Jag hade först ingen större lust att gå och se De ofrivilliga. Filmen har hajpats sönder i media, i nästan ett halvår nu. Regissören Ruben Östlunds ständiga snack om grupptryck och influenser från "Youtube" stod mig upp i halsen. Har någon hört talas om begreppet "overkill". Det finns en gräns för hur många intervjuer man kan ta del av med samma person.
Allt det släpper då man väl ser filmen. Den är fantastisk och den bästa svenska filmen sedan Darling. Ruben Östlund växlar mellan olika historier som har det gemensamma att de alla behandlar hur rädslan att sticka ut kan leda till katastrof. Bitvis obehagligt men också skildrat med humor. Troligtvis är det en av Östlunds stora styrkor som regissör Men det mest frapperande med De ofrivilliga är att personerna pratar och bär sig åt som folk gör mest. Svensk film känns ofta konstlad. Det är inte fallet här, det känns så dokumentärt att man sitter och ryser i biofåtöljen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar