100 album du inte visste att du behövde höra #91 The Dream Of Blue Turtles (1985).

Att erkänna att man gillar Sting (eller snarare vissa delar av hans musikaliska output) är bland det mest pinsamma som du kan göra som musikälskare. Sting har väl knappast gjort det enkelt för sig med de senaste tjugo årens tråkigt pretentiösa "world music"- flörtar och den pengahungriga återföreningen med The Police för ett par år sedan (ett på skiva lite ojämnt men ofta alldeles utmärkt band).

Sting – The Dream Of The Blue Turtles som är hans första soloskiva är dock väldigt bra, den omöjliga titeln till trots. Sting låter som pånyttfödd och kreativiteten ifrån Police-åren är kvar. Soundet är jazzig och avspänt med kreoliska vibbar, det svänger något oerhört om många låtar och balladerna hör till de bästa han har skrivit. Det är det här albumet som alltid har legat till grund för Stings superstjärnestatus. Att karriären utifrån ett musikaliskt perspektiv gick nedåt efter det här mästerverket till album går det bara att beklaga.