Lukas Moodyssons internationella debut har fått blandat motagande. Den har beskyllts för att bestå av pretentiösa pekpinnar men även hyllats för att säga något viktigt om vår tid. Kanske är det både och? Mammut öppnar lovande och har en utsökt men hemsk sista halvtimme. Däremellan tyngs filmen ner av huvudpersonen Leos äventyr i Thailand. Vad Moodysson vill ha sagt med denna exotiska episod förstår jag inte och det känns ibland som bortklippta scener från The Beach.
Filmens räddning ligger istället i den finstämda skildringen av Leos fru och dotter hemma i New York. Michelle Williams gör ett levande porträtt av en hårt arbetande läkare som förlorat kontaken med sin dotter, som istället tyr sig till den filipinska nanny som blir en surrogatmamma. Man blir där påmind om att Moodysson är en regissör som gör sig bäst i det lilla formatet. Kanske är han inte rätt person att göra episka filmer och influenserna från Babel blir ibland för uppenbara.
Mammut har kanske sina brister men Moodysson visar återigen att han är en person som bryr sig och inte är ute efter att posera. Han månar om de undanskyffade, vilket gör att hans filmer lever kvar i medvetandet. Fast nu då han fått göra en engelskspråkig film, så kan han inte låta bli att flasha lite. Svepande panoramatagningar över Bangkoks "skyline by night" och scener med Michelle Williams springande på ett löpband uppe på ett tak en kylig New York - natt visar att han även förstår filmmediets förförande kraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar