onsdag 31 mars 2010

Återupprättandet och återuppståndelsen av Hjalmar Mehr!


Om man bortser ifrån Harry Schein (som nog många redan hade en fascination inför) så lär Hjalmar Mehr bli årets historiereviderade person. Femtio och sextiotalens byggnads- och finansborgarråd i Stockholm har länge pekats ut som den stora skurken i stadens historia, med rivningen av Klara och den pinsamma almstriden (egentligen en pseudohändelse) som politiskt eftermäle. Björn Elmbrants traditionella men upplysande biografi Stockholmskärlek ändrar på allt detta. Hjalmer Mehr framstår som en av Stockholms stora hjältar som hade politiska visioner om en modern storstad för alla och en intelligens som de flesta av dagens politiker bara kan drömma om (att socialdemokratin på sextiotalet bestod av framstående och obekväma personer som Mehr och Schein säger en del om partiets gradvisa förfall och tveksamma dagsform).

Hjalmer Mehr stod i spetsen för räddandet av Gamla Stan, tunnelbanebyggandet, en rättvis socialpolitik, omsorg om de svaga i samhället, kraftfullt bostadsbyggande, ett försvar av Stockholm inför resten av landet och en modern men måttlig syn på stadssanering som gör att rivningen av Klara-kvarteren framstår som fullkomligt logiskt. Det var ett nedgånget område av slumkaraktär. Att man rev det var en välgärning oavsett vad man tycker om det bitvis opersonliga City som tog dess plats. Dessutom är det något som Hjalmar Mehr omöjligt kunde lastas för själv (det var en process som pågick i flera decennier) och förhoppningsvis förstår folk det efter den här välgörande boken som återupprättar honom som en av svensk 1900-tals historias mest betydelsefulla personer!

måndag 29 mars 2010

Nowhere Boy eller John Lennon at the movies!

När John Lennon var i femtonårsåldern inträffade en rad händelser som skulle förändra denna känsliga buspojkes liv. Hans styvfar till morbror dog, han återfick kontakten med sin mamma (han var "adopterad" av sin moster), han lärde sig spela gitarr och upptäckte rockmusik samt träffade Paul McCartney vilket skulle förändra världshistorien. Om den här turbulenta period i denna ynglings liv med ett lägre medelklass-England som just har lämnat krigsåren bakom sig som fond utspelar sig Nowhere Boy, en parafras på Beatles-låten Nowhere Man och en antydan om att John Lennons liv mycket väl kunde ha utmynnat i ingenting om han inte hade lyckats kanalisera sin kreativitet och vrede i musiken.

För alla Beatles - fans är Nowhere Man självklart toppen, det vimlar av unga fynd, inte minst pojkarna som spelar John och Paul. Fast ännu mer är det här en mycket sorgligt finstämd och återhållsam tidsskildring. Alla känslor hålls liksom inombords och man förstår hur viktig fasaden var för strävsamma personer under 50-talet. Men inte minst är det här en film som lyhört skildrar ett mycket komplicerat familjedrama, om en vilsen pojke och hans två "mammor". Där den biologiska modern kanske inte var den som gav honom mest kärlek.

För den som vill veta vad som hände när den här filmen slutar, rekommenderar jag Backbeat, en film om Beatles Hamburg-period ifrån tidigt 90-tal. Det är en mycket bra film som Nowhere Man till trots innehåller det finaste och mest trovärdiga porträttet av John Lennon på film!

lördag 27 mars 2010

Missa inte Punch Drunk Love på SVT2 i kväll!

21.45 i kväll visar SVT2 00-talets bästa film Punch Drunk Love. Paul Thomas Andersons mästerliga betraktelse om allas behov av kärlek är en triumf när det gäller såväl foto, personregi och inte minst musik och ljudredigering. Framförallt är det dock en film som ger hopp till alla ensamma, misslyckade, rädda, udda och underskuffade stackare om att även de ska kunna hitta någon att älska. Det var ett genidrag att ge huvudrollen till Adam Sandler som en av fobier och tvångstankar plågad man vars liv förändras och får karaktär när han äntligen lyckas få genuin kontakt med en kvinna. Regissören får ur honom ett djup i rolltolkningen som nog få trodde var möjligt.

Punch Drunk Love har även ett lysande soundtrack signerat vår tids stora filmmusikkompositör John Brion. Lyssna här: Various Artists – Punch-Drunk Love.

fredag 26 mars 2010

London River.

Terrorattacken i London 2005 ligger till grund för historien i bioaktuella London River. En man och en kvinna letar efter sina barn som kanske hade har dött i attentatet. Trots att de kommer ifrån vitt skilda kulturer och i början misstänker varandras avsikter så uppstår det en sällsam närhet dem emellan.

London River är kanske ingen film som man direkt minns men det är ändå en mycket givande och humanistisk stund i biomörkret. Två främlingar förenas via en ofattbar tragedi och i detta faktum kanske det finns ett hopp! Att skådespelarna är suveräna hjälper dessutom filmen att nå oväntade höjder i autencitet!

torsdag 25 mars 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #89 Coltrane's Sound (1960).

Innan John Coltrane inledde sin legendariska vistelse på skivbolaget Impulse (och därmed genast lockade över en mängd andra artister till bolaget) så var han en kort period i början av sextiotalet kontrakterad av Atlantic. Under ett par år spelade han där in flera mästerliga album som lade grunden till hans storhet och den banbrytande utvecklingen han senare inledde på Impulse. Bland dessa album märks erkända mästerverk som Giant Steps, My Favorite Things, Ole Coltrane och så kanske det mest underskatte albumet i Coltranes oslagbara diskografi: Coltrane's Sound.

John ColtraneColtrane's Sound bjuder på högklassig jazz av den store saxofonisten och hans fenomenala kvartett. Låtar som Central Park West, Liberia och Equinox hör till hans finaste kompositioner. Den melodiska känsla som alltid ligger som en grund i Coltranes musik möter på albumet den äventyrslyssnad och vilja att ständigt ta ett steg till som var karaktäristiskt för hans karriär. I mötet mellan dessa motpoler skapades det lyriskt vackert musik som äger en sällsam evighet!

onsdag 24 mars 2010

En Profet - mer än bara årets bästa fängelsefilm!

Det är inte bara affischen som känns klassisk med En Profet. Jag är övertygad om att den kommer att räknas till en av de stora fängelsefilmerna, den råa franska realismen ger ett vitamintillskott till min favorit subgenre. En Profet blinkar till filmhistoriens klassiska fängelseskildringar men undviker alla klyschor. En ung franskarabisk man hamnar bakom galler och tvingas utföra onda gärningar för den korsikanska maffian för att överleva, men han mognar och bidar sin tid för att själv kunna ta övertaget.

Det här är på vissa sätt en klassisk historia om karaktärsutveckling men huvudpersonen är inte överdrivet sympatiskt. Snarare visar filmen hur vissa personer kan gå under i den hårda fängelsemiljön men att andra kan avancera i den interna hierarkierna genom att lära sig spelet. I fängelet kan du bara lita på dig själv, egoismens självdestruktiva men även belönande kraft har sällan påpekats så väl!

tisdag 23 mars 2010

Citizen Schein.

Äntligen har en av den svenska 1900-tals historiens mest spännande och geniala figurer fått den postuma behandling har förtjänar. Citizen Schein är en väldigt seriös och bitvis akademisk antologi om entreprenören, filmmogulen, bakdirektören, krönikören, politiska rådgivaren, kändisen, uppfinnaren och socialdemokraten Harry Schein, med betoning på han stormiga år som chef för det svenska filminstitut som han själv skapade. Boken är i coffe-table format med många stora och fina bilder på Harry Schein i sin krafts dagar. Det är nog dessa bilder som är den största behållningen med denna antologi, Harry Schein framstår på dessa som en intellektuell celibritet av internationellt snitt.

De flesta av bidragen i antologin är läsvärda även om några är tråkiga och lite torra, och det förekommer ibland onödiga upprepningar. Det känns dock trist att klaga på ett sådant här ambitiöst projekt som verkligen återupprättar en historiskt viktig figur utan att skönmåla. Harry Scheins mindre sympatiska sidor får också utrymme även om jag misstänker att hans arrogans i själva verket var en djup känslighet parad med en oerhörd intelligens. Privatpersonen Schein förblir också i mycket en gåta, sällskapsmänniskan som samtidigt var en ensamvarg, en kvinnokarl som älskade sin fru djupt och vägrade inse att äktenskapet var på upphälning. Det är dessa kontraster och det gäckande draget i hans personlighet som gör att Harry Schein aldrig slutar att fascinera!

Som bonus medföljer det även två DVD-skivor med gamla TV-inslag i den här boken. Det är kul att se Harry Schein "live" men de flesta av TV-programmen känns föråldrade och väldigt långsamma. Bäst är två korta inslag där Harry Schein känslosamt berättar om Olof Palme och en kortfilm ifrån den första Guldbagge-galan som ger en bild av hur Mad Men - epoken gestaltade sig i Stockholms kulturella innekretsar.

lördag 20 mars 2010

Pop goes Internet!


Personligen var jag för ung för att ha upplevt tidningen POP under dess levnadstid, men några år efter att magasinet (och efterföljaren BIBEL) hade lagts ner så lånade jag hem samtliga årgångar ifrån biblioteket och sträckläste! Det är en stor skam att Spotify inte fanns ibörjan på 00-talet, vilket komplement det hade varit!. POP var hipp och intressant både i text och formgivning på ett sätt som dagens alldeles utmärkta musiktidning SONIC tyvärr aldrig kan bli.

Den goda nyheten för alla som saknar POP eller missade tidningen på 90-talet är att tidningen har återuppstått på nätet: http://popviminns.wordpress.com/. Det är bara artiklar ifrån gamla nummer visserligen, men är inte det precis det man ibland behöver

fredag 19 mars 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #90 The Letter/Neon Rainbow (1967).

Som sextonåring slog Alex Chilton igenom som sångare i Box Tops 1967 med The Letter, debutalbumet döptes efter den stora hiten och den inte lika framgångsrika uppföljarsingeln Neon Rainbow. Det som är slående med The Box TopsThe Letter / Neon Rainbow är hur "gammal" den tonårige Alex Chiltons röst låter. Han sjunger låtarna med absolut övertygelse och känsla, vilket lyfter spår som troligtvis var tänkte som utfyllnadsmaterial, här finns bland annat den definitiva versionen av Bacharach/David - mästerverket Trains & boates & planes och en fin version av I am your puppet. "Vit" soul har sällan låtit så här själfull!

torsdag 18 mars 2010

Alex Chilton R.I.P.

Den amerikanska sångaren och låtskrivaren Alex Chilton har avlidit 59 år gammal efter en hjärtatack. Han dog i sin födelsestad Memphis där rötterna till hans musik alltid fanns. Alex Chilton inledde sin karriär som musikaliskt underbarn och tonårsidol i "blue eyed soul"- gruppen The Box Tops (kände för "evergreenen" The Letter) och bildade därefter i början på 70-talet tillsammans med Chris Bell (en av musikhistoriens mest tragiska förlorare) det då ignorerade men i efterhand extremt inflyteserika bandet Big Star (som faktiskt låg på en underetikett till det legendarisk soulskivbolaget Stax). Big Star fanns bara i ett par år och därefter inledde Chilton en kultförklarad och kuffig solokarriär med sporadisk skivutgivning.

Personligen kommer jag att minnas Alex Chilton via den tidlösa musik han gjorde som medlem i Box Tops och Big Star. Box Tops är ett underskattat band vars musik har åldrats förvånansvärt bra, en slags svängig popsoul där välvalda covers och bidrag ifrån några av Memphis främsta låtskrivare smälte samman med producenten Chips Momans arrangemang och Alex Chiltons suveräna röst.

Tillskillnad ifrån Box Tops var Big Star inte ett lika omedelbart band, men ger man gruppens skivor tid så finner man några av de mest välkomponerade låtar som någonsin har skrivits med mörka texter och en suggestiv uppdatering av sextiotalsrocken (skrammel möter stämsång i vad som kom att kallas för "powerpop"). Det är musik att sjunka in i och hela effekten av bandets låtar försvinner om man bara har musiken på som en ljudtapet. Alex Chilton kom i Big Star även loss ordentligt som låtskrivare efter bara ha komponerat ett fåtal av Box Tops låtar.

För den som är nyfiken på Alex Chilton har jag satt ihop en låtlista med betoning på Box Tops och Big Star: Chilton.

måndag 15 mars 2010

Janne Halldoff intar Filmhuset i helgen!

Sveriges genom tiderna mest underskattade (och kanske bästa) filmregissör är utan tvekan Janne Halldoff. Mellan 1966 och 1982 gjorde han 16 filmer av vilka flera var stora publikframgångar. De flesta av dessa filmer präglades av en omisskänlig kvalité och kan mycket väl jämföras med de bästa internationella filmerna ifrån denna period. Halldoffs filmer var gjorda med en nyfikenhet och autencitet, samt en orädsla inför ämnesvalen. Att denne store regissör inte har fått göra någon film sedan tidigt åttiotal är naturligtvis en skandal men knappast otypiskt för svensk filmpolitik.

Janne Halldoffs filmer är dåligt representerade på DVD och visas sällan på TV men nu i helgen kan man på lördag och söndag se åtta av hans filmer på Filmhuset i Sveriges Förenade Filmstudios regi (vilket kostar 350 pix och kräver föranmälan, tillställningen inkluderar även föredrag och samtal samt mat och dryck, väldigt prisvärt). Bland annat visas Halldoffs kändaste filmer Det sista äventyret och Jack, den okonventionella popbandsfilmen Ola & Julia, den samhällskritiska sjukhusskildringen Korridoren samt det mästerliga kriminaldramat En dröm om frihet som kan vara den bästa svenska film som har gjorts!

Läs mer om Janne Halldoff-helgen här: http://www.sff-filmstudios.org/pdf/2010_Halldoff.pdf.

söndag 14 mars 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #91 The Dream Of Blue Turtles (1985).



Att erkänna att man gillar Sting (eller snarare vissa delar av hans musikaliska output) är bland det mest pinsamma som du kan göra som musikälskare. Sting har väl knappast gjort det enkelt för sig med de senaste tjugo årens tråkigt pretentiösa "world music"- flörtar och den pengahungriga återföreningen med The Police för ett par år sedan (ett på skiva lite ojämnt men ofta alldeles utmärkt band).

Sting – The Dream Of The Blue Turtles som är hans första soloskiva är dock väldigt bra, den omöjliga titeln till trots. Sting låter som pånyttfödd och kreativiteten ifrån Police-åren är kvar. Soundet är jazzig och avspänt med kreoliska vibbar, det svänger något oerhört om många låtar och balladerna hör till de bästa han har skrivit. Det är det här albumet som alltid har legat till grund för Stings superstjärnestatus. Att karriären utifrån ett musikaliskt perspektiv gick nedåt efter det här mästerverket till album går det bara att beklaga.

lördag 13 mars 2010

Crazy Heart.

I måndags fick så Jeff Bridges äntligen en Oscar för sin roll i Crazy Heart som en alkoholiserad countrysångaredekis, som kanske kan finna bot och en väg till ett bättre liv när han träffar en yngre sympatisk kvinna. Själva filmen är inte speciellt märkvärdig och även om Jeff Bridges alltid gör stabila insatser tycker jag att de finns många filmer där han är betydligt bättre. Samtidigt är Crazy Heart i all sin anspråkslöshet en trevlig film med ett sävligt och långsamt tempo som kanske inte passar alla. Mycket av den americana som serveras här har man kanske sett förut men det är alltid trivsamt med filmer som utspelar sig i genuina cowboymiljöer. Det finns även en subtil kritik av dagens kommersialiserade countrymusikindustri som inte behandlar sin gamla hjältar med tillräcklig respekt. Tummen upp för det!

torsdag 11 mars 2010

Oddjob goes Clint Eastwood!

Jag var och såg Oddjob på Strand igår. Bästa konserten hittills i år faktiskt, vilket knappast var otippat. Oddjob var där för att premiärspela sitt nya album Clint där de gör covers på ledmotiv och filmmusik ifrån Clint Eastwood-filmer, komponerad av mästare som Ennio Morriconne, Lalo Schfrin och även Eastwood själv (som är underskattad som kompositör och musiker). Oddjobs tolkningar låtar otroligt laddade live och de behandlar materialet helt respektlöst. Samtidigt passar det här projektet bandet perfekt, deras musikaliska vision har rötter i sextio- och sjuttiotalens filmmusik. Tyvärr har inte Clint dykt upp på Spotify än, men det är en skiva som jag misstänker är väl värd att köpa (och visst är omslaget helt otroligt snyggt).

onsdag 10 mars 2010

Bröder Remade!

Tillskillnad från många andra så har jag inga problem att den danska filmen Bröder nu har gjorts i en amerikansk version med den föga förvånande tittlen Brothers. Att en av mina favoritförfattare David Benioff har skrivit manus garanterar en viss standard och "diskbänksrealsim"-regissören Jim Sheridan gör sin bästa film på flera år. Det här är en typ av kvalitetsprodukt av ett lite gammaldags slag där starkt skådespeleri och autencitet står i centrum.

Själva historien har knappast ändrats alls och är självklart idealisk att föra över till amerikanska förhållanden, där en soldat försvinner i Afghanistan och antas ha dött men kommer svårt traumatiserad hem för att se sin fru och odåga till bror inleda vad som kan vara ett förhållande. I vanliga fall brukar jag ha svårt för Tobey Maguire och Jake Gyllenhaal men de är rätt lika varandra och blir trovärdiga som ett brödrapar (även om Tobey Maguire verkligen inte är någon Ulrch Thomsen som spelade rollen i den danska förlagan med en sådan kontrollerad smärta). I övrigt lyckas Brothers tillföra något eget till den historia som redan har berättats på film förut, främst i skildringar av ett patriotiskt småstadsamerika och ett knappast otippat storspel av Natalie Protman och främst Sam Shepherd. Han stjäl i rollen som pojkarnas förtvilade pappa varje scen som han är med i, där ligger Maguire och Gyllenhall långt efter!

tisdag 9 mars 2010

Mannen bakom Urban Exploration.

I mediarapporteringen de senaste dagarna har det felaktigt framkommit att Urban Exploration var en rörelse som uppstod i mitten av 80-talet i England. Det stämmer inte. Uttrycket Urban Exploration och dess regelverk utvecklades av kanadensaren Jeff Chapman i mitten av 90-talet. Chapman som i Urban Exploration-kretsar gick under namnet Ninjalicious var en intressant person som före sin förtidiga död 2005 (orsakad av cancerframkallande ämnen han inandat under sina upptäcksfäder) även var en pionjär inom Internetsatir och var en framträdande utövare av subkulturen "fountaining" (där man fascineras av och utforska fontäner). Läs mer om Chapman och hitta bra länkar här: http://en.wikipedia.org/wiki/Ninjalicious och besök hans egen hemsida som lever vidare utan honom: http://www.infiltration.org/index.html.

söndag 7 mars 2010

Året var 1974!

1974 kan ses som året när sjuttiotalet definitivt hade börjat och då en massa härlig musik och mode grasserade, men snarare var det året när sextiotalet definitivt var slut. Drömmen var över och en period av ekonomisk kris och sociala motsättningar hade börjat i flera länder.

Även om det är Timbro som har get ut boken Flyt som redogör för allt som har blivit bättre i Sverige sedan 1974, har boken flera poänger. Mycket har blivit bättre i vårt land sedan mitten av sjuttiotalet. Då var många konsumtionsvaror som vi idag tar för givna dyra och exklusiva, utlandssemestrar var ovanligt, förhållandet på många arbetsplatser katastrofallt, boendestandarden ofta dålig och nöjesutbudet fattigt med dagens mått mätt. "Fattigsverige" fanns i allra högsta grad kvar 1974 och även om författarna kanske missar det uppenbara i att moderniseringsprocesser tar tid och att sjutiotalet ändå definitivt var bättre än tillexempel trettiotalet, så är det här en bok som alla bör läsa för att bli mindre nostalgiska inför svunna tider!


Någon risk att bli nostalgisk föreligger definitivt inte när man ser den nyligen DVD-släppta Red riding 1974. Den första delen i en triologi som bygger på författaren David Peaces kriminalromansvit, berättar om en serie barnmord i norra England och hur dessa brott hade förgreningar upp i maktens toppskick. Det här var ingen stor period i brittisk historia och filmen fångar väl de sunkiga miljöerna, det machoartade förtrycket ifrån polisen och den allmänna hopplösheten. Visserligen lider filmen lite av vissa skissartade personporträtt och en småseg början, men den sista tredjedelen av filmen är desto mer laddad. Filmens klimax blir både våldsamt och obehagligt, samt även djupt sorgligt.

lördag 6 mars 2010

Missa inte Rushmore på SVT 1 i kväll!

23.25 ikväll visas Rushmore SVT1. Wes Andersons andra långfilm ifrån 1998 gjorde honom till en finsmakarfavorit ett par år innan det publika genombrottet med The Royal Tenenbaums. Rushmore gick inte ens på bio i Sverige men framstår som regissörens första rakt igenom konsekvent genomförda projekt där hans estetiska tematik och ide'värld finns på plats. Men framförallt kan det här vara Wes Andersons mest roliga film (även om det som i alla hans filmer även finns en underliggande mer sorglig kontext), historien om en hyperbegåvad och provocerande duktig student på en internatskola som kommer i konflikt med en desillusionerad professor bjuder på sällsynt intellektuell komik!

fredag 5 mars 2010

Mitt examensreportage om Urban Exploration.

Med anledning av det oerhört tragiska dödsfallet där en tonårspojke avled efter att ha utför Urban Exploration, väljer jag att publicera mitt examensreportage ifrån våren 2009 som just handlade om Urban Exploration. En fritidsaktivitet som är spännande och livsfarlig. Det kan inte nog påpekas att det här är något som man måste göra både väl förbiredd och utrustad.


-->
Rostiga tunnlar och hemliga rum.
Vi befinner oss vid ett koloniområde nedanför Södersjukhuset i Stockholm och står utanför ingången till en tågtunnel som inte längre används, förutom när SL testkör tåg. Tillsammans med Lars, Leo och Perre, tre polare i femtonårsåldern ska jag utforska tunneln och se om det via en dörr, går att ta sig in i ett underjordiskt komplex under Södersjukhuset. Tunneln är full av klotter, glassplitter och rester av små muggar som används till ”boffning” (inandning av drivgaser), upplyser Leo mig. Tunnelvalvet är mäktigt och snart når vi vårt mål. Vid dörren lyser lampor och en rörelsedetektor sitter i taket. Perre går fram och rycker i handtaget. Det är låst, men det går att kika in igenom en springa.

– Dörren är nog rätt enkel att forcera, säger Leo, vid till exempel ett strömavbrott borde det vara lätt att bryta sig in.

Vi går vidare och ljuset kommer nu enbart från våra små ficklampor. Klottret avtar och känslan är lite läskig med allt mörker. Tänk om det kommer ett tåg. Till slut når vi en upplyst plats där flera spår möts. En bit bort ligger Södra Stations pendeltågsstation. Lars som aldrig har varit här tidigare, tittar sig omkring storögt. Jag förstår honom. Känslan är filmisk. De olika vägarna som skiljer tunnlarna åt ger associationer till en underjordisk katedral. Leo och Perre sätter upp klistermärken med sina signaturer som bevis på att de varit här. Vi letar efter eventuella ingångar medan tågen svischar förbi. Allt är låst men Perre konstaterar att med en lång stege går det lätt att komma in i ett gallerförsett utrymme, där Leo varit och beskriver som ”jättehäftigt”. En upprymd känsla över att vara i ett av stadens gömda rum gör att jag nästan föreslår att vi ska gå vidare mot pendeltågsperrongen. Men istället springer vi ut vid sidan av järnvägsspåret och tar oss upp till Ringvägen. Därmed avslutar vi vår expedition, som är en del av den globala fritidssysselsättningen Urban Exploration.
Urban Exploration (UE) innebär att utövarna utforskar och besöker de gömda och låsta rum som finns i världens storstadsområden (och även på landsbygden). I princip allt som är ”tillträde förbjudet” är lämpliga objekt för UE. Broar, brunnar, bunkrar, industribyggnader, kloaker, rivningsobjekt, silos, skyddsrum, tunnlar och ödehus är några exempel. Det handlar om att hitta dessa platser, ta sig in och sedan utforska dem grundligt, med alla risker det innebär. Själva upplevelsen står i fokus. Företeelsen i sig är inte ny. Utforskning av gömda miljöer har skett sedan de första städerna byggdes. Genom historien har ”cataphiles” gått vilse i Paris katakomber, och den amerikanska poeten Walt Whitman beskrev på 1860 - talet ett besök i en nedlagd järnvägstunnel. Såväl dadaister som situationister har sysslat med verksamheter som kan liknas vid UE. På olika platser har förfarandet fått namn av sina utövare som ”draining”, ”hacking”, ”fringe exploration” och ”urban adventure”. Termen ”Urban Exploration” myntades dock först av kanadensaren Jeff Chapman 1996. Det blev snabbt namnet som världen över kom att användas för alla aktiviteter kopplade till förbjudna besök och utforskande av hemliga platser. Knappast någon har gjort mer för spridandet och upplysningen om Urban Exploration än Chapman, i UE-kretsar mer känd under pseudonymen ”Ninjalicious”. Mellan 1996 och 2005 drev han fanzinet och hemsidan Infiltration, där han spred sitt evangelium om Urban Exploration som en rolig och spännande hobby. Han satte upp etiska regler där stöld, vandalism och nedskräpning var förbjudet och där äkta upptäckare bara tar bilder av de objekt de besöker. Innan sin död i cancer 2005 hann han publicera boken Access all areas. En guidebok till alla former av UE och något av en bibel för dess utövare. Tack vare Internet har Urban Exploration blivit alltmer populärt. Det är en världsomspännande subkultur med egna regler och värderingar, som trots ökad uppmärksamhet fortfarande befinner sig i viss medieskugga.

I Sverige har det förekommit urbant upptäckande långt innan termen Urban Exploration föddes och tidiga upptäckare har lämnat spår efter sig. ”Spökhus” är ett namn som ofta användes om övergivna byggnader som besöktes av ungdomar, och nyfikna har alltid tagit sig ner i Stockholms kloaker. Trenden nådde Sverige snabbt. Begreppet Urban Exploration började på allvar användas här i samband med att Flashbacks UE – forum startade våren 2003. Boomen för UE i Sverige hänger helt ihop med det forumets popularitet. Där kan utövare kontakta och tipsa varandra, men det förekommer också ryktesspridning och personangrepp. Hösten 2008 startade ett annat svenskt UE – forum, 28 dagar senare, där tonen är mer seriös och inriktad på informationsspridning. Det förekommer även stängda forum med mycket känslig information. Sveriges historia som en industrination och med en tidigare levande landsbygd gör tillsammans med landets storlek att det finns många övergivna platser. I framförallt Stockholm har flera ”kultplatser” inom UE fått egna namn som Akay, Tariq och Drömmarnas Brunn. Namn som till en början kan tyckas förvirrande men de bidrar till att ge subkulturen ett eget språk som stänger ute andra. Urban Exploration utövas idag överallt i Sverige, men är fortfarande något av en skuggverksamhet och har ett drag av lockande mystik. Trots det dyker UE sällan upp i media och det är en oskriven regel ”att inte prata med journalister”. Den ökande populariteten gör att många ”äkta” utövare oroas av risken för ”svennighet” och att ”fjortisar” håller till på platser de tidigare haft för sig själva. Vissa äldre upptäckare väljer till följd av det att hålla sig borta från de öppna forumen. Den svenska UE - scenen växer alltså stadigt och har aldrig varit mer populär, vilket paradoxalt skapar misstro och motsättningar. En problematik som ofta uppstår när en subkultur för ett fåtal börjar bli mer allmänt spridd.

En av dem som har gjort mycket för att öka intresset kring Urban Exploration i Sverige är Jan Jörnmark. Docenten i ekonomisk historia från Göteborg vars böcker Övergivna platser och Övergivna platser 2 är storsäljare, och som ofta figurerar i media. Jan beskriver den svenska UE- scenen som livlig där många håller på.

– Procentuellt sett gentemot befolkningen tror jag att Sverige har den mest levande UE – scenen i världen.

Den största förklaringen är det stora historieintresset kombinerat med ett moment av spänning, och att svenskar alltid ligger i framkant med ny teknik. Digitalkameror och bloggar har vi tagit till oss snabbt.

– Fenomenet är Internet. Folk har alltid gjort det här överallt, men så kom Internet med digital distribution och produktion av bilder. Nu kunde alla dessa människor hitta och kommunicera med varandra. Det blev mycket roligare för det är inte så kul att dansa ensam.

Enligt Jan är det ett brett genomsnitt av befolkningen som håller på med Urban Exploration. Kanske mer män än kvinnor, men annars allt från bilbärgare till revisorer.

– Det är spännande och något du kan göra själv. Ingen annan gör det åt dig. Det är ett utryck för individualism på det sättet. Det är ingen extremsport men lite grann utanför det normala.

Urban Exploration tillfredställer mångas behov av upplevelser och det ligger nära andra subkulturer som geocaching (skattjakt med GPS), graffiti och paintball, och utövare flödar mellan dessa. Jan berättar att den svenska UE - scenen är delad, i främst två riktningar. Dels den superhemliga delen som vill att kulturen ska fortsätta vara fördold och dels den mer ”normala” öppna delen, bestående av en kärna på cirka 1000 personer som är aktiva på forumet 28 dagar senare. Jan säger sig vara otroligt liberal till sitt sinnelag och har full förståelse för den hemliga grenen av UE. 28 dagar senare startade Jan tillsammans med några andra entusiaster hösten 2008 eftersom många var missnöjda med Flashback.

– Det var synd för jag tycker väldigt mycket om Flashback, men vi fick ett bättre forum istället. Då vi startade var vi oroliga för att det skulle bli kontroversiellt, men det är en god och trevlig ton på forumet.

Deltagarna på forumet är solidariska och delar med sig. Jan tar lätt på den kritik han fått om att bland annat vara en dålig fotograf och tycker att hans framgångar talar för sig själva.

– De insatser som jag och andra har gjort, är att göra en hobby som var misskänd med tonåringar i kloaker, helt plötsligt möjlig för alla, utan att känna att de var idioter. Jag har fått jättemånga mail från folk som trodde att de var ensamma om det i hela världen.

Den största risken med det ökade intresset är naturligtvis att det kan ske olyckor. Det är miljöer där det kan finnas en och annan spik, som Jan utrycker det. Han trycker alltid på att UE kan vara farligt och har själv skadat sig illa vid några tillfällen. Har du hållit på ett tag är det lätt att negligera riskerna och ha för bråttom.

– Det uppvägs av det stora historieintresset det här genererar. Bebyggelseantikvarier tycker det är fantastiskt och det Riksantikvarieämbetet tjatat om i åratal sker nu. Det är en kulturgärning av mått. Det positiva vinner med 99 mot 1. Ingen skulle ha dokumenterat de här platserna annars, varav många nu har rivits.

Utvecklingen i Sverige tog fart runtomkring 2005 när Jan började lägga upp bilder på sin hemsida, parallellt med att en massa andra liknande hemsidor dök upp.

– För mig är det jätteroligt. Det är ovanligt att en medelålders man hittar en ny sysselsättning och social omgivning samtidigt. Det har förändrat mitt liv fullständigt.

En rad olika faktorer gjorde att Jan började med Urban Exploration. Han såg en amerikansk och en belgisk sajt i början på tvåtusentalet, och blev fascinerad. Jan som tidigare skrivit om strukturomvandlingar fick nu en ahaupplevelse. Samtidigt arbetade han tillsammans med en kompis på en bok om IT och insåg den nya teknikens möjligheter. I maj 2004 fick han syn på en övergiven folkpark av en slump och började förstå att det finns många övergivna platser i landet. Jan började ta bilder och lade upp dem på sin hemsida. Responsen på bilderna blev större än vad han hade trott och överskuggade allt annat på sajten, som snart blev en mötesplats för personer med samma intresse.

– Jag har haft en otrolig framgång och förklaringen är att jag som ekonomhistoriker kan berätta om globaliseringens förändringsprocesser. Jag hade kunskaperna, ett hyfsat bildsinne och de ekonomiska möjligheterna.
Tack vare sina kontakter kommer Jan ibland in på ställen där ingen annan har tillträde, något han liknar vid att komma in till Tutancamons grav. Om inte en plats är välkänd ger han aldrig ut exakta adressangivelser, då det kan locka till sig graffitimålare och annan förstörelse. Nyligen har Jan lämnat manus och bilder till två nya böcker. Parallellt har han ofta utställningar och föreläser ute i landet.

– Det ser väldigt spännande ut, men djävlar vilket jobb det är. Det är sällan som jag arbetar mindre än 80 timmar i veckan säger Jan.

En som kan sägas tillhöra den ”hemliga” delen av den svenska UE - scenen är Adam som går på gymnasiet i Stockholm. Till skillnad från många andra som sysslar med lite farlig och olaglig UE, ställer han upp på en intervju.

Hur länge har du hållit på med Urban Exploration?
– Jag började som fjortonåring och har hållit det väldigt nedtystat för mina föräldrar. Det är först nu på senare tid som jag berättat om det.

Pratar du om det i skolan?
– Om de frågar. Det är ingenting jag pratar om öppet. Kommer det ut kan det bli en massa ståhej och alla vill pröva. Det är redan tillräckligt många ungar som håller på.

Är det bara du i din klass som håller på med det?
– Det är jag och två tjejer i en parallellklass. Det är dom jag är ute med.

Är du ute med några andra?
– Det är två andra killar som vi är ute med också. Vi kallar oss för IL (Inspektionslaget) Jag fick kontakt med dem via Flashback, då de blev imponerade av mina bilder från det gamla tåggaraget i Antuna. När jag är ute med dem har jag tillgång till varenda SL-dörr i hela Stockholmsområdet, och en hel del andra dörrar. Tack vare att de har nyckelknippor.

Hur har de fått tag på nyckelknipporna, via jobbet?
– Det vet jag inte. De sysslar med tunnel och kulvertinspektion. UE på arbetstid, det är jäkligt sjyst.
Hur kom det sig att du började med Urban Exploration?
– Jag kommer ihåg att jag såg en film på YouTube. Jag hade hört om Drömmarnas Brunn, så vi åkte dit med de ledtrådar jag hade, mellan två kyrkor vid en trappa och en rabatt. Det tog mig två timmar att hitta brunnen och då var det bara att gå ned. När jag kom ner kände jag att det här vill jag syssla med. Då var jag fast. Jag trivs med det här.

Hur ofta gör du det?
– I princip varje helg. Har jag varit på någon fest så drar jag ut efter festen. Det blir rätt sent ibland. Det händer att det blir på dagtid men jag föredrar nattetid, det är mindre folk utomhus. Då jag är ute med killarna från IL har vi varsel (en form av arbetskläder) på oss hela bunten, så ingen har något att säga till om när de möter oss. Vi går gratis igenom spärrar, det är bara att vinka lite till spärrkillen.

Går du till nya ställen varje gång eller återkommer du till vissa platser?
Njaa. Jag har ett ställe som jag återkommer till. Det är en gammal kloak. Där finns en betongväg med ett fyrkantigt hål, innanför hålet finns det något väldigt gammalt. Dit in vill vi ta oss. Vi måste bara komma på hur vi ska komma igenom väggen. Jag är där rätt ofta eftersom vi håller på och slår sönder väggen där nere. Det är lersten och väldigt jobbigt. Senast jag var där slog jag sönder min hand.

Gör du alltid det här i grupp?
– Ja, av den enkla anledningen att det inte är så kul om det händer något farligt, när du är ute ensam. Dessutom är det är bra om man är tre.

Hur hittar du ställena?
– Hur? Man har sina aningar. Kolla till exempel på Slussen som är genomborrat med tunnlar. Slussens station är inbyggd i en grotta och inne i grottan ovanpå stationshuset ligger Tariq. Namnet kommer efter en målare som tog sin in där på åttiotalet och gjorde en massa målningar, och hade konstvernissage. Det är överbesökt med ungar där hela tiden. De har inget där att göra. Nu på senare tid är det mycket civilare i närheten av ingången. Som tur är har jag en egen ingång. I anslutning till Tariq finns Akay-templet (också nämnt efter en målare). Sedan januari hade ingen varit där på två år. Polarna i IL bröt upp gallret och en massa folk tog sig in. Det blev igensatt med ett trippelgaller. Det kommer att ta tid att ta sig in nu. Vi hittade en annan ingång som nu är totalt kalkad. Jag måste hitta en ny väg in, för i anslutning med själva templet finns hela bunkerkomplexet under Slussen. Det är väldigt stort.

Har du varit inne i det komplexet?
– Det har jag. Jag har varit inne i hela Tariq och Akay, och med det menar jag också avloppstunneln i anslutning. Tidigare kunde man ta sig in vid Slussengallerian om du klättrade upp på en fotomaskin vid Tacobar och tog dig in via taket. Det gick även ta sig in genom gamla Domus lagerlokaler.

Definiera UE?
– Allmänheten ser ner på UE. De tycker det är olaga intrång och att man förstör saker. Poängen med UE är inte att förstöra, utan att ta sig in och inte lämna avtryck. Vi håller kanske inte hundra procent på den regeln men försöker så gott som möjligt. Vi vill kunna ta oss in överallt.

Ni klottrar inget?
– Jag sysslar lite med Street Art. Men annars inget klotter för min del. Jag förstör inget i onödan.

Besöker ni andra platser i Stockholm?
– Ja, vi besökte Kodakhuset i Järfälla för ett tag sedan. Kodak hade sitt huvudkvarter där och tillverkade engångskameror. Enligt min polare som bor i närheten, bodde den ryska maffian där mellan år 2001 och 2004. Jag vet inte vad jag ska tro. Han svär på sin grav att han såg dem där ett flertal tillfällen och också att tre tjejer ska ha blivit styckade i källaren. Han ska ha sett allt utom liken. Det ska tydligen finnas ett nedre källarplan utan hiss. Dit måste vi ta oss. Det finns en svetsad dörr där också. Bakom den dörren kan allt blodet han snackade om finnas. Dit in kan man inte ta sig. Annars är Kodakhuset en stor mäktig byggnad med många fina målningar. Det finns även andra ställen som Antuna tåggarage. Det är inte många som vet var det ligger. Drömmarnas Brunn blev avstängt för tre år sedan men jag tog mig in där i fredags. Det var rätt ballt att ta sig in där igen.

Vad ger den här hobbyn dig?
– Dels är det en enorm spänning. Jag får en sådan sjuk adrenalinkick när jag gör det. Och så är det när du tar dig in i glömda, gömda och övergivna utrymmen, runt, under och över Stockholm. Det är riktigt tufft tycker jag.

Kommer du att fortsätta med det?
– Ja det kommer jag, men jag hoppas att det inte blir så överreklamerat. Sedan Flashback startat med det, ligger det många ledtrådar ute på det forumet om var ställen ligger. Det har förstört UE rätt mycket, eftersom folk börjar med det varje dag. Ungar som inte inser vad UE är och står för.

Vad står UE för då?
– Det är att utforska gömda utrymmen under Stockholm och säga till allmänheten att det här utrymmet finns, ni står över det men ni kommer aldrig att kunna ta er in.

Vilka är de som sysslar med UE, mest ungdomar eller?
– Nej, det är väl mest folk i min ålder och äldre antar jag. Killarna i IL är tjugofyra båda två. Det finns trettioåringar som sysslar med det.

Är du mycket nere i tunnelbanan och tunnlarna där?
– Det beror på. Det finns alltid tunnlar, luckor och kloaker i anslutning till tunnelbanan. I och med att jag vet riskerna med att bli påkörd, försöker vi hålla oss borta från tunnelbanan. Om vi går igenom tunnelbanan är det bara som en sista utväg, du vill inte fastna där inne.

Stöter ni på andra när ni är ute?
– Andra utövare har jag stött på, mest nere i kloaken i Tariq. Annars stöter jag inte på några. Men visst träffar man folk genom intresset.

Uteliggare?
– Uteliggare är djävligt bra att fråga om du vill ha råd. De har koll på var saker finns. Vissa säger att uteliggare är äckliga och luktar urin, men det är bara att tåla. Några kan vara väldigt glada och snälla människor medan andra är riktiga rötägg. Om du inte vill sitta på Flashback hela dagen, snacka med lodare. Det är det bästa du kan göra.

Hur skulle du beskriva UE-scenen i Stockholm?
– Bedrövlig. Mer och mer ställen blir nedstängda av fastighetsägarna. Och bryter man upp dem igen blir det ett djäkla liv en gång till. Det blir bara värre och värre.

Vad har du för kläder på dig och vad har du med dig på dina expeditioner?
– Maglite (ficklampa) är ett måste. Utan den hade jag varit rökt, eftersom det är en brutalt kraftig lampa. Kommer det någon som är farlig kan den användas i självförsvarssyfte. Jag har med mig ryggsäck, rep och bultsax om det behövs. Två extra lampor är ett måste och mössa om det är kallt. Är jag ute med IL är det varsel rakt igenom, samt bygghjälm. Går man utan mössa i en kloak kan det gå rätt illa. Det brukar vara rätt vassa stenar i taket. Jag har dragit upp huvudet flera gånger, det är inte världens mysigaste grej direkt. Jag har på mig vanliga skateskor. De är luftiga men täckta av lera nu.

Har du med dig kamera?
– Det beror på. Eftersom jag är aktiv fotograf tar jag med mig systemkameran när det inte är så trångt. Annars en digitalkamera som går ner i fickan. Ibland har någon av polarna med sig en filmkamera.

Är Internet en förutsättning för den här kulturen?
– Självklart. Kolla på hur Flashback gjort UE till vad det är idag. Jag tror att UE - scenen i Stockholm hade varit bättre om det funnits ett antal hemsidor med enbart bilder. Då hade fler själva fått leta och inte lika många hade hållit på med det. Grejen är väl att hitta platserna själv. Folk pressar mig på ingången till Akay. Dra ut och leta själva, säger jag bara.

Har du varit i fara någon gång?
– Är du nere i ett ställe där det finns ett avlopp kommer du i kontakt med metangas. Det är inte så hälsosamt direkt. Men livsfara nej, i så fall hade jag nog taggat ner. Fast vissa platser är farliga, så är det. Om jag vet att jag ska komma över ett ställe där det är smalt, slutar det nog med att jag slänger över ett rep. Och tar mig över på det sättet istället för att ramla ner.

Men du har fått sår och så?
– Ja, jag har skurit upp mina händer flera gånger i Fatburskloaken där vägarna är sjukt vassa och slagit huvudet i rostiga järnrör. Men det är det värt.

Vad säger dina föräldrar?
– Det är okey. Farsan säger att jag ska ta det lugnt eftersom det är olaga intrång.

Har du blivit tagen av polisen någon gång?
– Nej, men jag har blivit tagen av väktare flera gånger när jag varit ute med IL. Då säger vi bara att väktare inte har någon rätt att vara på spåren och att spårområdet är ILs arbetspalts. Hade vi blivit tagna av väktarna nere på spåren i våra civilkläder hade det blivit böter direkt.

Struntar polisen i UE?
– Det vet jag inte. Häromdagen blev jag tagen på plåttaket vid Tarig när jag väntade på en kompis. De ringde till min morsa och det blev ett djäkla liv. Om någon gör en anmälan åker väl polisen dit och tittar, eller om de ser någon gå ner i en brunn säger de till.

Hur ser du på att åka runt på landsbygden och utforska?
– Det är något jag vill göra och jag kallar det definitivt för UE. Urban Exploration handlar inte bara om att ta sig in i tunnlar. I Ulriksdal står det en järntrappa mitt ute i skogen och det är UE. Det är saker som är uppbyggda och har med stadsmiljö att göra.

Vad tycker du om de som åker runt på sin semester och fotar?
– Det är ingen som tar skada av det, men det är inte riktig UE. Spänningen är att ta sig in och de fotar bara utanför.

Har ni alias allihop?
– Det beror på. Flera Street Art - killar använder allias, så att inget ska bli kopplat till dem. Jag använder alias då jag är med i IL. Annars går jag under namnet Adam.

Känner du många i Stockholm som håller på med UE?
– Nja, jag känner till många. Jag ser ingen anledning att träffa folk som sitter och är asdryga över att de har varit överallt.

Du umgås även med folk som inte håller på med det här?
– Självklart. UE är bara något jag sysslar med på kvällar och helger.

Håller du på med UE året runt?
– Ja. Vintern är bäst, mindre folk och skönt i kloakerna. Det är det inte på sommaren, när det är riktigt varmt där nere.

Till sist, är myten om tunnelfolket som bor i Stockholms tunnelbanas tunnlar sann?
– Nej. Det har bott folk i tunnlarna i New York men inte i Stockholm. Det är en massa prat om det, men det är skitsnack. Det kommer från ett levande rollspel som var arrangerat och där en del UE-folk deltog. Vid Drömmarnas Brunn står det ”grattis du har hittat till Drömmarnas Brunn men du kommer aldrig att hitta till Tunnelstaden”. Jag tror själv att det är bullshit. Det finns ingen Tunnelstad i Stockholm.

Några som inte letar efter tunnelstäder, men gör moderna upptäcksfärder är lokföraren Karsten Östlund Avezzano och arkivarien Niklas Gustavsson. Två stockholmare i trettioårsåldern som lärde känna varandra i lumpen. På sin lediga tid gillar de att resa till bruksorter och industrisamhällen på dekis. Där besöker de inte bara övergivna hus och industrier, utan gör vad de kallar för ”hela kittet”. De åker så långt som det är möjligt kollektivt, bor på hotell, käkar plankstek på ortens enda restaurang och provar på det lokala nöjeslivet.

– Det är som en semester för oss, berättar Niklas som säger att självkänslan på orterna de besöker ofta är förvånansvärt låg. Många undrar vad de finner så speciellt med deras hembyggd.

Fotografierna ifrån sina resor lägger de sedan upp med kommentarer på bloggen Rostsverige (en ordlek med uttrycket ”Lort-Sverige”). Karsten skriver texterna och de båda tar bilderna.

– Vi tycker det är roligt med detaljer i bilderna. Gärna skyltar, mätare och kvarglömda grejer som en gammal stövel, säger Niklas.

Bloggen har blivit populärare än vad någon av dem trodde med ungefär 1000 unika besökare per månad, som ofta kommenterar. Många av kommentarerna är från personer som tidigare har bott på platserna. Det hela började med en ostrukturerad semesterresa i Småland 2004 i form av ”backpacking i Sverige”, berättar Karsten.

– Vi åkte runt i små orter och tyckte det var kul. Vi ville göra om det, men ha något mål med resan. Vi är båda är intresserade av svensk efterkrigshistoria och arkitektur. Allt det bakas ihop när du åker runt och tittar på nedlagda fabriker.

Tanken var från början inte att de skulle ha en blogg. De la ut bilderna på nätet på skoj och sedan rullade det på. Folk mailar in med tips på ställen och de har kontakt med andra som har liknande bloggar. Grabbarna använder även hemsidan Nyhetsportalen som samlar artiklar från lokaltidningar i landet. Där hittar de ofta information om byggnader som är öde eller ska läggas ned.

– Men även slumpen spelar en stor roll säger Karsten. Ibland är vi på en plats och ser något annat en bit bort. Då går vi dit och så är det jättebra.

Ett exempel på det var när de åkte inlandsbanan och såg en gammal tegelbyggnad med en Prippsskylt. Det var ingen plats de kände till men det visade sig vara ett nedlagt bryggeri.

– Det ultimata är naturligtvis att hitta en plats där ingen har varit, men det är svårt eftersom det är så många som håller på med det här, berättar Karsten.

En av deras inspiratörer är Jan Jörnmark och deras hemsidor startade ungefär samtidigt. Niklas beskriver honom skämtsamt som ”vår nemesis”. Jörnmark är oftast först på platserna. och har mycket mer resurser berättar rostkillarna.

– Han är inne och skriver på vårat forum och länkar till sin sida, säger Niklas och skrattar.

– Ständigt denna Jörnmark, fyller Karsten i, som sedan tilläger att Jan Jörnmark gör sig bra i teve och har gjort mycket för att sprida intresset.

De båda vännerna är försiktiga när de är ute, och utforskar iförda sina vanliga kläder. Ibland kan det vara obehagligt med gamla rostiga stegar och hål i golven. Det läskigaste var när de träffade på en ”gruvexploratör” i Grängesberg.

– Han drog in oss i ett gruvhål och jag följde med in i en gruvgång med räls som ledde in i ett schakt med ruttna plankor. Bortom det skulle det finnas en gång som lede till ytterligare en gruva men jag valde att stanna kvar. Det finns dem som dyker i vattenfyllda gruvor, säger Niklas och skakar på huvudet.

Efter den incidenten håller de sig gärna ovan jord. På frågan om vad de får ut av sin hobby svarar båda samstämmigt att det är glädje. Karsten förklarar att de har regelstyrda och lite monotona jobb, därför blir det ett avbrott från vardagen.

– Vi söker äventyret i det välkända. Lagom med tokigheter men inte för mycket.

Båda tycker att de har upplevt mycket som de annars inte skulle ha gjort och att de har fått se många delar av Sverige.

– Det är nog därför vi fortsätter och jag skulle kalla det för rostturism, säger Karsten.

– När andra kollar på hus med röda knutar eller åker utomlands gör vi det här, fortsätter Niklas, som tror att deras form av turism kommer att öka eftersom folk söker sig inåt och intresserar sig för det egna landet.

Det ökade folkliga intresset ser de som dubbelt. Det är positivt att folk intresserar sig för Sveriges historia men samtidigt försvinner exklusiviteten lite. En negativ aspekt av den ökade populariteten är att fel personer dras till de öde platserna. Byggnader vandaliseras och folk ser det som en avdumpningsplats för sitt avfall. Därför lägger de aldrig ut några adresser på sin blogg om inte platsen är välkänd. Trots den växande populariteten är det fortfarande nästan bara killar som letar efter övergivna platser, berättar Karsten. Niklas fick dock kontakt med en tjej som delade intresset men misslyckades med att få till en dejt.

– Det är den typ av nördig hobby som bara killar kan hålla på med, fortsätter han.

– Det här är inte speciellt glamoröst. Ibland missar man bussen och då blir du sittande. Det gäller att ha tålamod avslutar Karsten.

*
Lars, Leo och Perre fortsätter att leta efter Stockholms gömda miljöer.
Jan Jörnmark åkte direkt efter vår intervju till Lettland för att göra ett reportage för magasinet Filter. Hans nytagna foton från sina resor i Europa ligger uppe på www.jornmark.se.
Adam har fått skjuta upp sin planerande utforskning av ett påstått underjordiskt tunnelsystem under Kungsholmen. Efter att ha skadat sig när han var ute och seglade, är han tvungen att ta en ofrivillig paus från UE.
Karsten och Niklas åker i sommar som vanligt iväg på en längre expedition till bortglömda delar av Sverige. En resa som sedan kommer att dokumenteras på rostsverige.blogs.se.
Av Martin Johansson.



onsdag 3 mars 2010

100 album du inte visste att du behövde höra: #92 Sandinista! (1980).

Om London calling är det odiskutabla mästerverket som alla gillar så är uppföljaren Sandinista! alla finsmakares favorit. The ClashSandinista! var en trippel-LP när den släpptes julen 1980 och visar med all tydlighet att The Clash i skarven mellan sjuttio- och åttiotalen formligen exploderade av kreativitet (det fanns även utmärkta låtar som inte fick plats på albumet). Här finns det sånger i typiskt aggressiv och melodisk "The Clash" - stil som fick alla att älska London calling, men i det stora hela är det här ett album som tänjer gränser, gruppen experimenterar med och blandar ihop disco, soul, kalypso, ska, reggea, elektronsik musik och en massa annat!

När Sandinista! släpptes betraktades albumet som ljudet av framtiden och det låter skivan fortfarande som. Om albumet skulle ha släppts idag så skulle det fortfarande ha ansetts som sensationellt framåtblickande. Skivans enda minus är faktiskt dess längd, för trots all underbar musik blir det ibland för mycket att ta in som lyssnare. Det här är en skiva som bör konsumeras i doser och det gör även att Sandinista! är det perfekta albumet att ha i din ipod när du använder shuffle-funktionen.

Fotnot: Dessvärre blev Sandinista! slutet för The Clash som en kreativt intressant grupp och inte en ny början. De skulle aldrig göra lika relevant musik igen och var några år senare splittrade. Den mer kommersiella uppföljaren Combat Rock är tillexempel nästan helt olyssningsbar idag med dess missriktade experimentation och försök till "spoken word". Ibland går det utför snabbt!

tisdag 2 mars 2010

Åk inte på charter!

Om Fantasiön är årets reportagebok så var Välkommen till paradiset definitiv tvåtusenåttas. Jennie Dielemans avslöjande reportagesamling om turistindustrin finns nu i pocket och det är ingen munter läsning. Hon berättar om hur en närmast monopolliknande turistnäring exploaterar fattiga länder för att västerläningar ska kunna ha en "trevlig" semester. I skuggan av de lyxiga hotelen och sandstränderana sprider sig mänskligt armod, prostitution, miljöförströring och politiskt förtryck. I Dominikanska republiken har tillexempel invånarna i vissa fall inte längre tillträde till sina egna stränder. Helt skandalöst naturligtvis, men i vissa fall är neokolonialismen nästan värre än den gamla tidens kolonialism. Välkommen till paradiset är en sällsynt nödvändig bok. Läs och förfäras!