lördag 31 juli 2010

Missa inte Breaking and Entering på TV4 22.10 i kväll.

Breaking and Entering från 2006 som visas på TV4 22.10 i kväll blev den stora regissören Anthony Minghellas (mannen bakom Den engelska patienten & The Talented Mr Ripley) sista film innan hans alltför tidiga död. Även om Minghellas regissörsgärning avslutades i förtid så slutade han på topp. Breaking and Entering var kanske tänkt som en anspråklös mellanfilm men resultatet blev utmärkt. En arkitekt i London inleder en relation med mamman till den invandrarpojke som gjort ett inbrott hos honom, och två helt skida världar i den brittiska huvudstaden möts. Ett plus är att filmen använder sig av Londons diversifierade arkitektur på ett strålande sätt.

fredag 30 juli 2010

Kronisk stad.

Jag känner på mig att Jonathan Lethem kommer att bli en ny favoritförfattare för mig. Hans senaste roman Chronic City är den första bok av honom som jag har läst, och den gav mersmak. I Chronic City får vi följa ett minst sagt udda persongalleri som centreras kring en föredetta tonårsstjärna och en fallen rockkritiker. Huvudtemat i romanen är olika parallella verkligheter. Det som huvudpersonerna upplever behöver inte vara alldeles sant och en underförstådd fråga som ställs är om hela deras New York-tillvaro (det är just de vardagliga, lätt skruvade scenerna från staden som aldrig sover som är bokens styrka) är en illusion, eller om de går ut och in ur olika världar. Mycket lämnas oklart i slutet av den här snårigt konstruerade romanen, som verkligen kräver mycket av sin läsare, men just därför även ger något tillbaka.

torsdag 29 juli 2010

Vintage Ellroy.

Clandestine från 1982 är den stora crime & noir - författaren James Ellroys andra bok och den enda som inte har översatts till svenska, vilket gör den till något av den dolda juvelen i Ellroys oöverträffade produktion. Romanen som utspelar sig i slutet av fyrtiotalet kan ses som en förgångare till den Los Angeles - kvartett som utspelade sig under samma tidsperiod och blev författarens genombrott.

Clandestine står dock på egna ben, det är en mycket välskriven och spännande bok med flera oväntade vändningar, som inte känns krystade. Roligast är Ellroys språk som då var långt ifrån lika avskalat som idag. James Ellroy brer sig här snarare ut sig i målande beskrivningar och långa sidohistorier. Vilket visar på att något alltid går förlorat när en författare utvecklas stilistiskt.

tisdag 27 juli 2010

Donald Draper förklarar Los Angeles.

Nu då den fjärde säsongen av Mad Men har kickat igång i USA (men inte hos oss) så kan man för att stilla suget efter mera galna reklamare minnas de förträffliga episoderna i säsong två där Donald Draper besöker Los Angeles och Kalifornien, där han möter den nya sköna modernistiska världen. Läs om varför Donald Draper förstår Los Angeles här: http://www.thewrap.com/television/blog-post/mad-men-unbuttoned-california-cool-19472.

måndag 26 juli 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #72 The Orginal Soundtrack (1975).

Jag vet inte om så många bryr sig eller ens minns ett av sjuttiotalets mest kommersiellt framgångsrika grupper, den hopplöst pretentiösa och alltför "smarta" kvarteten 10cc. Även om de kan visa upp en nästan oslagbar serie av hits så är deras album lite märkliga och urtypen för den typ av musik där experimenterandet ibland gått lite väl långt. Men 10cc var ett band med melodisinnet i behåll och som dessutom kunde bjuda på gudabenådad stämsång. Gruppens tredje album The Orginal Soundtrack från 1975 låter kanske ibland lite daterad men det är ett album som vinner på tidstypisk charm (pretentioner är ibland en utmärkt grund för stor musik). Det finns en episk slagsida i musiken som bitvis får en som lyssnare att tappa andan. 10ccThe Original Soundtrack är den typ av "guilty pleasure" som man inte kan få nog av. Jag har alltid varit svag för pretentiös radiopop ifrån mitten av 70-talet. Det finns en oskuldfullhet som gick förlorad med punken som fortfarande är intakt.

söndag 25 juli 2010

Jokern sjuttio år!

Ingen har väl missat att Batmans ärkefiende Jokern fyller sjuttio i år. Denna diaboliska och oftast inte alltför "roliga" figur har gäckat Läderlappen genom åren och skapat några av de mest minnesvärda Batman - äventyren, både på film och naturligtvis i serieform. Han har under sin nu sjuttioåriga existens haft lite olika skepnader med det gemensamma att han är fullständigt oberäknelig och att hans kamp mot Batman på många sätt är symbolisk. De är som den goda och onda sidan av samma mynt (sorry Dubbelansiktet), Jokern är allt som Batman inte är och vice versa. I de bästa Jokern-episoderna ställs även den underliggande frågan om det inte är så att också Batman är galen?

Sitt mest ikoniska genomslag fick dock Jokern som alla vet i Heath Ledgers oförglömliga rolltolkning. Hans mycket obehagliga figur blev snabbt en del av det populärkulturella landskapet. Vilket framgår väl av nedanstående nidbild av Obama som dock likaväl kan sägas ha en positiv innebörd (vem säger att socialism är något dåligt).

I det senaste numret av den utmärkta svenska serietidskriften Bild & Bubbla förekommer det en informativ artikel om Joker - jubileet och ett redogörande för seriefigurens intressanta historia.

lördag 24 juli 2010

Jan Halldoff R.I.P.

Jan Halldoff, Sveriges kanske främsta filmregissör genom tiderna, har avlidit efter en kort tids sjukdom. Få verkar idag minnas Halldoff och det är ironiskt att det krävdes hans död för att hans oftast utmärkta filmer ska få någon postum uppmärksamhet. Jan Halldoff regisserade sin sista film 1982 men gjorde under åren 66-82 sexton långfilmer som ofta var publiksuccéer men inte alltid var uppskattade av det kulturella finetablissemanget. Kanske för att Halldoff mestadels gjorde filmer om "vanligt folk" och vägrade att vara utstuderat politisk?

Faktum är att de flesta av hans långfilmer har åldrats synnerligen väl och besitter en sällsynt fräschör, han bildspråk var exempelvis i internationell toppklass. I sina bästa stunder tittade Jan Halldoff in i människors hopplösa tillvaro och visade hur de ändå kämpar vidare, få var lika duktiga på att visa det social spelet som han. Det finns ett vemod i hans filmer som kontrasteras mot en rätt hård jargong. I spännvidden mellan dessa motpoler uppstod i hans bästa filmer en unik laddning.

Jan Halldoffs filmer är dåligt representerade på DVD (hans bästa filmer En dröm om frihet, Korridoren och Det sista äventyret finns exempelvis inte utgivna) och visas väldigt sällan på TV. Förhoppningsvis blir det ändring på det nu.

torsdag 22 juli 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #73 Morrison Hotel (1970).

Efter det bitvis usla och konceptuellt misslyckade albumet The Soft Parade (som trots allt har en handfull lysande blås/stråk-spår) hade The Doors för första gången målat in sig i ett hörn. Det var läge för en nystart. Morrison Hotel är soundet av ett band som om inte pånyttfödds, i alla fall finner sig själva igen. Albumet sägs präglas av en väldigt rak rock, men när man lyssnar så finner man skivan väldigt varierad, från innerliga ballader till klassisk Doors-rock. Kompositionerna är överlag alldeles förträffliga och visar på Jim Morrisons (och resten av gruppens) talang som låtskrivare. Bandet gick här in en andra musikalisk storhetstid, som kom att resultera i den ännu bättre uppföljaren LA Woman, men de är The DoorsMorrison Hotel som framstår som The Doors mest underskattade album.

onsdag 21 juli 2010

The Doors at the Movies.

En dokumentär om The Doors går just nu på ett fåtal svenska biografer. Vad When You're Strange främst lyckas med är att sätta bandets fantastiskt tidlösa musik i fokus. Det är på tiden, för bandet var så mycket mer än en den nidbild av en alkoholiserad låtsaspoet som de senaste tjugo åren har dominerat bilden av det amerikanska sextiotalets mest mörka och subversiva band (som paradoxalt nog var ett av de populäraste). Filmen bygger helt på foton och gamla klipp, oftast det som gör dokumentärer om populärkultur allra bäst. Filmsnuttarna med den Doors-mania som rasade i USA i sviterna efter gruppens ögonblickliga genombrott 1967 visar med all tydlighet vilket unikt band The Doors var. Helt avsaknad av kompromissvilja och med en musikalisk integritet som var unik.

Efter att ha sett den här filmen förstår man verkligen varför Jim Morrison har blivit en hjälte för så många. Han var trots allt missbruk långt ifrån någon flummare, snarare en väldigt seriös person som tog sitt skapande på största allvar, men som knappast otippat hade svårt att hantera plötslig framgång. Men Jim Morrison var inte ensam i The Doors. Det var en grupp där alla medlemmar bidrog till helheten, en helhet som svängde något alldeles livsfarligt när alla bitar föll på plats. Det är i detta faktum som den här dokumentären har sin främsta funktion.

tisdag 20 juli 2010

Den Korrumperade Snuten Remade?

Werner Herzogs andra liv som regissör av amerikansk film tillhör helt klart de senaste årens mest förvånande händelser i filmvärlden. Den tyska geni/galning-regissören är väl den sista person som man trodde skulle komma till sin rätt i den amerikanska filmindustrin. Men hans nyinspelning av Abel Ferraras extremt överskattade 90-talsfilm Den Korrumperade Snuten, med titeln Bad Lieutenant Port of call New Orleans är en suverän mix av genialitet, pretentioner och klassik polisfilm, allt med en svettig och bitvis loj sydstatspuls.

I praktiken har den här filmen ingenting att göra med Ferraras film, förutom att de båda har "dåliga" poliser som protagonister. Nicholas Cage gör sin första anständiga roll på åratal som en snut som hög på droger halvhallucinerar i jakten på en mördare samt jagas av skuldindrivare och plågas av demoner. Det är lätt att glömma bort vilken förträfflig skådis Nicholas Cage kan vara, hans defensiva kroppspråk och välgörande antydningar till överspel här är skådespeleri på hög nivå. Att Herzog dessutom väljer att använda New Orleans ruffiga miljöer som rekvisita och kombinerar det med kristallkart filmfoto gör att det här troligtvis är årets polisfilm (synd bara att den släpps direkt på DVD, det är en film som gjord för att ses på stor duk).

måndag 19 juli 2010

Disco, Disco, Disco.

Det är inte bara jag som har drabbats av en fascination inför 70-talets disco-kultur den senaste tiden. Jan Gradvall har dammat av en gamla 90-tals text där han rankar tidernas bästa disco-låtar: http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=647. Någon vänlig skäl har även satt ihop en kompletterande spellista: Gradvall Disco. Lyssna, läs (och dansa) och njut.

söndag 18 juli 2010

Bright Shiny Morning.

James Frey fick för ett par år sedan ta emot rejält med pisk för att han hade ljugit om sin egen självbiografi i bestsellern Tusen små bitar. Det bör dock inte hindra någon ifrån att läsa hans två år gamla storverk Bright Shiny Morning, en episk roman om Los Angeles och de drömmare som dras dit likt flugor till en sockerbit. Personligen har jag alltid haft en stor fascination inför änglarnas stad och en sådan här bok med en mängd karaktärer i olika stadier av desperation och ensamhet (precis som de bästa filmerna med Los Angeles som skådeplats) passar mig perfekt. James Frey ska även ha en eloge för den historik och fakta om den på många sätt "omöjliga" staden som han varvar intrigbyggandet med. Det är det som gör att Bright Shiny Morning aspirerar på och når storhet.

lördag 17 juli 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #74 Silk Degrees (1976).

Okey, jag vet att Boz ScaggsSilk Degrees sålde i miljontals exemplar i USA när det begav sig men i Sverige är det nog få som bryr sig om Boz Scaggs, eller ens vet vem han är. Boz Scaggs är en av förgrundsgestalterna när det kommer till "blue eyed soul", på Silk Degrees är allt "tvättat" med den mest kliniska studioperfektionism, resultatet blir en skiva som låter väldigt välljudande och svänger något oerhört. Men framförallt är Boz Scaggs en otroligt skicklig sångare och låtskrivare. Det finns inte en svagpunkt på det här albumet som verkligen sammanfattar nästan allt som var bra med 70-talets välproducerade vuxenrock. Dessutom är Silk Degrees ett album som sitter perfekt varma sommardager, skivan bjuder på både hetta och svalkande tongångar.

fredag 16 juli 2010

Det blev i alla fall en magnifik titellåt.

Wim Wenders extremt långa (och mestadels usla) epos Till världens ände från 1991 släpptes på svensk DVD tidigare i år. Jag ger kudos åt Njuta Films som gör så att svårtillgängliga filmer blir lätta att se för filmälskare, men till och med fotot som alltid är Wenders styrka känns ofta avslaget i det här misslyckade försöket att göra en "global" roadmovie. Filmen som skildrar millennieskiftet ur det tidiga 90-talets perspektiv (och föreställningar om framtiden) har en helt osammanhängande grundstory och lider av en misslyckad estetik som måste ha känts föråldrad redan vid premiären. Det är knappast förvånade att det här blev en gigantisk flopp (och slutet för Wenders kreativa/kommersiella storhetstid) och att filmen är över tre timmar lång gör att det känns som om den pågår till världens ände.

Men Wim Wenders hade i alla fall den goda smaken att låta Nick Cave skriva titellåten och vilken sång det blev. Nick Cave & The Bad Seeds – (I'll Love You) Till The End Of The World är en av mina absoluta favoriter ur den melankoliska australiensarens digra katalog. Synd bara att filmen inte blev bättre.

torsdag 15 juli 2010

Missa inte Tsotsi 00.00 på SVT2.

00.00 i natt visas den sydafrikanska filmen Tsotsi från 2005 på SVT2. Den här anspråkslösa filmen med ett stort bultande hjärta vann en Oscar för bästa utländska film, vilket är lättförståeligt då berättelsen om en grovt kriminell tonårskille från slummen som av misstag råkar kidnappa ett spädbarn visar att humanism kan födas på de mest oväntade ställen. Dessutom ger Tsotsi en välbehövlig och osentimental bild av den ofta hårda sydafrikanska vardagen.

onsdag 14 juli 2010

Burn Brando Burn.

Burn (eller Queimada som filmen egentligen heter) har äntligen släppts på DVD i Sverige tack vare det eminenta importbolaget Studio S. Filmen från 1969 är en en ökänd flopp som nästan tog kål på huvudrollsinnehavaren Marlon Brandos karriär (han kom inte att göra någon till film på nästan tre år). Regissören Gillo Pontecorvo hade haft en stor hit med Slaget om Alger och fick nu som så ofta är fallet fria händer med sin nästa film. Han valde att göra Burn med Marlon Brando i rollen som en brittisk sabortör som först startar och sedan slår ner ett slavuppror på ön Qeimada i Västindien under 1800-talet. Själv inspelningen drog dock ut på tiden, Brando kom i frustration att lämna inspelningen för att sedan lockas tillbaka och det hela utvecklades till ett klassiskt katastrofalt mastodontprojekt (det skulle dröja tio år innan Pontecorvo fick gör en film igen, det mest tragiska med det här kommersiella debaclet är att denna oerhört talangfulla regissörs karriär gick upp i rök).

Filmens starka antikoloniala budskap passade naturligtvis Brando som hand i handske och trots att han i intervjuer och i sin självbiografi spyr galla över Pontecorvo så har han alltid hyllat själva filmen. Burn är inget bortglömt mästerverk men en mycket bra och kanske lite ojämn film. Det vimlar att spektakulära massscener, vackra naturbilder och kopplingar till dåtidens konflikter (främst Vietnam). Det enda filmen saknar är en gedigen story. För trots alla imponerande scenerier och lömskt skådespeleri av Marlon Brando, kan inget dölja att Burn helt saknar såväl utvecklade rollporträtt som riktig spänning.

Det bästa med den här filmen är dock Ennio Morricone percussion - indränkta soundtrack som är ett av hans bästa. Lyssna här: Ennio MorriconeQueimada.

tisdag 13 juli 2010

Missa inte Mysterious Skin 00.15 på SVT1 i natt.


00.15 i natt visar SVT1 Mysterious Skin från 2004. Ett mycket starkt och tänkvärt drama om homosexualitet och övergrepp med flera oväntade vändningar. Det är bitvis en nästan poetisk film, samtidigt som den bjuder på klassiskt ruffiga New York-miljöer och även mer lantliga scenerier från den amerikanska vischan. Rekommenderas varmt.

måndag 12 juli 2010

Astrid och Aporna.

Jag älskar att det finne en ekologisk mataffär och restaurang i Malmö som heter Astrid och Aporna (har inte varit där men de har en väldig ambitiös hemsida: http://www.astridochaporna.se/blog/), jag gillar deras snygga logga men mest av allt diggar jag att de tillverkar sin egen kravmärkta cola-läsk. Det kan vara den godaste ekologiska cola-drycken på markanden och dessutom är flaskan och etiketten riktigt snygg. Astrid och Apornas cola finns i Stockholm att köpa bland annat hos Goodstore på Skånegatan (som även har en hel del annan rolig ekologisk läsk).

söndag 11 juli 2010

Svalkande och naturfrisk dryck.



I dessa varma dagar när man nästan smälter bort så vill man naturligtvis gärna ha något svalkande och helst då något annat än det vanliga utbudet av trista läskedrycker. Som tur är finns Naturfrisk. Det är ett brett sortiment läskedrycker från Danmark som enbart är gjorda av naturliga ingredienser och saknar såväl tillsatta konserveringsmedel och aromer. Dessutom är den betydligt godare och har en friskare smak än de flesta andra läskedrycker, och det stora utbudet av smaker är imponerande. Naturfrisk är inte helt lätt att hitta men brukar finnas i ekologiska mataffärer och caféer. Och läskedrycken går bland annat också att beställa här: http://www.goodtrade.se/blog/naturfrisk/.

lördag 10 juli 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #75 Jesus Was a Capricorn (1972).

I dagarna spelar Kris Kristofferson i Sverige (tyvärr akustiskt och utan band). Men hur trevlig och sympatisk den gamla rebellen och helyllekillen än är så kan inget dölja att han inte längre skriver sånger som han en gång gjorde. Annat var det i början på 70-talet när Kristofferson nådde sin absoluta peak. På sina första album kom han upp med låt efter låt av odiskutabel klass som beskrev förlorarens vardag och som lade grunden för resten av hans karriär.

Jesus Was a Capricorn från 1972 är inget undantag. Här finns förutom titelspåret även sådana odödliga sånger som den krypande obehagliga Sugar Man och vad som kanske är Kris Kristoffersons främsta stund: Why Me. Resten av albumet är inte heller så dumt och det finns inget som pekar på att kreativiteten snart skulle börja sina för sångaren/låtskrivaren. Lyssna här: Kris Kristofferson – Jesus Was a Capricorn.

fredag 9 juli 2010

Årets bästa svenska film?

För Kärleken som har biopremiär idag är något så sällsynt som en sevärd svensk film. När den svenska filmproduktionen allt mer delas in i usla komedier och polisfilmer som alla ser och små experimentella (och ofta dåliga) filmer som ingen ser, så kommer de så kallade mellanfilmerna (eller kvalitetsdramerna bort). För Kärleken är just därför ett sådant välkommet tillskott, det är välspelat och välgjort och även med en del lyckade komiska poänger (inte minst från Ulf Brunnberg som måste vara Sveriges mest missanvända skådis). En mängd människoöden korsas i Malmö med ett klimax i en bilkrasch. Inspirationen är helt uppenbart amerikanska ensemblefilmer med uppbrutet berättande som Crash. Just därför blir det ibland lite väl mycket av försök att göra som förebilderna, fast lite sämre, men på det stora hela är För Kärleken det mest lyckade svenska försöket i genren.

torsdag 8 juli 2010

Missa inte Den djävulska jakten 00.00 i natt på SVT2.

00.00 i natt visar SVT2 Den djävulska jakten från 1966. En film som gjorde fiasko vid premiären men i efterhand framstår som en av sextiotalets bästa filmer, producerad av demonproducenten Sam Spiegel och regisserad mästerregissören Arthur Penn. I mycket är filmen en allegori om konflikterna i dåtidens USA skildrat med en liten småstad i Texas som drabbas av hysteri och panik när en rymling passerar förbi. Skådespelaruppsättningen är minst sagt imponerad med flera stora karaktärsskådespelare och blivande stjärnor i en rolllista som leds av en nedtonad Marlon Brando i en av sina främsta roller som stadens sheriff och enda vettiga person mitt i den stora kalabaliken. Scenerna där han får stryk av en mobb är filmhistoria på högsta nivå.

tisdag 6 juli 2010

År noll i ockuperad stad.

Den brittiska "wunderkind" författaren och noirgenrens stora hopp (och mannen bakom Red Riding & The Damned UTD) David Peace är fullt uppe i ett ambitiöst projekt där han i en triologi böcker skildrar Tokyo under åren efter andra världskrigets slut, med utgångspunkt i verkliga brottsfall. Allt är väldigt experimentellt där David Peace tänjer på formerna för kriminallitteratur och går längre än vad föregångare som exempelvis James Ellroy aldrig riktigt vågat gå (speciellt andra boken Ockupied City kan knappast klassificeras som krimnallitteratur alls).

David Peace är sedan länge bosatt i Tokyo och kan staden och Japan väl, men jag blir ändå imponerad av hans research. Den historiska kontexten och miljöerna är det bästa med de två böcker som hittills har kommit ut i trilogin (den tredje Tokyo Regaind kommer senare i år). Japan var ett land som besegrats och lider av krigstrauma samtidigt som vissa delar av det gamla etablissemanget fortsätter att styra i ockupanternas skugga.

Den första boken, Tokyo Year Zero är dessvärre lite för lång och lider av en kriminalhistoria som en aning spårar ut, som läsare tappar jag intresset trots alla fina tidsmarkörer. Del två, Ockupied City är desto bättre. Genom en mängd olika fiktiva berättare tecknar David Peace upp en närmast politisk anklagelsesakt mot hur japanska krigsförbrytare kunde undkomma rättvisan. Att han dessutom svävar i luften kring brottsgåtans lösning gör Ockupied City till en lärorik och skrämmande roman.

måndag 5 juli 2010

Mera Denny!

Jag kunde faktiskt inte låta bli att sätta ihop en kronologisk spelista med alla de låtar som Dennis Wilson fick med på Beach Boys album (plus två spår från hans mästerliga soloalbum Pacific Ocean Blue från 1977, finns tyvärr inte på Spotify men köp skivan om ni inte har den). Två av hans största stunder med Beach Boys: San Miguel och 4th of July saknas dessvärre men när man hör hans bidrag till gruppens skivor slår det lyssnaren vilken unik talang Dennis Wilson var. Helt väsensskild ifrån brodern Brians musik, i en slags "Wagner i Kalifornien" - estetik som blandas med en känslig minimalism. En musik som är så tidlös och "vuxen" på många sätt. Att han inte fick mer utgivet är en tragedi men samtidigt håller det som har givits ut en sällsynt hög standard.

Lyssna här: denny remembered.

söndag 4 juli 2010

4th of July.

Idag är det som alla vet fjärde juli och USA:s nationaldag. Någon anledning till att fira så mycket har kanske inte det stora landet i väster. Är supermakten på väg att bli ett u-land med en atombomb eller är en ny amerikansk gryning på väg? De kommande åren blir i alla fall spännande att följa.

Den bästa låt som någonsin har skrivits om den amerikanska nationaldagen är 4th of July som skrevs av Beach Boys trummis och "andra geni" Dennis Wilson (med hjälp av bandets dåvarande något märkliga "con man" - manager Jack Rieley) för albumet Surfs up 1971. Pga av avundsjuka, bråk och den sedvanliga tragiken i historien om Beach Boys, lämnades 4th of July av oförklarliga skäl utanför Surfs up och släpptes först på en Beach Boys - box på 90-talet. Ett grymt öde för en av bandets mäktigaste sånger, där den subtila samhällskritik som framförs responderar väl med en av de tidlöst vackra melodier som bara Dennis Wilson kunde få fram på sitt piano (och orkesterarrangemanget är överjordiskt makalöst).

Vill veta mer om Dennis Wilson, detta så länga missförstådda och i förtid bortgångna geni, så finns en utmärkt BBC-dokumentär om honom att beskåda på YouTube.