torsdag 31 oktober 2013

Vem är William Onyeabor?


Höstens stora retro-hajp gäller en viss William Onyeabor. Inte mycket är känt om denne synt-pionjär ifrån Nigeria, förutom att han spelade in fullständigt unik polyrytmisk synt-funk i början på 80-talet, för att sedan bli en pånyttfödd kristen, och därmed aldrig mer (?) ha något med världslig musik att göra. Ett musikaliskt geni i en frivillig inre exil, ett tragiskt faktum som även ger den musik han spelade in en viss lockande mystik. Precis som mycket afrikansk musik som gavs ut högst sporadiskt under den analoga tidsåldern, är det först med internets intåg som William Onyeabor har nått ut utanför hemlandet. Ett musikaliskt arkeologi-arbete som nu finns dokumenterat på den utsökta samlingen: William Onyeabor – World Psychedelic Classics 5: Who Is William Onyeabor?.

onsdag 30 oktober 2013

Ska du gå hem redan?


"Ska du gå hem redan?" är ett forskningsprojekt vid Lunds Universitet som undersöker den nya flexibla arbetstidens konsekvenser. Det faktum att många (speciellt i så kallade "kreativa yrken") inte länge jobbar efter fasta arbetstider eller stämpelklocka, har skapat ett nytt förhållningssätt till arbetet som gör att många jobbar mer, och aldrig kan lägga undan jobbet. Både specifika och informella krav ifrån arbetsgivare (och samhället/oss själva) om att alltid vara tillgängliga, gör att många av dagens arbetstagarna knappt längre har någon riktigt fritid i bemärkelsen "inget jobbrelaterat". Ett samhällsproblem som skapar stress och ångest, samt det skuldbeläggande som följer på frågan "ska du gå hem redan?", när en disciplinerad person smiter iväg tidigt ifrån jobbet, istället för att vara kvar och "låtsas jobba".

Läs mer om "Ska du gå hem redan?"-projektet här: http://skadugahemredan.se/, och lyssna på ett intressant OBS ifrån häromdagen om problematiken här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/273254?programid=503.

tisdag 29 oktober 2013

Album som du inte visste att du behövde höra: Coney Island Baby (1975).


Efter Lou Reeds bortgång i söndags, lyssnar väl alla på gamla Velvet Undeground-album, samt solo-klassikerna Transformer & Berlin, men ni får inte glömma bort att ge 1975 års Coney Island Baby en genomlyssning: Lou Reed – Coney Island Baby. Min personliga favorit i Lou Reeds närmaste oändliga diskografi.

Coney Island Baby är rent textmässigt tematisk lika salt som Lou Reeds album brukar vara, men ur musikalisk synvinkel är albumet fjäderlätt poppigt (kanske som ett uttryck för "damage control" efter det kommersiella självmordet med det föregående experimentella oljud-albumet Metal Machine Music). Den här subtila hyllningen till hans musikaliska rötter kan vara Lou Reeds mest tillgängliga album efter Transformer. Man får inte glömma bort att Lou Reed trots alla kopplingar till avantgardet i mycket har en kristallklar pop-sensibilitet. Det är de sköna melodierna som tillsammans med svartsynt lyrik är grunden till hans storhet.

måndag 28 oktober 2013

Filmlogg vecka 43.

Rötmånad (Jan Halldoff 1970). Mjukpornografisk Halldoff - film om bordellverksamhet i skärgården. Inte en av regissörens stora stunder, och en pinsamhet för alla inblandande. En artefakt ifrån en tid i svensk filmhistoria då etablerade skådespelare medverkade i sexplotation-filmer utan att synbart skämmas.

Greppet (Richard Lester 1965). Rapsodisk komedi om ett grabbgäng i Swinging London som gjorde succé på sin tid. Full av tidstypiskt roliga filmiska ifall, men också inte lika rolig misogyn kvinnosyn.

Streets Of Fire (Walter Hill 1984). En favoritfilm ifrån min barndom som glädjande nog höll för att ses om.

Thunder Road (Arthur Ripley 1958). Klassikerstämplad country noir, där en imposant Robert Mitchum smugglar sprit i rurala Kentucky. Mitchums magnetiska närvaro är det enda speciella med den här b-rullen, som dock är av filmhistorisk intresse som en föregångare i subgenren "southern-explotation".


lördag 26 oktober 2013

Kit-Cat Clock.


I natt ställer vi tillbaka klockorna en timme, vilket gör det passande att tipsa om en av mina absoluta favorit-klockor (är lite av en klock-fetischist). Den amerikanska klassikern Kit-Cat Clock som har varit i produktion sedan 30-talet, är med sin roterande svans och ögon, den kanske coolaste väggklocka som finns. Jag hittade mitt exemplar för några år sedan på Designtorget, förhoppningsvis finns de kvar där.

Läs mer om Kit-Cat klockorna här: http://www.kit-cat.com/.


fredag 25 oktober 2013

Missa inte Streets Of Fire 23.45 på SVt1.

23.45 ikväll visar SVT1 80-tals - klassikern Streets Of Fire. Regissören Walter Hills skönt stiliserade urbana gatu-fantasi får ni inte missa. Kriminella MC-gäng och rock-musiker lever loppan i neon-regnet, i en film som balanserar på just den rätta sidan av kitsch. Dessutom gör Willem Dafoe en ruggig insats som en av decenniets mest diaboliska filmskurkar.

torsdag 24 oktober 2013

I Shot Andy Warhol - the video game.


Konceptuell videokonst är kanske inte riktigt min bag, men i Montreal sprang jag på en utställning med den amerikanska konstnären Cory Arcangel. Hans installation I Shot Andy Warhol är en parafras på de gammaldags TV-spel i stil med Hogan's Alley, där det gällde att skjuta brottslingar med en joystick utformad som en pistol, men undvika att träffa "the good guys". Här gäller det istället att skjuta Andy Warhol, vilket med tanke på det ökända mordförsöket mot konstnären, visar det smaklöst absurda i ett tevespel som lyfter fram dödliga handeldvapen som trivsam hemma-underhållning.

Ni kan själva ladda ned I Shot Andy Warhol på Cory Arcangels webbplats: http://www.coryarcangel.com/things-i-made/ishotandywarhol.




onsdag 23 oktober 2013

Nixon Home Movies.

Behöver världen ännu en dokumentär om den fallne amerikanska presidenten Richard Nixon? Svaret måste nog var ja, för det senaste tillskottet Våran Nixon, bygger rent visuellt på hans närmaste medhjälpares gamla Super 8 - filmer (framförallt Nixons handgångne man H.R. Haldeman var en idog amatörfilmare). Dessa filmsnuttar ger visserligen en sedvanlig semesterkänsla av det som visas, men bjuder ändå ibland på en lite kittlande känsla av denna väldigt privata presidents privatliv.

Dokumentären blir inte hellre den revisionistiska Nixon-skildring som man kunde ha befarat. Snarare får vi en balanserad bild av hans presidenttid. Något som bortsett en tripp till Kina, var fylld av förlorade möjligheter att göra verklig skillnad, och som slutade med det kriminella totalhaveriet Watergate. Faktum är att de män som i amatörfilmerna framställs som så helylle, i själva verket kom att dömas till fängelse för olagligheter i samband med Watergate. Den praktskandal som alltid kan vara värd att minnas när någon vill framställa Richard Nixon som en stor president.

Våran Nixon finns att se på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/1545007/varan-nixon.

tisdag 22 oktober 2013

Veckans Film: Stenansiktet (1973).


YouTube är verkligen bara bäst. Nu har någon vänlig själ lagt upp Jan Halldoffs utskällda film Stenansiktet ifrån 1973, om uttråkade tonårsgäng i de då nya betongförorterna. En minst sagt märklig film som inte alls är så usel som den dåtida kritiken gjorde gällande (och betydligt bättre än det mesta av vår tids svenska filmer). Stenansiktet har tidigare bara funnits tillgänglig i en utgången VHS-utgåva (symptomatisk för hela Halldoffs produktion), men tack vara morgondagens Cinematek: Youtube, går filmen nu att ses i sin helhet. Jag har tidigare skrivit lite om Stenansiktet här: http://thelastdetails.blogspot.se/2011/09/ta-chansen-att-se-jan-halldoffs.html.

måndag 21 oktober 2013

Filmlogg vecka 42.

Trassel I Natten (John Landis 1985). Oskön 80-talare som möjligtvis på sin tid var en idé av en kul thriller. Inte ens en biroll av David Bowie kan rädda den här sopiga soppan om en nattlig jakt på diamanter.

Days Of Wine And Roses (Blake Edwards 1962). Kompromisslös klassiker om ett ungt gift par som dras ned i en förödande alkoholism. Fortfarande en oerhört stark film som är en av periodens (och Blake Edwards) bästa.

Påklädaren (Peter Yates 1983). På sin tid hyllad film om en förvirrad gammal stjärnaktör som är helt beroende av sin trogna assistent. En filmad pjäs som trots sedvanligt fint spel av Tom Courtney i titelrollen, är på tok för teatral för att fungera som film.

söndag 20 oktober 2013

Kreativitet med vinylomslag.





Vem visste att man kunde vara så här kreativ med gamla vinyl-omslag? På http://www.sleeveface.com/ hittar ni mängder av folk som har skapat egna bilder med hjälp av gamla LP-konvolut. De blir ofta både smakfullt (och ibland smaklöst) och kul.





Sleeveface finns även som bok med roligt nog ett gammalt Bob Hund-konvolut som omslagsbild. Läs mer om den perfekta "hipster"-presentboken här: http://www.sleeveface.com/?page_id=214.

lördag 19 oktober 2013

Martin Kellerman - utställning på Seriegalleriet.



De återkommande utställningarna med Martin Kellerman-original på Seriegalleriet är alltid en lika trevlig upplevelse (läs mer här:http://www.seriegalleriet.se/). Inte minst för de fina affischer som brukar produceras för de aktuella utställningarna (och som är betydligt billigare att köpa än ett serie-original). Ingen har väl heller missat att Martin Kellermans Rocky-serie kanske aldrig har varit bättre än nu, och sedan en tid tillbaka gör han även skämtteckningar av sina tweets. Dessa "enrutningar" är något av det roligaste som han har gjort (och ofta betydligt plumpnare än Rocky). Trevligt nog finns de nu samlade i samlingsvolymen Kellermannen Hälsar På.


fredag 18 oktober 2013

Veckans Film: A Field In England (2013).


Efter den moderna klassikern Kill List, och den nästan lika vassa semesterfilmen ifrån helvetet Sightseers, har nu Ben Wheatleys senaste film fått svensk dvd - distribution av alltid lika vassa distributören Njuta Films (men ingen biograf-release tyvärr). A Field In England är utan tvekan en av de knäppaste, märkliga, och ofta rätt obegripliga filmer som ni kommer att se. Fast självklart är Ben Wheatleys svartvita psykedeliska kostym/kammardrama om ondsint magiska händelser på en ett engelsk fält under 1600-talet, mestadels fullkomligt lysande. Ingenting för er som bara tål mainstream, men ett måste för alla andra.

torsdag 17 oktober 2013

Svenska filminstitutet fyller femtio år (firas med film, vad annars?).



Tro det eller ej, men det svenska filminstitutet fyller i dagarna femtio år, vilket firas hela helgen i filmhuset på Gärdet. Själva huset som är en arkitektonisk milstolpe hur man än betraktar betong-komplexet, är kanske den främsta kvarlevan av ett en gång i tiden i filmkonstens tjänst aktivt filminstitutet. Idag är det väl främst Cinemateket, och ett väldigt välsorterat bibliotek som filminstitutet kan skryta med (att låta ett filmmuseum flytta in i de halvtomma lokalerna har ingen exempelvis reflekterat över). Den svenska filmen är med undantag av ett par filmer per år skrämmande medioker, oavsett genre eller pretentioner.

Firandet i helgen innefattar seminarier, utställningar och workshops, samt självklart en massa filmvisningar som är gratis. Alltifrån det mest kommersiella (Abba The Movie) till äkta auteur-cinema (Tarkovskijs svenskproducerade Offret) visas. Läs mer om helgens aktiviteter här: http://www.sfi.se/50-arsjubileum/Lange-Leve-Filmen/#.UmA1j9J7L84.


onsdag 16 oktober 2013

Paul McCartneys 70-tal - en playlist.

Självklart kunde jag inte låta bli att sätta samman en playlist med det mesta av det bästa ifrån Paul McCartneys 70 - tal: Maccas 70:s. Paul McCartney-utbudet på Spotify är finfint men inte komplett. Ett par av hans sjuttiotalsalbum saknas, liksom vissa singelspår/b-sidor ifrån perioden. De låtarna får ni hitta någon annanstans än på min utmärkta spellista som är av hundraprocentig Macca-kvalitet.

tisdag 15 oktober 2013

Paul McCartneys 70-tal.


Paul McCartney är aktuell med ett pinfärskt album passande nog betilat New:  Paul McCartney – NEW, men när det gäller Maccas solo-karriär är det ändå 70-talet som är "the shit", hur utmärkta hans senaste album-släpp än är. Mer än någon annan ex-beatle lyckades Paul McCartney hålla flamman av kreativitet levande årtiondet igenom, trots ständiga medlemsbyten i Wings, ofta ojämna album-släpp, mesig offentlig framtoning, ocoola hits med folktycke, och ett ständigt marijuana-rökande (vilket i efterhand ger hans låtar än mer "stoner"-känsla).

Det för Paul McCartney extremt ryckiga decenniet med ofattbara kommersiella framgångar, och även ett par rejäla fiaskon, finns nu dokumenterat i musikjournalisten Tom Doyles McCarntey-biografi Man On The Run (en blinkning åt det bästa Wings-albumet Band On The Run). Paul McCartney befann sig bokstavligen på språng under de här åren, på flyt ifrån sin Beatles-bakgrund, på flykt ifrån skyhöga förväntningar, och till skillnad från vad man kan tro en flykt ifrån konventionellt familjeliv, samt ibland även en flykt ifrån rättvisan, något som bokstavligen talat kunde ha stått honom dyrt.

måndag 14 oktober 2013

Filmlogg vecka 41.

Such Good Friends (Otto Preminger 1971). Misslyckat försök av Otto Preminger att vara med sin tid. Genuin sjuttiotals-kitsch är det enda anmärkningsvärda med den här tråkiga otrohets-komedin.

The Butler (Lee Daniels 2013). Kanske för lång och lite väl förenklande ibland, men superb skådespeleri och skakande scener ifrån medborgarrättskampen i sydstaterna gör filmen väl sevärd.

Funny Bones (Peter Chelson 1995). Misslyckad komiker flyr till Blackpool för komma ur sin mer kända fars skugga. Bra scener med Jerry Lewis som pappan, men filmen sumpar en intressant premiss med för mycket "brittisk" buskis (gillar man sådant är dock säkert filmen kanon).

söndag 13 oktober 2013

Den åldrade superhjälten.


Den svenska konstnären Andreas Englund ställer just nu ut sin konst på galleriet Art In The Office på Sturegatan 48 i Stockholm. Flera av hans tavlor föreställer en åldrad superhjälte i en onämnbar världsstad. En av krämpor plågad fantom som ändå försöker göra så gott han kan. Allt skildrat med en stor portion humor.

Läs mer om utställningen här: http://www.malmberg.co/art-in-the-office/andreas-englund-16783668, och om Andreas Englund här: http://andreasenglund.com/.

lördag 12 oktober 2013

The Butler - mer än bara en historielektion.


Filmen kanske pågår för länge, och episoden med svarta pantrarna kunde vi kanske har klarat oss utan, men The Butler är ändå ett historiskt att rekommendera. Inte bara för Forest Whitakers nedtonade insats i huvudrollen som presidenternas betjänt, eller för roliga president-cameos (John Cusack är grym som Nixon), utan än mer för Whitakers samspel med den andra skådespelarna, totalt avslappnat vardagsnära skådespeleri som har blivit lite av regissören Lee Daniels signum.

Det mest slående med The Butler är annars oerhört starka scener ifrån den hårda medborgarrättskampen i sydstaterna, men önskar nästan att hela filmen enbart hade behandlat detta stenhårda icke våldsamma motstånd mot brutal amerikansk apartheid.

Passa även på att se regissörens förra film The Paperboy. Ett pulpigt sydstatsmelodram som är betydligt bättre än sitt rykte.

torsdag 10 oktober 2013

Congratz Alice!


För en gång skull valde den svenska nobelkommittén att belöna en författare som jag och många andra faktiskt har läst. Det känns också extra kul att de väljer att premiera en författare vars gebit är noveller. En knepig och svår litterär genre som verkligen kan fånga in en situation eller ett livsöde, men också falla platt till marken i pretentiös tristess. Jag har bara läst en av Alice Munros novellsamlingar, Brinnande Livet som kom ut i svensk översättning nu i våras. Trots min ringa kunskap om hennes författarskap, kändes det som en utmärkt introduktion. Bitterljuva noveller om förspillda liv, som ändå innehåller små stunder av hopp. Inte världens mest upplyftande litteratur, men träffande skildringar av hur livet för många är.

tisdag 8 oktober 2013

Veckans Film: Blue Collar (1978).


Efter att ha skrivit några väldigt uppmärksammade manus (bland dessa Taxi Driver) fick det ex-kalvinistiska underbarnet Paul Schrader slutligen 1977 regissera sin första egna film, med ett manus skrivet tillsammans med sin bror Leonard. Blue Collar (eller Avdelning 291 - Detroit som filmen hette i Sverige) är än idag Paul Schraders bästa film som regissör, och en av de stora filmerna ifrån den "New Hollywood"-epok som för en tid verkade lova en framtid för amerikansk film som kombinerade samhällskritik med underhållning.

Blue Collar handlar om något i amerikansk film så sällsynt som industri-arbetare. På bilfabrikernas löpande band i Detroit sliter filmens tre protagonister, de kan vare sig lita helt på sig själva, varandra, sin arbetsgivare, eller ens sitt eget fackförbund. Den tighta kompis-trion består av två svarta och en vit, men filmen gör ingen grej av det, de tre männens vänskap grundar sig på deras gemensamma klasstillhörighet och preferenser, även om de alla tre är fundamentalt olika som personer. De begår ett kollektivt misstag när de bestämmer sig för att råna det lokala facket, något som sätter stenar i rullning.

Paul Schrader ställer i Blue Collar frågor om klass, lojalitet, och skuld, men bjuder även på en bitvis rejält rolig historia, framhjälpt av ett fantastiskt samspel mellan de tre huvudrollsinnehavarna Richard Pryor, Harvey Keitel, och Yaphet Kotto. Samtliga gör kanske sina livs roller här, och komikern Richard Pryor visar sig ha oanade talanger som en dramatisk skådespelare.

Trevlig nog finns Blue Collar att se i sin helhet på YouTube.

måndag 7 oktober 2013

Filmlogg vecka 40.

Rich Kids (Robert M. Young 1979). Kul film om brådmogna tolvåringar (och deras omogna föräldrar). Finns att se på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=ys2tIoVG-Lg.

Ond Tro (Kristian Petri 2010). Atmosfärisk men fullkomligt misslyckad "arty" thriller. Svensk film när den totalhavererar.

Manila In The Claws Of Light (Lino Brocka 1975). Filippinsk klassiker om en yngling på drift i storstaden. Inte världens mest originella intrig, men med fantastiska bilder ifrån 70-talets Manila.

Our Children (Joachim Lafosse 2012). Oerhört stark film om hur subtila patriarkala strukturer knäcker en ung kvinna i hennes äktenskap. En blivande klassiker?

Polis (Maiwenn 2011). Hyperrealistisk skildring av Paris-polisens grupp för övergrepp mot barn. En drabbande film på många sätt, men lite ofokuserad och för lång.

söndag 6 oktober 2013

Crimson/Red.


Äntligen är Crimson/Red här, det första riktigt nya Prefab Sprout-albumet sedan 2001. Paddy McAloon gör ingen besviken, fantastiskt sofistikerad vuxen-pop av den slag som bara det folkskygga geniet ifrån Newcastle kan få ur sig. Lyssna och njut! Och var medvetna om att det tar ett par genomlyssningar innan albumet sitter.

Albumets titel Crimson/Red är säkerligen en blinkning till det fina King Crimson -albumet Red ifrån 1974 (notera användningen av snedstrecket). De brittiska art/symfoni-rockarnas musik ligger rätt långt ifrån Prefab Sprouts ljuva pop, men Paddy McAloon och Crimson-motorn Robert Fripp delar insikten om att musik kan vara något "mer".





lördag 5 oktober 2013

På drift i prekariatet.


De senaste femton åren har sett framväxten av en ny global klass, prekariatet, så kallad eftersom dess medlemmar befinner sig i en ytterst prekär situation. Prekariatet är både det nya proletariatet och inte. De kan vara väl utbildade, bra betalda, och ytterst kompetenta (det motsatta gäller också). Det som förenar prekariatets medlemmar är att inget är beständigt. Tillfälliga anställningar staplas på projekt-uppdrag, vilket effektivt sätter stop för västvärldens tidigare så ordnande tillvaro under efterkrigstiden. En tillvaro i prekariatet innebär en ständig osäkerhet, stressande press, och krav på att ständigt vara attraktiv för eventuella arbetsgivare. Arbetet och fritiden flyter ihop.

Om detta handlar Guy Standings bok Prekariatet som nu har kommit i svensk översättning. Det är ingen vacker bild som han målar upp, men de flesta kan nog känna igen sin egen eller andras livssituation. Alltfler yrkesverksamma knuffas ut i prekariatet, med bitterhet och håglöshet som följd. Den här nya samhällsklassen som kan sägas vara världens idag dominerande, är en potentiell katastrof. Någon dag kommer prekariatet att försöka sig på en rejäl revolt. Frågan är bara när.

fredag 4 oktober 2013

Missa inte Linje 1 2 3 Kapad 22.00 på SVT1.




22.00 ikväll visar SVT1 Tony Scotts remake ifrån 2099 av 70-talsklassikern The Taking Of Pelham 1 2 3. I original en osedvanligt tät thriller om ett tunnelbana-tåg som tas som gisslan av en grupp brottslingar, i nyinspelningen fortfarande spännande och välspelat. Välgjord underhållning på en intellektuell nivå som passar vuxna, något som idag är alltmer sällsynt i Hollywood, vilket gör saknaden efter den i förtid så tragiskt bortgångna Tony Scott än mer större.

Jag har tidigare skrivit om Linje 1 2 3 Kapad här (varning för spoilers): http://thelastdetails.blogspot.se/2009/08/pelham-1-2-3-remade.html.

Och om originalet ifrån 1974 här: http://thelastdetails.blogspot.se/2009/08/pelham-1-2-3-orginalet.html.


torsdag 3 oktober 2013

Album som du inte visste att du behövde höra: I Trawl The Megahertz (2003).

På måndag är väntan över. Då släpps Prefab Sprouts nya album Crimson/Red, den första "nya" musiken ifrån Paddy McAloon på mer än tio år. Som uppladdning kan ni passa på att ge hans minst kända musikaliska projekt en genomlyssning. Paddy McAloons hittills enda solo-album I Trawl The Megahertz ifrån 2003 är en till stora delar instrumental affär, inga pop-låtar, men full av bedårande musikaliska stycken präglade av kombination synt/stråkar, självfallet med Paddy McAloons unika melodi-känsla som grund.

Upprinnelsen till albumet var den ödesdigra dubbla förbannelse av blindhet/tinnitus som nästan fick Paddy McAloon ur spel. Under sömnlösa nätter inspirerades han bland annat av nattradio, vars myller av röster ger albumet dess tematik (även om själva radio-collaget bara förekommer på det inledande titelspåret).

Lyssna här: http://grooveshark.com/#!/album/I+Trawl+The+Megahertz/6541510.

onsdag 2 oktober 2013

Ike & Dick.



Nu när dagens republikaner gör sitt bästa för att skjuta sitt land i sank över extremism och illvilja, kan man minnas forna tiders resonabla republikaner som hedersmannen Dwight Eisenhower, en president som aldrig skulle ha drömt om att låta sitt land gå i konkurs på grund av principer. Inte heller hans vicepresident (och sedermera president i sin egen rätt) Richard Nixon skulle ha accepterat den här typen av självrättfärdigande destruktivt beteende ifrån sina partifränder. Richard Nixon går att kritisera för mycket, men han var en man med ett visst sunt förnuft. I dagar som dessa troligtvis saknad även av sina gamla motståndare.

Tidigare i år kom det en bok om Ike och Dick som de kallades, vilken sätter deras relation i fokus. De var inget optimalt team, totalt olika i både personlighet och temperament. Eisenhower såg ofta ned på Nixon, tycket kanske illa om honom, och gav honom ringa reellt politiskt inflytande. Nixon för sin del hade Eisenhower som en ouppnåelig fadersfigur, som han både ville undfly och vinna gillande hos. Samtidigt växte det med tiden fram en känsla av respekt och någorlunda värme mellan de båda männen, trots att det forna radarparet kanske aldrig blev lika "hubby hubby" som den politiska propagandan ville göra gällande. Även om Jeffrey Franks bok Ike And Dick kanske lite väl mycket fokuserar på Richard Nixons upplevelse av relationen mellan de båda, är det en nödvändig bok för alla med ett intresse för amerikansk politisk historia.


tisdag 1 oktober 2013

Dawn of the synth.


Hos den eminenta podcasten "EL DIABOLIK'S WORLD OF PSYCHOTRONIC SOUNDTRACKS" spelas det utsökt vintage filmmusik ifrån 60/70-talen, och bjuds på ibland lite väl långa utläggningar ifrån två rätt torra brittiska herrar (som dock måste ha en eloge för att de letar upp all denna underbara musik i gamla vinylbackar och på nätet).

Ibland gör även Eldiabolik-teamet specialavsnitt med bara musik. Exempelvis har de precis släppt en timmes mix med tidiga syn-instrumentaler (filmrelaterade givetvis). Musik ifrån gårdagen, som ville låta som framtiden, och fortfarande inte låter det minsta daterat. De tidiga syntarna var sannerligen mackapärer som fick till ljud som aldrig har hörts vare sig förr eller senare.

Lyssna här:  http://eldiabolik.com/.