz-album som ni kommer att höra i år. Den skiva som Count Basie spelade in med Oliver Nelson två dagar före jul 1970 har äntligen lyfts upp ur historiens glömska. Ett bevis på att det fortfarande går att hitta jazzhistoriens glömda guldkorn. Den fortfarande underskattade arrangören/kompositören Oliver Nelson fick Count Basie och hans orkester att överträffa sig själva på ett album som innehåller modern och föga konventionell storbandsjazz. Mainstream-mannen Count Basie tolkar bland annat avantgarde-jazzens mest knepiga herre Albert Ayler med utmärkt resultat. Mycket av albumet storhet ligger självklart i Oliver Nelson sinnrika arrangemang (han skrev även majoriteten av låtarna), men även i Count Basies förmåga att även på äldre dagar fortfarande kunna vara musikaliskt nyfiken. Afrique är en fingervisning om att det kan vara väl värt att gräva djupare i Count Basie omfångsrika diskografi.

Lyssna här: Count Basie & His Orchestra – Afrique.

tisdag 11 mars 2014

Nils Horner R.I.P.


Vid det här laget vet väl alla om att Sveriges Radions högst aktade Asien-korrespondent Nils Horner mördats på öppen gata i Afghanistans huvudstad Kabul. Ett avskyvärt illdåd som satte punkt för ett av det här landets allra mest storartade korrespondent-karriärer. När man hörde Nils Horners röst igenom radiobruset stannade man upp och lyssnande. Den karakteristiska rösten blev ett signum för kvalitet. Oavsett ämne eller plats, lärde man sig något nytt genom Nils Horners reportage, han missade aldrig att sätta den vanliga människans situation i storpolitikens orkanöga i centrum för sin rapportering. Få kunde som Nils Horner förklara vår världs komplexitet, frågan är vem som ska göra det nu när han är borta?

måndag 10 mars 2014

Filmlogg vecka 10.

Nader Och Simin - En Speration (Asgar Farhadi 2011). Modern klassiker om en sällsynt besvärlig skilsmässa. Fascinerande inblick i iransk vardagsliv men kanske väl pratig emellanåt.

8 Visioner (Miloš Forman/Kon Ichikawa/Claude Lelouch/Yuri Ozerov/Arthur Penn/Michael Pfleghar/John Schlesinger/Mai Zetterling 1973). Episodisk dokumentär om München - OS 1972. De världskända regissörens får till fina bilder, som dock mestadels saknar substans.

Efter Revolutionen (Oliver Assayas 2012). Ofokuserat och rörigt om en ung fransman på drift i det tidiga 70-talets vänsterradikala kretsar. Bristen på en röd tråd gör filmen enbart till förvirrad nostalgi.

söndag 9 mars 2014

Stoppa Oswald!


Det är lite pinsamt att jag först nu läst min första roman av Stephen King. Vet inte om det är för att skräck-buggen aldrig gripit tag i mig riktigt, eller om jag haft fördomar om att det som han skriver är skräp. När Stephen Kings mastodontprojekt 22/11 1963 om en man som reser tillbaka i tiden för att stoppa Lee Harvey Oswald från att mörda president Kennedy, nu släppts på svenska, kunde jag inte låta bli att ge Stephen Kings försök i genren "den stora amerikanska romanen" en chans.

Jag ångar inte att jag gav Stephen King en chans ca tjugo år efter alla andra. 22/11 1963 är en mäktig roman med tillräckligt många twistande turer för att hålla intresset uppe på helspänn under 800 sidors läsning. Det är en spänningsroman, men också en tidsskildring av ett USA som i början på 60-talet både var ett bättre land än dagens och inte, samt inte minst författarens bidrag till teorierna kring Kennedy-mordet och den dekonstruerade mytbilden kring den fallne presidenten.

fredag 7 mars 2014

Övergiven öken-biograf.




Den här övergivna utomhusbiografen mitt i egyptiska Sinaihalvöns ödesmättade öken har aldrig använts. En "cannabis-tokig" fransman lät bygga den för att han ville se på film i öken, men trubbel med lokala makthavare gjorde att några filmer aldrig har visats här. Otroligt men sant. Läs mer här: http://www.messynessychic.com/2014/03/06/the-abandoned-secret-cinema-of-the-sinai-desert/.



torsdag 6 mars 2014

Album som du inte visste att du behövde höra: 'Til The Band Comes In (1970).




Det är allmänt vedertaget att Scott Walkers karriär tappade all relevans efter att hans magnifika album Scott 4 floppade rejält i slutet av 1969, och därmed abrupt avslutade hans tid som "tonårsidol med ett djup". Faktum är dock att Scott Walker året efter spelade in ett riktig fint album, innan han helt tappade konceptet med en rad mediokra cover-skivor, för att sedan återigen återfinna sin kreativa juice i slutet av 70-talet.

'Til The Band Comes In (som var en havererad tema-skiva om ensamma personer i ett hyreshus) ligger tematiskt helt i linje med de fyra klassiska självbetitlade solo-albumen som Scott Walker spelade in i slutet av sextiotalet. De mörka, närmast kryptiska låtarna, indränkta i magnifika stråkarrangemang, med den fantastiska "rösten som flyttar berg" som topp. Albumet innehåller de sista kompositioner som Scott Walker skrev och framförde i sin klassiska stil, plus som avslutning några inte alls dumma cover-val (passande nog avslutas skivan med en version av Jimmy Rogers klassiska resignationsballad It's Over), vilket gör det här tidigare svårtillgängliga albumet till något av en förlorad artefakt för alla som någonsin har berörts av Scott Walkers väldigt speciella musik: Scott Walker – 'Til The Band Comes In.

onsdag 5 mars 2014

Låna hem konst på biblioteket.

Ja det är sant. Ni kan numera låna hem konst ifrån biblioteket. I alla fall om ni har vägarna förbi Tensta bibliotek i Stockholm, den biblioteksfilial som tillhandahåller denna utmärkta nymodighet som går under namnet Artoteket.

Läs mer här: https://biblioteket.stockholm.se/kalender/artoteket-%E2%80%93-l%C3%A5na-hem-riktig-konst-fr%C3%A5n-tensta-bibliotek.

tisdag 4 mars 2014

Bundaberg baby!



Världens godaste ginger beer och root beer kan göras i Australien. Bryggeriet Bundaberg (ifrån staden med samma namn i Queensland) producerar läskedrycker med en mer fylligare smak än man trodde var möjligt + läckert utformade flaskor. Även om deras övriga sortiment är finfint, är det deras ginger beer/root beer som är i särklass.

Tursamt nog går det att hitta Bundaberg - dryckerna i Sverige. I Stockholm finns de bland annat hos The English Shop, och på Biografen Stures fik av alla ställen.


måndag 3 mars 2014

Filmlogg vecka 9.

Foxfire (Laurent Cantet 2012). Joyce Carol Oates - filmatisering om proto - feministisk tjejgäng i femtiotalets småstads-Amerika. Börjar bra för att sedan blir allt sämre.

Sådan Far, Sådan Son (Hirokazu Koreeda 2013). Storartad film som stillsamt men känslosamt berättar om två familjer vars barn byttes ut på BB.

Affären Cicero (Joseph L. Mankiewicz 1952). Rafflande espionage i Ankara under WW2. Baserat på en sann historia och med en sällsynt hal James Mason i huvudrollen kan det inte gå fel.

söndag 2 mars 2014

Alain Resnais R.I.P.


Den store franska regissören Alain Resnais har lämnat oss nittioett år gammal. Det var ett liv väl spenderat och han var aktiv in i det sista (han var vid sin död aktuell med en ny film). Allt Alain Resnais gjorde var inte bra, ibland var han olidligt pratigt pretentiös, men å andra sidan var han aldrig ointressant. Han kommer främst att bli ihågkommen för de mångbottnade och ödesmättat vackra filmerna Hiroshima Mon Amour & I Fjol I Marienbad, två filmer som väl definierar själva essensen av europeisk auteur-cinema. Speciellt Hiroshima ifrån 1959 ät en film som förändrade filmhistorien för alltid, här kan vi verkligen tala om ett före och ett efter. Filmens bildspråk kom att spöka i nästan i all möjlig annan film därefter.

lördag 1 mars 2014

Bortbytingar.


Det är sällan som tårkanalerna öppnas när jag ser en film, men japanska Sådan Far, Sådan Son fick mig nästan att börja grina. En mer stillsamt gripande film hittar ni nog inte på bio i nuläget. Med utsökt skådespeleri som bas berättar mästerregissören Hirokazu Kore-Eda om en två familjer som får reda på att deras söner förväxlats på BB. Det tvingar in dem i process som ställer frågor om biologiskt ansvar och arv, men främst är skadligt för de små pojkarna. Sådan Far, Sådan Son är en film som väcker frågor trots att svaren på dem kan tyckas som givna.