Clint Eastwood ger sig inte. Förra årets bakåtblickande Gran Torino blev inte hans bye-bye som jag trodde och kanske har han i filmskapandet funnit ungdomens källa? Numera behärskar Eastwood (och hans medhjälpare) filmhantverket till fulländning och det är alltid en njutning numera att se en nya film ifrån honom, det känns så ledigt och allt präglas av en omisskänlig kvalité. Det som jag har att invända mot Invcitus, där det rugby-VM som var det första stora sportarrangemanget i det demokratiska Sydafrika skildras, är kanske att det ibland blir på gränsen till pekoral. Jag tror inte att varenda replik som Nelson Mandela uttalade var en mindre föreläsning om försoning.
Det går också att påpeka att själva rugby-evenemanget nog har blåsts upp lite väl i efterhand men Clint Eastwood ror i hamn det, det är så underhållande att man bortser ifrån förutsägbarheten (som så ofta i filmer om idrott). Och Morgan Freeman är kusligt lik Nelson Mandela till både utseende och kroppsspråk i en film som även bjuder på skitiga rugbyscener och en inblick i de vita boernas kultur, där de flesta trots allt väljer att acceptera det faktum att apartheidtiden är slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar