I min ungdom var jag under ett par år precis som många andra ett lett förvirat Floyd-fan som satt och ruvade på en livebox med The Wall. En hemsk konsert med Roger Waters på Globen 2002 fick mig dock att inse att bandet i det stora hela är en bluff. Genom snygga ljudeffekter och pretentiösa texter lurar de folk att deras högst ordinära musik är "viktig". Jag har dock behållit en hatkärlek till bandet. Man kan inte komma ifrån att The dark side of the moon och Wish you where here är välljudande album, om man bortser från Roger Waters skolpojkspoesi då.
Pink Floyd ökända film Live at Pompeii från tidigt 70-tal där de spelar inför en folktom amfibiteater är däremot otippat rätt bra. Bandet är supertight efter flera års intensivt gigande och de långa instrumentala styckena får en dimension som saknas på skiva. Konsertmaterialet blandas med studioinslag där bandet arbetar med embryon till The dark side of the moon och interljuver där medlemmarna visar förvånansvärt stor självdistans. Det mesta är kul även om jag gärna sluppit se David Gilmour och Roger Water humorbefriat diskutera ostron!
Bland filmens höjdpunkter märks annars: En speedad Roger Waters som improviserar fram On the run på en primitiv synt, Nick Masons svängiga trumspel på One of these days, en atmosfärisk version av A saucerful of secrets och naturligtvis den alltid lika mäktiga Set the controls for the heart of the sun. Den låten är Roger Waters stora stund på jorden och lät till och med bra på hans i övrigt usla Globenkonsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar