söndag 30 november 2008

Veckans film: Nixon.

Oliver Stone är nu högaktuell med sin filmbiografi om George W Bush W. Den är bra men överskuggas helt av Nixon, den presidentfilm han gjorde 1995. Tidsskillnad från vad man kan tro ger Nixon ett mångfasetterat porträtt av den president som under sin ämbetstid fick stå i skottgluggen för vänsterpersoner som Stone. Richard Nixon var en krigsförbrytare som spred vanära över sitt ämbete men samtidigt en person full av kontraster. Socialt handikappad, plågad av mindersvärdeskomplex och hånad av etablissemanget, lyckades Richard Nixon komma tillbaka från förödande valnederlag för att sedan väljas till president två gånger. Då han väl blev världens mäktigaste man verkade han inte veta vad han skulle göra med all makt och kom sedan att självdestruktivt bädda för sin egen undergång med Watergate.
Anthony Hopkins har ingen fysisk likhet med Nixon men hans rollprestation tränger in sig i Nixons psyke och lyckas ge denna osäkra men av många avskydda man ett drag av sympati. Nixons mörka sida kommer också upp men han blir inte demoniserad. Filmen har två nyckelscener som förklarar denna komplexa personlighet och hur han lyckades bli vald trots att så många hatade honom.

Dels då Henry Kissinger under ett kaosartat sammanträde yttrar: tänk er vad denna man kunde ha uträttat om han någonsin känt sig älskad. Och framförallt då en packad Richard Nixon under Watergates klimax irrar runt i vita huset. Han stannar till framför ett porträtt av John F Kennedy och säger: då de ser dig ser de den de vill vara, men då de ser mig ser de den de är. Kusligt men på många sätt tyvärr nog sant.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar