måndag 31 maj 2010

Missa inte Junebug 22.00 på SVT1.

22.00 i kväll visas Junebug SVT1. Det är en mycket stark och välspelad film som etsar sig kvar i minnet. En modern gallerist följer med sin make till dennes föräldrar i Virginia och möter där det "konservativa" USA. Konflikter och kommunikationsproblem uppstår men även en närhet mellan de båda väldigt olika svärdöttrarna i familjen. Suveräna Amy Adams fick sitt genombrott i en roll som en ung kvinna vars liv håller på att rinna ifrån henne.

söndag 30 maj 2010

Dennis Hopper R.I.P.

Den amerikanska regissören, skådespelaren och fotografen Dennis Hopper har avlidit. Dennis Hopper var sedan slutet av femtiotalet en av Hollywoods mest färgstarka och svårplacerade figurer. En man med en odiskutabel talang som inte alltid kom till sin rätt, lika känd för sitt stökiga privatliv och bitvis hårda festande som för sina filmiska insatser.

Dennis Hopper började som birollsskådis och spelade mot James Dean redan i Jätten. I sluten av sextitiotalet blev han superstjärna som regissören bakom och huvudrollsinnehavare i Easy Rider, en film som för alltid förändrade Hollywood (den var billig och drog in ton med stålar trots att den inte var allt igenom lyckad, samt viktigast av allt: gav Jack Nicholson ett genombrott). Efter att två år senare ha gjort superfloppen The Last Movie fick Dennis Hopper tyvärr inte regissera så mycket mer men han gjorde bland annat den suveräna polis/gäng-filmen Colors 1988 som visade ett Los Angeles där brottsligheten nått bort all kontroll.

Istället är det väl som skådespelare de flesta minns Dennis Hopper, ofta i rätt högljuda skurkroller där han verkligen hittad en nisch, men han var skådespelare av rang som även kunde göra mer nedtonade insatser. Rollen som Tom Ripley i Wim Wenders Den amerikanska vännen från 1977 glömmer man aldrig. Han gör där en mycket högljutt amerikansk och samtidigt melankolisk Ripley på drift i Europa. Scenen där han blottar sin mörka hemlighet är (liksom resten av filmen) en filmhistorisk höjdpunkt.


Sist men inte minst var Dennis Hopper en mästerlig fotograf, hans bilder tagna främst under sextiotalet dokumenterar höjdpunkten av den kalifornska drömmen skildrad i dess subkulturer och unga rebeller. När Dennis Hopper porträtterade något med sin kamera blev det ofta en bekräftelse på hur vacker men samtidigt skör verkligheten kan var, något som även gällde för hans eget minst sagt fascinerande liv.

fredag 28 maj 2010

Mer än The Hustle!

Van McCoy är väl av de flesta mest förknippad med den gamla disco-hiten The Hustle men han var så mycket mer än skaparen av en dansfluga. Suveräna retro-skivbolaget Kent har satt samman samlingen The sweetest feeling, där tjugofem av McCoys låtar framförda av andra artister från åren 63-76 samlas. Det kan vara årets återutgivning, Van McCoy framstår som en av soul-musikens giganter. Det är en majestätisk vidunderligt känslosam musik som presenteras, och förhoppningsvis blir Van McCoy nu även ett namn även utanför de mest rigida soul-kretsar.

onsdag 26 maj 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #80 Le Jazz Grand (1978).

Michel Legrand är kanske mest känd för sin filmmusik och överromantiska franska chansons men han är även en jazzkompositör av rang (vilket tillsammans med hans melodisinne ofta gör kompositörens filmmusik så njutbar). Återutgåvan av Michel Legrand – Le Jazz Grand från 1978 kallas för "The greates jazz album you've never heard" och det ligger ett uns av sanning i det påståendet. Det är ett mycket ambitiöst album från en period när jazzen av många sågs som död. Tillsammans med stjärnfull ensemble bestående av bland andra Phil Woods och Gary Mulligan framför Michel Legrand en episk och storslagen musik. Den musikaliska grunden ligger i hans filmmusik men Michel Legrand tar på denna skiva det idiomet ett steg till och skapar en veritabel jazzsymfoni.

tisdag 25 maj 2010

Mer än hundra dagar i Rwanda.

Ibland kan det vara bra att gå lite utanför boxen. Jag läser sällan centraleuropeisk litteratur men bestämde mig för att prova på den schweiziska dramatikern Lukas Bärfuss debutroman Hundra dagar, det blev en av de bästa läsupplevelserna hittills i år. Bärfuss berättar om en schweizisk ambassadmedarbetare som skickas ner för att bedriva biståndsarbete i Rwanda vid tiden för folkmordet. Under hundra dagar isolerar han sig i en villa för att undvika de fruktansvärd händelserna och minns där hela förhistorien till det vettlösa dödandet.

Det är just i beskrivningen av Rwanda tiden innan vansinnet bröt ut som är bokens behållning. Landet var känt som Afrikas Schweiz på grund av den välordning (och tristess) som rådde, men ondskan kan dyka upp även i de mest ordnade miljöer. Dessutom är det här en klassisk "vit man i Afrika" - roman, vill man ha skildringar av dekadens och livsleda bland europeiska biståndsarbetare så får man det, men det är ögonblicksbilderna från ett Kigali på helspänn i väntan på undergången som jag minns bäst.

måndag 24 maj 2010

Greenberg - årets film?

Noah Baumbach har gjort det igen. Med Greenberg levererar han för tredje gången i rad ett mycket obekvämt tragikomiskt mästerverk som får åskådarna att tänka och rannsaka sig själva. Ben Stiller som alltid har varit mycket mer än bara en "komiker" glänser i titelrollen som en misslyckad och inte helt psykiskt frisk New York-bo som under några veckor vaktar en villa i Los Angeles. De vanliga krockarna mellan öst- och västkusten inträffar naturligtvis men Greenberg är så mycket mer, det är en karraktärstudie av en självupptagen och fobisk man som lider av tankar kring att ha misslyckats med sitt liv. En typ av person som det vimlar av i det verkliga livet men som sällan har skildrats så här osentimentalt på film.

Som alltid bjuder Noach Baumbach på mängder av skratt men det är ändå den djupa tragiken i historien som griper tag. Det finns scener som får mig att nästan gråta medan andra stannar kvar i minnet för att de just är "precis lika pinsamma som i verkligheten", regissören skildrar bristen på kommunikation och rädslan för att släppa in någon i ens liv med en dokumentär precision som ingen annan filmskapare är i närheten av idag. Dessutom bjuds det på den bästa (och mest jobbiga) festsekvens som har setts i en film på år och dagar.

Knappast otippat är soundtracket till Greenberg som blandar gamla favoriter med nyskrivet matrial riktigt bra, både Los Angeles - lojt och New York - avslappnat. Lyssna här Various Artists – Greenberg Original Motion Picture Soundtrack .

söndag 23 maj 2010

I väntan på Wilco.

Ikväll är det dags. Ett av mina absoluta favoband Wilco intar Cirkus och bjuder förhoppningavis på en lång och otrolig konsert. Jag har tidigare bara sett en fyrtiofemminuters lång festivalkonsert med Mellanvästerns finaste och mest svårmodiga orkester, det gav mersmak så äntligen får jag njuta av en Wilco-show-delux. Om de har med sig en kamel på scenen är däremot mer tveksamt..


Som uppladdning inför konserten kan man alltid lyssna på den här finfina live-skivan med bandet: WilcoKicking Television, Live in Chicago. Extremt laddat och sångerna låter bitvis bättre än på skiva.

tisdag 18 maj 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #81 Giu La Testa (1971)

Vilket är Ennio Morricones bästa soundtrack? Det är en fråga som naturligtvis är omöjlig att svara på när den italienska mästaren har komponerat musik till hundratals filmer. Men min personliga favorit är nog Ennio MorriconeGiu' La Testa: The Original Motion Picture Soundtrack, filmmusiken till Sergio Leones minst kända (men kanske bästa) film från 1971, som hette Ducka Skitstövel när den gick på bio i Sverige.

Ennio Morricone kombinerar här det episkt grandiosa med udda experimentation och en för spagettiwestern-genren typisk lek med ledmotiv, han vrider dock det hela ett varv till och gör även en rolig koppling till filmens både huvudpersoner (Juan och Sean) vars namn uttalas lika. Få filmer har musiken som en lika självklar komponent för att för handlingen framåt men faktum är Morricones äventyrligt vackra musik låter minst lika bra hemma på stereon.

söndag 16 maj 2010

Schulman för 10-talet?

Stockholms tyvärr tristaste museum Arkitekturmuseet har i år gjort en förvånande utryckning. Just nu kan man se Karolina Henkes fotoutställning Hem ljuva hem med ett uns av hybris, där hon inspirerad av den legendariska fotografen av modernistisk arkitektur Julius Schulman fotograferar exklusiva byggnader och interiörer med en mörk twist. Det blir väldigt suggestiv och hon lyckas i sina bilder säga något mer än att bara visa arkitekturens storhet.

Precis som med Arkitekturmuseets suveräna Greta Magnusson-utställning så plockas den här utställningen bort i slutet av maj, så spring i väg till Skeppsholmen så fort ni kan om ni ännu inte varit där.

lördag 15 maj 2010

Årets bästa bokomslag?

Omslaget till Mattias Ronges debutroman Tittaren kan mycket väl vara årets snyggaste, som dessutom responderar väl med innehållet. Synd bara att själva boken är inte håller samma klass. Eller snarare är det här en roman som både är bra och inte. Det finns detaljer som är bra i historien om en framgångsrik konsult som lider av en sådan ångest att han måste gå omkring med en plastpåse för att skita och spy i vid behov, medan andra delar är sövande trista. Historien är dessutom lite väl "konstruerad" men Mattias Ronge är ändå ett namn att hålla ett öga på i framtiden. pretentiösa författare skriver ofta en dag något stort.

fredag 14 maj 2010

Mary & Max - melankoli i lera.

Mary & Max är en leranimerad långfilm om en tjugoårig brevväxling emellan en medelålders New York - bo med Aspberger och en ensam tonårstjej i Australien. Det låter kanske deprimerande och visst det här är ingen lyckopiller till film, men den är ändå helt strålande just för att den vägrar stryka publiken medhårs.

För mig som älskar leranimation var Mary & Max rena julafton med alla detaljer och välgjort "märkliga" figurer (filmens svartvita exteriörer ifrån ett evigt förändrande New York är filmhistoria) men även ni som inte uppskattar genren måste se den här filmen. Regissören säger att han vill öka förståelsen för folk med sociala handikapp med sin film och visa hur svårt det kan vara att inte förstå omgivningens signaler och beteende. Genom att gestalta allt detta med hjälp av lera lyckas han få fram sitt budskap utan att vara påträngande (och den surmulna och i grunden olyckliga Max år årets filmkaraktär).

torsdag 13 maj 2010

En ganska snäll man.

Norska filmen En ganska snäll man som har biopremiär i morgon kan mycket väl vara årets mest positiva filmöverraskning. Den tragikomiska historien (med betoning på komik) om en gammal kåkfarare som ska försöka anpassa sig till ett hederligt liv bjuder dessutom på en sällsynt matnyttig roll för Stellan Skarsgård där han får visa sina mer oberäkneliga sidor. Jag har aldrig skrattat så mycket på bio i år som och det bjuds på genuint sunkiga miljöer och människor. Ett slags parallellt samhälle som existerar bredvid den normala välordnade världen. Om man tittar över axeln så upptäcker man samma sak även i sin egen närhet.

onsdag 12 maj 2010

Lou, Lou, Lou!


Nystartade förlaget Wibom Books har börjat ge ut den fantastiska franska ungdomserien Lou i Sverige. Hittills har de tre första volymerna om den coola och drömande franska tolvårstjejen kommit på svenska. Även om målgruppen kanske är mellanstadiebarn så är det här en serie som nog vuxna gillar lika mycket (eller mer). Teckningarna är helt otroliga med massor av detaljer och fint tecknade interiörer från Paris (i del två förekommer det Tikis - bara det gör Lou till ett måste) och dessutom utvecklas karaktärerna under seriens gång. Det här är faktiskt rena dynamiten, en serie som passar både barn och vuxna.

måndag 10 maj 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #82 Decleration of Dependence (2009).

Sverige må vara Nordens musikaliska stormakt men Skandinaviens bästa band finns i vårt västra grannland. Det var väl ett par år sedan som norska duon Kings of Convenience var en buzz men i höstas släppte de sin fjärde skiva som tyvärr mestadels bara uppmärksammades av fanbasen (och så Kobra som gjorde ett fantastiskt reportage). På Kings Of ConvenienceDeclaration Of Dependence har duons patenterade "softa" akustiska pop nått fulländning, det går verkligen att beskriva dem som vår tids Simon & Garfunkel eller de tidiga Belle & Sebastians efterföljare, men framförallt har de sitt eget smått genialiska sound i alla sin enkelhet. På det här albumet blåser tropiska vindar in över det nordiska vemodet, och det låter underbart, norsk bossa nova kanske man ska kalla det?

lördag 8 maj 2010

Missa inte Dessa vackra hästar på TV4 i natt!

00.30 i natt visar TV4 den underskattade Cormac McCarthy - filmatiseringen Dess vackra hästar från år 2000. Det är en mycket vackert filmad och biterljuv film om det tidiga 1900-talets Texas, speglad i två unga mäns äventyr. Tiden moderniseras utan att alla människor och attityder följer med. Få brydde sig om den här väldigt fina filmen när den kom men den visar med all tydlighet att regissören Billy Bob Thornton måste stå bakom kameran oftare.

onsdag 5 maj 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #83 Nightwatch (1978).

Kenny Loggins tillhör de fåtal artister ifrån 70-talets Kalifornienscen som ingen har försökt återupprätta och lyfta fram i rampljuset. Dags för det om du frågar mig. I slutet av 70-talet spelade Kenny Loggins (som innan dess var med i duon Loggins & Messina) in en rad album som präglas av den blandning av solbränd eufori och solsting på gränsen till depression som alltid har kännetecknat musiken ifrån Los Angeles. Nightwatch, Kenny Loggins andra soloskiva är ett av den här speciella formen av "sönderpolerade" och kliniskt perfekta album som i slutet av 70-talet spelades in av skäggiga män i dyra studios i Kalifornien.

Den extremt välarrangerade och utsökt framförda musiken på Kenny Loggins – Nightwatch är ljusår bättre än Fleetwood Mac, låter ibland som ett mindre sofistikerat Steely Dan, bjuder på "Blue Eyed Soul" i positiv bemärkelse samt påminner inte minst om ett mer kontrollerat Doobie Brothers. Det är ingen slump att deras stora hit och en av världens bästa låtar What a fool believes som Kenny Loggins skrev tillsammans med Michael McDonald finns med här i en version (den första) som är nästan lika bra som Doobie-brödernas egen.

tisdag 4 maj 2010

Lilla stjärna (eller John Ajvide Lindqvist gör det igen).


John Ajvide Lindqvist pinfärska roman Lilla stjärna lever upp till alla numera nästan orealistiska förväntningar. Det är den otäckaste och mest konsekventa bok han någonsin har skrivit. Små tonårstjejer går runt och dödar folk med borrmaskiner samtidigt som utanförskapet och dess förödande konsekvenser sällan har skildrats så här väl.

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen men två flickor får via nätet kontakt, en av dem har vuxit upp inlåst i en källare medan den andra är lever ett på ytan vanligt villaliv men i grunden är utstött. Dessa två triggar sedan varandra till onda handlingar, eller är det verkligen så? John Ajvide Lindqvist kommer nog inte bara att skrämma upp mig med den här berättelsen där det mentala våldet är otäckare än den fysiska variant som författaren aldrig tidigare har beskrivit mer utförligt.

måndag 3 maj 2010

Världens roligaste kokbok


Jag kan inte svara på om Assars Kokbok är världens bästa kokbok men det är nog den mest udda på den svenska kokbokmarknaden. Handfasta råd om hur man ska förhålla sig till matlagning och klassiska recept "ala Nollberga" blandas med Ulf Lundkvists roliga Assar - serier och teckningar. Allt är väldigt matnyttigt och kul, det här definitivt en bok ingen får missa. Speciellt om du inte är så van vid matlagning så finns det här flera smarta råd till nybörjaren som vill undvika snabbmat.

Nisses Böcker som förlägger Assar kommer för övrigt ut med två - tre nya Assar-volymer i år och ger dessutom ut "tegelstenen" Assar till tusen som samlar de tusen fösta Assar - stripparna i en bok.




söndag 2 maj 2010

Långt ifrån hem.

Jag har tjatat en del om den "bortglömda" amerikanska författaren Walter Tevis här på bloggen tidigare och det kommer jag att fortsätta med. Han skrev mestadels helt otroliga böcker och att han under ca femton år var helt overksam som författare för att sedan göra comeback och komma ut med fem böcker under de fyra åren före sina död i cancer gör hans författarskap ännu mer intressant.

Far from home är en novellsamling ifrån 1981 som samlar Walter Tevis korta historier ifrån 50-talet till tidigt 80-tal. Får ni tag på den här boken, läs! Den finns inte längre i tryck och är svår att hitta på antikvariat (jag fick tag på den via fjärrlån).

Flera av berättelserna som samlas här väger att lämna mina tankar. Det är extremt intellektuell science fiction, eller kanske spekulativ fiction, den beskrivning som användes i bokens marknadsföring. Belöningen väntar oftast först i de sista meningarna när historiens hela upplägg rullas upp, det rör sig om små mästerstycken skrivna med den exakthet som är Walter Tevis signum. Oftast berörs döden och evigheten i novellerna, något som gör Far from home till oroande men väldigt givande läsning.