Filmklubben.

Såg den här nyutkomna boken på biblioteket, titeln Filmklubben fick mig naturligtvis att låna den. Den kanadensiska filmjournalisten David Gilmour (inte Pink Floyd gitarristen med samma namn) berättar om hur han och hans tonårsson under tre år såg en himla massa film. Sonen Jesse hade hoppat av skolan och pappan gick med på det, med kravet att han fick visa sin son tre filmer per vecka som någon slags alternativ utbildning.

Filmklubben kan säkert bli ett fenomen hos bok-klubbar och i TV-soffor men jag finner boken måttligt intressant. Gilmour framstår som en dryg pseudointellektuell besserwisser och hans son är precis så irriterande loj bortskämda skitungar kan vara. Filmsnacket i boken är kanske småkul för stunden men några nya insikter får jag inte. Det värsta är att en stor del av boken tas upp av Jesses problem med diverse flickvänner. Det känns helt ointressant och knappast relevant för någon utanför familjen Gilmour. I mycket är den här boken en ända stor egotripp från författarens sida!