onsdag 31 december 2014

På drift mot 2015 och framtiden?


Bara timmar kvar nu. Sedan är 2015 och framtiden här. Bilden ovan är utan tvekan fejk, men också en påminnelse om att vi aldrig vet vad som kommer att hända. Flygande byggnader behöver inte vara en utopi.

tisdag 30 december 2014

Gott nytt år och bye bye 2014.


En dag kvar. Sedan är 2014 historia. Detta gräsliga år med flygkrascher, ebola, Isis, Putins krig via ombud, rasistiskt våld, och så den miserabla politiska situation hemmavid som i sista stund verkar ha löst sig temporärt. Det bästa med 2014 var väl att året i alla fall gick snabbt, även om det är klen tröst för någon med dödsångest. Jag vill inte vara gnällig, men 2015 kan verkligen inte bli ett sämre år för världen än det som snart är slut. Tecknen i skyn är väl kanske inte jättepositiva, men det demonstrerades i Moskva idag. Ett tecken som något på att vi i nordvästra Europa inte ska vara så egotrippade under det kommande året.

Nu är det i alla fall nyår. Den dag på året då vi glömmer alla problem och blickar framåt. Jag önskar er alla ett riktigt gott nytt år och en bra start på det nya året.

söndag 28 december 2014

Filmlogg vecka 52.

Argo (Ben Affleck 2012). Oscars-vinnare om spektakulär räddningsoperation i revolutionens Iran 1979. Okej underhållning, men inget extra direkt.

Stockholm Stories (Karin Fahlén 2014). Filmatisering av en av Jonas Karlssons novellsamlingar. Kanske årets bästa svenska film. Utmärkt ensemble-drama om vindpinade ensamvargar i ett mörkt Stockholm. Bästa svenska Short Cuts - försöket hittills?

Borgman (Alex van Warmerdam 2013). Märklig och kryptisk holländsk film där en luffare ifrån skogen nästlar sig in hos en välmående villafamilj. Kanske mer intressant än bra - ett vågat filmiskt experiment som ändå rekommenderas.

Skyfall (Sam Menders 2012). Inte ens en av de bättre Bond-filmerna. Vilket säger en del.

Främlingen Vid Vatten (Alain Guiraudie 2013). Meditativ mordgåta som utspelar sig i homosexuell cruising-miljö. En film hyllad av många, men som lämnade mig uttråkad. "Don't believe the hype".

torsdag 25 december 2014

Same time next year santa.


Julen var väl helt okej i år, en dags paus ifrån det helvetiska 2014, innan en svensk moské brinner på juldagen och man hamnar tillbaka i den depressiva loop där allt blir värre nästan för varje dag. Nåväl, snart är året slut, och det enda som vi vet med säkerhet rörande 2015 är att jultomten kommer med sin säck den tjugofjärde då också.

onsdag 24 december 2014

God Jul!

Jag önskar er alla en riktigt god jul med presenter och mat, samt inte minst en rejäl dos av medmänsklighet. I tider som dessa bör vi tänka på dem som inte får fira en fröjdefull jul. Min julklapp till er blir den här julgodingen signerad Isaac Hayes. The Mistletoe And Me släpptes som julsingel 1969 när Isaac Hayes stjärna var nära zenit, utan att för den skull göra någon succé. En av de bästa potentiella julstandards som ni inte har hört.

söndag 21 december 2014

Filmlogg vecka 51.

No (Pablo Larraín 2012). Vass historielektion om den banbrytande reklamkampanj som bidrog till den chilenska diktatorn Augusto Pinochets fall 1988. Exemplarisk blandning av dokumentärt material och spelfilm.

Metro Manila (Sean Ellis 2013). Fattig bondefamilj drabbas som nyinflyttade omgående av svårigheter i den filippinska huvudstaden. Kanske inte alltid jätteoriginellt men en satans skickligt berättad socialrealistisk thriller. Rekommenderas.

Tokyo Godfathers (Satoshi Kon/Shôgo Furuya 2003). Finstämd anime (med otroligt realistiskt animerade Tokyo-miljöer) där några hemlösa vid jul hittar en övergiven bebis bland soporna. Passande att se nu i jultider.

lördag 20 december 2014

Krzysztof Komedas vampyrdans.

Det bästa med Roman Polanskis rätt barnsliga vampyrfars Vampyrernas Natt har alltid varit hans landsmans Krzysztof Komedas formligen briljanta filmmusik, där lätt maniska körer och dissonanta melodier skapar en både skräckinjagande och lätt absurd känsla, som tyvärr nästan helt saknas i filmen i övrigt. Till en början hette filmen  Dance Of The Vampires innan den för sin amerikanska release fick titeln The Fearless Vampire Killers, under vilket namn som filmen nu är känd. Samarbetet mellan Polanski/Komeda hör till filmhistoriens mest givande, även om det fick ett abrupt slut med Krzysztof Komedas alltför tidiga död blott trettiosju år gammal 1969.

Innan dess hade dock Krzysztof Komeda sannerligen spenderat sitt liv väl. Han komponerade musik en masse, skapade väl i princip själv den polska jazzscenen, och gjorde även musik till en mängd andra filmer som idag hamnar i skuggan av Polanskis output. En bra början för den som vill gå ned sig i Komedas melankoliskt välljudande värld är den här boxen: Krzysztof Komeda, Andrzej Trzaskowski – Polish Jazz on Film ...Komeda/Trzaskowski.

onsdag 17 december 2014

NYC,1981.


1981. Året då jag föddes, Ronald Reagan svor presidenteden, och undantagstillstånd infördes i Polen. Om man bortser ifrån min födelse så inleddes åttiotalet i dur med en pånyttfödd rädsla för bomben. Samtidigt i New York City, var staden ännu inte gentrifierad, Barack Obama var anonym & nyinflyttad, discon död, gatorna bitvis livsfarliga, och de första aids-fallen ett faktum. Paradoxalt nog var kanske New York då mer än aldrig tidigare rent kulturellt/socialt i framkant. 70-talets kreativa pånyttfödelse i staden hade slutligen börjat ge synbara resultat i metropolen som ännu levde upp till epitet "Sodom on the Hudson".

På bloggen får NYC,1981: http://1981.nyc/ får man fantastiska bilder och annan kulturell historia kopplad till New York City anno 1981. Bloggen är visst kopplad till en kommande kriminalfilm betti


måndag 15 december 2014

Filmlogg vecka 50.

Pojken Med Cycklen (Jean-Pierre Dardenne/Luc Dardenne 2011). Sedvanlig humanistisk socialrealism ifrån Bröderna Dardenne. Som vanligt oklanderligt även om de har gjort bättre filmer än denna.

A Day In The Death Of Joe Egg (Peter Medak 1972). Filmad brittisk pjäs om ett par med ett grovt handikappat barn. Ibland lite teatral, men synnerligen välspelad. Tämligen udda.

Entity - Okänt Väsen (Sidney J. Furie 1982). Kvinna trakasseras sexuellt upprepande gånger av ett osynligt väsen. Utan tvekan snitsigt gjord, fast samtidigt rätt osmakligt. Bygger märkligt nog på en "sann historia".

Valkyria (Bryan Singer 2008). Välgjord historielektion om den misslyckade komplotten mot Hitler i juli 1944. Något livlös kanske.

Revolver (Sergio Sollima 1973). Italiensk eurocrime där fängelsedirektör teamar upp med fånge på flykt. En skräpfilm där en något oengagerad Oliver Reed ändå har mer scennärvaro än de flesta. Grymt soundtrack av Ennio Morricone är annars behållningen: Ennio Morricone – Revolver (Original Motion Picture Soundtrack).

Bronco Bullfrog (Barney Platt-Mills 1969). Brittisk kultfilm om arbetarungdom på glid i nu försvunna London-miljöer. Intressant inblick i dåtiden suedehead - subkultur där en hög grad av realism trumfar tunn story.

Basquiat - den svarte rebellen (Julian Schnabel 1996). Okonventionell och till slut djupt gripande biopic om 80-talskonstnären Jean-Michel Basquat. Börjar svagt men vinner i längden.

söndag 14 december 2014

Brian Wilson and the moog.


Den här bilden är fantastisk. Brian Wilson i inspelningsstudion tidigt 70-tal. Fullkomligt hypnotiskt involverad i den magiska proto-synten mini-moog. Ett instrument som Brian Wilson under sjuttiotalet blev en mästare på att hantera, helt i linje med hans inre drift att ta musiken ett steg framåt istället för att producera replikas på gamla hits. Mannen med saxofon bredvid Brian Wilson är David Sandler. Ett låtskrivare/producent som för en kort period steg in i Beach Boys-historien som Brian Wilsons partner under American Spring - projektet (läs mer om det här: http://thelastdetails.blogspot.se/2013/03/album-som-du-inte-visste-att-du-behovde.html). Därefter har han knappt hörts av, men han fick i alla fall spela saxofon i Brian Wilsons legendarisk hemmastudio (en informativ artikel om Brian Wilsons inte speciellt inaktiva "sovrumsår" 67-75 hittar ni här: http://www.pastemagazine.com/articles/2014/03/busy-doin-somethin-uncovering-brian-wilsons-lost-b.html).

lördag 13 december 2014

Ingen jul utan Beach Boys?

Jul igen och en nog så god anledning till att spisa lite Beach Boys. Ni hörde rätt, Beach Boys och julen går hand i hand som surfbrädan och julgranen. Beach Boys relation med julmusiken har en lång och lite kuriös historia i bandets märkliga karriär.

Redan 1963 gav bandet ut den klassiska fartiga julsingeln Little Saint Nick, numera en av dessa julstandards som inte omedelbart får en att slänga ut radion genom fönstret under julhelgerna. Succén med den låten gjorde det i princip obligatorisk med en hel jul-LP efterföljande jul, även om det måste ha varit lätt bisarrt att spela in jullåtar mitt i den kokande juni-hettan i Kalifornien sommaren 1964. The Beach Boys' Christmas Album var naturligtvis en snabbt ihopstressad produkt som julskivor oftast är. Brian Wilson hade väl viktigare musikaliska projekt att tänka på, men tillräckligt mycket av den formliga ostoppbara briljans som präglade Brian Wilson skaparkraft under den här tiden spillde över på julskivan för att göra den mestadels njutbar. Dessutom samarbetade Brian Wilson med sin idolers The Four Freshmens arrangör Dick Reynolds på LP-sida 2, där Beach Boys sjunger jullåtar i klassisk stil med komp av en symfoniorkester. Bitvis himmelskt vackert.

Tio år fram i tiden var Brian Wilson kreativt och personligt kaputt, hans band hade i hans frånvaro utvecklats alltmer till en nostalgi-akt. Lite slumpartat kanske spelade Beach Boys en dag i november 1974 in en ny jullåt signerad Brian Wilson, vilken kom att bli den enda nya studioinspelning släppt av Beach Boys under de "förlorade åren" 73-76. Den tämligen punschiga Child of Winter (Christmas Song) fick typiskt nog sin release dagen före julafton i USA, vilket i linje med bandet ständiga otur omöjliggjorde alla chanser till att få en julhit (även om Child Of Winter om vi ska vara ärliga inte direkt är någon ny Little Saint Nick).

Tre år senare efter en misslyckad comeback av Brian Wilson var Beach Boys i upplösningstillstånd. Helt rätt tid att spela in ett nytt julalbum tyckte bandets nya boss Mike Love som ville komma ur gruppens dåvarande skivkontrakt. Tillsammans med en en förvirrad och psykiskt sjuk Brian, Al Jardine som fick agera musikalisk motor i hans ställe, plus gruppens turnéband (men minus Carl & Dennis Wilson som inte ville medverka i detta på förhand utdömda musikaliska äventyr), reste Mike Love till sin gurus Maharishis meditations-universitet i Iowa för att snabbt spela in lite julmusik (Brian Wilson ska enligt uppgift ha ägnat den största delen inspelningssessionerna åt att spela pingis). Resultatet föll inte skivbolaget på läppen, det tänkta albumet Merry Christmas From The Beach Boys gavs aldrig ut, utan istället lades nya sångpålägg på flera av de inspelade jullåtarna, som omarbetade tillsammans med annan skåpmat utgjorde 1978 års mediokra M.I.U: Album, där Beach Boys fåfängt försöker återskapa 60-talets kommersiellt gångbara popsurf-sound, den skiva som en gång för alla gjorde klart att Beach Boys inte längre var att räkna med som vare sig kommersiell eller musikalisk kraft.

Ironiskt nog hade det varit en bättre idé att släppa julskivan. Den hade i alla fall innehållit Brian Wilsons härliga svängiga jullåt Winter Symphony som visar att hans talang aldrig helt gick förlorad även i de mörkaste av ögonblick, och Dennis Wilsons mästerliga Morning Christmas, inspelad av honom själv hemma i Los Angeles, en meditativ julhymn fullt i klass med det formidabla solo-material som han spelade in under denna tid.

Allt julmaterial inspelat av Beach Boys 63-77 finns samlat på samlingsskivan Christmas With The Beach Boys: The Beach Boys – Christmas With The Beach Boys. En härlig arkivrensning där guldklimpar blandas med pinsamheter och kuriositeter. Inget annat att vänta när vi får följa Beach Boys relation med julen med start i en tidlös julstandard och slut i ett refuserat julalbum.


fredag 12 december 2014

Bagdad före ondskan.

Före Saddam Hussein, före kriget mot Iran, före Gulfkriget, före sanktionerna, och kanske framförallt före USA:s förödande invasion, var Bagdad en metropol som alla andra. Få städer och dess invånare har väl drabbats av så mycket orättfärdig ondska som just den irakiska huvudstaden. Bilden ovan ifrån sextiotalet visar dock till synes en lugn och tranquil plats. Ett snapshot ifrån en oskyldigare tid och en påminnelse om hur stadens historia kunde ha blivit "om inte" hade hänt.

torsdag 11 december 2014

Vad jag hatar mest med julen.


Ahhh. Hör jag Fairy Tale Of New York än gång till så gör jag som katten Gustaf och krossar radioapparaten. Julen har här i Stockholm ännu ingen snö, det känns som ett konstant Oktober, vilket är en upplevelse som är helt beroende på humör. Annars känns det mest som vi är på väg bakvägen in i en ny Viktoriansk era. Tiggare på gatorna, hycklande nymoralism, oförskämd rasism och aggressiv rövarkapitalism ger en känsla av 1800-talet redux. Lika bra att ställa in julen i år.

söndag 7 december 2014

Filmlogg vecka 49.

Don Jon (Joseph Gordon Levitt 2013). Skådisen Joseph Gordon Levitt gör regidebut med en ytterst habil komedi om porrmissbruk. Han måste inte till varje pris ställa sig bakom kameran igen.

The Imposter (Bart Layton 2012). Märklig dokumentär om en försvunnen pojke som dyker upp igen i en annan persons gestalt. Spännande om dubbelsidigt bedrägeri. Finns att se på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/2515782/the-imposter.

Gravity (Alfonso Cuarón 2013). Något överskattat kvasifilosofiskt rymdäventyr. Gör sig nog bäst i en fullt utrustad biosalong.

Marseille (Oliver Panchot 2014). Fransk crime med incestuösa inslag. Inte dåligt gjort, men alltför oengagerad för att fungera som mer än tidsfördriv. Mest för fans av fransk kriminalfilm.

En Kvinnas Martyrium (Carl Th. Dreyer 1928). Klassisk stumfilm om rättegången mot Joan d'Arc. En milstolpe i filmhistorien som blev en oförglömlig filmupplevelse med nykomponerad musik av Hydras Dream under en stumfilmskonsert på Cinemateket. Filmen minus Hydras Dreams musik finns på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=CxJSGMK9yRE.

Faro (Fredrik Edfeldt 2013). Osynkad svensk filmpoesi om en mördare och hans dotter på flykt i skogen. En del fina bilder men en stor besvikelse med tanke på att filmen är gjord av samma team som låg bakom den fantastisk filmen Flickan.

Perfect Mothers (Ann Fontaine 2013). Solindränkt dosig Doris Lessing-filmatisering, där två väninnor inleder sexuella relationer med varandras söner. Mer såpopera än provocerande.

lördag 6 december 2014

Pyongyang på svenska.


Kanadensaren Guy Delisles Nord Korea-skildring i serieform Pyongyang har äntligen kommit på svenska, tack vare finfina Placebo Press (alla dessa nystartade entusiastiska serieförlag i Sverige gör verkligen allt för att höja den nionde konstartens status i vårt land). Denna modern klassiker ifrån 2004 beskriver den månader i den nordkoreanska huvudstaden som Guy Delisle spenderande som gästarbetande animatör för fransk tecknad barnfilm (nordkoreanerna tvekar inte att få tillgång till västvaluta med billig arbetskraft som utbyte). En lätt surrealistisk tillvaro där han ständigt återföljdes av en guide och en tolk som gjorde allt för att ge regimens förklaring till konstigheterna i det stängda landet.

I underfundigt realistiska serierutor får vi se en värld av halvfärdiga monument och bristfälliga försökt till lyx. De vanliga nordkoreanerna får Delisle ingen kontakt med även om han velat, det faktum att landet är ett enda gigantiskt arbetsläger demaskeras med hjälp av förställd entusiasm inför det som hans nordkoreanska värdar hävdar är väldens bästa land. Både helknäppt och förskräckligt på samma gång.

Guy Deslie har skrivit fler reseskildringar i serieform och därmed hittat sin nisch, men det är med Pyongyang som ni ska börja.

torsdag 4 december 2014

Återanvänd julmusiken ifrån ifjol!



Weeping Willows med god vilja hyfsade julskiva i alla ära, 2014 har inte direkt bjudit på några nya musikaliska smällkarameller. Men för dem som inte riktigt pallar Last Christmas/Mer Jul/Do They Know Is Christmas på ständig repeat går det bra att återanvända förra årets bästa julmusik, något som väl är själva baktanken med musik specifikt komponerad för julen, man ska återvända till dessa örhängen jul efter jul för skapa någon slags känsla av kontinuitet.

Shake Me Pistols On Christmas I'm Alone blev tråkigt nog ingen hit utanför den innersta kretsen förra julen, men i år kanske den kan breaka mer brett om vi alla hjälps åt att sprida dess svängiga julevangelium. Nick Lowes eminenta julalbum ifrån förra året passar även det finemang att ljudsätta julklappsinslagandet med. Ett album som egentligen är för bra för att vara en julskiva. En skiva som funkar lika bra mitt i brännheta juli.


måndag 1 december 2014

Filmlogg vecka 48.

All The Colors Of  The Dark (Sergio Martino 1972). Giallo med ockulta inslag. Lite fånig emellanåt men satans skickligt gjord.

Nattens Terror (Larry Peerce 1967). Klaustrofobisk ångest när två ligister terroriserar en hel tunnelbanevagn en New York-natt. Lite konstruerad men trots det kanon. Finns att se på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=a3NspheBymc.

Your Friends & Neighbors (Neil LaBute 1998). Pratig film om sex. Välspelad men som så ofta hos LaBute en känsla av för mycket filmad teater.

Supernollan (Carl Reiner 1979). Steve Martins första huvudroll på film. Dumhumor som var en stor succé på sin tid men Steve Martin har varit betydligt roligare sedan dess.

I Was Born, But... (Yazujiro Ozu 1932). Japansk stumfilm om några busgrabbar. Fint tidsdokument men inte så mycket mer. Hans Appelqvists nykomponerade filmmusik synkade tyvärr inget vidare under helgens visning på Cinemateket.

fredag 28 november 2014

Black Friday?


Göran Greider är som vanligt spot on. På Twitter ondgör han sig över att det amerikanska fenomenet Black Friday nu verkar vara en naturlig del i den ständiga svenska köphetsen. En fullkomligt onödig USA-import som dessutom för mig verkar ologisk. Varför ha en gigantisk rea en månad före jul? Folk måste ju köpa julklappar ändå, så varför inte ta lite bra betalt nu när man har chansen.

I ärlighetens namn är Black Friday - fenomenet ett symptom på något skevt i vårt samhälle. För en hållbar framtid, måste vi shoppa mindre, sluta ha shopping som hobby, livsstil eller tidsfördriv. Meningslöst planlöst handlande i såväl gallerier som mer alternativa shoppingarkader är vår tids föraning om vår civilisations eventuella kollaps. Shoppandet har blivit ett substitut för att fylla tomheten och framtidsångesten i våra liv. Detta måste få ett slut. "Black Friday indeed".

tisdag 25 november 2014

Shake Me Pistol LIVE på lördag!


På lördag är det dags. Då begår den för tillfället utökade enmansorkestern Shake Me Pistol framemotsedd live-debut. Klockan 19-23 nu på lördag tjugonionde november är det releasefest med förband och allt på Teaterlokalen Scenen (Pipersgatan 4 Kungsholmen). Det lär bli ett satans shakeande om inte annat.

Läs mer om Shake Me Pistols releasegig här: https://www.facebook.com/events/719308318155534/?ref_dashboard_filter=upcoming.


söndag 23 november 2014

Filmlogg vecka 47.

Bakom Stängda Dörrar (François Ozon 2012) Småtråkig men inte ointressant fransk film om en lärare som får sin elev att nästlas sig in hos en klasskamrats familj. Filmens meta-aspekter håller inte ihop.

The Black Panther (Ian Merrick 1977). Hyperrealistisk och skrämmande om den verkliga brittiska rånmördare som kallades för The Black Panther. En förlorad klassiker som pga kontrovers försvann men som nu framstår som en av de bättre brittiska 70-talsfilmerna.

Att Döda John F Kennedy (Nelson McCormick 2013). Historien om Kennedy och Oswald berättas återigen. Välgjord historielektion som knappast bjuder på något nytt.

lördag 22 november 2014

Modernistisk natt.


Det är natt och i ett av Los Angeles famösa case study - hus betraktar en man den oöverblickbara storstadsdjungeln. Modernismens triumfer kommer snart att vara över, men ännu är det modernistisk natt, något som gör det här legendariska fotografiet av Julius Schulman ifrån 1960 så olycksbådande med facit i hand.

torsdag 20 november 2014

Mike Nichols R.I.P.

Den stora amerikanska film/teaterregissören Mike Nichols har avlidit 83 år gammal efter ett liv väl spenderat. Mike Nichols två första filmer var Vem Är Rädd För Virginia Wolf & Mandomsprovet. Något som gjorde honom världsberömd men som också ställde alla andra filmer han gjorde i skuggan av dessa två odiskutabla klassiker. Mike Nichols fortsatte dock under hela karriären in och ut ur filmindustrin att konsekvent göra intelligenta "vuxenfilmer" av blandad kvalité, med regelbundna fullträffar som påminde om att han aldrig gick att räkna bort. Han var både smart och bred, och hans frånfälle blir en påminnelse om en alldeles nyss svunnen tid när Hollywood fortfarande hade förmågan att göra intelligent underhållning.

måndag 17 november 2014

Weeping Wall.



Tjugofem år sedan Berlinmuren föll och en nyttig påminnelse om att saker och ting ibland kan utvecklas till något bättre. Berlinmuren var länge något konstant, en symbol för en delad stad och kontinent, en påminnelse om att tredje världskriget snart kunde vara här, och den definitiva symbolen för förtrycket i Östeuropa. Inte konstigt att David Bowies instrumental Weeping Wall ifrån 1976 är så deprimerande i all sin melankoliska briljans: David Bowie – Weeping Wall - Instrumental; 1999 Digital Remaster. För fram till muren föll var den inget annat än något att gråta över. Ett monument över människors självgoda ondska där de låsta in sin egen befolkning i ett slags sofistikerat fångläger.

Vill ni vet mer om Berlinmurens tillblivelse, historia, och det faktum att den aldrig lyckades hindra de modiga ifrån att fly, se den denna fina tvådelade dokumentär som nu ligger ute på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/2447555/berlinmurens-fall-avsnitt-1 och http://www.svtplay.se/video/2450580/berlinmurens-fall-avsnitt-2.


söndag 16 november 2014

Filmlogg vecka 46.

Room 237 (Rodney Ascher 2012). Dokumentär om eventuellt (föga troliga) dolda budskap i Stanley Kubricks film The Shining. På tok för nördigt.

Vi Är Bäst! (Lukas Moddysson 2013). I svag konkurrens förra årets bästa svenska film. Är Lukas Moodysson den enda i svensk film som kan få till riktigt levande dialog?

onsdag 12 november 2014

Bye bye DDR.


De var för tjugofem år sedan som Berlinmuren föll. DDR saknas av ingen, förutom av återföreningens förlorare då kanske. Egentligen är det fullkomligt bisarrt att Östtyskland, där det politiska förtrycket var betydligt mer repressivt än i de flesta östländer, så länge sågs som en framtidssaga. Ett av historiens mest välfungerande illusionstrick när DDR:s propagandamakare lyckades framställa ett fattighus helt beroende av pengar ifrån andra (både beskyddaren Sovjet och "fienden" Västtyskland, vars relativa solidaritet i förhållandet till grannstaten tyvärr ofta glöms bort) som ett "lyckat" exempel på auktoritär socialism. De kulöra propagandabilder som ni kan se här: http://www.dn.se/nyheter/varlden/bildextra-se-propagandabilderna-fran-det-forna-ddr/, visar med all tydlighet att något var fel redan på sextiotalet, synd bara att se få valda att titta ordentligt.

måndag 10 november 2014

Filmlogg vecka 45.

Tigrero: A Film That Was Never Made (Mika Kaurismäki 1994). Dokumentär där Samuel Fuller och Jim Jarmusch åker till Brasilien för att remisera om ett av Fullers filmprojekt som aldrig blev av. Kul men kanske bara för filmnördar.

Förspillda Dagar (Billy Wilder 1945). Än idag den kanske bästa film som har gjorts om alkoholism. Ett mästerverk som knappt förlorat ett uns av sin kraft på sjuttio år. Scenerna där huvudpersonen ränner runt i ett ogästvänligt New York på jakt efter en drink kan göra vem som helt till nykterist.

Jobs (Mat Whiteley 2013). Syrefattig biopic om Apple-gurun. Människan Steve Jobs kommer bort bland alla röriga affärsintriger.

Brisby Och NIMHs Hemlighet (Don Bluth 1982). Disney-utmanaren Don Bluths första egna animerade långfilm. Fina animationer men nog mest för barn. Segt tempo/ologisk handling gör den idag bara till ett måste för animationsfreak.

Unrelated (Joanna Hogg 2007). Liten brittisk pärla om semesteralienation. Ett utmärkt exempel på så kallad "quiet cinema".

söndag 9 november 2014

Acceptabla skägg.



Det är november och för många med mig dags för total skägg-hybris (sorry ansiktsbehåringen är ingen modefluga utan här för att stanna). Kylan gör skägget så mycket mer naturligare, men det betyder inte att man kan barbera sig hursomhelst. Ta ovanstående illustration som en guide till hur ni ska behandla eran eventuella skäggväxt.

måndag 3 november 2014

Filmlogg vecka 44.

I Skuggan Av Ett Tecken (Fritz Lang 1944). Graham Greene - filmatisering som idag känns rätt seg. Fritz Lang är kanske en regissör vars filmer inte har klarat tidens tand alla gånger.

Paradis: Hopp (Ulrich Seidl 2013). Sista delen i regissörens Paradis - trilogi är inte lika stark som de två föregångarna. Trots det är denna kompromisslösa berättelse om ett bantningsläger för tonåringar ett måste. Finns att se på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/2440427/paradis-hopp.

Fury (David Ayer 2014). Bästa WW2-filmen på länge. Kanske årets bästa film ifrån Hollywood? Rå och spännande.

Hägringen (Peter Weiss 1959). Svensk avantgardefilms - klassiker som trots en del fina bilder ifrån dåtidens Stockholm, idag mest känns fånig.

Moby Dick (John Huston 1956). Ambitiös filmatisering av denna litterära klassiker, som ändå inte når enda fram. En felcastad Gregory Peck som kapten Ahab är det främsta problemet, men filmens klimax med den vita valen är filmhistoria.

söndag 2 november 2014

No duck.

Den här något flygrädda ankan finns tyvärr inte med i utställningen I ♥ IT! WHAT IS IT? längst upp i Kulturhuset. Detta trots att den pryder utställningens affisch. Man kan inte få allt, men jag kan verkligen rekommendera ett besök på denna välkurerade samling av avantgardisk skulpturkonst, betydligt bättre än det mer kommersiella skräp som just nu visas på Moderna Museet.

Läs mer om I ♥ IT! WHAT IS IT? här: http://kulturhusetstadsteatern.se/KonstDesign/Evenemang/2014/I-LIKE-IT-WHAT-IS-IT/.

torsdag 30 oktober 2014

Halloween!

Jag brukar tycka att svenskt Halloween-firande kan vara något av det mest pinsammaste som finns. Ett på förhand utdömt försökt att importerar en tvättäkta amerikansk högtid för att sälja mera godis med ungdomsfylla som bieffekt, samtidigt som Halloween tar fokus ifrån Alla Helgons Dag, den kanske finaste av alla svenska högtider. Men i år känner jag mig förvånansvärt positivt inställd till Halloween. Pumporna med det bisarra leendet verkar ha botat min lilla höstdepression. Att på väg hemifrån se en vackert utsnidad Halloween-pumpa i porten bredvid är faktiskt ett av de dagliga små glädjeämnen som får den mörka högtiden att kännas mindre skrämmande.

måndag 27 oktober 2014

Filmlogg vecka 43.

The Perfume Of The Lady In Black (Francesco Barilli 1974). Auteur-influerad och något obegriplig giallo som tillhör de bättre i genren. Filmfoto att dö för.

Syster (Ursula Meier 2012). Kristallklar schweizisk diskbänksrealism med tvist om en utsatt pojkes småkriminalitet i alpin turistort. Utan tvekan en av de senaste årens bästa filmer.

Chans (Gunnar Hellström 1962). Ojämn Birgitta Stenberg-filmatisering om tonårsflicka på glid som kan ses som ett tidigt exempel på svensk explotation - film. Idag mest sevärd för sällsynt saltad dialog.

Mahogany (Berry Gordy 1975). Spektakulärt men tomt melodram om en vanlig Chicago - tjej som blir supermodell. Lövtunt manus (och dito skådespeleri av Diana Ross i huvudrollen), men filmen har emellanåt en viss pulpig charm.

Bäst I Sverige (Ulf Malmros 2002). Bagatellartad barnfilm med manus av Peter Birro som har sin stunder av Malmroska fyndigheter, småkul även för vuxna.

söndag 26 oktober 2014

Behöver världen verkligen ännu en dokumentär om ABBA?

Behöver världen verkligen ännu en dokumentär om ABBA? Svaret måste nog vara ja. För nu när BBC satt ihop en timmes lång ABBA-docu sitter man som klistrad. ABBA:s tidlösa musiks rötter & gradvisa utveckling under tio år förklaras pedagogiskt. Det som började som hemsnickrad popschlager slutade mitt i det musikaliska avantgardet. Den stora betoningen i den här dokumentären ligger på gruppens musik, denna jakt på perfektion som töntiga kläder till trots, särskilde ABBA ifrån samtidens övriga dansanta popband.




onsdag 22 oktober 2014

En film om parfym?


Il profumo della signora in nero eller The perfume of the lady in black är inte en film om parfym, men däremot är denna lätt obegripliga italienska "giallo" ifrån 1974 en av de bästa i genren. Influenser ifrån europeisk auteur-cinema och märklig vändningar i handlingen gör det här till en tämligen oförglömlig filmisk upplevelse. Parfymens eventuella roll i scenariot är dock en gåta.

måndag 20 oktober 2014

Filmlogg vecka 42.

Bright Star (Jane Campion 2009). Den bästa snyftaren på den här sidan millennieskiftet?

The Look Of Love (Michael Winterbottom 2013). Halvdan biopic om den engelska erotikmagnaten Paul Raymond. Kanske mest för en brittisk publik även om filmens ömsint skildrade far/dotter-relation är fin (+ en briljant kort sekvens där Steve Coogan imiterar Marlon Branod, för några sekunder är man i The Trip).

For Those In Peril (Paul Wrihgt 2013). En liten brittisk pärla om ångest för havet och hanterandet av en förlust i vindpinad skotsk kustby. Rekommenderas å det varmaste.

lördag 18 oktober 2014

Imaginära städer.


Städer som inte finns, städer som som aldrig blev av, städer som de kunde ha blivit, städer som en gång var, städer som bara finns i fantasin och fiktion. På twitter-kontot Imaginary Cities/@Oniropolis: https://twitter.com/Oniropolis, kan ni se fantastisk bilder av helt imaginära städer, något som gjort detta twitter-konto (som i grunden är reklam för en kommande bok men som växt till något annat) fullkomligt beroendeframkallande.

fredag 17 oktober 2014

Bob & hans fans.


Behöver världen verkligen ännu en bok om Bob Dylan? Svaret måste nog var ja, för David Kinneys roliga The Dylanlogists handlar nämligen om alla oss som plöjer för mycket litteratur om Minnesotas stora son, nämligen hans fans. Om Bob Dylan är så mycket mer än bara en suveränt oförutsägbar artist, är hans fans något annat än vanliga musikdiggare. De mest extrema lever verkligen Bob Dylan-liv, ser så många konserter de kan (hur har de råd?), tolkar hans text & musik fördömligt, håller reda på idolens liv & verk, men några ägnar sig dessvärre emellanåt åt stalkning och rotande i Mr Dylans sopor. Osund besatthet av Bob Dylan kan formligen spoliera ditt liv.

Bobs egen relation till sina mest hängivna beundrare präglas av hatkärlek med betoning på hat. Kanske inte så konstigt då de han förstört denna privata mans möjlighet till vanligt privatliv. Genom hela karriären har han gjort allt för reta upp dem, men de har inte försvunnit, snarare befinner sig artisten och hans publik i märklig ömsesidig symbios. Bob Dylans häpnadsväckande karriär skulle nog inte varit som den blev, om det inte vore för alla oss som för alltid är besatta av mannens output, vissa bara mer besatta än andra.

onsdag 15 oktober 2014

Computer World.

Kanske dags att återuppliva denne stilrena datordesign?

tisdag 14 oktober 2014

The art of razorblade wrappers


Innan rakapparaten/neo-skäggets intåg var rakbladsförsäljningen nog däruppe tillsammans med stapelvaror som godis & tobak. Vilket manifesterades i oftast helt otroligt snygg design för de små rakbladsförpackningarna. Den här italienska hemsidan samlar en masse av dem. Check it out: http://www.tuttolamette.com/collezione.aspx.

måndag 13 oktober 2014

Dags för Odorama.




I morgon tisdag och på fredag, kan ni vara med om något unikt på Cinemateket i Stockholm. "Skräpregissören" John Waters film Polyester ifrån 1981 visas nämligen med tillhörande Odorama-kort, något som väl knappt har hänt sedan filmen gick på den ordinarie biorepertoaren. Via instruktioner på bioduken skrapar man och luktar på sitt odorama-kort, och en till filmens handling passande odör uppstår. Trots att "Smell-O-Vision" uppfanns redan i början av 1960-talet blev det aldrig någon filmisk fluga, något som inte ens John Waters legendariska återupplivningsförsök har ändrat på.

Läs mer om Cinematekets Polyester visning här: http://sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/?date=2014-10-14&title=Polyester,+John+Waters.


söndag 12 oktober 2014

Filmlogg vecka 41.

Flight (Robert Zemeckis 2012). Den inledande flygkraschen är spektakulär filmhistoria, resten av filmen är det inte. Mestadels segt missbrukardrama.

Paradis: Tro (Ulrich Seidl 2012). Andra delen i Seidels paradis-trilogi om en strängt religiös kvinna som missionerar för främlingar i Wien. Obehaglig och olustig, men kanske ett litet mästerverk. Finns att se på SVTPlay:  http://www.svtplay.se/video/2386087/paradis-tro.

Container (Lukas Moodysson 2006). Moodyssons experimentella "stumfilm med tal" är det bästa han gjort de senaste tio åren. En slags märklig meditativ filmkonst som finns att se på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=dRQPHAHap_Q&feature=youtu.be.

Stormvarning Utfärdad (John Huston 1948). Bogart & Bacall men det här är Edward G. Robinsons film. Han briljerar som pompös gangster som tar ett Florida-hotell som gisslan under en stormig natt. Fint exempel på både "klaustrofobisk" & "tropisk" noir.

Ormens Ägg (Ingemar Bergman 1977). Ingemar Bergmans enda äventyr i den internationella kommersiella filmindustrin behöver omvärderas. Totalt olik regissörens övriga filmen. En dyster dystopisk thriller i Weimar-erans Berlin. Min favorit-Bergman faktiskt, som finns att se på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=PTKIEr6V__k&feature=youtu.be&list=UUyLlOb7PJOKahq8EGscJIew.

fredag 10 oktober 2014

Den mörka årstiden är här.


Den mörka årstiden är här nu.. Det är mörkt utomhus, det blir mörkare tidigare om dagarna, det är allmänt mörkt i samhället, politiken, omgivningen, och omvärlden. Ibland ser man inget ljus alls i allt detta mörker, förutom i de så kallade "sköna konsterna" då. Lite kultur (inklusive det nionde konstarten serier med anledningen av bilden ovan) erbjuder i alla fall en kvick fix emot allt detta mörker - i väntan på nästa fullmåne, det skulle inte förvåna mig om det då dyker upp varulvar.

Veckans film: Lacombe Lucien (1974).



Jag skäms över att jag inte har läst något av årets nobelpristagare Patrick Modiano, tyvärr ett symptom på hur lågt i kurs fransk kultur (oräknat fransmännens version av feel good-film) står i det här landet. Däremot har jag sett Modianos debut som filmmanusförfattare, Lacombe Lucien ifrån 1974. Regissören Louis Malles bästa film, en av 70-talets bästa filmer, och en av de bästa franska filmerna någonsin.

Titelfiguren i Lacombe Lucien är förvirrad kollaboratör i Vichy-Frankrike som tvingas konfrontera sin egen humanism när lär känna en judisk flicka och hennes pappa. Filmen är oerhört komplex med sina frågeställningar om skam och skuld, samtidigt som den även osentimentalt speglar hur även "onda människor" har förmågan till att göra gott. Den judiska fadern i filmen spelas för övrigt av den svenska skådespelaren Holger Löwenadler, hans insats i Lacombe Lucien glömmer man aldrig.


Lacombe Lucien ska inte vara svår att hitta på svensk dvd. Prova förslagsvis med ett lokalt bibliotek.

tisdag 7 oktober 2014

söndag 5 oktober 2014

Filmlogg vecka 40.

Amreeka (Cherien Dabis 2009). Finstämd film om en palestinsk kvinna och hennes son som utvandrar till USA vid tiden strax efter elfte september. En liten tragikomisk pärla.

Badarna (Yngve Gamlin 1968). Deppig svensk film om en alkoholistanstalt i avfolkningsbygd. Ojämn och ofokuserad, även om filmen har sina stunder av känsligt utmejslad melankoli.

lördag 4 oktober 2014

Klas Östergren med twist.


Klas Östergren (med förläggare) har bytt bokförlag, vilket tycks ha gjort honom gott. Twist kan vara författarens bästa roman sedan Gentlemen, det känns som han här slutar att fly ifrån sig själv, och för en gång skull struntar i att han han skrivit en typisk Östergren-roman. De många alltför långa och konstruerade romaner som författaren tyvärr alltför ofta har ägnat sig åt, märks inte av i det senaste alstret.

Twist handlar om mycket, men med en ofullbordad kärlekshistoria som grund lyckas Klas Östergren berätta om både och dagens Sverige och gårdagens. Berättarjaget finner sig snart indragen i en snårig soppa som framförallt är skamlöst underhållande, utan att för den skull bli banal. Den regntunga dysterhetens höstmelankoli lämnar aldrig för en sekund denna roman som sannerligen lever upp till sin titel.

fredag 3 oktober 2014

Vintage läsfrämjande.






Även innan distraktioner som internet, smarttelefoner, dokusåpor och Champions League behövdes det kreativ reklam för läsning. Bokmal/förläst har alltid varit negativt värdeladdade begrepp som gett bokslukande ett oförtjänt dåligt rykte. Mer vintage läsfrämjande hittar ni här: http://www.brainpickings.org/2012/09/11/vintage-ads-for-libraries-and-reading/?utm_campaign=SocialFlow&utm_source=twitter.com&utm_medium=referral.

onsdag 1 oktober 2014

John Ajvide Lindqvist i det korta formatet.



Sveriges socialrealistiska skräckkung John Ajvide Lindqvist är som de flesta av hans beundrare vet aktuell med sin nya mastiga roman Himmelstrand, men han har även släppt nytt i det korta formatet. Novellförlaget Novellix har gett ut en pinfärsk korthistoria signerad författaren. På bara drygt fyrtio sidor lyckas John Ajvide Lindqvist i Speciella Omständigheter berätta en synnerligen väl konstruerad historia om ett hemsökt hus. Räddar vilken kollektivtrafik-resa som helst, samt ger aptit på mer korta skräckisar ifrån John Ajvide. Det är ju kanske i denna form som han är som mest effektiv.

tisdag 30 september 2014

Abbey Road - ripoffs


Liverpools famösa Cavern Club där The Beatles breakade är numera som ni kan gissa en turistfälla helt tillägnad den fabulösa fyran (och källarklubben ligger numera inte ens på samma plats som på sextiotalet om jag förstått saken rätt). Roligast med besöket på Cavern var den här planschen med olika Abbey Road - ripoffs. Kanske tidernas mest kopierade skivomslag?


söndag 28 september 2014

Filmlogg vecka 39.

Det Förflutna (Asgar Farhadi 2013). Tät och synnerligt välspelat familjedrama som håller dig på helspänn trots att inte jättemycket händer. Nader Och Simin - regissören visar med sin franska debut att han är en vår tids mest spännande filmskapare. Finns att se på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/2347202/det-forflutna.

Tusen Bitar (Stefan Berg/Magnus Gertten 2014). Usch vad musiken är usel - men vilket gripande livsöde skildrat så osentimentalt. Även en film för Afzelius-hatare.

A Most Wanted Man (Anton Corbijn 2014).  Inte ens Philip Seymour Hoffman på autopilot kan rädda denna mediokra John le Carre' - filmatisering, Hamburg-miljöerna till trots. Dock bra stråkförsedd filmmusik: Herbert Grönemeyer – A Most Wanted Man (Original Motion Picture Soundtrack).

Kvinna Utan Samvete (Billy Wilder 1944). Klassisk film-noir som fortfarande håller. Spännande och ekonomiskt berättad med dyster Los Angeles - atmosfär. Kanske Billy Wilders största stund.

lördag 27 september 2014

Shake Me Pistol - debutalbumet är här!

Äntligen har Shake Me Pistols debutalbum kommit ut: Shake me pistol – Shake Me Pistol. Denna eminent explosiva "enmansorkester" består av frontfiguren ifrån det avsomnade (?) bandet Bon Death, och bjuder på den enda powerpop som hösten behöver.  Det kan nog bli lite spelningar och annat godis ifrån Shake Me Pistol senare i höst, håll utskick på pseudonymens Facebook-sida: https://www.facebook.com/shakemeapistol/timeline?ref=page_internal.

Och börja för all del ladda upp inför julen redan nu med Shake Me Pistols julsingel ifrån 2013. Förra årets bästa jullåt: Shake me pistol – On christmas i´m alone.

torsdag 25 september 2014

Man utan huvud.



Det här är mäktigt, men även en symbol för DDR:s kommande fall. Bilder av ett halvfärdigt Marx/Engels - monument ifrån det östtyska åttiotalet. Att man fortsatte att smälla upp statyer av revolutionens fäder, redan när det för alla var uppenbart att drömmen om DDR var ett falsarium, säge en den om vilken fruktansvärd livslögn som den östtyska existensen vilade på.


onsdag 24 september 2014

Hassans honung.


Radioprofilen, dancehall-konensenören, hiphop-experten, mäster-twittraren mm Hassan Ramic, har även en sidoverksamhet där han kränger honung.I helgen dyker Hassan Ramic upp vid Hornstull där han säljer sin egen honung ifrån sin bil. Bara burkarnas logotyp med Hassan själv som farao gör ju att man måste införskaffa den här honungen.

Läs mer här om hur och var ni får tag på Hassan Ramics honung: https://www.facebook.com/events/1530305793866692/?ref=52&source=1.

tisdag 23 september 2014

Text-TV fyrtio år.

Det är många som fyller år idag den 23 september. Både Bruce Springsteen och John Coltrane, samt kanske mest uppmärksammat Text-TV. Detta den analoga tidens teknikens under fyller medelålders, lagom till fyrtioårskalaset har hyllningar strömmat in. Inte oförtjänt. Text-TV är i mycket en briljant tjänst som samlar och uppdaterar all möjlig´information på ett utmärkt sätt. När internet formligen sväller över av information, är Text-TV alltid kort och koncis. Även om otålighet med sidor som inte visas snabbt nog är detsamma som irritationen över långsam internet-uppkoppling

Innan world wide web tog över världen var Text-TV "the shit", och visst sitter rutinerna ifrån den tiden i ryggraden. Det första som jag gör när jag kommit hem är att kolla på SVT Text om det hänt något. Fast frågan är hur länge till vi kommer att kunna få hela världens händelser rakt in i vår teve-apparat. Kommer Text-TV att överleva fyrtio år till? Jag tror inte det.

söndag 21 september 2014

Filmlogg vecka 38.

Vi Som Älskade Varann Så Mycket (Ettore Scola 1974). Älskad film som i ärlighetens namn har åldrats så där, eller så är det jag som inte uppskattar subgenren "commedia all'italiana" fullt ut.

Nattportiern (Liliana Cavani 1974). Ökänd skandalfilm där en koncentrationslägerfånge träffar på sin plågoande flera år efter kriget. Hårfin gräns mellan auteur-cinema & explotation, men filmen är mestadels utmärkt, främst tack vare en subtilt nedtonad Dick Bogarde.

Wattstax (Mel Stuart 1973) Explosiv konsertfilm om skivbolaget Stax festival i Watts 1972. Finns att se på YouTube:https://www.youtube.com/watch?v=dwuAwSbxbNk&feature=youtu.be. En av många höjdpunkter är filmens final där Isaac Hayes överaskar med att spela saxofon.

Under Gottsunda (Viktor Johansson 2014). Författaren Viktor Johansson gör filmdebut med fragmentarisk indie om uttråkade ungdomar i Uppsala-förorten Gottsunda. En ojämnt lovande debut som ger löften om mer. Distribueras tillsammans med nya numret av film-tidskriften FLM.