Nu när dagens republikaner gör sitt bästa för att skjuta sitt land i sank över extremism och illvilja, kan man minnas forna tiders resonabla republikaner som hedersmannen Dwight Eisenhower, en president som aldrig skulle ha drömt om att låta sitt land gå i konkurs på grund av principer. Inte heller hans vicepresident (och sedermera president i sin egen rätt) Richard Nixon skulle ha accepterat den här typen av självrättfärdigande destruktivt beteende ifrån sina partifränder. Richard Nixon går att kritisera för mycket, men han var en man med ett visst sunt förnuft. I dagar som dessa troligtvis saknad även av sina gamla motståndare.
Tidigare i år kom det en bok om Ike och Dick som de kallades, vilken sätter deras relation i fokus. De var inget optimalt team, totalt olika i både personlighet och temperament. Eisenhower såg ofta ned på Nixon, tycket kanske illa om honom, och gav honom ringa reellt politiskt inflytande. Nixon för sin del hade Eisenhower som en ouppnåelig fadersfigur, som han både ville undfly och vinna gillande hos. Samtidigt växte det med tiden fram en känsla av respekt och någorlunda värme mellan de båda männen, trots att det forna radarparet kanske aldrig blev lika "hubby hubby" som den politiska propagandan ville göra gällande. Även om Jeffrey Franks bok Ike And Dick kanske lite väl mycket fokuserar på Richard Nixons upplevelse av relationen mellan de båda, är det en nödvändig bok för alla med ett intresse för amerikansk politisk historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar