God Jul!

Jag önskar er alla en riktigt god jul.

I väntan på julafton.

Två dagar kvar till jul och om ryktena stämmer så dyker Beatles då upp på strömningstjänsterna. Som fanatiskt Beatles-fan sedan fjortonårsåldern (vilket fick brittpopen att framstå som en blek kopia), har jag de senaste tio åren mest känt mig trött när Beatles kommer på tal. Har spisat dom så mycket att jag nästan känner mig färdig med dem. Hade mina cd:s varit vinyler så hade de varit fullkomligt utslitna. Samtidigt ger de goda nyheterna att The Fab Four nu känns mer spännande än på länge. Längtar redan efter att få sätta ihop en spellista med "de bästa Beatles-låtar som ni inte har hört".

Filmlogg vecka 51.

Selma (Ava DuVernay 2014). Stark och skakande historielektion. Kompromisslös film som inte blundar för Martin Luther Kings radikalitet.

Mad Max: Fury Road (George Miller 2015). Mycket att titta på i en av årets bästa filmer. Sällsynt fall av en välkommen reboot.

Ödets Nyck (Krzysztof Kieslowski 1987). Inspelad 1981 men förbjuden (och släppt först 1987) är det här den enda Kieslowski- film som ni behöver se tillsammans med Amatör. Stark film om

hur aktiva livsval kontra ödet kan styra livet + uppgörelse med konformism i diktatur.

Tomten finns inte.

Ingen snö, ingen vit jul, ingen tomte heller. Känns som om det är en bra idé att ställa in julen helt i år. Varför frossa i äcklig mat och meningslös konsumtion när ondskan finna precis utanför vår farstukvist?

Swedeploitation?

Man kan fråga sig hur mycket bilden av Sverige för en generation födda före 1960 kom att präglas av sexploitation-filmer av tveksam kvalité (ingen vill idag minnas dessa ljusskygga "blockbusters"). Här ovan köar folk i New York 1969 för att se den ökända italienska mondo-dokumentären Sweden Heaven And Hell, en sensationsbetonad film ifrån 1968 som pekar ut Sverige som ett land av ensamhet och utlevande sexualitet. Ett påstående som i ärlighetens namn något tillspetsat kan sägas stämma även i våra dagar.

Det ska inte vara några problem med att hitta Sweden Heaven And Hell på dvd.

Filmlogg vecka 50.

Side Effects (Steven Soderbergh 2013). Tråkig "pillerthriller" som är långt under regissörens normala nivå.

Chloe (Atom Egoyan 2009). Remake av den franska filmen Nathalie där en kvinna hyr en prostituerad för att se om sin man är otrogen. Betydligt bättre än originalet.

The Incredible Hulk (Louis Leterrier 2008). Vassare och mer underhållande än Ang Lees sega Hulken-film. Ändå rätt lökigt.

Mistress America (Noach Baumbach 2015). Baumbach/Gerwig levererar skrattframkallande oneliners, universitetsångest och narcissism i svart komedi för vuxna. Regissörens svagaste film hittills. Ändå bättre än det mesta.

Filmlogg vecka 49.

Singin' In The Rain (Stanley Donen/Gene Kelly 1952). Har först nu sett denna klassiker, Den är ju helt fantastik. Fortfarande en filmupplevelse utöver det vanliga.

Women In Love/När Kvinnor Älskar (Ken Russell 1969). På stor duk framstår regissörens stora genombrott som en av filmhistoriens bästa filmer. Komplex & virtuos, en närmast fysisk filmupplevelse med Oliver Reed i sin absoluta peak.

Stoker (Chan-Wook Park 2013). Stilfull men alltför artificiell art house - skräckis. Har sina stunder men känns mest som ett visualiserat inredningsmagasin. Regissören Park ytterligare en av alla internationella auteurer som går vilse i Hollywood.

Varning för zombis.

Hehe. Zombies ska det väl vara? Eller är Zombis en person eller ett väsen. Nej, det rör sig om en svensk felstavning ifrån den tid då videokassetten var ny och utbudet bestod av några år gamla italienska exploitation-filmer. La Orgía De Los Muertos heter filmen ifrån 1973 i original: http://www.imdb.com/title/tt0069046/. En betydligt tyngre titel än Zombis Återkomst.

Filmlogg vecka 48.

St. Vincent (Theodore Melfi 2014). Tam Bill Murray-komedi som hade behövt vara mer svartsynt. Skippa!

Förvandlingen (Ivo Dvorák 1976). Obskyr svensk Kafka - filmatisering om en man som förvandlas till en gigantisk insekt. Rätt cool & orättvist förbisedd. Förtjänar att nu i efterhand bli en internationell kult-favorit om någon behagar ge ut filmen på dvd.

Vy ifrån badrummet.

My bathroom folks. Enjoy!

Filmlogg vecka 47.

Klippet (Louis-Julien Petit 2014). Anställda på fransk lågprismatvaruaffär får nog. Orytmisk mix av komedi och socialrealism även om filmen har några poänger rörande det hårda moderna arbetslivet.

Frank (Lenny Abrahamson 2014). Michael Fassbender i gigantiskt löshuvud av papier-maché leder avigt indieband. Älskar papier-maché men filmen är mer bisarr än bra.

Skandalen I Hollywood (William A. Wellman 1937). Första versionen av A Star Is Born. Fortfarande ett stark Hollywood-melodram även om inget kan toppa Judy Garland/James Mason i nyinspelningen.

The Road To Corinthe (Claude Chabrol 1967). Bagatellartat raffel i Aten. Lite fånig men småkul Hitchcock-pastisch.

Filmlogg vecka 46.

Boulevard (Dito Montiel 2014). Robin Williams sista film. Ett värdigt avslut. Hans förtvivlande ansiktsuttryck formligen bär filmen om en smyghomosexuell man i övre medelåldern. Se den!

Främlingen (Luchino Visconti 1967). Förtjänstfull men något stel Camus-filmatisering. Regissörens sedvanliga visuella briljans är behållningen. Fantastiska scenerier ifrån Alger.

Flugparken (Jens Östberg 2014). Lovande svensk debut om krackelerande manlighet. Skrämmande om det våld som ständigt ligger under ytan i maskulina miljöer.

#NousSommesUnis.

Ser på bilder att min hemstad visar solidaritet för offren i Paris - vilket ändå värmer något denna hemska dag. Kan tyckas som en kliché men attackerna i den franska huvudstaden var lika mycket en attack på oss. Det var moderna, öppna, radikala och solidariska människor som föll offer för terroristernas attacker. Storstadsmänniskor som du och jag. De som låg bakom detta fruktansvärda vet hur man ska slå till där det känns som hårdast. Denna typ av urskillningslös terror drabbar Mellanöstern så gott som varje vecka, häromdagen i Beirut. I vår solidaritet med det franska folket får vi inte glömma bort att de flesta offren för den islamistiska terrorn är andra muslimer. Ökad islamofobi får inte blir svaret på denna ondska.

Filmlogg vecka 45.

Grand Theft Auto (Ron Howard 1977). Gott om bilkrascher och inte så mycket annat i Ron Howards regi-debut. Gjord med ungdomlig entusiasm men det räcker inte. Hette Blåst Till Tusen i Sverige.

Black Mass (Scott Cooper 2015). Våldsamt och komplext gangsterepos. Bygger på verkliga händelser med fina Boston - miljöer och utsökt rollbesättning med en sällsynt psykotisk Johnny Deep i spetsen.

The Miracle Worker (Arthur Penn 1962). Klassiker som inte förlorat en tunn i kraft. Kompromisslös lärarinna försöker få isolerad dövstum flicka att kommunicera med omvärlden. Osentimental och intensiv.

Två Dagar, En Natt (Jean-Pierre Dardenne/Luc Dardenne 2014). Lågmäld diskbänksrealism med killer - ending om egoism kontra solidaritet. Finns på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/4640247/tva-dagar-en-natt/tva-dagar-en-natt-avsnitt-1.

Damnation (Béla Tarr 1988). Otroliga kameraåkningar i svartvitt & noll story i Béla Tarrs närmast regntunga film som dryper av dans och melankoli.

A Texas Love Story (David Lowery 2013).  Våldsam & sentimentalt vacker Americana. En film med sin egna närmast drömska rytm och sorg över förgångna chanser.

Ralph Bakshi - graffiti.

Animations-innovatören Ralph Bakshis nya kickstarter - finansierade film Last Days Of Coney Island är äntligen klar (se den här: https://vimeo.com/ondemand/lastdaysofconeyisland ). Visserligen bara tjugo minuter lång, men vi får hoppas på mer ifrån Bakshi i framtiden och glädjas åt det faktum att han första gången på evigheter gör animerad film igen.

Trevligt nog är jag inte det enda Ralph Bakshi - fanet i Stockholm. Häromveckan sprang jag på den här figuren under en Södermalmspromenad. Denna hippa kråka känner vi igen ifrån Ralph Bakshis filmatisering av Fritz The Cat. Ralph Bakshi -  graffiti kan man för övrigt visst stöta på lite överallt. I Nya Zeeländska Christchurch finns denna fina graffitimålning av en figur ifrån Bakshis okonventionella fantasy - epos Wizards ifrån 1977.

#SOSBrutalism

Som ni kanske har märkt här på bloggen och annorstädes, är arkitekturstilen brutalism på högsta modet. Bespottad nästan redan från start, har den utopiska icke-nostalgiska arkitekturinriktningen äntligen fått den uppmärksamhet som den förtjänar, via böcker, hemsidor, utställningar och i varje arkitekturintresserades sociala medier -flöde. Dessvärre är dessa ofta briljanta byggnader hotade av rivningar på många håll (något som nyligen drabbade Glasgows ikoniska housing-projekt Red Road), förknippade med fulhet och sociala problem som de är. Speciellt i Storbritannien (där stilen kanske har sitt epicentrum) hotas många brutala hus för att ge plats åt den goda smakens småborgerliga arkitektur av stål & glas. Detta vansinne måste stoppas! Just därför finns nu hemsidan http://www.sosbrutalism.org. Om vi alla hjälps åt, kanske fler brutalistiska byggnader räddas för eftervärlden.

Stämningsbild med bibliofil.

Är helt fast i Thomas Pynchons senaste roman Bleeding Edge (heter även så i svensk översättning). Orkar inte riktigt med nätet när sådan fantastisk litteratur lockar. Medan jag tar en tripp med den hemlige amerikanen, kan ni alltid beskåda denna ändamålsanpassande bild av en bibliofil.

Filmlogg vecka 44.

Ömheten (Sofia Norlin 2013). Väldigt lovande svensk långfilmsdebut om ungdom på glid i ett nästan drömskt ödsligt Kiruna. Flera scener helt lysande. Enda invändningen är att filmen kanske är för kort.

Eat My Dust (Charles B. Griffith 1976). Tonåringar lever rövare med stulen rallybil. Lövtunn men dumkul bilkrasch-film som är gjord med glimten i ögat. Roger Corman - produktion som hette Känn Draget! i Sverige.

Vredens Dag (Carl Theodore Dreyer 1943) Kompromisslös asketisk ångest i Dreyers kraftfulla häxprocess-drama. Oftast helt outstanding. Bästa skandinaviska filmen från fyrtiotalet?

Ren Illusion/Heller Wahn (Margarethe von Trotta 1982). Orättvist bortglömd tysk pärla om kvinnlig vänskap och psykisk sjukdom. En rätt oförglömlig film nog borde kanoniseras. Vintage tidig 80-talskänsla är en bonus.

My old school.

 Åsö gymnasium. En av Stockholms mest brutala platser mitt i den "mysigaste" delen av Södermalm. Ett mäktigt "östeuropeiskt" betongfinger rakt upp i den småborgerliga goda smaken som omger denna del av Söder.  Här gick jag i gymnasiet 1997 - 2000. Inte den bästa tiden i mitt liv, fast jag har varit med om värre både före och senare. Någon nostalgi för den tid som för många (men inte för mig) var den bästa i livet, har jag inte. Snarare ger skolområdet idag mestadels mig en axelryckning, även om mitt nyfunna intresse för brutalisitsk arkitektur nu får mig att uppskatta Åsö gymnasium rent estetiskt, det gjorde jag inte när jag var elev på skolan. Det sägs ju att fulhet vinner i längden.

Exit Juholt.

I en intressant intervju i ETC berättar Håkan Juholt om varför han lämnar riksdagen: http://www.etc.se/inrikes/juholt-lamnar-politiken-vill-inte-bli-ihagkommen-som-den-sista-vanstersossen?sida=3.

Jag saknar honom redan, eller det har jag väl snarare gjort sedan han förödmjukad tvingades lämna ledarskapet för det parti som en gång i tiden var absolut i särklass i internationell jämförelse. Det är nog inte bara jag som i dagar som dessa önskar att Håkan Juholt hade varit lite mer strukturerad som person. Hans korta tid som partiordförande representerar det främst "om inte"-scenariot i modern svensk historia. I ETC - intervjun hoppas Håkan Juholt att han inte kommer att gå till historien som den sista vänstersossen, men med tanke på sitt partis utveckling efter hans avgång kan han ha varit den sista riktiga socialdemokraten, rörelsens inneboende godhet förkroppsligad i en människa som tyvärr var lite väl mänsklig.

Filmlogg vecka 43.

Trapeze (Carol Reed 1956). Segt triangeldrama om cirkusakrobater. Trapetstricken kanske var coola på bioduken, men känns framför teven bara repetitiva. Långt under regissörens normala nivå.

Werckmeister Harmonies (Béla Tarr 2000) Oförglömliga scener blandas med ren tristess i Béla Tarrs nu i efterhand sällsynt profetiskt dystopiska film. Slow cinema på gott & ont.

Charlie Christensen och hans anka på Seriegalleriet.

Igår öppnade en utställning med Charlie Christensens ikoniska seriefigur Arne Anka på Seriegalleriet i Stockholm. Den beska Ankan har de senaste åren dykt upp igen efter några års frånvaro och hans socialistiska grundsyn i ett allt kallare neo - Dickensianskt samhälle behövs verkligen. Vid gårdagens vernissage fick jag en pratstund med Charlie Christensen som konstaterade att den humanistiska livssyn som tidigare var en självklarhet, idag misstänkliggörs.

På Seriegalleriet kan ni både köpa Arne Anka - original, lite billigare tryck ,och så väldigt billigt utställningens fenomenala affisch som briljant sammanfattar vår tid, där marknadskrafter lever rövare fullständigt. Inte konstigt att man precis som ankan blir lite matt. Till min glädje signerade Charlie Christensen min affisch. Total lycka!

Läs mer om Charlie Christensen - utställningen här: http://www.seriegalleriet.se/.

Filmlogg vecka 42.

ACAB (Stefano Solima 2012). Rå och våldsamt om nyfascistisk kravallpolis i Rom. Kanske moraliskt tveksam men effektivt berättat om osympatiska personer. Känns skrämmande aktuell med tanke på situationen i Europa just nu.

Teorema (Pier Paolo Pasolini 1969). Terence Stamp drar den borgerliga familjen ner i fördärvet i Pasolinis metaforiska skildring av 60-talets radikalitet. Udda & unik. Bra filmmusik av Ennio Morricone:



Min Så Kallade Pappa (Ulf Malmros 2014). Medelbra Malmros som borde ha klippts ned. Ändå gripande emellanåt trots bitvis bristfälligt skådespeleri.

Sorcerer (William Friedkin 1977). William Friedkins överträffande remake av Fruktans Lön. Ångestfull spänning med existentiellt djup. En av New Hollywoods sista triumfer. Fint soundtrack av Tangerine Dream.

Filmlogg vecka 41.

Snyltaren (Pier Paolo Pasolini 1961). Pasolinis debut om misslyckad hallick på drift i Roms fattigkvarter. Vintage neorealism i en film som stannar kvar i medvetandet.

Z.P.G. (Michael Campus 1972). Fascinerade dystopi med modernistisk touch där världen är täckt av smog och barnafödande förbjudet (därav titeln). Märklig & förbisedd.

Skogarnas Dotter (Henry Hathaway 1941). Oerhört seg och präktig John Wayne - western om försoning. "The Duke" har varit vassare.

Mamma Roma (Pier Paolo Pasolini 1962). Mor/son i destruktiv symbolik i ännu mer bitvis elektrisk neorealism ifrån Pasolini. Den här filmen är dock lite för mycket melodram och slutar otillfredsställande.

Cinelixir.

Filmlistor, vad ska man egentligen ha dem till (säger jag som för en initierat nördig filmlogg över min filmkonsumtion här på denna blogg), en berättigad fråga som kan ge en ångest över alla filmer som man inte kommer att hinna se, men också ge tips om vad man inte ska titta på (dålig skräck, dussinthrillers, Hollywoods 80-tal, gårdagens komedier, pratig auteurfilm). När filmlistor är som bäst ger de tips om filmer du inte visste fanns men måste se. På https://cinelixir.wordpress.com/ listas nyanserat de tio bästa filmerna ifrån varje år sedan 1960. Väldig mycket som jag inte hade sett och blir nyfiken på. Precis som bra filmlistor ska vara.

Grattis Svetlana Aleksievitj.

Den första och bästa bästa bok som jag läst 2015 är Svetlana Aleksijevitjs Tiden Second Hand. I en allt slitnare pocketupplaga hängde hennes mäktiga mosaik med mig under januaris första dagar i kollektivtrafik, på flyg, under kaffesittningar och på Oslos gator där jag då befann mig. Att hon får årets Nobelpris i litteratur känns med denna hypnotiserande läsning i minnet helt följdriktigt. Utan att ha läst något mer ännu av Svetlana Aleksievitj, kan jag lova att hennes litterära projekt är en fullkomligt unik skildring av den sovjetiska människans liv och vedermödor. När man läser Tider Second Hand så måste man nypa sig i armen, denna smärta, denna orättvisa som drabbade helt vanliga människor i vad som på pappret kunde ha varit världens rikaste land. Extra smärtsamt för de som trodde på utopin men blev grundligt lurade.

Filmlogg vecka 40.

Death Weekend (William Fruet 1976): Hyfsad skräpthriller där bondlurkar terroriserar bourgeoisien. Filmens fartiga final är största behållningen. Finns på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=tleCSpl7-WU.

Älskarinnan (Vilgot Sjöman 1962): Vilgot Sjömans debut. Fint triangeldrama med kontinental auteur - känsla. Kanske gjorde han aldrig mer någon bättre film? Finns på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/3736028/alskarinnan/alskarinnan-avsnitt-1.

Rainier Tower

Den coolaste byggnaden i Seattle är inte The Space Needle, utan Rainier Tower. Denna märkliga skyskrapa ifrån 1977 signerad Minoru Yamasaki (arkitekten bakom World Trade Center) är fullkomligt unik i sin struktur. Med sin piedestal av betong liknar den enligt vissa en inverterad pyramid. Seattles och kanske hela nordvästra Amerikas främsta exempel på totalt radikal modernistiskt arkitektur är den utan tvekan i sin stilrent formalistiskt och synnerligt "brutala" struktur. Var Minoru Yamasaki i själva verket den största brutalisten av dem alla i sin strikta formalism?

Filmlogg vecka 39.

The Gambler (Rupert Wyatt 2014). Remake på 70-talsklassiker om existentiellt spelberoende. Helt okej, men originalet är ett mästerverk så varför en ny version? Sevärd ändå för Mark Wahlbergs insats som "intellektuell person".

The Skeleton Twins (Craig Johnson 2014). Mysig ångestkomedi om disharmoniskt tvillingpar. Kristin Wigs & Bill Haders komiska samspel och tajming är en fröjd.

The Space Needle.

Under mitt besök i Seattle hann jag faktiskt inte åka upp till observatorieplattformen i The Space Needle. Seattles ikoniska torn som byggdes för världsutställningen 1962. "Rymd-nålen" var flera dagar utsåld i förväg och vem vill spendera flera timmar under sin vistelse i staden för att åka upp i vad som inte är Seattles högsta punkt eller utsiktdäck (det är Columbia Center, vars utsikt får The Space Needle att se ut som ett modellbygge). Självklart känns det dock bittert att jag troligtvis aldrig kommer att få åka upp i The Space Needle i mitt liv. Å andra sidan fick jag flera tillfällen att beskåda denna numera retro-futuristiska skapelse ifrån rymdåldern på både kort och långt avstånd.

The Space Needle i ensam majestät en bit utanför Seattles övriga skyline. För en obekant kunde det vara ett vattentorn.

Filmlogg vecka 38.

Två Kvinnor (Vittorio De Sica 1960). Hyllad film som gav Sophia Loren en Oscar. Framstår inte idag som en klassiker direkt. Städad neorealism som mynnar ut i en fruktansvärd final (som egentligen borde ha varit filmens början).

Svenskdjävel (Ronnie Sandahl 2014). Inte mycket mer än en lovande debut om svensk tjej i Oslo-exil. Det är alltid ett problem när en films huvudperson är minst intressant.

Short Term 12 (Destin Daniel Cretton 2013). Utmärkt indie om ett korttidsboende för ungdomar. Humanistisk och nästan drömsk realism. Måste ses!

Balibo - Mörkläggningen (Robert Connolly 2009). Välgjord men lite oengagerad historielektion om några australienska journalisters öde vid Indonesiens invasion av Östtimor 1975. Varför ska alltid västerlänningar hamna i fokus i filmer om tredje världens tragedier?

Red Army (Gabe Polsky 2014), Fin (men kanske något tendentiös) dokumentär om den legendariska sovjetiska hockeyspelaren Vjatjeslav Fetisov. Kul även för oss som inte gillar hockey. Finns på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/3595616/dox-red-army/dox-red-army-avsnitt-1.

Random snapshots from Vancouver.