Clint Eastwood framstår nu på ålderns höst som en av Hollywoods sista stora klassisister. Hans filmiska stil och teman återknyter till det som alltid varit den amerikanska filmens styrka och stolthet. Ironiskt kanske om betänker att Eastwood i början av karriären skydde allt vad finfilm hette och valde att bygga upp sin stjärnstatus genom en hårt disciplinerad outsiderposition.
Eastwoods nya film The Changeling (byggd på en verklig historia) där Angelina Jolie spelar rollen som en moder i 20 - talets Los Angeles vars lilla pojke försvinner är inget undantag. Tidsatmosfären är exakt återutgiven när det gäller kläder och rekvisita, och widescreenfotot dovt men kristallklart. Clint Eastwood har nu så mycket rutin som regissör och är så noggrann i sina val av filmprojekt att han aldrig gör en dålig film, men The Changeling är kanske en film som greppar efter lite för mycket. Förutom historien om mamman vars son försvinner och vägrar att acceptera den pojke som hon sedan får tillbaka av polisen behandlar filmen korruption och övergrepp från Los Angeles poliskår, stadens mentalvård, singelkvinnor på arbetsmarknaden och övergrepp på barn. Allt är naturligtvis lovärt men följden blir att man tappar fokus och The Changeling blir inte en av de stora filmerna om Los Angeles den vill vara.
Många frågor lämnas dessutom hängande i luften och skildringen av det moraliska förfallet bland lagens väktare hade varit värt en egen film. Som alltid med historiska filmer blir det svårt att få liv i svunna tidsepoker. Det kan lätt bli lite artificiellt och statiskt. Även om skidringen från Jolies arbetsplats (en telefoncentral) är ett mästerstycke med telefonister som åker omkring på rullskriskor. Angelina Jolie må ha lika stor spännvid som skådespelerska som en skyltdocka men bra birollsbesättning och finfin filmmusik från regissören själv gör The Changeling till en film som trots brister är sevärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar