måndag 2 maj 2016

Filmlogg vecka 17.

Hannah Arendt (Margarethe Von Trotta 2012). Välgjord men lite livlöst om den tyska filosofens kontroversiella bevakning av Eichmann-rättegången. Mest intressant som historielektion.

Girlhood (Céline Sciamma 2014). Inte riktigt min bag. Börjar med frän feministisk angst men utvecklar sig emot ett mediokert förortsmelodram.

All The Right Noises (Gerry O'Hara 1971). Familjefar inleder relation med tonårstjej i brittisk bagatell som vinner på ett känsligt utförande som undviker sensationella grepp. Främst sevärd för ett blick av dåtidens optimistiska London strax innan nedgången.

La Gueule Ouverte/The Mouth Agape (Maurice Pialat 1974). Utmärkt liten film om småborgarklassen och döden. Ruggig om mänskliga tillkortakommanden men hög känsla av realism.

Loulou (Maurice Pialat 1980). Ytterligare en blytung film ifrån Pialat. Deaprdieu/Huppert på sin topp briljerar som dysfunktionellt kärlekspar drivna av ren passion. Bitvis elektrisk.

söndag 1 maj 2016

Valborg/Första Maj.



En bild säger mer än tusen ord men jag vet inte om dagens socialdemokratiska parti verkligen förtjänar stor uppslutning i dagens demonstrationer.

fredag 29 april 2016

En lekplats...


Love this! Modernismens triumf sammanfattat i ett litet franskt (?) vykort. Estetik och funktion i oöverträffad förening. Också har vi giraffen...

onsdag 27 april 2016

Kaffe med Bowie.


David Bowie drickandes kaffe under en paus i inspelningen av The Man Who Fell To Earth. Någonstans i New Mexico 1975 när David var (för att parafrasera en annan boktitel av Fell To Earth - författaren Walter Tevis) "far from home".

tisdag 26 april 2016

Filmlogg vecka 16.

The Big Switch (Pete Walker 1968). Brittisk lågbudgetthriller med ett par originella inslag men som mest känns som en lovvärd bruksfilm.

Man Of Violence (Pete Walker 1971). Hopplös gangsterfilm i samma stil som ovanstående, dock ännu uslare. Ovärdig release i BFI:s annars utmärka Flipside-serie.

Mommy (Xavier Dolan 2014). Regissören levererar igen. Dysfunktionellt mor/son-drama briljant berättat i kvadratiskt filmformat. Är Dolan filmens framtid?

Crimes Of The Heart (Bruce Beresford 1968). Lite såpigt men underhållande sydstatsmelodram med udd. Sissy Spacek briljerar som flippad "southern bell".

lördag 23 april 2016

Min Prince.


Precis som Michael och Bowie har Prince alltid funnits där, tills han en dag inte längre var bland oss. Saknaden blir massiv liksom frustrationen över att hans musik inte finns på några strömningstjänster. Jag har aldrig haft några Prince-skivor men alltid blivit glad när någon av hans låtar dykt på radio eller teve. När jag lyssnar på P3:s minnesprogram så börjar jag nästan grina när jag hör hur bra hans "sönderspelade" hits är. Min egen relation till Prince har bisarrt nog sin grund i perioden i mitten av 90-talet när han hade en symbol som alias. The Most Beautiful Girl In The World och Gold spelades sönder på MTV. Man kunde inte slita sig när dessa videos dök upp, låtarna var ju bättre än allt annat just då. Just så bra var Prince när han var som bäst.