fredag 28 februari 2014

Polskt frimärke.



I Polen vet man hur man formger frimärken. Kan någon gissa vad det här minimala konstverket föreställer? Det är en en stenbock (i rollen som byråkrat) ifrån en serie polska frimärken som föreställer stjärntecken, något annat än ordinära svenska frimärken som brukar föreställa triviala ting som fikabröd.


onsdag 26 februari 2014

Det här är inte Kristian Lundbergs land.


Den tursamt nog hyperproduktive Kristian Lundberg inleder valåret med en bok som alla borde läsa innan de röstar i årets val. Det Här Är Inte Mitt Land samlar några av Kristian Lundbergs tidigare publicerade artiklar och texter ifrån de senaste åren. Samlade och delvis omarbetade blir de en anklagelseskrift mot ett Sverige som inte längre är ett mänskligt samhälle. Samhällets svaga behandlas på skandalöst sätt som är fullkomligt ovärdigt det medelklass-utopia som präglar den svenska självbilden. Läs eller läs om, och bidra sedan till att förändra ett land som gått helt överstyr.

tisdag 25 februari 2014

Glödlampa på burk.


Om tio år kanske glödlampan är en exotisk artefakt ifrån en svunnen modernistisk epok? Jag är nog inte ensam om att ha hamstrat glödlampor (ingen annan ljuskälla kan matcha dess perfekta sken), men vissa går ännu längre och konserverar dem på burk, för att ha som hårdvaluta när katastrofen kommer kanske?

måndag 24 februari 2014

Man Ray på Millesgården.

Millesgården har precis öppnat en utställning med den amerikanska fotografi/konst-pionjären Man Ray. En bättre anledning till en tripp till Lidingö finns inte. Man Ray var en man med ett långt liv och ett dito konstnärskap som ständigt låg i framkant, och fortfarande känns tämligen "cutting edge". Man Ray är väl mest känd som en av fotokonstens verkliga banbrytare, men hans tavlor är inte så dumma heller. En föregångare inom dadaism, surrealism, och popkonst var han också. Sannerligen en av de stora som borde var känd bland allmänheten för mer än sitt coola namn.

Lär mer om utställningen här: http://www.millesgarden.se/.

söndag 23 februari 2014

Filmlogg vecka 8.

Mad Max (George Miller 1979). Filmen som gav världen Mel Gibson har knappt en död minut. Fortfarande en av de tätaste action-filmer som har gjorts.

Slade In Flame (Richard Loncraine 1975). Glamrockbandet Slade som den fiktiva gruppen Flame. Kanske bättre än den genomsnittliga popbands-filmen (och med en märklig musikbranschkritisk subplot). Musiken är dock den främsta behållningen med en film som knappast hänger ihop.

American Hustle (David O. Russell 2013). Underhållande och välspelat om flera sorters bedrägeri. Bättre än det mesta trots en viss överdos av 70-talskitsch.

Agent 117 - Uppdrag I Rio (Michel Hazanvicius 2009). Inte jätterolig fransk James Bond-parodi. Filmens huvudrollinnehavare och regissör följde upp med The Artist, en betydligt bättre film.

Bittert Ris (Giuseppe De Santis 1949). Neorealistisk klassiker om italienska risplockerskor. Föråldrad mix av melodram och plakatpolitik i en film vars laddade slutakt är behållningen.

lördag 22 februari 2014

Amerikansk blåsning.


Visst vore det skönt om filmskapare någon gång kunde låta bli att fullkomligen gotta ned sig i kitsch när de ska skildra 70-talet på film? American Hustle går full regalia på ett sätt som inte överensstämmer med decenniets oglamorösa solkighet. Med det sagt, tycker jag ändå att American Hustle var en skamlöst underhållande film, om flera sorters bedrägeri (framförallt moraliskt) och mänsklig hybris. Skådisarna överträffar sig själva, och det finns ett driv i berättandet som påminner om en Martin Scorsese på speed. I en tidig nyckelscen referas det dessutom till Duke Ellingtons album Ellington At Newport ifrån 1956: Duke Ellington – Ellington At Newport. Ett exempel på detaljrikedom som gör American Hustle till en filmupplevelse utöver det vanliga (och en påminnelse om att det var den här typen av "vuxen" underhållning som den amerikanska filmindustrin en gång i tiden brukade göra).

fredag 21 februari 2014

Zelda är bäst!



Efter att Ulf Lundkvist tragiskt nog lade ner sin serie Assar häromåret är Sveriges bästa serie Zelda. Lina Neidestams stripserier om den ambitiösa men inte alltid lyckosamma media-wannaben Zelda, har hög igenkänningsfaktor, är utsökt tecknad, oftast hysteriskt kul, och säger framförallt något om vår tid. Zelda publiceras i diverse publikationer, men finns som tur är även hopsamlad i samlingsvolymer. Zelda - album no 3 Zelda Vs. Patriarkatet har nyligen kommit ut. Läs och njut.


Få mer info om Zelda på Lina Neidestams blogg: http://www.linaneidestam.se/.

tisdag 18 februari 2014

Album som du inte visste att du behövde höra: The Avant-Garde (1966).


The Avant-Garde, samarbetet mellan John Coltrane och Don Cherry (eller snarare John Coltrane och Ornette Colemans kompgrupp där Cherry då var medlem) spelades in under några sessioner 1960, låg på hyllan ett par år för att sedan ges ut 1966, när både Coltrane & Cherry hade etablerat på allvar som två av den moderna jazzens odiskutabla giganter. Speciellt avantgarde var musiken då inte, utvecklingen inom jazzmusiken hade på bara sex år tagit sjumilakliv, lett av John Coltranes ständiga sökande. Vad som var märkligt omelodiös kvasi-rytmisk jazz 1960, var i mitten av decenniet snarare musikstilens mittfåra. The Avant-Garde förblir dock en lite orättvisst förbisedd Coltrane-platta, inte bara för att för första gången spelade sopransaxofon i en inspelningsstudio.

Lyssna här: John Coltrane – The Avant-Garde.

måndag 17 februari 2014

Filmlogg vecka 7.

Wizards (Ralph Bakshi 1977). Hel-knasig tecknad dystopi. Tunn story, men banbrytande animation. Finns att se på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=2rF2y7oMlQg.

Skyldig Som Synden (Sidney Lumet 1993). Hyfsat spännande thriller där en ambitiös kvinnlig advokat får en riktigt slemmig klient. Gammaldags men effektivt berättad.

Her (Spike Jonze 2013). Rätt fin liten film om teknologins avigsidor. Föga trovärdigt framtidsscenario men en rolig film ändå.

2 Veckor I En Annan Stad (Vincente Minnelli 1962). Ofokuserat och rörigt om en kaotisk internationell filminspelning i Rom. Kirk Douglas gör märkligt nog en av sina bättre roller i en i övrigt hopplös soppa.

Rust And Bone (Jacques Audiard 2012). Kärvt romantiskt drama om förhållandet mellan en invalidiserad späckhuggare-tränare och en thai-boxare. Fina miljöer ifrån fattig-Frankrike och fantastiskt skådespeleri, trots det saknas det lilla extra som utmärkte regissören föregående filmer.

söndag 16 februari 2014

Olympiska ruiner.

För trettio år sedan hölls det ett vinter-OS i Sarajevo. Då kunde ingen veta att ett förödande inbördeskrig låg mindre än tio år bort. Idag är flera av anläggningarna ifrån Sarajevo-OS övergivna ruiner. Åratal av krig och ekonomisk kollaps har av förklarliga skäl gjort att underhåll av vintersport-anläggningar kanske inte får högsta prioritet.






Fler bilder ifrån Sarajevos olympiska ruiner hittar ni här: http://imgur.com/a/vcjRc.

lördag 15 februari 2014

Her Movie.


Her är väl som alla vet vid det här laget filmen där Joaquin Phoenix blir kär i sitt operativsystem. Till skillnad ifrån vad vissa njugga kritiker har tyckt, är det här en fin liten film, även om dess framtidsscenario känns en aning sökt. Det visar sig efter ett tag att det solindränkta utopia som huvudperson deprimerad går runt i, är en dystopi där teknologi ersätter riktiga mänskliga känslor. Så kommer det nog inte riktigt bli, men Her är en smart och ofta rolig film. Kanske är den för snäll emellanåt, men regissören Spike Jonze ska ha en eloge för att han lyckas får idé att hålla får en hel film. Joaquin Phoenix mustasch där dessutom den mest ofrivilligt fnissframkallande patetiska som har skådats på en bioduk hittills under det här årtiondet.

fredag 14 februari 2014

Bordellhärvan på pocket.


Förrförra årets svenska skandalfilm Call Girl var ingen hit direkt, ett rätt misslyckat försök att sammanföra sanning med fiktion, men filmen gav trots allt ett förnyat välbehövligt medialt fokus på 70-talets ökända bordellhärva. Ett svenskt Watergate, fast kanske värre. Ledande politiker ljög det svenska folket rakt in i ögonen, samtidigt som de tystade media och sopade allt under mattan. Skandalöst beteende för att skydda sig själva eller sina kollegor. Trots väldigt trovärdiga bevis ifrån såväl polis som de prostituerade kvinnorna själva, förblir bordellhärvan något av en officiell hemlighet i svensk politisk historia, som uppenbarligen främst lämpar sig för illvilliga spekulationer.

I samband med Call Girl - premiären gavs även boken om skandalen: Makten, Männen, Mörkläggningen ut på nytt i reviderad pocket-upplaga med den nya titeln Bordellhärvan. En bok som alla svenskar med ett minsta historie/samhälls-intresse bör läsa. Författarna Deanne Rauscher, Gösta Elmquist och Janne Mattsson har via ett enormt research-arbete kommit så nära sanningen som det kanske går i denna läskiga soppa, som visar att Sverige under 70-talet knappast var något utopiskt paradis, utan kanske snarare ett samhälle präglat av patriarkal röta på högsta nivå.

onsdag 12 februari 2014

Veckans Film: Wizards (1977).


Wizards (eller Krigets Trollkarlar som filmen fick heta i Sverige) är en av de märkligaste tecknade filmer som har gjorts. Den legendariska animatören Ralph Bakshi som uppfann animerad film för vuxna såg Wizards som en familjefilm, efter att ha gjort en serie tecknade långfilmer som gjorde skandal med fult språk, sex, och våld (men även förnyade den tecknade filmen med banbrytande animation). Wizards är dock knappast en film för barn, den är ofta våldsam och otäck, men även riktigt gullig emellanåt.

Storyn om en post-apokalyptisk värld där en god och ond trollkarl ställs mot varandra är en riktig röra ska erkännas, fast filmens behållning är de fullständigt bisarra animationerna, märkliga figurer och visuellt hänslående bakgrunder som verkligen definierar Ralph Bakshis väldigt speciella fantasi. Det är inte konstigt att det här är regissörens egen favorit bland sina filmer.

Wizards finns att se på Youtube.

tisdag 11 februari 2014

Post Tropical?


Det är väldigt svårt att inte älska ett album som heter Post Tropical, ännu knepigare att ha invändningar blir det när både en flamingo och en isbjörn pryder omslaget. Själva musiken på irländaren James Vincent McMorrows andra fullängdare är inte så dum den heller. Drömsk atmosfärisk pop som är alldeles fjäderlätt och får en att drömma om ljuva sommarnätter. James Vincent McMorrow har dessutom ett eget, lite knepigt uttryck som ger hans ljudlandskap substans. Någon risk för muzak blir det inte, trots att pop sällan blir mer icke-offensiv än så här.

Lyssna här: James Vincent McMorrow – Post Tropical.

måndag 10 februari 2014

Filmlogg vecka 6.

Misshandlingen (Lars Lennart Forsberg 1969). Svensk klassiker om en psykiskt sjuk man som hävdar att det är samhället som det är fel på. Väldigt mycket en produkt av sin tid på gott och ont.

Dark Horse (Todd Solondz 2011). Sedvanlig svart komedi ifrån misantropen Solondz. Vad som en gång var kul och nyskapande är nu bara trötta klichéer.

Bye Bye Braverman (Sidney Lumet 1968) Kurios komedi om några New York-intellektuella på väg till en väns begravning. Pratig och ojämn, men absolut sevärd (men kanske främst en film för filmnördar).

En Stjärna Föds (Frank Pierson 1976). 70-tals versionen av A Star Is Born är inte lika bra som den klassiska femtiotalsversionen, men ändå helt okej. Dålig musik ett minus.

lördag 8 februari 2014

En pappa-skildring utöver det vanliga.


Faders-skildringar i litterär form har nästan blivit en egen genre. Alla skriver visst böcker om sina fäder. Kristian Petris bidrag till bokfloden är dock något utöver det vanliga. Pappan kan vara den bästa "pappa-boken" sedan Mig Äger Ingen. Kristan Petris minnefragment om en pappa som var en genrös och varm person mot nästan alla förutom sin son, är skakande i sin uppriktighet. Faderns död under förnedrande omständigheter på ett äldreboende gör att Kristian Petri hamnar mitt i en existentiell kris som bara kan överbryggas genom att han försonar sig med arvet efter sin far.

fredag 7 februari 2014

Llewyn Davis är här.



Äntligen får Inside Llewyn Davis svensk biopremiär. Bröderna Cohens nya film kan var den roligaste film som ni kommer att se i år. Historien om en misslyckad och vresig ung folksångare i ett vinterkyligt New York vid sextiotalets gryning, är ett nästintill perfekt tragikomisk mästerstycke om en gravallvarlig subkultur som just därför blir extra rolig att driva med. Samtidigt finns det som alltid en djup humanism i bröderna Cohens skildringar av stolta förlorare. Huvudpersonen är ingen perfekt människa, men är ändå en av de mest oförglömliga celluloida gestalterna på länge.

torsdag 6 februari 2014

Nytt ifrån Shake Me Pistol.

Sveriges bästa osignade akt Shake Me Pistol glädjer oss med två nya låtar. Både Kiss och Into The River är av den osedvanligt höga kvalité som vi vant oss ifrån när det gäller Daniel Lind Karlberg, enmansbandet som döljer sig bakom det geniala aliaset Shake Me Pistol.

                                                       Shake me pistol – The kiss.

                                                     Shake me pistol – Into the river.

tisdag 4 februari 2014

Bäst just nu? Milk Carton Kids!


I morgon onsdag spelar den kaliforniska duon The Milk Carton Kids på Södra Teatern i Stockholm. Ta er dit om ni kan få tag på en biljett, för Milk Carton Kids är precis vad ni behöver i februari-slasket. Gruppen beskrivs som "komisk" i konsert-informationen, men på skiva låter de som ett reinkarnerat Simon & Garfunkel utan studio-polish. Fullkomligt bedårande melankolisk folkpop med refränger att dö för. Utan tvekan den bästa musikaliska duon sedan The Kings Of Convience, men helt utan sökta hipster-poser.

The Milk Carton Kids på Spotify: The Milk Carton Kids. Debutalbumet saknas, men album no 2 & 3 finns tillgängliga.

måndag 3 februari 2014

Filmlogg vecka 5.

Lycka Till Och Ta Hand Om Varandra (Jens Sjögren 2012). Märklig svensk film om vänskapen mellan en argsint tonårstjej och en deprimerad medelålders man. Rätt taffligt, men med hjärtat på det rätt stället.

Your Sister's Sister (Lynn Shelton 2011). Fint litet triangeldrama om hur ett oväntat möte förändrar två systrars liv. En oerhört välspelad film som visar att man även med små medel kan få till starka filmer.

Coonskin (Ralph Bakshi 1975). Banbrytande animerad homage/parodi till blaxplotation. På sin tid kritiserad för rasistiska stereotyper - idag framstår filmen som en klassiker inom genren "tecknat för vuxna". Finns att se på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=zwjLV-RkPfg&list=PLZs0gQed9tMTEVSwRwuadr1iM8eDhfM3E&index=1.

Alice I Underlandet (Clyde Geronimi/Wilfred Jackson/Hamilton Luske 1951). Kanske inte den bästa Disneyfilmen direkt, men det kan mycket väl vara den knäppaste.

söndag 2 februari 2014

Philip Seymour Hoffman R.I.P.


Nyheterna kunde inte ha varit värre. Philip Seymour Hoffman har dött av en överdos heroin 46 år gammal. En död som är så oerhört onödigt tragiskt. Man kan fråga sig vad som fick vår tids främsta skådespelare att börja ta heroin? Han var en man som framför våra ögon förändrade uppfattning om vad en skådespelare kan göra med en roll, när han var som bäst kan hans skådespeleri närmast beskrivas som elektriskt.

Precis som många andra upptäckte jag honom med birollerna i Boogie Nights/Hapiness i slutet av 90-talet. Snabbt blev han den absoluta favoriten, en ny film med honom var en högtidsstund. Sällan blev man besviken, han var lika hemtam i prestige-filmer som små indie - projekt. Även om hans image till en början var av karaktären en snällt tönt, var han kanske som bäst i mörkare roller som gränsade till megalomani. Ingen annan skådespelare kunde fånga förnedring och hybris lika väl som Philip Seymour Hoffman.

lördag 1 februari 2014

Öppna städer.


Den nigerianska-amerikanska författaren Teju Coles debutroman Öppen Stad har marknadsförts som en roman om New York, men det är lika mycket en skildring av Bryssel. En stor portion av berättelsen utspelar sig i en januari-grå belgisk huvudstad, dit huvudperson åkt för att vila upp sig. Fullkomligt lysande skildrat med Europas pågående existentiella kris som fond.

Självklart är även Öppen Stad den bästa New York-romanen på länge. Berättaren flanerar tillsynes planlöst runt i en stad som både är varm och hotfull, kosmopolitisk och lokal. Det händer mycket och samtidigt ingenting, stor litteratur är det oavsett.