Det blev bara tre filmer på filmfestivalen i år. Kanske lika bra det. Jag avslutade med den film jag sett fram emot mest, dokumentären Gonzo: The life and times of doctor Hunter S Thompson. En tämligen konventionell dokumentär, där huvudpersonens liv behandlas kronologiskt med inslag av gamla bilder och filmsekvenser. Det blandas med intervjuer av allehanda mer eller mindre kända personer som kommer med anekdoter och åsikter. Hunter S Thompson har haft ett liv som är unikt och han är en fascinerande figur. Dokumentären blir därför skamlöst underhållande. Det roligaste är att se TV-klipp på en ung och mycket seriös Hunter S Thompson. Hans lugna intryck där visar hur hans karriär kunde ha blivit.
På många sätt är hans är livshistoria tragisk. Han var en extremt begåvad skribent som blev fast i sin egen image. Hans utflippade "Gonzo" journalistik var i början nyskapande men fastnade snabbt i klichéer. Samtidigt som han blev en kändis drabbades han av skrivkramp och skrev ytterst lite av vikt från 70-talets mitt. Han blev en superstjärna som inte levererade. Han kunde åka iväg på prestigeuppdrag och stanna på hotellet och kröka. Ett osedvanligt slöseri av en stor talang. Det känns underförstått att mycket av Thompsons förvandling till en påtänd karaktyr har att göra med hans besvikelse över samhällsutvecklingen i stort. Han var en person som var djupt engagerad i sitt lands politik på ett personligt plan. Men istället för den progressiva utveckling han förväntade sig i slutet av 60 - talet blev resultatet en massiv konservativ motreaktion.
Hans bitterhet över detta är tydlig i hans sista betydande verk Fear and loathing on the campaign trail från 1972. Den kandidat som han där förgäves lite skamlöst puffade för, George McGovern medverkar även i dokumentären med flera intressanta synpunkter. Att denna kloka man aldrig fick bli president i USA måste ses som en av 1900 - talets stora tragedier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar