fredag 30 april 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #84 Mellanväsen (1975).

Bo Hansson som tyvärr avled för några dagar sedan kommer väl alltid att (med rätta) vara ihågkommen som ena halvan i Hansson & Carlsson och för den stora internationella framgången med den musikaliska tolkningen av Sagan om ringen. Bo följde upp med andra sagotolkningar, men hans bästa album bygger inte på någon litterära förlaga. Bo Hansson – Mellanväsen från 1975 är instrumental musik av bästa sort, det låter lite Morricone och svensk folkmusik emellanåt men mest bara Bo Hansson. Det karaktäristiska orgelsoundet är utvecklat till fulländning och musiken brinner av en experimentell glöd. Det är sällsynt stillsam men oroande musik som nog präglar dess upphovsmans ömtåliga sinnesstämning. Att han bara ett par år efter det här albumet i praktiken lämnade den musikaliska scenen under flera år blir ännu mer sorgsamt då man lyssnar på de genialiska toner det bjuds på här.

Utomlands gavs Mellanväsen ut med den betydligt vassare titeln Attic Thoughts (en titel som responderar med musiken väl). Som ni ser var även omslaget betydligt coolare på den internationella utgåvan.

torsdag 29 april 2010

Spökskrivaren.



Med The Ghost Writer har Roman Polanski gjort sin svagaste film sedan 80-tals fiaskot Pirater. Jag har väldigt svårt att förstå de som lyfter The Ghost Writer till skyarna, det känns ibland som Polanski har tagit en tupplur bakom kameran. Filmen börjar visserligen mycket underhållande med en klaustrofobisk känsla i en lyxvilla på en isolerad ö där Pierce Brosnan är en ondsint frustrerad Tony Blair - karikatyr. Dessvärre börjar snart "spökskrivaren" Ewan McGregor att springa runt på ön efter konspirationsbevis och det blir så enahanda (McGregor är utan tvekan en av vår tids tristaste filmstjärnor). Noll spänning även om de politiska kommentarerna är rätt effektiva bitvis. Det tar sig på slutet när Polanski bjuder på lite hederlig oväntad filmmagi men mer av det hade behövts i en film som kan vara regissörens mest opersonliga.

The Ghost Writer är även titeln å en roman av Philip Roth från 1979 som fick det här snygga omslaget när den återutgavs.



tisdag 27 april 2010

Eastwood, Mandela & Rugby.

Clint Eastwood ger sig inte. Förra årets bakåtblickande Gran Torino blev inte hans bye-bye som jag trodde och kanske har han i filmskapandet funnit ungdomens källa? Numera behärskar Eastwood (och hans medhjälpare) filmhantverket till fulländning och det är alltid en njutning numera att se en nya film ifrån honom, det känns så ledigt och allt präglas av en omisskänlig kvalité. Det som jag har att invända mot Invcitus, där det rugby-VM som var det första stora sportarrangemanget i det demokratiska Sydafrika skildras, är kanske att det ibland blir på gränsen till pekoral. Jag tror inte att varenda replik som Nelson Mandela uttalade var en mindre föreläsning om försoning.

Det går också att påpeka att själva rugby-evenemanget nog har blåsts upp lite väl i efterhand men Clint Eastwood ror i hamn det, det är så underhållande att man bortser ifrån förutsägbarheten (som så ofta i filmer om idrott). Och Morgan Freeman är kusligt lik Nelson Mandela till både utseende och kroppsspråk i en film som även bjuder på skitiga rugbyscener och en inblick i de vita boernas kultur, där de flesta trots allt väljer att acceptera det faktum att apartheidtiden är slut.

måndag 26 april 2010

Missa inte The Last Days of Disco på SVT1 22.00 i kväll!

22.00 ikväll visas The Last Days of Disco i från 1998 SVT1. Den i särklass bästa film som har gjorts om det sena 70-talets Disco-era som i början på 80-talet fick ett sådant abrupt slut efter en aggressiv backlash ifrån konservativa rockers! Regissören Whit Stillman återupprättar den här ofta baktalade perioden i den här filmen, och det sker som som så alltid i regissörens filmer ett väldigt intellektuellt och stilsäkert vis!

söndag 25 april 2010

Reqiem för Detroit!

Den legendariska musikdokumentär-regissören Julian Temples senaste projekt är en skakande sorgesång om den förfallna motormonopolen Detroit. Staden är idag till stora delar en spökstad med förfallna byggnader, nedlagda industrier, en natur som steg för steg återtar förlorad terräng och så självklart den ökända brottsligheten. Poängen med Temples film är att det här inte är något som plötsligt har hänt, det gradvisa förfallet har skett sedan 50 - talet och processen framstår som en metfor för det döende konsumtionssamhället. Julian Temple ska dock ha en eloge för att han avslutar sin film med att visa upp det hopp som trots allt finns i Detroit, men utan att det för den skull känns krystat


lördag 24 april 2010

Missa inte Little Children på SVT2 i kväll!

21.00 i kväll visar SVt2 Todd Fields film Little Children, en stålande filmatiseringen ifrån 2006 av Tom Perrottas lika lysande bok Som små barn. In the Bedroom - regissören Field tecknar med ett väldigt filmiskt, nästan artificiellt bildspråk upp en bild av desperation och livsleda i en välmående amerikansk villaförort. Filmen är mer avig och obekväm en de flesta i den här genren och är utan tvekan en av 00-talets främsta "mardröm i suburbia" - filmer. Dessutom är det här något så sällsynt som en filmatisering som lyckas tilläga något till en redan högklassig förlaga!

fredag 23 april 2010

Det vita giftet!

Det finns inget värre än framstressade böcker! Det liksom märks att författarna var tvungna att slarva med språket vilket förtar läsupplevelsen. Med två andra kokainböcker på gång är det inte konstigt att Lasse Wierup och Erik De La Regueras Kokain - drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman var tvungen att komma ut så snabbt som möjligt. I boken skildras hur kokainmaffian håller på att ta över vissa länder i Latinamerika med förödelse och sönderfall som följd, samtidigt som den i Sverige alltmer blir en naturligt och öppen del av festlivet. Tyvärr hänger bokens båda delar inte ihop och det växelvisa berättandet fungerar inte.

Erik De La Regueras berättelser ifrån Mexico och Colombia är skakande och oroande. Kontinentens påstått ljusa framtid känns väldigt oroande. Som alltid är det de svagaste i samhället som får betala priset när staten sviker. Det blir väldigt tydligt att det är västväldens kokainkonsumtion och ineffektiva "war on drugs" som ligger bakom kokainligornas destruktiva inflytande.

Däremot är Wierups svenska avsnitt bitvis oläsbara. Det blir rörigt och osammanhängande samt inte minst tjatigt. Vi vet att många kändisar tar kokain och att det är den "hippa" medelklassens favorit stimultania. Något nytt bjuds det knappast på och jag skulle gärna se mer avslöjanden om langarna. Lasse Wierup har nog aldrig varit en speciellt vass stilist men här är han ofta även en rätt dålig journalist

torsdag 22 april 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #85 A Tribute To Jack Johnson (1971).

Miles Davis – A TRIBUTE TO JACK JOHNSON måste vara en av de lyckligaste slumperna i musikhistorien. Det hela började som ett spontant jam av Miles dåvarande "kickass" jazzrock-kompgrupp som sedan producenten Teo Macero klippte ihop med några andra solon av Miles till två långa funkiga LP-halvor. Det är överhuvudtaget tveksamt att kalla den här musiken för jazz. Snarare rör det sig om instrumental funk av bästa märke. Det är imponerande att en artist som redan hade varit aktiv i mer än två decennier i början av 70-talet kunde befinna sig i framkant av det populärmusikaliska landskapet. A Tribute to Jack Johnson säger en del om Miles Davis geni, orädsla och inte minst vikten för jazzstjärnor att välja rätt och spännande kompmusiker. Din kompgrupp kan stjälpa dig men även som här göra dig ung på nytt!

Fotnot: Titeln A Tribute to Jack Johnson kommer sig av att musiken på det här albumet även var soundtrack till en dokumentärfilm om den första afroamerikanska tungviktsboxningsmästaren Jack Johnson, en man som efter sin triumf fick se sin seger och liv förstöras av det vita samhället!

onsdag 21 april 2010

Ni har väl inte missat Cinema Retro!


Ni har väl inte missat att det sedan ett par år tillbaka finns en tidning som är helt hängiven sextio och sjutiotalens filmskapande. Cinema Retro kommer ut fyra gånger per år och är extremt ambitiös med massor av sällsynta bilder och kunniga skribenter. Visserligen kanske tidningen är lite väl insnöad på agent och skräckfilm samt har en viss fabläss för att intervjua gamla pinup-brudar. Å andra sidan finns det en charm med tidningens blandade kompott och i det senaste numret bjuds det tillexempel på en diskussion om den bortglömda mästerregissörens Michael Ritchies floppfilm Smile. Det är svårt att tycka illa om en sådan tidning.

Det bästa med Cienma Retro är dock deras hemsida (där det även går att teckna en prenumeration och köpa gamla nummer): http://www.cinemaretro.com/index.php. Blogggen där uppdateras flera gånger per dag med "nyheter" rörande gamla filmer. Kudos för det!

tisdag 20 april 2010

Äntligen här!

The Radio Dept.Clinging to a Scheme har utvecklats till något av svensk musiks Smile (eller Chinese democracy om man så vill). The Radio Depts tredje album har varit på gång att släppas och dragits tillbaka åtskilliga gånger de senaste åren. Men nu är albumet här och skivan är verkligen värd all väntan. Gruppens redan nu klassiska sound och känsla för melankoliska stämningsfulla melodier är kvar, men de går åt ett mer ljusare håll. Bitvis påminner ljudbilden faktiskt om sena ABBA, vilket i min värld är en stor komplimang!

Bonusinfo: Stora delar av The Radio Depts skivbolag Labradors katalog har i dagarna dykt upp på Spoify. Det tackar vi för (för att söka album ifrån ett specifikt bolag gör du så här, label:labrador eller label:marina exempelvis)!

måndag 19 april 2010

Den fantastiska filmen om den fantastiska räven!

Det händer alltför sällan numera att jag formligen blir överrumplad på bio (ett resultat av att jag sett för mycket film tyvärr), men ibland händer det. Den fantastiska räven golvade mig fullständigt. Trots att jag är ett Wes Anderson - fan så hade jag låga förväntningar. Trailern fick mig att associera till en fånig banräventyrsfilm men den var allt annat än det. Det bästa sättet är väl att beskriva Den fantastiska räven som regissörens mest fulländade film hittills, även om den råkar vara tecknad. Full av alla hans "trademarks" som nu är utvecklade till fulländning

Det formligen vimlar av detaljer och referenser, humorn är så smart samtidigt som den bjuder på gapskratt. Det finns så mycket att titta på att det här är en film som garanterat vinner på att ses om. Allt parat med en underliggande sorgsenhet och en känsla av att den historia som berättas är större än vad man kan tro. Det här är också en film som för animationstekniken framåt. Det är gammaldags tecknat men också nyskapande, röstdubningen är till exempel helt otroligt bra (kanske den bästa i historien) och figurerna blir levande, de liksom stiger ut ur en bilderbok.

Egentligen kan jag ösa superlativ över Den fantastiska räven hur länge som helst men jag konstaterar istället att man måste se filmen för att förstå vad jag pratar om, det är en upplevelse utöver det vanliga.

fredag 16 april 2010

Mer Gainsbourg - Covers!

Det är inte bara japaner och Mick Harvey som tolkar Serge Gainsbourg. Den här "sökt hippa" hyllningskivan dök upp för några år sedan. Various Artists – Monsieur Gainsbourg Revisited är lite ojämn men till stora delar en utmärkt lysning. Figurer som Placebo, Francois Hadley, Franz Ferdinand, Micheal Stripe, Portishead och Carla Bruni tolkar Gainsbourg med engelska texter och allt blir naturligtvis väldigt "coolt" men det finns faktiskt substans i de flesta av bidragen som ofta känns befriande okonventionella!

torsdag 15 april 2010

Japan goes Serge Gainsbourg!

I Japan är de inte helt otippat galna i Serge Gainsbourg (vars popsensibilitet och melankoliska ådra ligger i linje med det landets mentalitet). På Various Artists – Gainsbourg Made In Japan tolkar en mängd japanska artister Gainsbourg-låtar och det låter otroligt bra, de tillför ofta en ny dimension till de tidlösa sångerna!

onsdag 14 april 2010

Mick Harvey goes Serge Gainsbourg second time around!

1997 spelade Mick Harvey in uppföljaren till Intoxicated Man, Mick HarveyPink Elephants. Pink Elephants är minst lika bra som föregångaren och bjuder återigen på välvalda Gainsbourg-covers med engelska texter i en respektfull inramning arrangemangsmässigt! Det enda som känns som tråkigt med Mick Harveys Gainsbourg-projekt är att Serge själv inte fick leva och se dessa kärleksfulla återanvändningar av hans tidlösa låtar!

tisdag 13 april 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #86 Intoxicated Man (1995).

Mick HarveyIntoxicated Man (feat. Anita Lane) är det första av två strålande album med Serge Gainsbourg-covers som den dåvarande Bad Seeds-medlemmen Mick Harvey spelade in i mitten av 90-talet (det andra är Pink Elephants). På Intoxicated Man gör Mick Harvey så mycket mer än att översätta texterna till engelska och introducera Gainsbourgs musik till nya lyssnare. På något sätt lyckas han uppdatera soundet samtidigt som det låter tidlöst och själva essänsen i Gainsbourgs geni finns kvar. Märkliga men ljuva melodier och otroliga låtstrukturer som liksom vägrar att lämna huvudet, men nu med texter som man förstår (även de ligger nära originalen). Sällan har ett hyllningsalbum låtit bättre och mer relevant!

måndag 12 april 2010

Serge Gainsbourg: The Movie!

Som fanatiskt Serge Gainsbourg-fan var jag självklart både full av förväntan och orolig för ett magplask när den store fransmannens liv nu blir film. Jag behövde inte vara orolig, Gainsbourg-ett legendariskt liv blev efter en något konfunderad start riktigt bra. Det tar ett tag att vänja sig vid regissörens oortodoxa metod att blanda konventionella musikerbiografigrepp med avantgardiskt experimentation och en lek med både myter och sanningar ifrån Serge Gainsbourgs liv. Det gör att jag är rädd att de som inte är bekanta med Gainsbourgs liv kan bli en aning förvirrade.

Å andra sidan skapar denna röra och filmiska grepp som att låta en ondsint fantasifigur representera den i grunden blyge och snälla Gainsbourgs provocerande och destruktiva sida en ständig fascination som gör att filmen slutligen blir lika intressant som dess subjekt. Om den första delen är lite seg, är filmens andra halva med motiv ifrån sena delen av sextiotalet och framåt en triumf.

Med estetiska fulländade bilder med det bästa av dåtidens tidsmarkörer bjuds vi på den berg och dalbana som Serge Gaisnbourgs privata liv under de här åren var (från ett vilt uteliv till familjelycka till ett vilt uteliv igen), en person skildras som fullkomligen stångas emellan sina ljusa och mörka sidor. Det gör att den första delen av filmen även fyller sin funktion då den visar de trevande åren där Gainsbourg först nådde ett namn som låtskrivare för att sedan bli kändis och nationalklenod.

Över allt detta svävar Serge Gainsbourgs mästerliga, melodiska, varierande och tidlösa musik som för alltid kommer att göra honom odödlig. Det är där filmen har främsta funktion, i att introducera de oinvigda för denna musikskatt!

söndag 11 april 2010

Tänd din Tiki!

Ni harväl inte missat att det finns ljus att köpa med Tiki-motiv, skapade av den erkända Tiki-artisten J.J. Preuss som hämtat inspiration ifrån autentiska motiv. Det blir säkert suggestivt när man tänder eld på Tiki-figurerna men jag föredrar att ha dem som prydnad, de är helt enkelt för snygga för att man ska vilja tända dem! Läs mer om Stuwa som tillverkar Tiki-ljusen här: http://stuwa.de/en/southsea-tikis/View-all-products.html eller köp dem i Stockholm på Sivletto: http://www.sivletto.com/swedish.asp.

lördag 10 april 2010

Min Fiendes Fiende.

Ibland överträffar verkligen verkligheten dikten. Den otäcka men fascinerande historien om den nazistiska krigsförbrytaren Klaus Barbie är ett typexempel på det. I den precis på DVD-släppta dokumentären My Enemy's Enemy berättas effektivt om den skrämmande Klaus Barbie som borde ha dömts för sina brott efter kriget men istället snart kom att samarbete med västmakterna för att hans expertis i tortyr och kontrarevolutionär verksamhet ansgås behövas i kampen mot kommunismen. Blandannat var han med och startade upp de ökända "stay behind"-arméerna, neofacistiska organisationer som skulle destabilisera Europa för årtionden framåt.

Efter några år tvingades dock Barbie att lämna Europa för Bolivia där han under ett taget namn blev en respektabel medborgare i den tyska immigrantkolonin. Han blev i Sydamerika en aktad affärsman och medhjälpare till Bolivias hårda militärdiktatur i subverisv torterarverksamhet. Till och med när han avslöjades som Klaus Barbie kunde han fortsätta att leva som vanligt och deltog i en militärkupp i början på 80-talet med ett underliggande mål att skapa en nazistisk stat i Sydamerika.

Vissa av påståendena i den här filmen kan tyckas som helt otroliga men det mesta är nog tyvärr sant. Det känns som en Frederic Forsythe-roman fast på riktigt och filmens underliggande tes är att Klaus Barbie skyddades av USA för att de behövde honom. I kampen mot kommunismen var alla som var behjälpliga behövda, även gamla nazister som Klaus Barbie vilket ger den här filmen ett välbehövt drag av indignation mitt i alla bisarra anekdoter.

fredag 9 april 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #87 You're Under Arrest (1987).

Den just nu bioaktuella Serge Gainsbourg var kreativt intressant och musikaliskt aktiv nästan in i det sista. You're Under Arrest ifrån 1987 kom att bli hans sista album och några år senare var det stora geniet avliden. Serge GainsbourgYou're Under Arrest visar att Serge Gainsbourg även på sin ålders höst trots sin slitna fysiska hälsa fortfarande var "cutting edge" i sin musik. Här experimenterar han för fullt med elektronisk åttiotalspop vilket ger albumet en viss aura av klädsam kitsch. Men framförallt är det som alltid med Gainsbourg hans formidabla låtskrivartalang som står i fokus. Sånger som Five Easy Pisseuses, Aux enfants de la chance och Baille Baille Samantha tillhör de bästa som den ökända melankoliska livsnjutaren någonsin skrev. Det är ett sällsynt vitalt album det här som dessutom innehåller Gainsbourgs otroligt suggestiva cover på den gamla standarden Gloomy Sunday!

torsdag 8 april 2010

Hemligheten med Widescreenfotot!

Argentinska Hemligheten i deras ögon fick för några veckor sedan en Oscar för bästa utländska film. Kul för filmmakarna men det var synnerligen ovälförtjänt och en trist nedvärdering av en priskategori som brukar hålla hög standard och belöna konstnärligt betydande filmer. Kanske var Oscarsjuryn imponerad av det storslagna bredbildsfotot, det är jag med men hur många snygga kameraåkningar över resturanger och fik i Buenos Aires kan inte dölja att det här är en välgjord men som bäst habil thrillerhistoria om ett gåtfullt mord med rötter i 70-talet.

Det finns förmindlande omständigheter som en rolig sidekick till huvudpersonen, bra "icke" kitschig 70-tals-scenografi (lamporna är helt underbara), en intressant fond med den argentinska miltärdiktaturen och en bra twist på slutet. Dessvärre har filmen även ett ofta mördande segt tempo och en riktigt torr kärlekshistoria. Det är ofta förödande ospänande även om filmen blixtrar till ibland.

Men den här filmen har i alla fall en scen som är mästerlig. När "kärleksparet som inte får varandra" åker hiss tillsammans med en av diktaturens hantlangare får man som åskådare en kort lektion i politiskt förtryck och den vanliga människans ofta lamslagande maktlöshet.

tisdag 6 april 2010

Ni har väl inte missat Tiki Magazine?

Ni har väl inte missat den utmärkta tidningen Tiki Magazine som är helt hängiven Tiki-kulturen som nu upplever en världsomspännande renässans! Läs mer och premenuera på tidningen här: http://www.tikimagazine.com/, eller köp den här i Sverige på den grymma butiken SivlettoMalmgårdsvägen 16-18 i Stockholm!

måndag 5 april 2010

Missa inte Goya's Ghosts på SVT1 i kväll!

00.00 i kväll visar SVT1 Milos Formans film Goyas's Ghosts ifrån 2006. Precis som med alla regissörens filmer är det här en film av yppersta klass, men den blev trist nog förbisedd när den gick på bio. Stellan Skarsgård gör sin främsta internationella insats hittills som den spanska konstnären som tvingas till en tvekamp med en företrädare för den kyrkliga inkvisitionen, spelad med en ondskefull briljans av Javier Bardem. Dessutom är det här en film som på ett utmärkt sätt intrigerar Goyas konst i själva filmberättandet!

fredag 2 april 2010

Läst i mars!

Nu i påsk är det väl tänkt att man ska läsa en massa böcker men vi får väl se hur många som kommer att göra det nu när vädret ser ut att bli så fint? Det här är i alla fall några av de böcker som jag har läst i mars!

Up in the air var ingen dålig film men boken är betydligt vassare. En till tre tredjedelar fantastisk roman om en affärsman som spenderar all sin tid på flygplan och flygplatser, men sakta börjar inse att det finns ett bättre liv någonstans. En väldigt amerikansk bok på många sätt som hade oturen att släppas nästan samtidigt som 9/11. Walter Kirn är en författare som jag måste läsa mer av!


Jag gillar verkligen böcker om amerikanska presidentvalrörelser som Theodore Whites klassiska The making of a president-serie! Richard Wolffes Renegade om Obamas resa till vita huset siktar på att vara något liknande och lyckas förhållandevis bra. Tyvärr är det här en bok som nog bäst passar de som inte kan så mycket om amerikansk politik. Är man insatt så vet man redan det mesta!

Jag fick ett tips om att John Cheevers Bullet Park ifrån 1970 skulle vara en litterär föregångare till skildringen av suburbia-miljöerna i Mad Men, men boken var en besvikelse. Jag har provat på att läsa Cheever tidigare och inte fastnat riktigt. Boken lider av allt för mycket snusförnuftig humor och en daterad hänförelse över nya livsstilsföreteelser.

Jag håller David Benioff som en av vår tids stora författare och hans novellsamling When the nines roll over ifrån mitten av 00-talet gjorde mig inte besviken. Benioff vet hur man berättar en historia och har en känsla för sina karaktärers utrycksätt och dialog. Det är slående att flera av de korta historierna i den här boken skulle kunna utvecklas till fullfjädrade romaner!

Efter att ha läst ett utmärkt personportätt i det senaste numret av Filter bestämde jag mig att prova på att läsa en bok av Per Hagman inför släppet av hans nya roman i maj. Att komma hem ska vara som en schlager ifrån 2004 överaskade verkligen positivt. Jag hade fördomar om att han var en ytlig författare men Hagman kombinerar all skildring av ett utsvävande uteliv med en personlig känslighet som är förkrossande. Det är mycket bra och dessutom vimlar det av initierande och överaskande beskrivningar av Rivieran och Egypten!

torsdag 1 april 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #88 Year In The Kingdom (2009).

Singer/songwriters går det nästan 5 på tio av men Fleet Foxes trummis och "extramedlem" J. Tillman är en av de bästa just nu, som dessutom bjuder på något extra! J. Tillman – Year In The Kingdom ifrån ifjol är en kort och kontemplativ skiva som äger en slags omedelbarhet. J. Tillman är både en traditionalist och en förnyare av ett visst uttjatat format, med en begåvning och kreativitet i överflöd. Det är mycket fina och lite sorgsamma sånger som han bjuder på, en musik som andas vinter men även fungerar för melankoliska vårdagar!