Missa inte Ghost World 22.50 på SVT2,

22.50 i kväll visar SVT2 den mästerliga och tänkvärda filmen Ghost World från 2001. Filmen är baserad på ett seriealbum och är en av de första rakt igenom lyckade överföringarna mellan två populärkulturella medium som har en hel del gemensamt. Ghost World handlar om två brådmogna och udda tonårstjejer som är på kant med tillvaron, de blir bekanta med en äldre och kuffig man som saknar ett liv utanför sina hobbies. Deras vänskap utvecklar sig snabbt åt helt fel håll. Steve Buscemi gör sitt livs roll som den "vuxna nörden", en rolltolkning som befriande nog saknar alla ansatser till sentimentalitet.

Det sociala nätverket.

The social network, "filmen om Facebook" är mycket mer än bara en skildring av hur den populära nättjänsten lite av en slump (samt med tur & skicklighet) erövrade världen, men även gav rättsprocesser om vem som var den rättmätiga grundaren. Mästerregissören David Finchers film utvecklar sig till en nästan episk tragedi där det unga datageniet/Facebook - VD:n Mark Zuckerberg trots den oerhörda revansch han tagit förblir en ensam och socialt handikappad gestalt.

Just skildringen av Zuckerberg är filmens stora styrka. Han befinner sig hela tiden utanför de gemenskaper som omger honom och han kan hur mycket han än försöker aldrig riktigt bli en i gänget. Någon speciellt trevlig person är inte Zuckerberg och det är där orsaken till hans ensamhet ligger, han liksom ständigt negligerar omgivningen och stöter kanske omedvetet bort folk. Något ensidigt hjälteporträtt blir därför inte The social network och filmen utvecklar sig till en storartad berättelse om priset för framgång och det mörker som ofta finns i kärnan av den amerikanska drömmen (och att vi får en initierad beskrivning av det hierarkiska livet vid Harvard är även det ett plus).

Henry Selick - festival på Kulturhuset i helgen!

I helgen anordnar Serieteket Henry Selick - festival på Kulturhusets Klarabiograf och det bästa av allt är att det är gratis. Henry Selcik är stop-motionanimatören som gjorde allas våran favorit mysjulmardröm The Nightmare before christmas, men personligen ser jag främst fram emot att äntlgien få se James and the giant peach, en film som aldrig gick på bio i Sverige. Läs mer här http://www.kulturhuset.stockholm.se/default.asp?id=1410&ptid=12253&Category=Serieteket.

100 album du inte visste att du behövde höra #60 Sinatra & Strings (1962).

Av Frank Sinatras regelbundna arrangörer var Don Costa den som han alltför sällan nådde storhet tillsammans med. Faktum är att några av Frankies minst relevanta och oengagerade album, där han tolkar "contemporary material" ifrån åren 65-75 har Costa som den troliga boven i dramat. Undantaget som bekräftar regeln är dock deras första samarbete, Sinatra & Strings från 1962 som är en helt otroligt mäktig musikupplevelse. Frank Sinatra – Sinatra & Strings är utan tvekan ett av de fem bästa album som Frank Sinatra någonsin spelade in, vilket säger en del om vilken mästerlig skiva det här är.

Precis som titeln antyder är det här ett album där Frank Sinatra backas upp av stråkar. Dessa är arrangerade med en precision som matchar Sinatras gudomliga röst, sällan har han sjungit bättre än här. Han töjer ut låtarna och hittar fram till ett melankoliskt djup i sångernas kärna. Bland annat i en lång och långsam Night & Day och en hypnotisk förtrollande version av Misty som överträffar alla andra versioner som har spelats in av denna eviga standard.

Somewhere.

Jag har visserligen alltid tycket att Sofia Coppola är en överskattad regissör som gör sökt djupa filmer med mer yta än substans, men hennes senaste film Somewhere tar nog priset i meningslös coolhet. Uppslaget är bra, en sliten skådis om bor på ökända retreaten Chateu Mamont i Los Angeles, tvingas ta hand om sin försummade dotter. Tyvärr blir filmen lika tom och poänglös som huvudpersonen. Det kanske var meningen men det går inte att engagera sig hans öde, det blir bara som en uppdaterad och sämre version av Lost in translation (som i sig inte var så bra heller).

1984.

Om David Peaces omhuldade Red Riding - kvartett kanske är en aning överskattad (även om bok två och tre bitvis är väldigt bra) så är det ingen tvekan om att den brittiska "post-noir" författaren är ett litterärt geni. Ingenstans kommer det mer fram i ljuset än i hans stora roman GB84 från 2004, om den brittiska gruvarbetarstrejken 1984. Med en historisk exakthet och ett brutalt och svårgenomträngligt språk skildrar David Peace strejken som kanske för alltid begravde den brittiska socialismen ifrån båda sidor. Det är en tragedi som målas upp där Thatcher - regimen tog till alla medel för att krossa en stolt men även ibland maktfullkomlig facklig rörelse, David Peace moraliserar dock inte utan låter oss förstå att mänskliga tillkortakommanden parad med idealism ibland inte har en chans mot en cynisk maktapparat. Thatchers maktperiod kan ses som en slags demokratiskt vald fascism och sällan blir den mer tydligt än i den här mästerliga fresken om en mörk brytningstid.

Fin/Fulkultur?

Det är sällsynt men ibland dyker det upp en svensk film som är bra, och inte bara bra för att den har gjorts i det här allt mer mediokra filmlandet. Till det som är vackert har biopremiär idag och har redan gett eko internationellt. Jag förstår verkligen det, för det är en mycket bra och laddad film om maktförhållanden, klass, mental ohälsa och ömsesidigt utnyttjande bland symfonikerna på Göteborgs konserthus.

Bilden ovan säger egentligen allt om vad filmen handlar om. En ung förortstjej grips av den klassiska musiken och lyckas med klassiskt "Tom Ripley" - driv få ett receptionsjobb på konserthuset. Hon ser det som ett inträde till en annan värld men inleder ett allt mer destruktivt förhållande med en medelålders dirigent, vilket får oanade konsekvenser för de båda. Mysgubben Samuel Fröler är en av årets filmelakingar som den dryga dirigenten, otrevligt charmig på ett beräknande sätt och så långt från alla snälla skärgårdsdoktorer som man kan komma.

100 album du inte visste att du behövde höra #61 I Just Dropped By To Say Hello (1963).

Alla John Coltrane-fans och obotliga romantiker älskar väl den store saxofonistens duetskiva med jazzsångaren Johnny Harmtan från 1963, utan tvekan en av världens bästa album. Gillar man den skivan så bör absolut även kolla upp Johnny Hartmans egna skiva I Just Dropped By To Say Hello som han släppte senare samma år. Albumet är ett utmärkt "sena nätter" - album där Johnny Hartmans mjuka och viskande röst firar stora triumfer med ett smakfullt komp bakom sig. Johnny Hartman – I Just Dropped By To Say Hello är så bra att man inte ens saknar Coltrane. Personligen anser jag att det är få sångare av den gamla skolan som matchar Frank Sinatra, den största av dem alla, men här kommer Johnny Hartman mycket nära Sinatras kapacitet att lägga in så mycket erfarenhet och smärta i tolkningar av vad som kan framstå som banala schlagers.

Nytt från The Bells.

Allas vår favorit-poporkester Belle & Sebastian är här med ett nytt album. Belle and Sebastian – Write About Love är precis som man kan vänta sig av skottarna, svängigt, kompetent och bitvis ren och skär genialitet. Men visst, den underliggande "jag är instängd på mitt rum" - svärtan från de två första albumen som alla har saknat, infinner sig inte nu heller. Istället har vi fått ett popband som håller en osannolik hög standard, fast Stuart Murdochs underskattade soloutflykt (dock med B & S som komp) från förra året: God Help The Girl – God Help The Girl når den nya skivan inte riktigt upp till.

Frankrikes skam.

De Gaulles heroism till trots så har fransmännen verkligen anledning att skämmas över sitt lands agerande under det andra världskriget. Främst då de franska myndigheternas hjälpande hand till tyskarna i förföljelsen av judarna. Det var franska poliser som samlade ihop de franska judarna i läger innan den slutliga färden till koncentrationslägren.

I gryningens timmar som nu går på bio skildras detta skamfyllda kapitel i den franska historien genom några judiska familjers öde sommaren 1942, när de plötslig samlades ihop och skickades iväg. Det är skickligt berättat och nog väl så smärtsamt realistiskt men kanske lite väl sentimentalt ibland. Det finns gränser för hur mycket man kan ta in av aningslösa barns öden, lite mer subtila grepp hade kanske behövts. Men det här är en viktigt film om ett av förintelsens faser som nog inte alla känner till. Filmen borde absolut visar på skolor exempelvis för den händelse som skildras får aldrig glömmas.

Life In Prison.

The Byrds – Life In Prison.

Att sitta i ett amerikanskt fängelse är en fruktansvärd upplevelse, något alla som har sett OZ eller ett otal olika fängelsefilmer nog förstått. Men det är inte våldtäkterna, våldet, gängbråken eller vakternas våld som bryter ned fångarna utan helt andra faktorer. En person som satt två år i amerikanskt fängelse skriver om det här: http://www.teamliquid.net/forum/viewmessage.php?topic_id=136858. Det är en av de sällsynta internet - texter som verkligen alla måste läsa. Hans vistelse på kåken kändes som tio år och frågan är om hans liv någonsin kommer att bli ens i närheten av normalt igen.

Gordon Gekko 2.0.

Både Michael Douglas och Oliver Stone var väl i behov av en hit så det var nog därför som Gordon Gekko dammades av. Visserligen är det kul att se Michael Douglas som alltid har varit en av mina favo-skådisar gå runt på högvarv och leverera oneliners (fast lite väl mycket på rutin ibland kanske) men utan honom skulle den här filmen vara rätt menlös. Wall Street släpptes precis före att börsen kraschade 1987 och sa något om den tid som då var. Del två utspelar sig vid kraschen 2008 och försöker teckna en bild av en tid som nyss varit. Däri ligger skillnaderna mellan de både filmerna, vilket gjort den ena till en klassiker och den andra till en snabbt glömd uppföljare.

Double Fantasy Redux.

I vanliga fall är jag alltid högst skeptisk till att man mixar om gamla skivor, det känns liksom helt uppenbart att man försöker kränga en produkt ytterligare en gång. Men den nya avskalade versionen av John Lennon och Yoko Onons Double Fantasy, deras sista skiva under Lennons levnad från 1980 fyller en funktion. Lennons sånger framstår nu som så mycket bättre utan alla då tidstypiska och sextiotalsnostalgiska produktionstrix som användes för att garantera att Lennons comeback skulle bli en kommersiell framgång och spelas i radio. Men då musiken nu är avskalad utan alla pålägg så låter den som Lennon då han var som bäst, smärtsamt och ärligt men även fyllt av optimism och lekfullhet. Och Yokos låtar är betydligt bättre än jag minns dem.

Lyssna här: John Lennon – Double Fantasy Stripped Down.

100 album du inte visste att du behövde höra #62 Mind Games (1973).

I samband med det pågående Lennon-jubileet verkar många ge hans solokarriär en ny genomlyssning. Möjligtvis var John Lennons soloskivor ojämna och levde inte alltid upp till hans fulla potential men det vimlar även av guldkorn. Min personliga favorit bland John Lennons soloskivor har alltid varit Mind Games från 1973. Ett försök av Lennon att göra mer konventionell musik efter att ansatser till mer politisk rock inte hade fallit väl ut kommersiellt

John Lennon and the Plastic UF Ono Band – Mind Games är välproducerad men inte menlös. Mannens kända ilska och känslosamhet finns där men främst är det en skiva som blandar rätt uppslutna spår med djupt känslosamma ballader. Några av John Lennons mest underskattade sånger finns på Mind Games vilket gör skivan till obligatorisk lyssning för alla musikintresserade.

Mannen som fångade lockelsen med Los Angeles.

Efter att ha besökt New York och nu alldeles nyligen Chicago, så återstår bara Los Angeles bland de tre stora amerikanska städerna för en visit. Men frågan är om jag någonsin kommer att komma dit? Ibland tror jag att Los Angeles är bäst på avstånd och i drömmar, risken finns att ens bestämda fixerade bild av solskensstaden krossas av en hård realitet.

Få har gjort lika mycket för att sprida bilden av Los Angeles som ett mörkt paradis än arkitekturfotgrafen Julius Schulman. Hans bilder fångade lockelsen i stadens modernistiska arkitektur och det finns även en ypperlig dokumentärfilm om honom och hans fotografier. Läs mer om filmen och Schulman här: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/bilder-av-en-drom_5479451.svd.