onsdag 30 mars 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #40 The Fifth Avenue Band (1969).

Fifth Avenue Band tillhör de grupper som inte ens har fått bli fotnötter i musikhistorien. Bandet släppte sin självbetitlade debut 1969, producerad av två fd Lovin Spoonful - medlemmar, och sedan tog visst karriären slut. Att hitta information om den här gruppen på internet är inte lätt, men det känns synd att det bara blev ett album, för The Fifth Avenue Band – The Fifth Avenue Band är en tämligen oemotståndlig skiva. Tidstypisk kanske i sin tillbakalutad atmosfär med en betoning på groove, samtidigt som fina melodier och en förmåga till fokus finns här. Det är ett album som andas New York och vår i luften. Precis det som man längtar efter just nu.

tisdag 29 mars 2011

Bli hög av serier!


En seriefantast som jag är naturligtvis överlycklig över att statusen och intresset för den "nionde konstarten" ständigt ökar i Sverige. Gänget bakom hemsidan Hög av serier postar till exempel extremt initierade podcasts, där de diskuterar seriemediet utifrån olika perspektiv. Läs mer här: http://hogavserier.wordpress.com/.

måndag 28 mars 2011

Ta spårvagnen till Waldemarsudde!



Nu finns det en förträfflig anledning till att åka med den nya spårvagnen "NK-Expressen" till ändhållplatsen Waldemarsudde. Konstmuseet Prins Eugens Waldemarsudde visar nämligen just nu en utställning med den svenska futurist/kubist - pionjären GAN (Gösta Adrian-Nilsson). Finare tavlor har väl knappast målats i den här landet vare sig då eller nu. På grund av sin homosexualitet blev GAN av sin samtid orättvist bortglömd men hans konst kommer leva för evigt. Läs mer om utställningen här: http://www.waldemarsudde.se/gan.html.



söndag 27 mars 2011

Never Let Me Go.

Never Let Me Go är en film som på ytan kan verka intressant men som inte är det. Historien om en slags parallell dåtid där klonade barn uppfostras på internat för att bli organdonatorer, påminner mest om en gråtmild kärlekshistoria för tolvåringar. Never Let Me Go är mer gullig än bra och är långtråkig istället för intressant. Premissen om att filmens huvudpersoner accepterar sitt öde om att sakta vittna bort känns ej trovärdig, vem som helst skulle ju ha försökt undfly en förtidig död i en sådan situation. Carey Mulligan är dock alldeles slående hänförande sorgsen i titelrollen, synd bara att själva filmen var så tom på innehåll.

fredag 25 mars 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #41 Nilsson Sings Newman (1970).


Nilsson Sings Newman kan vara ett av de mest generösa album som någonsin har spelats in. Ett relativt okommersiellt projekt som Harry Nilsson sjösatte av den simpla anledningen att han ville göra världen vaken på Randy Newmans låtskrivargeni. En bättre uttolkare av sina sånger än Harry Nilsson har Randy Newman aldrig haft. Harry Nilssons kristallklart sorgsna röst passar perfekt för Randy Newmans lika melankoliska som något udda sånger.

Harry Nilsson – Nilsson Sings Newman är ett samarbete mellan de båda männen, där Randy Newman klinkar på olika klaviaturinstrument bakom Harry Nilsson fenomenala vokala arrangemang. Det gör att albumet får en minimalistisk ton som fångar själva essensen i Randy Newmans geni, den eviga outsidern som skildrar de liv som pågår vid sidan om.

torsdag 24 mars 2011

Lizzie & Ziggy.

Bilden ovan är helt underbar. David Bowie och Elisabeth Taylor, båda två exil-britter, möts i Los Angeles 1975, både slitna och inte helt psykiskt friska (även om Bowie stod på sin kreativa topp med Taylors karriär redan här närmade sig sitt slut).

Elisabeth Taylor var väl annars ett tidigt exempel på en filmstjärna som var större än sina filmer. Det är få av hennes filmer som någon minns idag men hennes olyckligt fascinerande privatliv känner väl alla till. Hennes liv utvecklades till grov överdrift av de luxulösa melodram som hon medverkade i på vita duken, och även om hon var en bättre skådis än vad ryktet säger, var hennes (och Richard Burtons) höga gage för ofta medelmåttiga filmer, det främsta symptomet för allt som var fel med Hollywood i mitten på sextiotalet. Men visst gjorde hon bra filmer ibland. 1967 medverkade hon tillexempel både i mästerverket Reflextions in a golden eye & den underskattade The Comedians.

onsdag 23 mars 2011

Indignation finns äntligen på svenska.


Nog är det lite indignerade att det tog nästan tre år för Philip Roths stora lilla roman Indignation att dyka upp i svensk översättning (Roth har hunnit ge ut två romaner till under denna tid). Också säger folk att översatt skönlitteratur säljer dåligt. Men varför klaga, det här kan vara den bästa amerikanska roman som ges ut på svenska i år (men usch vad omslaget är fult).

Jag har tidigare skrivit om Indignation här: http://thelastdetails.blogspot.com/2009/03/indignation.html.

söndag 20 mars 2011

The Fighter.


The Fighter vinner på vetskapen om att filmen baseras på en sann historia. Det gör att berättelsen om boxaren Micky Ward som sent i karriären tog sikte på toppen, får en aura av autenticitet som gör att det inte går att avfärda The Fighter som enbart ett välgjort boxningsmelodram.

Det är faktiskt inte proffsboxningen som är det mest gripande med den här filmen, även om scenerna ifrån boxningsringen visar vilken brutal och moraliskt tveksam sport det rör sig om när kombattanterna gör upp utan hjälm. Istället är det sidohistorien om Micky Wards crack-pundare till bror som är filmens pulsande hjärta. Chriostan Bale fick en välförtjänt Oscar för sin nerviga rolltolkning (liksom Melissa Leo som den mest elaka mamma som bioduken har skådat på evigheter) av ett fd boxningslöfte var strulande hotar att dra ner även hans skötsamma bror i fördärvet. Om The Fighter enbart hade koncentrerat sig på den berättelsen hade filmen lyfts sig ytterligare ett par snäpp.

lördag 19 mars 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #42 Are You Passionate? (2002).

Neil Young har väl gjort fler album än som vad ska anses vara nödvändigt, och hans tendens att alltid följa sina impulser resulterar i både en charmig oförutsägbarhet och en ibland irriterande ojämnhet. Men då ha verkligen lyckas prestera ett helgjutet album så blir resultatet desto bättre. Min favorit skiva med den kanadensiska misantropen är nog Neil YoungAre You Passionate?, ett lite förbisett album ifrån 2002 där Neil Young i skuggan av 11/9 bjuder på sin tolkning av sydstatssoul.

Eller så mycket ren soul rör det sig kanske inte om trots att han kompas av halva Booker T & MGs. Det rör sig snarast om att söderns melankoliskt storslagna soulkänsla som Neil Young här för över till sitt parenterade gitarr-sound. Resultatet blir en sällsynt nyansrik och förfinad Neil Young - skiva där hopp blandas med förtvivlan. Och bättre låtar har han inte skrivet sedan Are You Passionate? kom ut 2002.

fredag 18 mars 2011

Murakami at the movies.

Jag måste höja ett varningens finger för filmatiseringen av Haruki Murakamis fina roman Norwegian Wood som har biopremiär idag. Det är en ytlig och i grunden tom (och inte minst trist) filmatisering som frossar i dämpad sextiotalskitsch. Vilket visserligen ger snygg scenografi men samtidigt skapar en slags artificiell historisk återblick av sextiotalets Tokyo. I detta drunknar komplexiteten och de fina personporträtten ifrån Murakamis roman. Uppmaningen "läs boken istället" har sällan känts mer motiverad.

onsdag 16 mars 2011

Ian McEwan gör det igen.

Vem är vår tids främsta författare? Svaret är nog Ian McEwan, vilket jag påminns om varje gång en ny bok av honom läser. Hetta (Solar) kom ut i höstas och glädjande nog har det svenska förlagsbytet till Brombergs inte medfört en sämre översättning. Tursamt nog kan McEwan vara den bäst översatta utländska författaren på den svenska bokmarknaden, hans språk förblir intakt.

Själva romanen Hetta är som vanligt med McEwan alldeles beroendeframkallande Han fångar vår tid med en lika stor precision som de dagar som var. En lat och njutningslysten nobelpristagare i fysik blir indragen i en soppa som rymmer såväl livslögner och kampen mot klimatförändringarna. Berättelsen är tragikomisk emellanåt men i grunden en djupt moralisk historia om det personliga ansvaret kontra mänskliga tillkortakommanden.

tisdag 15 mars 2011

Väntan är över (Smile är här)?

Idag kom nyheten att Beach Boys legendariska och outgivna album Smile ifrån 1967 slutligen ska ges ut: http://www.guardian.co.uk/music/2011/mar/14/beach-boys-smile. Smile var till ca 80 procent färdigt när Brian Wilson pga begynnande sinnessjukdom, drogmissbruk, motstånd inom det egna bandet, personliga tillkortakommanden och främst ren idioti övergav projekt försommaren 1967. Det som har fattats är främst vokalpålägg på flera spår (vet inte om dessa nu mirakulöst har hittats i arkiven).

Även om det självklart är kul att Smile äntligen kan ges ut, frågar jag mig hur mycket av materialet som verkligen kommer att vara "nytt". Redan på den utmärkta Beach Boys - boxen Good Vibrations ifrån tidigt 90 - tal fanns det med nästan fyrtio minuter Smile - material, och flera Smile-låtar dök upp på Beach Boys-album (om än oftast i omarbetad eller nyinspelad form) med start redan på den lätt bisarra skivan Smiley Smile 1967. Hursomhelst har jag satt ihop en spellista med det Smile - relaterade material som jag har hittat på Spotify: Smile. Det ger en föraning om den fantastiskt geniala musik på gränsen till galenskap som ni kommer att höra nu när Smile äntligen släpps (Brian Wilsons nyinspelning av Smile ifrån 2004 är fin på alla vis men saknar just den oförutsägbara känsla av "cutting edge" som utmärker orginalinspelningarna).

söndag 13 mars 2011

The BBS Story.

Finsmakar - DVD bolaget Criterion släppte nyligen en box med de sju filmer som produktionsbolaget BBS låg bakom i skarven emellan sextio/sjuttio - talen. Bland dessa märks inflytelserika publiksuccéer som Easy Rider och Den sista föreställningen, samt två av de tio bästa filmer som någonsin har spelats in: Five easy pieces och Kungen av Marvin Gardens (boxen innehåller även det intressanta fiaskot Drive he said och de sällsynta rariteterna Head & A safe place). Det bästa är dock att den eminenta filmhistorikern J. Hobermans långa essä om BBS finns gratis att läsa på nätet: http://www.criterion.com/current/posts/1671-one-big-real-place-bbs-from-head-to-hearts, ett stycke filmhistoria om den period i Hollywood då det både gjordes bäst filmer och det var som roligast att spela in dem.

lördag 12 mars 2011

Odjuret.


Jag hade en rätt stor pepp inför det här skånska vita patrask - dramat och visst håller Odjuret vad dess premisser lovar. Filmens skavanker i form av en viss valpighet och ibland oklart manus tjänar snarare dess syfte. De ungdomar som den här filmen berättar om tillhör ett hopplöst sunk-Sverige med en stor autenticitet, en typ av ny underklass (utan den gamla arbetarklassens stolthet och strävsamhet) som finns överallt, det är bara att öppna ögon (från Stockholms förorter till glesbygden). Brist på begåvning och ambition gör att de här personerna tvingas till ett förutbestämt förspillt liv. Kvar finns då bara missbruk och ett stört förhållande till sexualitet, samt en bottenlös ilska som när som helst kan explodera. Något som nog är det som Odjuret vill ha sagt med sin våldsamma final.

onsdag 9 mars 2011

Djurkonservatorn.

Jag var rädd för att Sveriges vassaste bokförlag Atlas skulle rangera efter den braindrain bland dess personal som hände förra våren, men de fortsätter att ge ut alldeles utmärkta böcker. Tidigare i år kom Mattias Hagbergs Herredjuret, en strålande liten bok om Sveriges genom tiderna främsta djurkonservator David Sjölander, vars karriärs höjdpunkt blev nedfällandet och det påföljande uppstoppandet av en gigantisk elefant i skarven mellan 1940/50 - talen.

Det var en besvärlig process som indirekt tog kål på konservatorn och gjorde honom psykisk sjuk. Ett underliggande tema i Herredjuret är det lätt bisarra i att stoppa upp döda djur och visa dem på museer (jag besöker själv alltid det "naturhistoriska museet" när jag är i en ny stad, med en blandning av fascination och äckel inför de ofta gamla dammiga uppstoppade djuren). Djuren blir därmed tydligt "det andra" i förhållandet till människan. Även om dessa tankar är intressanta så är det främst David Sjölanders märkliga livsöde som berör med den här boken. En bortglömd historisk gestalt stiger fram med alla sina styrkor och brister.

tisdag 8 mars 2011

Svart Svan.

Black Swan är en film som vinner på att betraktas för vad den är, ett välgjort pulpigt melodram och inte som en "viktig film". Det här ballett-dramat är fullt av schabloner, skräcksekvenser som inte fungerar, såpig intrig och överspel, samt har till en början förtvivlat svårt komma loss. Men när regissören Darren Aronofsky i filmens sista magnifika tredjedel verkligen släpper all sin galna (och pretentiösa) genialitet fri, så klickar det för första gången på allvar för honom sedan det mer än tio år gamla mästerverket Requiem for a dream. Black Swan är dessutom inte en minut för lång utan snarare lite väl kort, skönt med en film som har vett att hålla igen på speltiden.

Det jag gillad mest med Black Swan var nästan Clit Mansells soundtrack: Clint Mansell – Black Swan (Original Motion Picture Soundtrack). Otroligt välanpassat till handlingen i filmen, Clint Mansell är den mest begåvade unga filmmusik-kompositören just nu.

måndag 7 mars 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #43 Stone Flower (1970).


Antonio Carlos Jobim är bossa novans gudfader, kompositören bakom några av 1900-talets allra finaste melankoliska sånger och kanske den som har gjort mest för att sprida den brasilianska musiken ut i världen. Vad man lätt glömmer är att han har en dragning åt jazz och inte räds att testa sina gränser. Albumet Stone Flower från 1970 är ett exempel på det. Ett otroligt ambitiöst album som är inspelat på klassisk jazzmark i Rudy Van Gelders studio i New Jersey, med komp av både brasilianska och amerikanska musiker.

Jobim lyckas här skapa något av den vackraste och mest tidlösa musik som jag någonsin har hört. Börjar man spela Stone Flower, blir albumet omedelbart helt beroendeframkallande En slags musik som existerar bortom tid och rum. Alldeles fjärdelätt men samtidigt otroligt komplex. Coolheten i bossa novan möter komplicerade jazzstrukturer och ren magi uppstår. Någon har kallat det här albumet för Jobims Kind Of Blue men frågan är om inte Stone Flower är strået vassare?

Lyssna här: Antonio Carlos JobimStone Flower (CTI Records 40th Anniversary Edition - Original recording remastered).

söndag 6 mars 2011

Oscar - Vinnaren.

Jag gillade verkligen The King's Speech men någon film för evigheten var det inte. En välgjord, välspelad och upplyftande historielektion om det engelska kungahuset med en numera som alltid strålande Colin Firth i huvudrollen (även om han var bättre och visade fler nyanser i förra årets mästerprestation En enda man). Intressantast med The King's Speech tyckte jag nästan var sidohistorien om den stramande kungens "elaka" bror som valde kärleken till en tvivelaktig kvinna före tronen. Guy Pearce spelade denna arroganta slarvel strålande.

Och, nej. Någon Oscar för bästa film förtjänade den här filmen inte. The Social Network & Toy Story 3 är betydligt bättre filmer som folk även kommer att minnas om tjugo år.

lördag 5 mars 2011

Tinkers.

Paul Harding fick Pulitzer-priset förra året för sin debutroman Tinkers och frågan är väl om han någonsin kommer att toppa den bedriften, även om förhoppningsvis en ny stor amerikansk författare är född. Tinkers är en knepig och osammanhängande liten roman som trots en viss ojämnhet är väldigt givande. En död urmakare ligger på sin dödsbädd och ser tillbaka på sitt liv i epileptiska minnesfragment. Parallellt med det vävs det in episoder ifrån hans fars liv som en resande försäljare plågad av galenskap. Ett sinnestillstånd som går igenom generationerna samtidigt som ambitionen att bryta sig loss ifrån detta inte allas förutbestämda öde finns där. Den största bedriften med Tinkers är bortsett ifrån strukturen annars främst språket. Exakt och med en klarhet som får en som läsare att associera till Philip Roth. Ett bättre omdöme kan en debutroman knappast få.

fredag 4 mars 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #44 Bergman Rock (2003).


I en otroligt kul artikel i nya numret av Sonic nämner Bob Hund att deras engelskspråkiga projekt Bergman Rock gav dem miljonskulder och inte ens lyckades föra dem utanför Sveriges gränser. Kostnaderna för det exportinriktade äventyret förföljer visst gruppen fortfarande. Trots det måste Bergman Rock betraktas som ett rätt underbart litet misslyckande. Grejen med Bob Hund är ju för all del den breda skånskan, på engelska försvinner kanske särarten lite. Men det betyder inte att aliaset Bergman Rock blir musik i mängden. På Bergman Rocks självbetitlade debut från 2003 bjuds det på den hänförande, uppsluppna och totalt kompromisslösa musik som alltid har förknippats med Bob Hund, men på engelska.

Lyssna här: Bergman Rock – Bergman Rock.

torsdag 3 mars 2011

Hedra Olof Plame med en T-shirt!

I samband med allt hallaballo kring Olof Palme - jubileet just nu, finns det inget bättre sätt att hedra denna stora politiker på än att köpa den här tjusiga T-shirten (köp den här: http://www.shirtstore.se/olof-palme-p-44-c-495.aspx?gclid=CKjDwbX8sqcCFY0r3wod_z8hBA). Det finns flera färger att välja på även om rött kanske är mest rätt. När väl T-shirten är inhandlad är det bara att bege sig till platser där gamla Palme-hatare kan finnas och provocera ordentligt (förslagsvis på valda delar av Östermalm). Oavsett vem som höll i pistolen så bidrog utan tvekan Palme-hatarnas lögner till att Olof Palme mördades (genom att en underliggande hatisk stämning piskades upp).

tisdag 1 mars 2011

Kevin Spacey är Casino Jack.

För ungefär tio år sedan var Kevin Spacey planetens mest hyllade skådis och alla trodde att hon skulle bli en ikon i stil med Brando eller Duvall. Så blev det inte. Tveksamma och oengagerade rollval gjorde att han stjärna dalade men det finns även ljuspunkter i hans filmografi. Nyligen DVD-släppta Casino Jack (obs ingen komedi, originaltiteln är Bagman) tillhör dessa.

Kevin Spacey är här Jack Abramoff, en extravagant republikansk lobbyist som flög lite väl när solen. Smeknamnet kommer av hans förkärlek till tveksamma kasino - investeringar men Casino Jack är främst en film om den smutsiga verksamhet som går under namnet amerikansk politik. En av de bästa i genren på bra länge faktiskt (och det är ett plus med birollsgenier som Barry Pepper och Jon Lovitz i rollistan).