torsdag 29 januari 2009

Frost/Nixon.

Hade höga förväntningar på den här filmen om den brittiska talkshowvärden David Frost (av garvade amerikanska journalister betraktad som en jetsetande lättviktare) som 1977 lyckades få Richard Nixon att ställa upp på TV-intervjuer, där han medgav maktmissbruk och bad det amerikanska folket om ursäkt för att ha missbrukat deras förtroende. Tyvärr är Frost/Nixon en rätt ytlig film. Det blir mer småtrevligt än en initierande skildring av hjärnornas kamp, där Nixon vill bättre på sitt rykte och Frost få ett scoop. Framförallt Frost framstår mer som en leende karaktyr än den målmedvetna person han troligen var. Kanske räcker inte denna intervju som bas för en hel film.

Regisören Ron Howard är lite av Hollywoods bror duktig. Hans filmer är extremt professionella men saknar passion. Här försöker han uppenbarligen göra något annat än underhållning (med reultatet att det just blir det) och går rätt i fällan med att använda för mycket 70 - tals kitch. Det blir en slags stiliserad bild av decenniet som är extrem överdriven i kläder, inredning och andra tidsmarkörer. Ett problem som även sinkar filmer som Auto focus, Bluffen och Sanna lögner. Det blir den bild av 70 - talet som vi vill se istället för hur det faktiskt var (om man tittar på filmer eller TV - program från decenniet framgår att det för de flesta inte var det minsta coolt utan snarare smådeppigt).

När det gäller Frank Langellas tolkning av Nixon ska han kanske ha beröm för att han väljer att inte demonisera expresidenten. Ansatserna var säkert att gestalta en tragisk och sorglig person men tolkningen blir snarare sympatiskt charmig. Det är problematiskt då Nixon var en lurendrejare som var väldigt intelligent men helt sakande just charm. Däremot är skildringen av Richard Nixons förnedrande liv efter Watergate, där han befinner sig långt borta från maktens centrum och inte vet vad han ska göra med sin pensionärstillvaro filmens styrka. Mer av det hade behövts.

Synecdoche, New York (Charlie Kaufman gör det själv).

Manusgeniet Charlie Kaufman har nu för första gången regisserat en film själv och det finns ingen anledning till att tro att han inte skulle palla det. Synedoche, New York är en briljant, helt vannsigt rolig film full av den originalitet och de infall vi känner igen från hans tidigare manus. Kaufman måste ha en av världens mest udda men samtidigt kluriga hjärnor. Det var länge sedan jag skrattade så mycket på bio. Filmens tema är döden men den är samtidigt oerhört komisk. Kafman få oss att skratta åt vår egen dödsångest istället för att få oss att må dåligt.

Philip Seymour Hoffmans komiska prestation som en hypokondrisk och nervös teaterregissör med städmani som ägnar en manålder till att repetera en pjäs som aldrig sätts upp, är ett under av nyanserat skådespeleri. Bland flera oförglömliga scener sticker de där han som en besatt städar sin ex frus toalett ut mest (alla som någon gång haft tvångstankar kommer känna igen sig). Han har spelat fobiska och misslyckade personer förut men han hamnar aldrig i klichéer eller smörig sentimentalitet. Det verkar inte finnas någon gräns för vad denna skådespelare kan göra (för en annan sida av hans talang kan den nu bioaktuella Tvivel rekommenderas).

Det samma kan sägas för Charlie Kaufman som ständigt leverar trots orimliga förväntningar. Hans enda problem är att han inte vet hur han ska avsluta sina manus. Synecdoche, New York håller kanske på tjugo minuter för länge, men det kan man ta. Få filmer kommer att överträffa den här sorgliga skrattfesten i år, eller vad man nu ska kalla denna film. Kanske är den vad man kan benämna som en komedi för tänkande personer (eller en komedi för folk som inte gillar komedier). Det viktigaste är att ni går och ser den vid den svenska biopremiären nästa vecka.

onsdag 28 januari 2009

Läge för Plattformsåpa!

Det roligaste med den ökända "mobiltelefondokumentären" En enastående studie i mänsklig förnedring är inte huvudpersonens jakt på ny flickvän (som är mer gullig än förnedrande), utan den härliga kamratskap och jargong som finns hos produktionsbolaget Plattform (där bland annat Ruben Östlund ingår). Kollegerna och vännerna där hjälper den hjärtekrossade Patrik att komma på fötter. Kan inte någon starta en realityserie om detta sköna gäng. Det skulle bli kanonbra TV.

tisdag 27 januari 2009

Mammut.

Lukas Moodyssons internationella debut har fått blandat motagande. Den har beskyllts för att bestå av pretentiösa pekpinnar men även hyllats för att säga något viktigt om vår tid. Kanske är det både och? Mammut öppnar lovande och har en utsökt men hemsk sista halvtimme. Däremellan tyngs filmen ner av huvudpersonen Leos äventyr i Thailand. Vad Moodysson vill ha sagt med denna exotiska episod förstår jag inte och det känns ibland som bortklippta scener från The Beach.

Filmens räddning ligger istället i den finstämda skildringen av Leos fru och dotter hemma i New York. Michelle Williams gör ett levande porträtt av en hårt arbetande läkare som förlorat kontaken med sin dotter, som istället tyr sig till den filipinska nanny som blir en surrogatmamma. Man blir där påmind om att Moodysson är en regissör som gör sig bäst i det lilla formatet. Kanske är han inte rätt person att göra episka filmer och influenserna från Babel blir ibland för uppenbara.

Mammut har kanske sina brister men Moodysson visar återigen att han är en person som bryr sig och inte är ute efter att posera. Han månar om de undanskyffade, vilket gör att hans filmer lever kvar i medvetandet. Fast nu då han fått göra en engelskspråkig film, så kan han inte låta bli att flasha lite. Svepande panoramatagningar över Bangkoks "skyline by night" och scener med Michelle Williams springande på ett löpband uppe på ett tak en kylig New York - natt visar att han även förstår filmmediets förförande kraft.

måndag 26 januari 2009

Truffaut på Cinemateket och affisch.


Cinemateket i Stockholm pågår det för tillfället en Francois Truffaut - serie. Kul då kan man passa på och se de filmer av den franska mästaren som man inte sett! Roligast är dock affischen de tryckt upp. Det var länge sen jag så en sådan roliga poster på stan!

söndag 25 januari 2009

Rocco och hans bröder och dess bortglömda regissör.

Till filmhistoriens mest orättvist bortglömda regissörer måste italienaren Luchino Visconti räknas. Under sin levnad var han extremt inflytelserik (inte minst på den amerikanska 70 - talsfilmen) men efter sin död 1976 har han glömts bort. Visconti var en märklig person, en adelsman med överdådigt liv som samtidigt var en glödande marxist. Hans första filmer lade grunden till den italienska neorealismen, men i mitten av 50 - talet startade han en ny karriär med långa majestätiska filmer om sin egen samhällsklass depraverade liv och undergång.

Bland hans viktigaste filmer märks den nu äntligen på DVD utgivna Rocco och hans bröder från 1960. En tretimmar lång krönika om en mor som med sina unga söner utvandrar från Syditalien till Milano, där det moderna stadslivet hotar familjebanden. I centrum står konkurrensen mellan de både bröderna Rocco och Simone som slås både i boxningsringen och om samma kvinna. Alain Delon gör ett känsligt porträtt av Rocco som sätter familjelojaliteten för sin egen lycka. Ännu mer imponerar Renato Salvatori som den elaka Simone. Han är en av filmhistoriens mest obehagliga personer samtidigt som det är uppenbart att han är ett offer för omständigheter bortom sin egen kontroll.

Rocco och hans bröder är fantastiskt filmad med ett widescreenfoto som belyser Milano utifrån alla dess sidor. Staden kan framstå som ljus och vacker för att i nästa stund bli mörk och hotfull. Realism blandas med storskalighet på ett sätt som nog få filmer överträffar. Det är uppenbart att filmen gjordes under modernitetens höjdpunkt, ytterst lite känns daterat och de realistiska boxningscenerna har nog påverkat varenda boxningsfilm som gjorts därefter.

Nu väntar vi bara på att ytterligare Viscontifilmer släpps på DVD i Sverige. Klassiker som Vita nätter, Leoparden och Främlingen vore önskvärda.

lördag 24 januari 2009

Filtrerat igen!

2009 års första nummer av Filter är här och visst är tidningen som alltid svinbra. Men det nya numret känns inte lika vasst som de tidigare. Svensk vodka har man läst om tidigare och numret toppas av en artikel om Carola som mest har kuriosavärde av skvallerkaraktär. Reportaget om Erik Eriksson (mannen bakom Brev till samhället) är bra men skrapar bara på ytan kring denna extremt intelligenta person (tillexempel frågar sig man inte varför han inte använder sin intelligens till något viktigt). Numret höjdpunkt är berättelsen om det gamla bruks - Sveriges öde samt en kort oroande artikel om att en komet någon gång kommer att träffa jorden och hota människans fortlevnad.

Josh Rouse rules!

Tja, nu har man sett ytterligare en av sina hjältar. Lyckades på svarta börsen få tag på en biljett till Josh Rouses utsålda spelning på Kägelbanan i Stockholm nu i kväll, och oj vilken konsert det var. Rouse bjöd på grymma versioner av sina finaste låtar för en hänförd publik (uppenbart betyder den här mannens musik mycket för fler än mig). Med bara en kompmusiker blev låtarna mer avskallade, fast man sakande inte de raffinerade arrangemangen från skivorna. Vi fick även höra lite nytt, ett par låtar på spanska faktiskt. De lät helt okey men vi får se om de kommer hamna på skiva.

I övrigt var det mest frapperande att se hur Josh Rouse har gått från vad han själv kallat för en "sad white boy" till en gemytlig trettioårig man tillfreds med livet. Han är en amerikan som bor i exil i Spanien och det har klart påverkat hans liv (och musik). Det känns som hans musik kan ta vilka riktningar som helst framöver och det känns spännande (grunden är alltid de urstarka låtarna).

Roligast var att keyboarden Rouses kompkille fått tag på enligt stjärnan själv lätt "tacky like Celine Dion". Helt prompt spelade han då Quiet town för andra gången, men nu imiterande Michael Bolton. Det är alltid kul med artister som bjuder på sig själva!

fredag 23 januari 2009

Tvivel.

Bioaktuella filmen Tvivel (Doubt) är väl vad som kan betecknas som en kvalitetsprodukt, en riktigt bra sådan dessutom. På en katolsk skola i ett arbetarklassområde i New York 1964 utspelar sig en maktkamp mellan församlingens progressiva präst och den stränga traditionella abbedissan. Då en antydan om att prästen kan ha begått sexuella övergrepp mot en pojke kommer upp tvekar hon inte att ta till det som vapen.

Tvivel vinner mycket på att det är höjt i dunkel huruvida prästen är skyldig eller inte. Phillip Seymour Hoffmans nedtonade och vänliga spel bidrar till det. Man vill fatta sympati med honom samtidigt som han kan ha begått en brottslig handling. Meryl Streep spelar en riktig skräcködla som skulle kunna vara en klassiskt ondsint figur om det inte vore för att hon kan ha rätt i sina misstankar. Scenerna där dessa två giganter stångas mot varandra är härliga. Se bara på hur Philip Seymour Hoffman irriterar Streep med att lägga ner en mängd sockerbitar i teet. Stort skådespeleri utan sökt överspel. Han gör aldrig en dålig roll (eller dålig film).

Precis som Revolutionary road utspelar Tvivel i början på 60 - talet men den senare är överlägsen som tidsskildring. Filmerna har samma producent och fotograf och det klaustrofobiska kameraåkande jag hade velat sett i Revolutionary road finns här. Filmfotografen Roger Deakins får ut det mesta av skolmiljöerna med hjälp av ett kameraarbete som är intensivt och närgånget.

torsdag 22 januari 2009

Revolutionary road: The movie.

Om en vecka får Revolutionary road svensk biopremiär men jag kan nog rekommendera alla att läsa boken istället. Med sin fjärde film gör mästerregissören Sam Mendes mig för första gången besviken (och det är nog inte bara jag, filmen fick ytterst få av de Oscarsnomineringar som tillkännagjordes idag). Filmatiseringen av Richard Yates roman Revolutionary road är klumpig och pratig. Sam Mendes tar sig ytterst lite friheter med förlagan utan följer den nästan slaviskt. Resultatet blir en småtråkig film som ofta påminner om TV - teater.

Det största problemet är dock rollbesättningen av paret Wheeler. Naturligtvis var det ur marknadsföringssynpunkt lockande att återförena kärleksparet från Titanic (Leonardo DiCaprio och Kate Winslet), men resultatet blir en av de största rollbesättningskatastroferna på länge. Kate Winslet känns obekväm i sin roll och Leonardo DiCaprio står för årets överspel i de känsligaste scenerna. Hur mycket de än försöker fungerar de inte som ett dysfunktionelt amerikansk förortspar på femtiotalet. Att Leo ser ut som en femtonåring gör inte saken bättre (trots att hans faktiska ålder stämmer överens med Frank Wheelers).

Möjligtvis uppskattar man den här filmen mer om man inte har läst boken men jag har svårt att tro det. Tidsdetaljerna är fina men det räcker inte, för filmen har ett förvånansvärt trist foto (förvånande med en sådan visuell regissör och mästerlig fotograf som Roger Deakins). Det här är en film som borde gjorts i svartvit med rörig handkamera för att skapa den rätta klaustrofobin. Det är synd att boken inte filmatiserades då den kom ut i början på 60 - talet. Resultatet kunde då ha blivit magnifikt.

Det finns dock ett ögonblick i filmen som är finfint. Paret Wheeler sitter med ett grannpar på det lokala danshaket och lyssnar på jazzig dansmusik. Alla har kul utom de som i desillusionerat samförstånd konstaterar att allt är över trots vännerna försök att lätta upp stämningen. I de scenerna skänker Sam Mendes oss den filmmagi han tidigare skämt bort oss med. Lite mer av det hade behövts för att styra upp den här misslyckade prestigefilmen!

onsdag 21 januari 2009

Benjamin Buttons otroliga liv.

Nog är det här en otrolig film alltid. Berättelsen Benjamin Button som lever sitt liv baklänges är en triumf Det bästa av moderna teknik kombineras med klassiskt episk filmkonst. Jag vet inte hur mycket som är dataanimerat men i sådant fall är det inget man märker av. Regissören David Fincher gör aldrig någon dålig film och Benjamin Buttons otroliga liv är inget undantag. I mycket är den här filmen snällare och mer human än han varit tidigare. Kanske har regissören gått och fått en släng av sentimentalitet vem vet.

Benjamin Buttons otroliga liv täcker ett tidspann på mer än åttio år. Den börjar vid första världskrigets slut och avslutas i vår tid. Filmens längd (nästan tre timmar) gör att det aldrig känns framstressat och tidsdetaljerna är utsökta, samtidigt som det finns en känsla av surrealism. Precis som med Finchers förra film Zodiac är det här en film det kommer löna sig att se om. Då Bejamin blir yngre blir även världen omkring honom det. Det finns en slags märklig logik i det för samtidigt som alla åldras föryngras samhället hela tiden. Barn föds och innovationer gör snabbt gårdagen föråldrad.

Det David Fincher vill ha sagt med sin film är framförallt sanningen om dödens ofrånkomlighet och att förspillda dagar aldrig kan komma tillbaka. Det viktiga med att man ska ta till vara på sitt liv är filmens övergripande budskap men det hamras inte in. Snarare ligger det i bakgrunden i alla fina scener från Benjamins liv och hos de spännande personer han möter. Om någon skulle betvivla att David Fincher inte är en av vår tids (och filmhistoriens) stora regissörer är det här filmen som motbevisar dem en gång för alla.

måndag 19 januari 2009

This sporting life.

Den svenska DVD -distributören Studio S måste ha en eloge för att de ger ut lite borglömda och sällan visade toppfilmer. I höstas gav de ut den brittiska klassikern This sporting life (vid den svenska biopremiären med den lite missvisande titeln Idolen) från 1963. Filmen räknas som en av nyckelfilmerna i den extremt kreativa "New cinema" - perioden i brittisk film under tidigt 60 - tal. Där det som vi idag kallar för diskbänkrealism skapades av unga regissörer som gjorde kompromisslöst realistiska filmer.

Richard Harris gör huvudrollen i This sporting life som en gruvarbetare som blir rugbyproffs utan att hans liv för den delen blir bättre. Harris gestaltar en man med närmaste djuriska impulser samtidigt som han har en känslosam och ömsint sida. Filmen är extremt blek med en olycklig men trovärdig kärlekshistoria i centrum. Rugbyspelaren och den änka han bor inneboende hos hyser starka känslor för varandra, men brist på kommunikation och tafathet dömmer deras kärlek till undergång.

This sporting life är tillsammande med internatskoledramat If de enda filmer regissören Lindsay Anderson gjorde som motsvarade hans talang. I övrigt var han en av filmhistoriens stora underpresterare, de få filmer han gjorde plågades ofta av misslyckad humor (det samma kan sägas om Richard Harris en stor skådespelare som gjorde alldeles för få stora filmer). This sporting life kan kanske tyckas lite föråldrad idag och är något för lång. Richard Harris monumentala insats gör dock att den inte tappat sin kraft. Det ligger en besk samhällskritik i grunden där Lindsay Anderson visar hur rugbyspelarna från arbetarklassen slås sönder och samman på planen medan de rika klubbägarna äger dem som boskap. Rugbyscenerna är för övrigt filmens höjdpunkt. Rugbyspelet framställs som skitigt och smutsigt precis som det mesta i denna dystra film.

söndag 18 januari 2009

Mer än bara en bondskurk!

Oddjob är inte bara elakingen i bondfilmen Goldfinger som dödar flickor med hjälp av en sylvas hatt utan även Sveriges bästa jazzband (och troligtvis landets bästa band oavsett genre). Jag var och såg dem på Fashing tidigare i kväll och djävlar vad bra det var. Konserten kvalar lätt in på min topptio lista med bästa konserter någonsin. Sväng, lugna melodier, experimentation och rent ös i en skön opretentiös blandning som fick den fullsatta lokalen att koka. Jag hittade ett sjyst klipp från en konsert med Oddjob i Tyskland förra året men de var nog snäppet bättre på Fashing.

lördag 17 januari 2009

Märklig Scorsesebiografi!

Vincent LoBruttos Martin Scorsese A biography från förra året marknadsförs som den första riktiga biografin om den stora regissören. Det kanske den är men boken är ojämn, ofta illa skriven och ofullständig. Det är tråkigt för Scorseses liv är fascinerande och vissa av hans filmer (tillexempel Taxi driver, Tjuren från Bronx, Kristi sista frestelse och hans debut Who's that knocking at my door som tog fem år att spela in) hade såna stormiga inspelningar och efterföljder att man kan skriva böcker enbart om dem. LaBrutto har inte gjort något riktigt grävarjobb och intervjuat gamla vänner, fruar och arbetskamrater till Scorsese, utan mest förlitat sig på gamla källor. Främst då den utmärkta intervjuboken Scorsese on Scorsese och flera böcker som generellt behandlar den generation av amerikanska regissörer som Scorsese tillhör, flera som skrevs redan på 70 - talet.

Biografin är en blandning av tråkig akademisk filmanalys och regelrätt biografi. Dessa komponenter hänger dock inte ihop och de analytiska avsnitten skummar man förbi. Ingen orkar väl läsa scen för scen beskrivningar av Mean streets eller Cape fear. De biografiska inslagen är utmärkta när det gäller Scorseses uppväxt i enklaven Little Italy som var isolerad från resten av New York. Vilket har kommit att prägla hela hans liv med italienska machovärderingar och en känsla av underlägsenhet. Sedan haltar det desto mer. Scorseses vilda 70 - tal har man läst om förut och LaBrutto kommer inte med så mycket nytt. Värre är att de senaste tjugofem åren behandlas skissartat trots att inte mycket är känt om regissörens privatliv sedan slutet av 80-talet.

Vissa filmer får extremt stort utrymme medan andra avhandlas på några få sidor. Tillexempel Scorseses viktigaste film Taxi driver redogörs det bara för kort (visserligen har det skrivits spaltmeter om denna film men ändå) och ett sentida mästerverk som Bringing out the dead avfärdas helt. Det finns intressanta inslag som berskrivningen om Scorseses missbruk av kokain som nästan kostade honom hans karriär och kapitlet om New York New York är ytterst välskrivet och får en att vilja se om denna baktalade film (det samma kan sägas om de efterföljande kapitlen om Tjuren från Bronx och King of comedy där författaren gör klockrena analyser). Martin Scorsese förtjänar verkligen en stor heltäckande biografi men Vincent LoBrutto är inte mannen som skrivit den.

fredag 16 januari 2009

Pneumatic Transportation.

"Pneumatic tube" innovationen användes inte bara för transport av brev. I en alternativ verklighet kunde det kanske ha blivit den form av kollektivtrafik som utnyttjats världen över. På 1800 - talet fanns det faktiskt flera tunnelbanelinjer som drevs av ånga och gas. Dyra kostnader, tekniska problem och strul med tillstånd gjorde dock att dessa experiment bara överlevde ett par år. En stor publikattraktion var det i alla fall som denna illustration från New York visar.

torsdag 15 januari 2009

Mera flaskrörspost!


Kan inte direkt släppa det här med "Pneumatic Post". Hittade en karta över Paris rörpostsystem från 1971. Vad utbrett det var! Är det fortfarande intakt? Tja det finns många frågor om det här. Det bästa vore väl om någon kunde skriva en bok om fenomenet. Mer info kan ni hitta här: http://en.wikipedia.org/wiki/Pneumatic_tube.

onsdag 14 januari 2009

Flaskrörspost i praktiken!

Skrev för någon vecka sedan i bloggen om flaskrörsposten i Francois Truffauts Stulna kyssar. Efter ett tips från en vän har jag fått reda på att det var något som fanns i Paris och användes fram till 80 - talet. Det var en uppfinning som uppfanns på 1800 - talet då man kom på att man kunde skicka behållare i rör med hjälp av ånga och gas. Systemet kom att användas för bland annat posttransport i flera storstäder över hela jordklotet och blev på vissa platser som Berlin riktigt omfattande. Det fanns faktiskt planer på att alla hushåll i USA skulle omfattas av rörposten. Med datorn och faxens intåg började systemet avvecklas efter andra världskriget. Men det har uppenbarligen använts enda in på 2000 - talet i Prag (och används än idag för internpost hos vissa banker och sjukhus).

Gomorra: The movie.

Måste erkänna att jag faktiskt inte läst Roberto Savianos bestseller om den syditalienska maffia som förgiftar ett helt samhälle. Å andra sidan är det alltid bättre att se filmen först och filmatiseringen av Gomorra kommer nog att göra att ännu fler läser boken och får upp ögon för problemet. Tyvärr blir det nog omöjligt att utrota gomorran om man inte tar till olagliga metoder. Vad filmen visar är hur kriminaliteten finns som en bakgrund i hela lokalsamhället och alltid kommer vara ett alternativ i fattiga områden där andra möjligheter för många ter sig som hopplösa.

Den största förtjänsten med Gomorra som film är att den helt tar bort all romantisering om maffian. Här får vi se en organisation och verksamhet som är oglamorös, saknar alla former av heder, där profit går före allt annat och där allt har sin grund i våld som metod. Det mest fruktansvärda är att barn och ungdomar utnyttjas och far illa av maffian. Scenerna där unga rekryter testas genom att iförda skottsäkra västar ta emot pistolskott visar ett samhälle som sviker sina medborgare djupt.

Gomorra handlar inte om några maffiabossar utan väver ihop olika "vanliga" människors öden som jobbar eller kommer i kontakt med organisationen. Det blir en realistisk historia om en del av Europa idag där det troligtvis är ännu värre i verkligheten. Känslan är starkt dokumentär och det tar ett tag innan man kommer in i filmen. Slutresultatet blir desto effektivare och det här är en film det kanske lönar sig att se om. Det som berör mest är berättelsen om en försynt medelålders man som arbetar som pengabud åt gomorran. För sent inser han att hans livsval aldrig kommer att kunna förlåtas. Vad man än gör åt maffian så är man medskyldig till dess brott. Det är den lärdom Gomorra plågsamt ger.

tisdag 13 januari 2009

Away from her.

Trots ett par Oscars - nomineringar förra året släpptes Away from her direkt på dvd i Sverige. En film om alzheimers är väl kanske inte något som lockar drivor av folk till biograferna. Vilket är synd för det här är en film som förtjänar en stor publik. Den begåvade kanadensiska skådespelerskan Sarah Polley regidebuterar här med ett drama där ett äldre pars kärlek slits sönder då kvinnan få alzheimers och måste flytta till ett hem.

Sarah Polleys film präglas av en djup humanism och medkänsla utan att det blir sentimentalt. Det är också en berättelse om en livslång kärlek som får kvinnans man att svälja stoltheten och fortsätta älska sin fru trots att hon inte längre känner igen honom. Away from her kan nog göra nytta även som studieobjekt i vården. Den borde börja visas i utbildningssyfte genast!

lördag 10 januari 2009

Temat till The Changeling.

Clint Eastwood måste vara en urtypen för en renässansman. Förutom att vara skådespelare, regissör, producent, amerikansk ikon, affärsman, politiker och att ha gått från en arbetarklassens hjälte till en favorit hos finsmakarna är han kompositör. Han skriver ofta filmmusiken till sina egna filmer och kunde kanske ha haft en alternativ karriär som musiker. Temat till hans nya film The Changeling kan vara den bästa filmmusik som gjorts sedan John Brions soundtrack till Punch drunk love.

The Changeling.

Clint Eastwood framstår nu på ålderns höst som en av Hollywoods sista stora klassisister. Hans filmiska stil och teman återknyter till det som alltid varit den amerikanska filmens styrka och stolthet. Ironiskt kanske om betänker att Eastwood i början av karriären skydde allt vad finfilm hette och valde att bygga upp sin stjärnstatus genom en hårt disciplinerad outsiderposition.

Eastwoods nya film The Changeling (byggd på en verklig historia) där Angelina Jolie spelar rollen som en moder i 20 - talets Los Angeles vars lilla pojke försvinner är inget undantag. Tidsatmosfären är exakt återutgiven när det gäller kläder och rekvisita, och widescreenfotot dovt men kristallklart. Clint Eastwood har nu så mycket rutin som regissör och är så noggrann i sina val av filmprojekt att han aldrig gör en dålig film, men The Changeling är kanske en film som greppar efter lite för mycket. Förutom historien om mamman vars son försvinner och vägrar att acceptera den pojke som hon sedan får tillbaka av polisen behandlar filmen korruption och övergrepp från Los Angeles poliskår, stadens mentalvård, singelkvinnor på arbetsmarknaden och övergrepp på barn. Allt är naturligtvis lovärt men följden blir att man tappar fokus och The Changeling blir inte en av de stora filmerna om Los Angeles den vill vara.

Många frågor lämnas dessutom hängande i luften och skildringen av det moraliska förfallet bland lagens väktare hade varit värt en egen film. Som alltid med historiska filmer blir det svårt att få liv i svunna tidsepoker. Det kan lätt bli lite artificiellt och statiskt. Även om skidringen från Jolies arbetsplats (en telefoncentral) är ett mästerstycke med telefonister som åker omkring på rullskriskor. Angelina Jolie må ha lika stor spännvid som skådespelerska som en skyltdocka men bra birollsbesättning och finfin filmmusik från regissören själv gör The Changeling till en film som trots brister är sevärd.

torsdag 8 januari 2009

Flaskrörspost!

Såg Francois Truffauts Stulna kyssar från 1968 tidigare i kväll. Av många kallad för Truffauts bästa film men den har inte åldrats bra. I det stora hela var filmen omständig och tramsig med tveksam kvinnosyn. Filmen spelades in samtidigt som studentupproren i Paris och det är typiskt för Truffaut (en regissör som jag dock gillar) att göra något så här lättviktigt under tider av politisk oro.

Det fanns dock ett segment i Stulna kyssar som var strålande. Truffauts alterego Antoine Doniel ska skicka ett brev till en dambekant och posttjänstemannen stoppar ner brevet i en behållare. Sedan slänger han ner behållaren i ett rör och det färdas genom en rörledning i Paris underjord fram till ett annat postkontor för utdelning. Var det här något som faktiskt fanns (och finns) i Paris eller spånade Truffaut ihop det. En fantastisk tanke är det i alla fall. Kanske något för framtiden som miljövänligare posttransport?

tisdag 6 januari 2009

Sagolandet.

Avslutade julperioden med att se Jan Troell tre timmar långa dokumentär Sagolandet från 1988. Filmen som behandlar ett välfärds - Sverige där effektivitet sätt före inre lycka är djupt pessimistisk även om det finns inslag av humor. Den diskussion som Troell vill ta om sprickor i välfärdsbygget är dock seriös och bland annat dåvarande statsministern Ingvar Carlsson medverkar med kloka tankar. Men visst den kunde ha klippts ner lite, vissa partier blir lite sömninga. Idag framstår filmen mer än något annat som ett dokument över ett Sverige som inte längre finns. Ett långsammare och mer omodernt land. Det är där Troells omedvetna bedrift med Sagolandet ligger.

måndag 5 januari 2009

Missade ni Bedragaren i går!

I går kväll sände SVT den fantastiska dokumentären Bedragaren, om en ungersk man som lurade folk över hela världen. Bland annat i Malmö där han uppträdde som katolsk biskop och snabbt fick folks tillit. Verkligheten kan ibland var otroligare än dikten visar den här underhållande dokumentären som dessutom snuddar vid det faktum att vi kanske vill bli lurade ibland. Se Bedragaren här: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1356522.

Frozen river.

Bättre tajming för en filmpremiär kan väl knappast tänkas än för den amerikanska idiependentfilmen Frozen river som går upp på de svenska biograferna mitt i kallaste vintern. Samma väderlek råder i filmen som utspelar i de norra delarna av delstaten New York vid gränsen mot Canada. Det blåser kallt och det är allmänt påvert och slitigt i fattig - USA där huset riskerar att bli utmätt precis före jul. En medelålders mamma (vars man stuckit med besparingarna) och ung frustrerad indiankvinna (vars baby tagits ifrån henne) börjar smuggla flyktingar i över isen, för att få pengar.

Frozen river är välspelad och har fina intentioner men blir aldrig bättre än en genomsnittlig indierulle. Den här typen av "slice of life drama" har man sett förut och Frozen river bjuder inte på något extra. Jag hade gärna sett mer av den indianska subkultur och reservat som bara berörs i filmen. Desto mer får vi av dysfunktionell amerikansk underklassfamilj, vilket inte riktigt griper tag. Slutet är dock fint och oförutsägbart, sådant är alltid positivt!

söndag 4 januari 2009

Veckans film: Stop - Loss.

2008 mest underskattade film måste vara Stop - Loss, ytterligare en i raden av filmer om hemvändande Irakkrigsveteraner men troligtvis den hittills bästa. Några Texasgrabbar kommer desillusionerade och traumatiserade hem från kriget, men vissa får reda på att de snart måste åka dit igen (den stop - loss klausul som gett filmen dess titel). Det är något alla inte accepterar och en av soldaterna deserterar från armen och ger sig ut på flykt.

Stop - Loss som är regissören Kimberley Peirces första film sedan succén med Boys don't cry visar att hon har ett öga för arbetarklassmiljöer som hon inte väljer att skönmåla. Filmen har inte bara ett fantastiskt neoklassiskt men samtidigt jordnära foto av veteranfotografen Chris Menges, utan bjuder även på skådespelarprestationer av klass. Mest övertygar Channing Tatum som en soldat som sakta men säkert går under av posttraumatisk stress, han visar igen att han måste vara en av de mest lovande unga skådespelarna just nu. Även Ryan Phillipe som den soldat som ger sig av på flykt spelar bra. Hans resa blir en färd genom en slags undervegetation mitt i det moderna USA befolkad av andra desertörer som försöker fly till Canada eller Mexico. Miljöerna han vistas i är autentiska men skabbiga, präglade av ett krig som dragit skam över en hel nation.

lördag 3 januari 2009

Exit ghost.


Philip Roth framstår alltmer som litteraturens motsvarighet till Johnny Cash. Med ena benet i graven fortsätter han att spotta ur sig böcker av odiskutabel kvalité. Medvetenheten om att hans tid är utmätt gör att han på ålderns höst skriver litteratur som kommer att göra honom odödlig. Exit ghost från 2007 (han kom med en ny bok i höstas och är aktuell med ytterligare en i år) är precis som titeln antyder en historia där författaren visar att det kommer att dröja ett tag till innan han går vidare för att börja spöka.

Philip Roths alterego författaren Nathan Zuckerman har sedan elva år tillbaka levt isolerat i New Englands obygd och enbart ägnat sig åt skrivande. Plågad av prostataproblem återvänder han till New York för en operation och dras snabbt in i stadens puls. Han erbjuder sig att byta bostad med ett ungt par där han känner sig dragen till kvinnan och får hennes föredetta pojkvän efter sig, som vill skriva en biografi om en av hans hjältar, en bortglömd författare han har komprimerade uppgifter om. Nathan är dock nu en gammal man och frustrerad tvingas han inse att både hans kropp och intellekt sviker och hindrar honom från att göra det han tidigare såg som självklart.

Exit ghost är en bok om åldrande och hur en längtan efter kikar återkommer men inte längre går att tillfredsställa. Philip Roth ger dock den tämligen tragiska Zuckerman en värdighet då han beskriver en man som vill återkomma till ett sammanhang men vars åldrande lägger käppar i vägen. Beskrivningarna av ett New York som i Zuckermans ögon har blivit helt förändrat (alla pratar i mobiltelefoner) är klockren och som vanligt finns Roths lakoniska humor på plats. Egentligen är historien sorglig men det blir oerhört underhållande. Det kryddas dessutom av härliga utvikningar (tillexempel om författaren George Plimptons begravning), ofta kopplade till döden. Det oundvikliga faktum som spökar över hela denna bok.

torsdag 1 januari 2009

Dinner with Mugabe.


Journalisten Heidi Holland har gjort ett försök att komma under skinnet på Zimbabwes diktator Rober Mugabe. Den hyllade frihetskämpen som blev en internationell paria. Med utgångspunkt från en middag med Mugabe 1975 där han framstod som snäll men reserverad försöker Heidi Holland förstå vad som gick så fel. Hon intervjuar en mängd olika personer både anhängare och fiender till Mugabe liksom politiker och diplomater som har träffat honom. Det hela avslutas med en intervju med Mugabe själv (där han försvarar och slingrar sig runt sin katastrofala politik).

Trots Heidi Hollands massiva jobb framstår Mugabe ändå lite som en gåta efter att man läst boken. Förklaringen är nog han alltid har varit en ensamvarg utan vänner som aldrig har släppt någon in på livet. Den ända person han hade att ty sig till var sin första fru och efter hennes död ska han ha tappat kontakten med verkligheten. Den förklaring som framförs mest i boken är att Mugabe är extremt intelligent men emotionellt störd utan någon förmåga till empati eller att knyta kontakt med andra människor. En störning som uppstod under hans uppväxt i en fattig och disharmonisk familj som gav honom en känsla av att vara utvald. Det medförde även en oförmåga att ta till sig kritik eller att lyssna på andra som skapade en extrem känslighet, vilket döljs bakom en aggressiv framtoning.

Dinner with Mugabe är en bok som skulle mått bra av en bättre redigering. Många påståenden och anekdoter avhandlas flera gånger vilket gör boken jobbig att läsa. Känner man inte till Zimbabwes historia kan det nog även bli svårt att hänga med ibland, då boken hoppar fram och tillbaka i tiden. Dessutom slipper nog Mugabe undan lite för lätt. Hans brott mot mänskligheten förklaras som en reaktion från hans sida mot motgångar. Faktum är Mugabe redan under gerillaåren genomförde massaker på sitt eget folk och det ökända masmord på oppositionella redan under han första år som Zimbabwes ledare visade att han knappast aldrig varit intresserad av demokrati. Mugabe är en klassik diktator som bara är intresserad av att behålla sin makt. Det är hans ovilja att stiga åt sidan som ruinerat hans land. Därför är Dinner with Mugabe trots allt en viktig bok. Den visar att "frihetskämpar" inte automatiskt blir bra politiker.