Det är sällsynt men ibland dyker det upp en svensk film som är bra, och inte bara bra för att den har gjorts i det här allt mer mediokra filmlandet. Till det som är vackert har biopremiär idag och har redan gett eko internationellt. Jag förstår verkligen det, för det är en mycket bra och laddad film om maktförhållanden, klass, mental ohälsa och ömsesidigt utnyttjande bland symfonikerna på Göteborgs konserthus.
Bilden ovan säger egentligen allt om vad filmen handlar om. En ung förortstjej grips av den klassiska musiken och lyckas med klassiskt "Tom Ripley" - driv få ett receptionsjobb på konserthuset. Hon ser det som ett inträde till en annan värld men inleder ett allt mer destruktivt förhållande med en medelålders dirigent, vilket får oanade konsekvenser för de båda. Mysgubben Samuel Fröler är en av årets filmelakingar som den dryga dirigenten, otrevligt charmig på ett beräknande sätt och så långt från alla snälla skärgårdsdoktorer som man kan komma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar