Tja, nu har man sett ytterligare en av sina hjältar. Lyckades på svarta börsen få tag på en biljett till Josh Rouses utsålda spelning på Kägelbanan i Stockholm nu i kväll, och oj vilken konsert det var. Rouse bjöd på grymma versioner av sina finaste låtar för en hänförd publik (uppenbart betyder den här mannens musik mycket för fler än mig). Med bara en kompmusiker blev låtarna mer avskallade, fast man sakande inte de raffinerade arrangemangen från skivorna. Vi fick även höra lite nytt, ett par låtar på spanska faktiskt. De lät helt okey men vi får se om de kommer hamna på skiva.
I övrigt var det mest frapperande att se hur Josh Rouse har gått från vad han själv kallat för en "sad white boy" till en gemytlig trettioårig man tillfreds med livet. Han är en amerikan som bor i exil i Spanien och det har klart påverkat hans liv (och musik). Det känns som hans musik kan ta vilka riktningar som helst framöver och det känns spännande (grunden är alltid de urstarka låtarna).
Roligast var att keyboarden Rouses kompkille fått tag på enligt stjärnan själv lätt "tacky like Celine Dion". Helt prompt spelade han då Quiet town för andra gången, men nu imiterande Michael Bolton. Det är alltid kul med artister som bjuder på sig själva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar