tisdag 31 mars 2015

Skyskrapor på Horngatspuckeln.


Just nu kan ni lite otippat uppleva lite skyskrapor på Horngatspuckeln. Denna galleri-täta del av Södermalm anses av många saluföra "hötorgskonst", något som inte gäller Thomas & Jill Höjebergs utställning på Galleri Ekvall + Törnblom. Thomas Höjebergs målningar ifrån ett fiktivt Metropolis är bland det mäktigaste som ni kan beskåda just nu. Mäktiga futuristiska stadslandskap som liksom blir än mer suggestiva på avstånd. Ett måste för alla urbanister därute.

Läs mer här: http://www.ekvalltornblom.se/.

söndag 29 mars 2015

Filmlogg vecka 13.

Inherent Vice (Paul Thomas Anderson 2014). Paul Thomas Anderson gör det igen. Skrev lite om denna fina film häromdagen: http://thelastdetails.blogspot.se/2015/03/inherent-vice-skalmsk-noir-eller.html.

Before Midnight (Richard Linklater 2013). Precis som de tidigare filmerna i trilogin ofta pratig och småtråkig, samtidigt som den ibland gnistrar till med fantastiskt samspel/dialog. Ändå en film som inte nödvändigtvis hade behövts spelats in.

Uptight (Jules Dassin 1968). Tät remake av John Fords film Angivaren om svarta revolutionärer i Cleveland istället för irländska frihetskämpar. Fränt intensiv om än ibland för "arrangerad". Möjligtvis den första blaxploitation-filmen även filmen inte alls är sensationsbetonad. Fin filmmusik av Booker T. & MG's: spotify:album:2FxJQmwip63jB9kX6WsQtW.

Ett Brott (Anders Henriksson 1940). Svensk klassiker influerad av de Von Sydowska - morden. Saltad dialog främsta behållningen idag, men vad gör all humor mitt bland all tragik?

lördag 28 mars 2015

Så som i en spegel.



Om det finns någon rättvisa så blir det hör vårens första (och kanske största) hit. Svensk triumfatorisk indie är ju sedan länge det säkraste vårtecknet.

onsdag 25 mars 2015

Stämningsbild med vattenfall.


Så vackert, även om skyskrapor + vattenfall bara existerar i fantasin. Tsunehisa Kimura heter konstnären, en japan som var lite av en specialist på den här typen av mäktiga fotomontage.

tisdag 24 mars 2015

Inherent Vice - skälmsk noir eller melankoli över den tid som flydde?


Inherent Vice eller Inneboende Brist som Thomas Pynchons deckarpastisch/sorgesång över en förlorad kalifornisk dröm fick heta i svensk översättning, har nu letat sig upp på vita duken i regi av min absoluta favorit Paul Thomas Anderson. Jag förstod inte mycket av boken när det begav sig, men måste läsa om den nu, för filmen är till stora delar fantastisk. Inherent Vice är hysterisk kul, härligt lång, full med sköna karaktärer, har sylvass dialog, loj stämning, & ekon av Altman, parat med resignerad melankoli, samt är framförallt väldigt pårökt.

Paul Thomas Anderson har alltid varit rolig emellanåt i sina filmer som ofta har präglats av en viss förlösande känsla av gravallvar. Här är det skojigt mest hela tiden, även om alla dråpliga situationer kanske döljer något annat. Handlar Inherent Vice i själva verket om de chanser som gick förlorade med 60-talet? I ett tidigt 70-tals LA cirklar den flummiga privatdetektiven runt mellan de "straightas" repression och förvirrade blomsterbarn. Hans försvunna flickvän representerar kanske den geist i alternativkulturen som vid det här laget var rejält borta, eller så är bara Inherent Vice en skön skröna influerad av dåtida post-noir filmer. Det är nog i alla fall i filmens titel som svaret på vad Pynchon/Anderson vill ha sagt ska sökas, vissa företeelser är redan från början alltför fucked up för att fungera. I vilket fall är det en film att se, se om, och framförallt se på stor duk om ni har möjlighet, storslaget filmad analogt som den är.

söndag 22 mars 2015

Filmlogg vecka 12.

Bamse Och Tjuvstaden (Christian Ryltenius 2014). Skön reboot av Bamse på film som glädjande nog får uppföljare. Vida överlägsen de i ärlighetens namn rätt taffliga gamla Bamse-filmerna.

Vägen Hem (Bill Douglas 1978). Avslutande delen i Bill Douglas uppväxts-trilogi. Asketiskt och kompromisslöst, även om del tre har en hoppfullare stämning. Tillsammans med de två tidigare filmerna en kinematografisk bedrift.

Philomena (Stephen Frears 2013). Det intima samspelet mellan Steve Coogan & Judi Dench räddar vad som annars hade varit farligt nära något i stil med en alltför sentimental Hallmark-produktion.

lördag 21 mars 2015

Zero Dollar.


Moderna Museet visar just en av den brasilianska konstnären Cildo Meireles så kallade Zero Dollars ifrån sjuttiotalet. En fejk-sedel som just både är värd ingenting alls och en himla massa dollars om du säljer den på konstmarknaden. En stillsam meditationen av en papperslapps olika imaginära värden, samt naturligtvis även en kritik av den allsmäktige Uncle Sam. Bara denna sedel gör det värt att ta sig till Moderna Museet.