söndag 30 november 2008

Veckans film: Nixon.

Oliver Stone är nu högaktuell med sin filmbiografi om George W Bush W. Den är bra men överskuggas helt av Nixon, den presidentfilm han gjorde 1995. Tidsskillnad från vad man kan tro ger Nixon ett mångfasetterat porträtt av den president som under sin ämbetstid fick stå i skottgluggen för vänsterpersoner som Stone. Richard Nixon var en krigsförbrytare som spred vanära över sitt ämbete men samtidigt en person full av kontraster. Socialt handikappad, plågad av mindersvärdeskomplex och hånad av etablissemanget, lyckades Richard Nixon komma tillbaka från förödande valnederlag för att sedan väljas till president två gånger. Då han väl blev världens mäktigaste man verkade han inte veta vad han skulle göra med all makt och kom sedan att självdestruktivt bädda för sin egen undergång med Watergate.
Anthony Hopkins har ingen fysisk likhet med Nixon men hans rollprestation tränger in sig i Nixons psyke och lyckas ge denna osäkra men av många avskydda man ett drag av sympati. Nixons mörka sida kommer också upp men han blir inte demoniserad. Filmen har två nyckelscener som förklarar denna komplexa personlighet och hur han lyckades bli vald trots att så många hatade honom.

Dels då Henry Kissinger under ett kaosartat sammanträde yttrar: tänk er vad denna man kunde ha uträttat om han någonsin känt sig älskad. Och framförallt då en packad Richard Nixon under Watergates klimax irrar runt i vita huset. Han stannar till framför ett porträtt av John F Kennedy och säger: då de ser dig ser de den de vill vara, men då de ser mig ser de den de är. Kusligt men på många sätt tyvärr nog sant.

Filmklubben.


Såg den här nyutkomna boken på biblioteket, titeln Filmklubben fick mig naturligtvis att låna den. Den kanadensiska filmjournalisten David Gilmour (inte Pink Floyd gitarristen med samma namn) berättar om hur han och hans tonårsson under tre år såg en himla massa film. Sonen Jesse hade hoppat av skolan och pappan gick med på det, med kravet att han fick visa sin son tre filmer per vecka som någon slags alternativ utbildning.

Filmklubben kan säkert bli ett fenomen hos bok-klubbar och i TV-soffor men jag finner boken måttligt intressant. Gilmour framstår som en dryg pseudointellektuell besserwisser och hans son är precis så irriterande loj bortskämda skitungar kan vara. Filmsnacket i boken är kanske småkul för stunden men några nya insikter får jag inte. Det värsta är att en stor del av boken tas upp av Jesses problem med diverse flickvänner. Det känns helt ointressant och knappast relevant för någon utanför familjen Gilmour. I mycket är den här boken en ända stor egotripp från författarens sida!

lördag 29 november 2008

De ofrivilliga.

Jag hade först ingen större lust att gå och se De ofrivilliga. Filmen har hajpats sönder i media, i nästan ett halvår nu. Regissören Ruben Östlunds ständiga snack om grupptryck och influenser från "Youtube" stod mig upp i halsen. Har någon hört talas om begreppet "overkill". Det finns en gräns för hur många intervjuer man kan ta del av med samma person.

Allt det släpper då man väl ser filmen. Den är fantastisk och den bästa svenska filmen sedan Darling. Ruben Östlund växlar mellan olika historier som har det gemensamma att de alla behandlar hur rädslan att sticka ut kan leda till katastrof. Bitvis obehagligt men också skildrat med humor. Troligtvis är det en av Östlunds stora styrkor som regissör Men det mest frapperande med De ofrivilliga är att personerna pratar och bär sig åt som folk gör mest. Svensk film känns ofta konstlad. Det är inte fallet här, det känns så dokumentärt att man sitter och ryser i biofåtöljen.

Rapport från Stockholms filmfestival del 3.

Det blev bara tre filmer på filmfestivalen i år. Kanske lika bra det. Jag avslutade med den film jag sett fram emot mest, dokumentären Gonzo: The life and times of doctor Hunter S Thompson. En tämligen konventionell dokumentär, där huvudpersonens liv behandlas kronologiskt med inslag av gamla bilder och filmsekvenser. Det blandas med intervjuer av allehanda mer eller mindre kända personer som kommer med anekdoter och åsikter. Hunter S Thompson har haft ett liv som är unikt och han är en fascinerande figur. Dokumentären blir därför skamlöst underhållande. Det roligaste är att se TV-klipp på en ung och mycket seriös Hunter S Thompson. Hans lugna intryck där visar hur hans karriär kunde ha blivit.

På många sätt är hans är livshistoria tragisk. Han var en extremt begåvad skribent som blev fast i sin egen image. Hans utflippade "Gonzo" journalistik var i början nyskapande men fastnade snabbt i klichéer. Samtidigt som han blev en kändis drabbades han av skrivkramp och skrev ytterst lite av vikt från 70-talets mitt. Han blev en superstjärna som inte levererade. Han kunde åka iväg på prestigeuppdrag och stanna på hotellet och kröka. Ett osedvanligt slöseri av en stor talang. Det känns underförstått att mycket av Thompsons förvandling till en påtänd karaktyr har att göra med hans besvikelse över samhällsutvecklingen i stort. Han var en person som var djupt engagerad i sitt lands politik på ett personligt plan. Men istället för den progressiva utveckling han förväntade sig i slutet av 60 - talet blev resultatet en massiv konservativ motreaktion.

Hans bitterhet över detta är tydlig i hans sista betydande verk Fear and loathing on the campaign trail från 1972. Den kandidat som han där förgäves lite skamlöst puffade för, George McGovern medverkar även i dokumentären med flera intressanta synpunkter. Att denna kloka man aldrig fick bli president i USA måste ses som en av 1900 - talets stora tragedier.

torsdag 27 november 2008

Campbell & Lanegan på Debaser!

Bestämde mig helt spontant för att gå och se Isobel Campbell & Mark Lanegan då de spelade på Debaser nu ikväll. Queens of the stone age sångaren Lanegan har en härligt gruffig röst som ekar av gamla hjältar som Johnny Cash och Leonard Cohen. Den passar dessutom perfekt att sjunga de neoklassiska folkrockballader som duon har på repertoaren. Problemet är att den fd Belle & Sebastian-baben Isobel Campbells väna röst helt drunknar i duetterna med Lanegans karakteristiska stämma. Den riktiga magin förmår då inte att uppstå.

Isobel Campbells scenskräck är dessutom påtaglig och hon känns inte helt komfortabel med att spela live. Man kan även fråga sig om Debaser var rätt spelställe för duon rätt lungna musik. Det känns alltid fel då musiken från scen konkurerar med ljudet från baren. Därför var de mer röjiga numren bäst. Där fick bandet en chans att spänna musklerna lite och det blev rätt bra drag. Speciellt i de sista låtarna. Men efter en vass cover av Ramblin man som extranummer valde de att stiga av, då de precis hade blivit varma i kläderna.

Missa inte Himmel över Berlin på SVT2 i kväll!

SVT2 avslutar sin Wim Wenders-serie med att visa Himmel över Berlin från 1987 klockan 22.30 ikväll. Filmen där några änglar stiger ner på jorden och beblandar sig med de dödliga är kanske Wenders sista stora film. Här finns det fortfarande substans bakom alla pretentioner. Det är dessutom en storartad skildring av Västberlin i slutet av 80-talet, plus att Peter Falk spelar sig själv!

Rapport från Stockholms filmfestival del 2.

Har hört rykten om att Oliver Stones George W Bush - biopic W inte kommer att gå upp bio i Sverige. Filmer om amerikansk politik blir sällan blockbusters här (eller i USA heller för den delen). Då den nu visades på filmfestivalen tyckte jag att det var lika bra att slå till då det finns få gener jag gillar så mycket som just filmer om amerikansk politik. W är en ordentlig uppryckning för Oliver Stone och det bästa han ironiskt nog gjort sedan Nixon, en film om en annan president. Stone är nästan förlåten för pinsamheter som Alexander och World trade center men vi får se om det rör sig om en tillfällighet.

W behandlar främst förspelat till Irakkriget och tillbakablickar på den utskällda presidentens ofokuserade ungdom. Rollbesättningen är klockren med Richard Dreyfuss som en elak Dick Cheney, Jeffrey Wright som en frustrerad Colin Powell som ingen lyssnar på och framförallt en lismande Toby Jones som stjäl showen med sitt komiska porträtt av Karl Rove. Josh Brolin i huvudrollen gör sitt bästa för att imitera Bush. Problemet är att det ibland blir lite väl mycket karaktyr över det hela. Det finns ett obehagligt drag över Bush som Brolin inte fångar. Istället framstår presidenten som lättsam men kanske lite enkelspårig.

Naturligtvis stämmer detta och det är skrämmande hur en sådan person kunnat sitta åtta år på världens viktigaste jobb. Det är något Oliver Stone kunde ha problematiserat mer. Filmen skulle då få det djup den nu saknar. Det blir lite väl skissartat ibland. Scenerna innefrån vita huset där Bush duperas av sina "elaka" rådgivare ger en skrämmande aning om hur det faktiskt gick till, och hur Bushs brist på reflektion ledde landet och världen rakt in i en katastrof

Annars är filmens kärna konflikten mellan George Bush sr och jr. Drivkraften för George W Bush verkar vara att visa för sin pappa att han duger och få dennes erkännande. Ett personligt "drive" som först gjorde honom till guvernör i Texas och sedan till president. Pappa Bush verkar enligt filmens tolkning ha varit livrädd för att hans "no good son" skulle kunna inneha ett politiskt ämbete. I pappans ögon är sonen ett misslyckande även då han lyckats. Vilket tyvärr har visat sig stämma.

onsdag 26 november 2008

Vägen.

Cormac McCarthys Vägen(The Road) fick Pulitzerpriset förra året. Kanske är det därför han nu äntligen har blivit översatt till svenska igen. Och vilken översättning det är sedan. Jag har svårt att tro att något av Cormac McCarthys exakta och lite torra prosa har försvunnit i processen. Det är alltid ett nöje att läsa författare som behärskar det skrivna ordet såväl som han gör.

McCarthy bryter ny mark i Vägen då han lämnar det mytomspunna amerikanska westernlandskapet för att istället leverara en framtidsdyspoti. Boken utspelar efter en gigantisk katastrof där de flesta människor är döda. De överlevande slås för sina liv till varje pris i resterna av en förstörd civilisation. En far och hans son försöker i denna grymma värld ta sig till kusten och hitta vad fadern referar till som de "goda människorna".

Som vanligt får man ta sig den tid det tar att läsa en bok av Cormac McCarthy. Tempot är långsamt och stora delar boken tas upp av faderns letande efter mat åt sig och sin son. Det är dock oavbrutet fascinerande. Speciellt då det är en framtid som kan vara möjlig. Det finns faktiskt kärnvapen som kan förstöra vår värld på bara några ögonblick.

Vägen kommer snart också som film med vad jag förstår Robert Duval i huvudrollen. Det låter lovande. Vi får bara hoppas att den håller samma klass som den mästerliga förra McCarthyfilmatiseringen No country for old men.

måndag 24 november 2008

Missa inte Kärlek 65 på SVT1 i morgon efrtermiddag!

Sverige genom tidernas största filmregissör är det Ingemar Bergman kanske? Knappast det är utan konkurrens Bo Widerberg. En regissör som då han var som bäst kunde mäta sig med de utländska mästarna. Klockan 13.35 på tisdag visas en av hans bästa filmer Kärlek 65 SVT1. En tidstypiskt experimentell film med Keve Hjelm som en regissör och människorna omkring honom. Filmen är uppenbart självbiografisk och har sin höjdpunkt i fantastiskt filmade drakflygningsscener.

söndag 23 november 2008

Veckans film: Nighthawks.

En film där Sylvester Stallone spelar en snut med helskägg, Rutger Hauer gestaltar en jetsetande terrorist och som utspelar sig i New Yorks discomiljö kan väl knappast vara dålig. Nej det är den inte heller. Polisfilmen Nighthawks från 1981 är en klassiskt tät New Yorkthriller som använder stadens nattliga miljöer på ett utmärkt sätt. Rutger Hauer spelar en extremt karismatisk terrorist med försmak för uteliv som gäckar polisen. Den här typen av skurkroller var Hauer född att spela och frågan är om han gjort något bättre sedan den här rollen.

Jag är inget stort fan av Sylvester Stallone men här gör han en fin nedtonad insats. Det är inte bara skägget som känns inspirerat av Al Pacinos polisporträtt i Serpico. Även den intensitet och känsla av förlust som utmärkte Pacinos roll i Serpico går igen även hos Stallone. Frågan är dock inte om den bortglömda Nighthawks är en bättre film, än ovannämnda klassiker. Filmen kombinerar spänning och fina personporträtt på ett sätt ytterst få filmer lyckas med.

lördag 22 november 2008

Rapport från Stockholms filmfestival del 1.

Har bestämt mig för att vara extremt selektiv med att se filmer på Stockholms filmfestival i år. Att tillexempel se åtta dåliga amerikanska indipendentfilmer på en vecka brukar vara det säkraste sättet att drabbas av den stora novemberdepresionen. Då de bästa festivalfilmerna endå brukar gå upp på bio, ska jag i år högst se en handfull filmer. Jag prioriterar dokumentärer. Det känns som det mest unika man kan hitta på festivalen, vilket jag märkt av tidiga års besök.

Efter att ha läst en artikel i DN i veckan om dokumentären Wild combination: A portrait of Arthur Russel blev jag sugen på att gå och se den. Russel var en öppet homosexuell musiker och sångare som hade cello som huvudinstrument. Han gjorde allt från disco till avantgardiska experiment. Hans mål var att överbygga klyftan mellan populär och konstmusik. Russel som dog i AIDS i början på 90-talet fick inget erkännande under sin livstid men har nu på senare år fått stor kultstatus.

Tyvärr måste jag säga att Russels musik inte säger mig något. Hans röst är smågnällig och hans sinne för melodi som hyllas i filmen går mig förbi. Det mesta låter som jobbig performance-musik för gallerier. Dokumentärens behållning var istället intervjuerna med hans föräldrar som kände en uppenbar stolthet över sin udda son och Russels pojkvän, vars skildring av deras förhållande var riktigt ömsint. Det var naturligtvis även kul att få se hjältar som Philliph Glass och Jens Lekman yttra sig, även om jag inte höll med dem i deras superlativ angående Russels musik.

torsdag 20 november 2008

Gitarrmongot.

Känner mig lite sugen på att se Ruben Östlunds nya film De ofrivilliga och ladade upp med att gå och se hans förra film Gitarrmongot på Cinemateket. Den var väl minst sagt ojämn och icke linjära blandningar av spelfilm och dokumentär är inte riktigt min grej. Ruben Östlund har dock en egen stil samt en känsla för både komik och tragik som lovar gott. Han framstår lite som en arvtagare till Roy Andersson men ute i verkligheten istället för att skapa artificiella miljöer i en studio.

Gitarrmongot som skildrade diverse vindflyende människor drabbade av det stora svenska vemodet hade sina stunder främst då det blev riktigt plågsamt. En psykiskt sjuk kvinna som börjar tafsa på några ungdomar under en spårvagnsfärd, och då några killar spelar rysk roulet är de scener jag kommer att minnas. Bäst var dock slutet. En liten kille släpper ut något som verkar vara en gigantisk luftmadrass i luften över Göteborg. Folk på gatan stannar till, kan det vara en väderballong må tro undrar de. En fantastiskt ögonblick av svensk filmhistoria.

The hunting of the president.

Såg precis dokumentären The hunting of the president om alla högerkampanjer mot Bill Clinton (Whitewater, Lewinsky mfl) under hans presidentid. Dokumentären var inte speciellt välgjord och svår att hänga med i om man inte minns alla detaljer. Men den hade en poäng. Bill Clinton fick aldrig någon riktig chans att bli en stor president. Istället fick han ägna tid åt att bekämpa anklagelser som hade grund i rykten, lögner och halvsanningar. Då Bill Clinton inte gick att besegra i val, satsade hans fiender allt på att få bort honom ändå. Den amerikanska högern gör allt för att vinna och Obama är härmed varnad. Måtte han klara sig bättre än den förra demokratiska presidenten i kampen mot motståndare som inte skyr några medel.

Missa inte Paris, Texas på SVT2 i kväll!

Klockan 22.30 visas i kväll Wim Wenders Paris, Texas från 1984 på SVT2. Missa inte detta atmosfäriska drama där en förvirrad man letar efter sin försvunna familj i ett mystiskt amerikanskt landskap. Som vanligt när det gäller Wenders är fotot fantastiskt men det blir ibland lite väl pretentiöst. Det kan man dock leva med. En film där birollskungen Harry Dean Stanton har huvudrollen blir per automatik servärd.

onsdag 19 november 2008

Ingen nytändning för Bond!

Efter att ha sett nya bondrullen Quantum of solace är det bara att konstatera att det trots referenser till miljöfrågor och antyd USA-kritik i manuset, rör sig om en högst ordinär actionfilm. Bondfilmer är alltid väldigt mycket en produkt av sin tid och åldras inte bra. Ingen kommer att bry sig om den här filmen om fem år. "Samhällskritiken" i manuset känns lika nervöst sneglade på aktuella trender som det var då bondfilmerna flörtade med blaxplotation och kung fu på 70-talet.

Det mest slående är att den nya seriösa karaktärsdrivna James Bond som introducerades med den förra bondfilmen Casino Royale inte utvecklas vidare här. Man skippar bondbrudar i bikinis och plumpna vitsar men i övrigt är allt som det brukar vara i 007s värld. Daniel Craig verkar redan ha tröttnat på rollen eller så uppfattar inte jag hans ansatser till minimalistiskt skådespeleri. Det känns typiskt att då man väl har gett bondrollen till en bra skådespelare, får han inget vettigare att göra än sina egna stunts. Den enda ljusglimten var en avslappnad Jeffrey Wright som Felix Leiter. Mer Felix i nästa film tack!

A mighty wind.

Såg A mighty wind på svt igår kväll. En rätt rolig folkmusiksparodi av stilen fejkdokumentär, där gamla hjältar från 60-talets "the folk moment" samlas. Men då är genren annars tacksam att driva med. 1960-talets folkmusiksrörelse var ofta präktig och självgod. Man ska komma ihåg att de försköt sin största stjärna Bob Dylan då han började spela elektriskt (och buade ut honom då han gav sitt livs konserter). Alla som sett en intervju med Pete Seeger vet vad jag menar. Filmens höjdpunkt var karaktären Mitch, en totalt drogskadad gammal folkmusikstjärna. Scenerna där han hälsade på hos sin gamla flickvän/duetpartner var hysteriskt roliga. Speciellt då hennes man skulle förevisa Mitch sin modeljärnväg.

tisdag 18 november 2008

The Overlook.

Jag frågar mig själv varför jag envisas med att läsa de böcker i Michael Connellys serie om Los Angeles snuten Harry Bosch som putsas ut en gång per år. Connelly har sedan länge tappat inspirationen och 2007 års The Overlook är inget undantag. Harry undersöker här ett misstänkt terroristdåd och man orkar inte bry sig. Det är tröttsamt och ospännande men i alla fall lättläst.

Connelly är ett utmärkt exempel på en bestsellerförfattare som blivit ett offer för sin egen framgång. Han borde kanske ta ledigt ett år för att få nya fräscha idéer men då hela verksamheten drar in så många miljoner dollar måste han producera minst en bok per år. Författandet blir då som vilket välbetalt jobb som helst och går in i rutin. Av lättja och slentrian fortsätter folk (mig själv inkluderad) att läsa böckerna. Den här gången fanns det inte ens med några fina Los Angeles miljöer vilket annars varit de enda ljusglimtarna på senare år. Fast titeln är i alla fall välvald. Det här är en bok som man utan problem kan "overlook".

måndag 17 november 2008

Pink Floyd - Live at Pompeii.

I min ungdom var jag under ett par år precis som många andra ett lett förvirat Floyd-fan som satt och ruvade på en livebox med The Wall. En hemsk konsert med Roger Waters på Globen 2002 fick mig dock att inse att bandet i det stora hela är en bluff. Genom snygga ljudeffekter och pretentiösa texter lurar de folk att deras högst ordinära musik är "viktig". Jag har dock behållit en hatkärlek till bandet. Man kan inte komma ifrån att The dark side of the moon och Wish you where here är välljudande album, om man bortser från Roger Waters skolpojkspoesi då.

Pink Floyd ökända film Live at Pompeii från tidigt 70-tal där de spelar inför en folktom amfibiteater är däremot otippat rätt bra. Bandet är supertight efter flera års intensivt gigande och de långa instrumentala styckena får en dimension som saknas på skiva. Konsertmaterialet blandas med studioinslag där bandet arbetar med embryon till The dark side of the moon och interljuver där medlemmarna visar förvånansvärt stor självdistans. Det mesta är kul även om jag gärna sluppit se David Gilmour och Roger Water humorbefriat diskutera ostron!

Bland filmens höjdpunkter märks annars: En speedad Roger Waters som improviserar fram On the run på en primitiv synt, Nick Masons svängiga trumspel på One of these days, en atmosfärisk version av A saucerful of secrets och naturligtvis den alltid lika mäktiga Set the controls for the heart of the sun. Den låten är Roger Waters stora stund på jorden och lät till och med bra på hans i övrigt usla Globenkonsert.

söndag 16 november 2008

Ladies Man.


Har precis läst ut Ladies man av Richard Price och det var länge sedan jag läste (eller i alla fall sedan jag senast läste något av Price) som var så här bra. I denna hans tredje bok från 1978 blir huvudpersonen Kenny Brecker, en trettioårig dörrförsäljare dumpad av sin tjusiga flickvän. Solo tvingas den intelligente men samtidigt emotionellt störde ensamvargen Kenny att konfrontera sina livsval samtidigt som hans saknaden efter flickvännen äter upp honom innefrån. I försök att att nå förändring ger sig Kenny ut på irrfärder i ett sent 70-tals New York, som då var som allra mest skabbigt och dekadent.

Ladies man är i mycket en obehaglig bok men samtidigt den typ av litteratur som förändrar liv. Richard Price är en författare med en förmåga att se företeelser från flera håll och han tvekar inte för att gå i människans mörka vrår. Samtidigt är han en stor humanist med sinne för detaljer. Kenny Brecker blir en oförglömligt komplex figur som plågad försöker bryta sin isolering i ett kallt Manhattan. Scenerna då han söker upp sina gamla High school vänner eller klarsynt betraktar andra ensamma stackare på en biograf är oförglömliga. Det här är Räddaren i nöden för vuxna med en klarhet den boken saknar.

Ladies man måste betecknas som ett av världslitteraturens bortglömda mästerverk och visar vilken sorgligt underskattad författare Richard Price är. Speciellt då i Sverige där bara en av hans böcker har översats (Klockarna). Det spelar i för sig ingen roll då amerikansk litteratur alltid är bäst på originalspråk.

Veckans film: Det hårda straffet.

Jag tänkte att under vinjetten "veckans film" varje söndag skriva om en film som ni måste se. Naturligtvis känns det passande att starta med Hal Ashbys The Last detail från 1973 som även gett namn åt min blogg. I den spelar Jack Nicholson en matros som tillsammans med en kollega (Otis Young) ska eskortera en ung matros (briljant spelad av Randy Quaid) som dömts till ett hårt straff för en mindre företeelse. De bestämmer sig för att ge den lätt förståndshandikappade fången några roliga dagar innan fängelsetiden börjar.

Det hårda straffet med manus av den legendariska "scriptdoctorn" Robert Towne är inte bara regissören Hal Asbys bästa film utan även en av nyckelfilmerna under den guldålder i amerikansk film som går under beteckningen New Hollywood. Från slutet av 1960-talet till det tidiga 1980 - talet spottade Hollywood ut sig filmer som influerade av europeisk konstfilm inte tvekade att ta sig an kontroversiella ämnen och samhällskritik. Bortom klassiker som Taxi driver och Gudfadern finns det en hel undervegetation av tidslösa filmer att upptäcka!

Det hårda straffet är en film som är en av filmhistoriens roligaste samtidigt som framförallt slutet är fruktansvärt sorgligt. En paradox kan tyckas men samtidigt ger det filmen dess udd. Det är inte bara drama men inte heller en renodlad komedi. Ångesten ligger hela tiden och trycker i bakgrunden. Jack Nicholson blir under filmens gång alltmer desperat över sin fånges öde och bjuder på en av sin karriärs främsta rollprestationer. Frågan man ställer sig är dock vad som hände med hans utmärkta motspelare Otis Young. Honom har i alla fall inte jag sett i någon annan film

Nu har min blogg startat!

Yepp nu har jag äntligen kommit loss och startat min blogg. Här kommer ni främst att hitta mina personliga tankar om film, musik och litteratur men även en hel del annat. Mycket nöje!