onsdag 31 december 2008

Årets 20 bästa filmer!

Nu är 2008 till ända och det känns som det är läge att sammanfatta filmåret. Vad som finns att säga är att i alla fall tjugo filmer av odiskutabel klass har haft svensk biopremiär och flera av dem kommer nog få status som klassiker så småningom. I övrigt är det frapperande att veteranen Sidney Lumet gjorde årets bästa film som till och med var bättre än Paul Thomas Anderssons episka mästerverk There will be blood. Här nedan kommer min egen högst egenkomponerade lista över de tjugo bästa filmerna 2008.

1. Before the devil knows your'e dead.
2. There will be blood.
3. Margot at the wedding.
4. I'm not there.
5. No country for old men.
6. Lust, caution.
7. Street kings.
8. Wall - E.
9. Låt den rätte komma in.
10. Stop - loss.
11. La zona.
12. The dark knight.
13. Charlie Wilsons war.
14. Be kind rewind.
15. Fjärilen i glaskupan.
16. Elegy.
17. De ofrivilliga.
18. Reservation road.
19. The Baader Meinhof complex.
20. Things we lost in the fire.

tisdag 30 december 2008

Freddie Hubbard R:I:P.


2008 framstår som ett sällsynt sorgligt år då man tänker på alla stora personer som har avlidit (Isaac Hayes, Paul Newman, Harold Pinter mfl). Sist i raden blev jazztrumpetaren Freddie Hubbard som avled igår vid 70 års ålder. Hubbard hade en sällsynt känsla för både melodi och rytm, och det är inte konstigt att han av många kallas för historiens bästa trumpetare. Förutom en lång solokarriär medverkade han och bidrog (och stal showen) på en mängd andra skivor. Bland dessa märks vad som kan vara världens bästa jazzskiva The blues and the abstract truth (1961) av Oliver Nelson och de mästerliga John Coltrane albumen Ole Coltrane och Africa/Brass (båda 1961).

Om speciellt ett av hans egna album ska rekommenderas så måste det bli The body & the soul från 1963. Ett bitvis orkestralt album med arrangemang av Wayne Shorter som innehåller den typ av tidlösa och ambitiösa jazz som var typisk för skivbolaget Impulse. Omgiven av en mängd andra stora musiker bjuder Hubbard där på ett trumpetspel som är lyriskt vackert. Bland annat på den suggestiva egna kompositionen Aries. Ett bättre sätt att säga farväl till 2008 finns knappast än att lyssna på denna skiva!

söndag 28 december 2008

Revolutionary road.


Något av höstens snackis har varit Revolutionary road av Richard Yates från 1961 som först nu (troligtvis med anledning av en kommande filmatisering) har översatts till svenska. Richard Yates debuterade med denna bok som fick stor uppmärksamhet i hemlandet men inledde ett författarskap som först fick ett riktigt erkännande efter författarens död. Revolutionary road är en typ av bok som man önskar att man kunde ha upptäckt själv, utan en massa hype i media. På något sett känns det som läsupplevelsen blir sämre av att man läst så mycket om boken innan. Slagkraften minskar lite efter alla lovord.

Samtidigt kan ingen ta ifrån Revolutionary road det faktum att det rör sig om en ytterst välskriven roman som är exakt i sina iakttagelser av amerikanskt villaförortsliv i mitten av 50 - talet. På ytan lever det unga paret Frank & April Wheeler den amerikanska drömmen, men ska sanningen fram håller de på att kvävas i sin villaförort. Frank sitter fast på ett ostimulerande kontorsjobb medan April är en hemmafru som ser efter sina barn och lagar mat åt sin man. Konventioner och lättja har gjort att de har fastnat i ett händelselöst liv mot sin egen vilja.

Det som mest slår en efter att ha läst Revolutionary road är vilken sorglig roman det är. Richard Yates människosyn framstår som becksvart men inte utan medkänsla. Frank och April vill förändra sina liv men det stannar vid fåfänga drömmar. De är den typ av personer som aldrig kommer loss med sina projekt och självdestruktivt agerar mot den typ av förändring de behöver. Samtidigt är de sådana som aldrig blir nöjda och ständigt anser att de förkännar något bättre.

Revolutionary road kan ses som en uppgörelse med 50 - talets konformism men är nog allra mest en betraktelse av ett misslyckat äktenskap. Frank föll för Aprils skönhet och hon för hans "intelligens". När allt kommer till kritan är de båda tämligen tomma personer. Deras förhållande saknar nästan all form av lyckad kommunikation och det är inte konstigt deras liv sakta men säkert utvecklas mot en katastrof.

Veckans film: Before the devil knows you're dead.

Årets bästa film hade faktiskt premiär redan i januari. Att den över åttioåriga veteranregissören Sidney Lumet skulle göra sin bästa film så här sent i karriären (som spänner över hela den moderna amerikanska filmhistorien) var oväntat! Before the devil knows you're dead hade oturen att ha premiär samma vecka som Control och Försoning två i media hajpade men redan nu bortglömda filmer vilket tyvärr gjorde att den inte fick den uppmärksamhet den förkännade. Men det är troligtvis bara en tidsfråga innan Before the devil knows you're dead får status som en modern klassiker.

Filmens grundhistoria har man sett förut nämligen ett rån som går snett. Lumet använder dock bara det som en pretext för att berätta om en dysfunktionell familj i totalt sammanfall. Två väldigt olika bröder som behöver pengar bestämmer sig för att råna sina föräldrars juvelaffär. En redan från början dålig plan utvecklar sig snabbt till en total katastrof då deras mor av misstag dör i rånet. Den ena brodern Hank (Ethan Hawke) är en charmig loser som misslyckats med de mesta i livet. Hans storebror Andy (Philip Seymour Hoffman) har visserligen gjort karriär men har problem på jobbet, sitter fast i ett drogberoende och klarar inte av att ha sex med sin snygga fru. Efter moderns död kommer alla konflikter upp till ytan i vad som utvecklar sig till en fruktansvärd familjetragedi som behandlar teman som ensamhet, misslyckande, självförakt och känslor av att inte räcka till.

Before the devil knows you're dead är en sådan sällsynt film där allt fungerar. Precis som alltid då Lumet är som bäst, låter han skådespelarna få utrymme i intensiva närbilder och klaustrofobiska interiörer. Känslan av obehag är stark men samtidigt fascinerande. Det finns även utrymme för spänning och viss lakonisk humor i filmen som gör att det blir något mer än en orgie i ångest. Skådespelarna gör dessutom ett fantastisk jobb. Ethan Hawke har nog aldrig varit bättre än här då han spelar en feg ynkrygg som går bakom ryggen på sin egen bror. Fast framförallt är det här Philip Seymour Hoffmans film. Här bevisar han slutligen att han är vår tids stora skådespelare. Hans spel spänner över hela registret från lågmäld minimalism till en stressad intensitet som ligger på gränsen till överspel. Vilket är en av många anledningar till att se denna film.

lördag 27 december 2008

Missa inte Showtime på SVT1 i natt!

SVT1 visar klockan 0.05 i natt Showtime (All that jazz) från 1979. Missa inte det här filmen om en självförbrännande koreograf som arbetar sig till döds. Den store 70-tals skådisen Roy Scheider gör här sin sista betydande roll som en man som ständigt balanserar på gränsen till kollaps. Filmen var till stora delar självbiografisk då regissören Bob Fosse även var koreograf, mest känd för filmatiseringen av Cabaret. Han var dock nästan ännu bättre på tunga dramer som Lenny. Showtime kombinerar det bästa av hans båda sidor, dans och drama på samma gång!

torsdag 25 december 2008

Missa inte Om gud vill på TV4 i natt!

Klockan 02.00 på juldagens natt visar TV4 Infinitive Mass sångaren Amir Chamdins debutfilm Om gud vill från 2005. En kärlekshistoria mellan en invandrare (regissören själv) och en finsk tangosångerska (Nina Persson) i 70 - talets Stockholm. En pretentiös film, men prettto på ett bra sätt. Fotot är tillexempel fantastiskt, kärlekshistorien fin och det är en av de bästa skildringarna av Stockholm på film dessutom.

tisdag 23 december 2008

Yes man.

Jag har alltid gillat Jim Carrey. Och det gäller inte bara hans "seriösa" roller. Han är en komiker av klass. Hans nya film Yes man tillhör dock inte höjdpunkterna i hans filmografi. En kille utan liv som gett upp går på ett självhjälpsmöte, vilket resulterar i att han säger ja till precis allting. Det gör att han bland annat avancerar på jobbet och träffar en härlig tjej, men det uppstår komplikationer om man accepterar allting.

Storyn är som ni hör lövtun och påminner om en annan Carrey - film Liar liar. Det känns som Jim Carrey under stora delar av filmen går på rutin men naturligtvis får han snubbla och gör grimaser ibland. Precis som alltid är det kul och han är en extremt sympatisk skådis. Jim Carrey har en förmåga att rädda de flesta skitfilmer. Fast någon vidare bra film är Yes man inte, det känns rätt slarvigt bitvis. Samtidigt är den rörande på ett snällt sätt vilket speciellt i juletider kan få en att acceptera det mesta.

måndag 22 december 2008

Eftertanke angående Människohamn.

John Ajvide Lindqvist hör till de författare som verkligen förstår hur musik ska integreras i sina böcker. Till skillnad från många andra gör han det inte för att plocka popkulturella poänger utan för att musik är en sådan naturlig del i mångas vardag. I Människohamn finns det en ömsint men samtidigt sorglig skildring av två utstötta tonårsgrabbar vars räddning blir The Smiths. Eller räddning kanske är att ta i. Deras totala identifikation med Morrisey (inkluderat låtciterande och plagierade frisyrer) kanske inte är så bra i längden. Snarare blir det en osund dyrkan som cementerar deras utanförskap. Människohamn rymmer även en referens till Talking heads fina låt Heaven. Ett band som jag precis har börjat lyssna på just därför. Man tackar för det!

söndag 21 december 2008

Människohamn.


Han nu läst klart John Ajvide Lindqvists nya bok Människohamn. Som vanligt blandar han skräck och socialrealism på ett förtjänstfullt sätt, till något som redan efter en handfull böcker har blivit ett av de stora svenska författarskapen. Människohamn utspelar sig på författarens hemmaplan i Stockholms skärgård. På en ö långt ut i havsbandet dyker döda personer upp igen som spöken samtidigt som havet lockar med en mörk dragningskraft. Öns hemligheter kommer sakta upp till ytan.

Människohamn är en ambitiös "stor" roman där John Ajvide Lindqvist tar nya grepp. Det blir till en lite smått episk berättelse om ett skärgårdssamhälle där en mängd personer och sidohistorier glimtar förbi. I centrum står Anders vars lilla dotter försvann på isen en vinterdag. Efter några år återvänder han gravt alkoholiserad till ön och börjar ana att dottern kanske lever. Den person man minns mest är dock han styvfar Simon, en gammal trollkarl. Avsnittet där han minns ett utbryttarnummer är bokens absoluta höjdpunkt.

Det går inte att komma ifrån att Människohamn ibland tappar farten lite, men det spelar ingen roll för de sega partierna fungerar som ett slags lugn mitt emellan känslosamma höjdpunkter. Bland annat en skildring av två utstötta tonårspojkar som man trodde hade drunknat men nu "kommer tillbaka" för att hämnas. Bortser man från slutet lyckas författaren återigen väva in de övernaturliga elementen i en realistisk svensk verklighet. Som i alla hans böcker ligger det stora svenska vemodet ständigt som ett töcken över romanfigurerna. Ajvide Lindqvist beskriver ett Sverige där det ofta blåser kallt men där det även finns utrymme för vardagens glädje och där gemenskapen är räddningen.

Veckans film: Mot södern.

Laurent Cantet har fått stort utrymme i media med sin nya film Mellan väggarna. Filmen han gjorde innan den blev dock orättvist lite bortglömd. Mot södern från 2006 handlar om medelålders kvinnor från väst som (mer eller mindre medvetet) åker till Haiti som sexturister på 70 - talet. Väl där roar de sig med unga haitiska män samtidigt som det politiska förtrycket på ön hela tiden finns i bakgrunden.

Laurant Cantet leverar i Mot södern en svidande kritik mot vi i västs förhållningsätt till tredje världen. Vi förtrycker och utnyttjar dess medborgare både andligt och fysiskt. De ska göra allt för att passa upp på oss. Samtidigt är de kvinnor som filmen handlar om på hemmaplan själva satte på undantag, men på Haiti kan de blomma upp och känna sig unga igen. Det förutsätter dock att några äkta känslor inte blir inblandade i spelet eller att den inbördes hackordning som finns bland kvinnorna ej rubbas. Mot södern är förutom civilisationskritik och psykologiskt gruppdrama även en bitter skildring av Haiti på 70 - talet. På ytan verkar det som paradiset men i själva verket var det ett mindre helvete. Det tragiska är att det nog är ännu värre idag.

Missa inte P3 soul i kväll!

P3 soul har i kväll en special om Isaac Hayes. Den store sångaren, låtskrivaren, personligheten, arrangören med mera som dog tidigare i år. Isaac Hayes hade ett finger med i skapandet av så väl sydstats soul, northern soul, symfonisk soul, hångel soul och disco. Under åren 1969 - 1975 släppte denne gigant en rad album som alla är mästerverk mer eller mindre. Programmet börjar klockan 22.00 i kväll men kan naturligtvis även senare avlyssnas på nätet!

lördag 20 december 2008

Mellan väggarna.

Årets Cannes - vinnare Mellan väggarna har nu nått de svenska biograferna. Filmen följer en klass och dess lärare på en fransk skola under ett år och alla medverkande är amatörer. Elever spelar elever och lärare spelar lärare, naturligtvis blir det hyperrealistiskt med det uppläget. Mellan väggarna är en nyskapande film som kan beskrivas som dokumentär som spelfilm (eller tvärtom). Någon större dramatik bjuds det inte på men istället får vi följa det dagliga stöket i klassrummet och småpratet i lärarrummet. Att så många ändå går ut skolan med sinnet i hyfsat behåll framstår som en bedrift efter att man har sett filmen.

Mellan väggarna bjuder inte på några paketlösningar trots att man kan ana en rätt kraftig kritik mot det franska skolväsendet. Att vuxenvärlden sviker de mest utsatta barnen är något som blir uppenbart. Det skiljer sig dock inte speciellt mycket från svenska förhållanden, alla som satt foten i ett klassrum känner nog igen sig här. Tillexempel har vi kaxiga tjejer, grabbarna längst bak och de tysta pluggisarna. Som här blir något annat än de karaktyrer vi vant oss vid från alla skolfilmer. Laurent Cantet bevisar återigen att han är en av världens främsta regissörer.

torsdag 18 december 2008

Glengarry Glen Ross.

Att jag går på teatern tillhör verkligen ovanligheterna! Jag föredrar att gå på bio om jag säger så. Då jag ändå befann mig i kulturhuset och Stadsteatern reade ut biljetter för hundra spänn, passade jag på att gå och se Glengarry Glen Ross tidigare i kväll. En pjäs skriven av giganten David Mamet från 80 - talet av karaktären "män bryter samman". Filmen som bygger på pjäsen håller jag högt och historien om mer eller mindre misslyckade fastighetsmäklare som ständigt måste prestera är full av härliga typer.

Även fast jag inte gillar teater speciellt mycket tyckte jag att uppsättningen var ovanligt bra. Scenografin som bestod av ett antal kontorsbås var effektiv och Claes Östergrens översättning fångade upp Mamets knivskarpa dialog. Skådisarna var dessutom riktigt bra. Inga kändisar men de spelade verkligen bra. Det blev ensemblespel av högsta klass. Kanske borde jag gå mer på teater, det här gav faktiskt mersmak.

onsdag 17 december 2008

Gammastrålars effekt på ringblommor.

Gick såg Gammastrålars effekt på ringblommor cinemateket idag. Paul Newman regisserade sin fru Joanne Woodward i den här filmen från 1971 som är vad som nästan kan beskrivas som amerikansk diskbänksrealism. En lätt psykisk störd kvinna bor med sina två döttrar i ett fallfärdigt hus. En typ av "slice of life drama" som Paul Newman visade stort förkärlek för i de fåtal filmer han regisserade själv. Filmen är tämligen dyster då tillexempel döttrarna nästan utsetts för vanvård av sina knäppa mamma, samtidigt finns det hopp då de inte går i sin mors fotspår.

Filmen bygger på en pjäs vilket märks. Det är pratigt och ofta lite småtråkigt. Jag har aldrig varit något fan av Joanne Woodward, hon har en teatralisk stil som jag stör mig på. Det blir lite väl mycket av henne i den här filmen och hon har nog spelat den här rollen som knasboll för många gånger. Ljuspunkten är skildringen av döttrarna. Där ryms det värme. Paret Newman/Woodwards egen dotter Nell Potts gör ett fint porträtt av den yngsta dotters som flyr in i naturvetenskaplig forskning (därav filmtiteln). Hade filmen koncentrerat sig mer på henne hade det inte bara varit den engelska titeln The effect of gamma rays on man - in - the -moon- marigolds som varit extraordinär.

tisdag 16 december 2008

Bob & Carol & Ted & Alice.

Såg Paul Mazurskys debutfilm Bob & Carol & Ted & Alice från 1969 i dag. En stor kommersiell framgång på sin tid som gjorde att Mazursky under femton år framåt fick en unik position där han inom Hollywood - systemet, kunde göra sorglustiga betraktelser av den amerikanska vardagen. Det är slående hur färdig Paul Mazursky känns som regissör redan med sin första film, om hur två övre medelklasspar i trettioårsåldern börjar experimentera med partnerbyten och haschrökning. Exakta små iakttagelser som visar hur sextiotalet var det viktigaste decenniet i mänsklighetens historia.

Bob & Carol & Ted & Alice är en lite bortglömd klassiker som influerat många, bland annat Ang Lees förortsdrama The ice storm. Till skillnad från den filmen är tonen i Bob & Carol & Ted & Alice lättsam och trevlig. Huvudpersonerna vill inte såra någon utan passar på att njuta av sextiotalets nyfunna frihet. Filmen var tänkt som en satir men känns idag snarare som en realistisk skildring av livet bland upplysta innekretsar i Kalifornien i slutet av 60 - talet. Mazursky berättar om de människor han själv umgicks med på ett respektfullt sätt.

Bonusinfo: Den här filmen var (tyvärr) Natalie Woods sista betydande roll, gjorde (för allt för kort tid) Elliot Gould till stjärna, den ända film man minns (vad hände med honom) Robert Culp för och Dyan Cannons genombrott (tyvärr).

måndag 15 december 2008

Listboken.


Det här är boken är godis för alla som älskar meningslöst (men kul) fakta! En bok med alla möjliga slags listor med det gemensamt att de tar upp obskyra företeelser. Jag har bland annat fått lära mig sådan livsnödvändig kunskap som att Kim Bassinger en gång ägde en småstad i Georgia, att en värdefull antik egyptisk staty under flera år användes som cykelställ i England, att den korsikanska maffian kan ha mördat president Kennedy, att det på femtiotalet föll grön snö från himmelen i Kalifornien och att den klassiska kinesiska maträtten chop suey har sitt ursprung i samma delstat. Efter att ha läst Listboken är man fullpumpad med nya roliga anekdoter att dra!

Uppenbarligen är Listboken sedan 70 - talet ett internationellt fenomen som ständigt trycks i nya upplager. I Sverige introducerades konceptet först för några år sedan. Den finns som pocket. Perfekt för att läsas i högljuda miljöer som tunnelbana och tåg, där man behöver något att läsa som inte kräver så mycket koncentration.

söndag 14 december 2008

Veckans film: Margot at the wedding.

Bioaktuella Rachel getting married är inte den ända film som haft biopremiär i år som behandlar ångestladdade bröllop i amerikansk medelklassmiljö. I våras gick Margot at the wedding på biograferna, vilken var underbarnet Noah Baumbachs första film efter succén med The squid and the whale. Baumbach visade med Margot at the wedding att han inte är någon dagslända utan en regissör som om han fortsätter i den här stilen kan bli en av vår tids stora.

Baumbach framstår både när det gäller ämnen, filmisk stil och förhållningssätt till sina skådespelare som en arvtagare till John Cassavetes (men med betydligt mer begåvning och självdisciplin). I Margot at the wedding får han ur Nicole Kidman en av hennes bästa roller på länge, då hon spelar en överlägsen och missbelåten kultursnobb som kommer hem till sin småvimsiga lillsyrras bröllop. Väl där gör hon det mesta för att sprida osämja.

Även om Baumbach med den här filmen känns som mer av en dysterkvist än underfundig, finns den speciella humorn från The squid and the whale kvar. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Jack Black gör dessutom en utmärkt insats i en dramatisk roll som en misslyckad musiker som äntligen har hittat en kvinna som vill gifta sig med honom. Bara för att se sin blivande svägerska göra allt för att sabotera bröllopet.

lördag 13 december 2008

Män som hatar kvinnor.


Har som sista person i det här landet börjat läsa Stieg Larsson Millenium - triologi. Då det har gått och blivit ett internationellt fenomen tyckte jag att det var lika bra att ge dem en chans, fast jag sedan länge tröttnat på svenska deckare/thrillers. Efter att ha läst Män som hatar kvinnor känns det dock tveksamt om jag kommer att ta mig an de återstående böckerna. Jag blev inte speciellt imponerad. Boken var bitvis illa skriven och intrigen trist. Mikael Blomqvists letande efter familjehemligheter hos familjen Vangler stod mig snart upp i halsen.

Lisbeth Sallander känns dock som en frisk fläkt i thrillervärlden och är säkert en delförklaring till varför dessa böcker blivit så framgångsrika. Tyvärr delar hon utrymme med Mikael Blomqvist som är urtypen för en klichéfylld hjälte i bestsellers. Han är visserligen inte polis men i övrigt föga originell. I mycket påminner boken om ett annat världsomspännande fenomen, Da Vinci koden. Det är lättläst och dramatiken stegras gradvis, en typ av läsupplevelse som inte ger något. Litteratur för folk som inte brukar läsa böcker ska man kanske kalla det!

Min kropp är fördömd.

Satte mig och såg Min kropp är fördömd (This property is condemed), en tidig Sidney Pollack - film från 1966 tidigare i kväll. Den var en av de sista i den långa rad av Tenesse Williams - filmatiseringar som Hollywood hade spottat ur sig sedan 1950 - talet. Typiskt för Williams utspelar sig filmen i en sydstatshåla, den här gången en järnvägsknytpunkt. En man från huvudkontoret (Robert Redford) dyker upp för att lägga ned järnvägsstationen och naturligtvis får han ihop det med en "het" lokal tjej som längtar bort (Natalie Wood).

Filmen var knappast speciellt bra men ändå underhållande på det sätt melodramiska sydstatsdramer ofta är. Det här en genre som som jag har en viss förkärlek för. Min kropp är fördömd innehåller så väl "svettig" dialog, överspänt överspel och fina småstadsinteriörer. Redford och Wood som här inte ens har fyllt trettio är dessutom ett osedvanligt gulligt par.

onsdag 10 december 2008

Rachel getting married.

Rachel getting married är en film som sakta men säkert vinner dig över. I början är man skeptisk. Det känns som ytterligare en snackig amerikansk indiefilm (även om filmen inte är "indie" för fem öre) med skakig kamera. Ju längre tiden går desto med dras man dock in i historien om en familj som återförenas då den äldsta dottern ska gifta sig. Naturligtvis finns det mörka händelser i det förflutna som kommer upp till ytan då alla ses. I mycket påminner filmen om en av årets bästa filmer Margot at the weding. Precis som den filmen står två systrars rivalitet i centrum till och med då en av dem ska gifta sig.

Det största problemmet med Rachel getting married är att Anne Hathaway inte alla gör en bra roll som den föredetta drogberoende lillasystern som släppts ut från rehab. Hennes försök här att göra en seriös roll faller platt till marken. Man kan dock leva med det då filmen är ett ensembledrama som bjuder på strålande insatser från de övriga skådisarna. Speciellt Rosemarie Dewitt som den jordnära storasystern Rachel (hon fullkomligt krossar Hathaway i deras scener tillsammans) och Bill Irwin som fadern i familjen som bara vill alla väl. Förhoppningsvis blir den här filmen ett genombrott för dessa två, och även en vändpunkt för regissören Jonathan Demme som gör sin första bra spelfilm på åratal.

tisdag 9 december 2008

Body of lies.

Ridley Scott fortsätter traditionen att efter ett mästerverk (American gangster) leverera en högst medioker film. Body of lies där CIA med hjälp av den jordanska underrättelsetjänsten försöker knäcka en terroristcell, är den senaste i raden av samhällskritiska thrillers från Hollywood. I likhet med filmer som Syriana och Utlämnad innehåller den fina mellanöstermiljöer och realistiska tortyrscener men inte mycket mer. Body of lies är en blandning av drama och thriller som försöker nå så många publikgrupper som möjligt. Prataction kan man kanske kalla sådana här försök till att säga något viktigt samtidigt som man försöker underhålla.

Tyvärr blir resultatet ett riktigt sömnpiller. Filmen är för lång och intrigen onödigt snårig. Leonardo Di Caprio har dessutom noll trovärdighet som CIA - agent på fältet. Enda ljusglimten är Russel Crowe som hans pushiga chef som ständigt går runt och pratar i ett head - set. Men ska man vara helt ärlig går även han på rutin här. Även om en Russel Crowe på autopilot naturligtvis spelar brallorna av de flesta!

Missa inte Insider på SVT1 i kväll.

Klockan 22.00 visar SVT1 Michael Manns Insider från 1999. En film om tobakindustrin som inte får missas. Al Pacino spelar en journalist som granskar de stora tobaksbolagen och får en annställd (Russel Crowe) på kroken. Konsekvenserna av hans avslöjanden får dock katastrofala följder, inte mist för han själv. Crowe gör för övrigt sitt livs roll här i en stark film om etik och moral.

måndag 8 december 2008

Deja vu för Neil Young & co.

CSNY: Deja vu har precis släppts på DVD. Det är en dokumentär om den gamla supergruppen Crosby, Stills, Nash & Youngs återföreningsturné i USA 2006. Vad som gjorde den turnén unik var att bandet inte valde att basera showen på gamla hits. Istället var hela turnén en del av Neil Youngs Living with war - projekt där en stor del av låtarna som framfördes var nya och riktade mot Bushadministrationen och kriget i Irak (dessa låtar finns på Neil Youngs album Living with war från samma år, utskäld för att vara av undermålig musikalisk kvalité).

Det hade naturligtvis varit roligare att se en dokumentär om CSNYs turné 1970 då de var unga och heta (och bråkade och levde rövare). Det är lätt glömma bort att bandet i början sågs som arvtagare till Beatles och att de var ledande i den motkultur som fanns då. Parareller görs även till det i dokumentären där det framställs att bandets politiska aktivism alltid varit naturligt. Vietnamkriget då och Irak nu. Det är även uppenbart att gubbarna fortfarande kan rocka. De politiska aktionerna verkar ha vitaliserat dem och att se en grovt överviktig Stephen Stills riva av gitarrsolon är verkligen en syn.

Samtidigt framstår det tydligt att turnén var Neil Youngs "baby". Han är den ända som har sin superstjärnestatus intakt från 70 - talet och fortfarande är kreativt intressant. Man vet aldrig vad han ska hitta på. De andra blir bifigurer i skuggan av honom och Graham Nash konstaterar nyktert att det är Neil som bestämmer. Till och med Stephen Stills verkar ha resignerat från sitt hat/kärleksförhållande till den man som alltid överglänst honom själv. Nu är alla vänner men det är rörande att se dem återförensas, och hitta varandra igen samtidigt som de håller fast vid sina politiska ideal och vägrar att ägna sig åt nostalgi.

söndag 7 december 2008

Coronado.


Laddar upp inför Dennis Lehanes 600 - sidiga nya bok A given day med att läsa Coronado, en samlingsvolym med hans korthistorier. Tidspannet är från tidigt 90 - tal till idag med små noveller ursprungligen publicerade i tidskrifter och den pjäs som namngett boken. Som vanligt med Lehane är det på samhällets skuggsida historierna utspelar sig. Figurerna i hans texter utmålas som offer för omständigheter eller öden de själva inte fullt ut kan kontrollera. Det är förvånansvärt hög standard på de flesta av novellerna och man påminns om att Lehane är en författare som passar bäst på originalspråk. Dialogen är tillexempel sparsmakat fullbordad.

Flera av korthistorierna skulle Lehane faktiskt kunnat ha utvecklat till fullödiga noveller. Framförallt gäller det sydstatsdramat Running out of dog där två barndomsvänner kärar ned sig i samma kvinna med ödesdigra konsekvenser. Historien är så stark att den framstår som den stora amerikanska romanen destiliserat ned till sextio sidor. En bedrift naturligtvis men även tråkigt det kunde ha varit så mycket mer. Nu får man som läsare själv fylla i de antydningar som ges.

lördag 6 december 2008

Veckans film: Vildast av dem alla.

Då giganten Paul Newman dog i höstas framstod han i dödsrunorna som prototypen för den amerikanska helyllekillen. De stämde säkert privat men faktum är att han gjorde sina bäste rollprestationer då han spelade obehagliga personer. Under sina första år hade Newmans rollinsatser ofta stråk av arrogans och sexuell hotfullhet, som senare ofta saknades på gott och ont då han blev en gemytlig amerikansk ikon.

Paul Newmans aggressiva skådespeleri fungerar bäst i vad som kan vara hans främsta skådespelarprestation, titelrollen i Vildast av dem alla (Hud) från 1963. Newmans Hud Bannon är en genuint osympatisk person. Visserligen har han karisma, men den är av den typ som får dig att känna dig illa till mods. Hud är en skrupellös kvinnotjusare och skitstövel som kämpar med sin hederliga men åldrade far om kontrollen över familjefarmen i Texas. Fadern (stålande spelad av Melvyn Douglas) nålar fast Huds personlighet då han i ett raseriutbrott anklagar honom för att inte bry sig om sina medmänniskor.

Den stora men orättvist bortglömda regissören Martin Ritt gjorde här sin bästa film med ett kristallklart svartvitt foto som speglar Texaslandskapets ödslighet. Vildast av dem alla fångar på pricken stämningarna i småstadsamerika i början av sextiotalet där moderniteten krockar med traditionerna. I filmen främst symboliserat av de portabla radioapparater huvudpersonerna bär omkring med mitt blad alla gamla cowboyattribut. Det är för övrigt inte bara Newman som briljerar här. Tonårsstjärnan Brandon de Wilde gör ett fint porträtt av Huds snälla brorsson. I början ser han upp till Hud men under filmens gång börjar han genomskåda honom och ser vilken äregirig men tom person farbrodern är.

Herbie jazzar på konserthuset!

Har precis kommit hem från en härligt ösig tretimmarskonsert med Herbie Hancock på konserthuset. Om man bortser från ett onödigt world music - inslag var det den typ av konsert man alltid kommer att minnas. Det svängde verkligen, jag hade svårt att sitta still i stolen. Dessutom var den som konserter ofta är då de är som bäst, tempot stegras successivt för sluta i det totala groovet då Herbie plockar fram sin syntgitarr.

Herbie var smart nog att att låta sitt yngre band glänsa lika mycket som han själv. Speciellt trumpetaren Terence Blanchard visade sig vara en lika fenomenal musiker som Hancock. Då han blåste på gick det upp för en att jazzens storhetstid kanske inte är slut trots allt. Herbie själv höll lite låg profil men hade även ett soloparti där han visade vilken fenomenal pianist han är!

fredag 5 december 2008

Mera Frank Miller/Batman!

Frank Millers främsta Batman - historia är dock inte The Dark knight returns utan Batman år ett (Batman year one) från 1987. Det är en "graphic novel" som är så realistisk en superhjälteserie kan bli, helt utan skurkar med övernaturliga krafter. En ung Bruce Wayne återvänder där från Europa och bestämmer sig för att i rollen som Batman rensa upp i ett Gotham city plågat av brottslighet och styrt av korrumperade politiker.

Batmans allierade inom polisen Jim Gordon är nästan lika mycket huvudpersonen här och vi får följa hans kamp mot brottsligheten inom en poliskår där mutor är vardagsmat. Det är inte konstigt att Batman i ett sådant klimat utmålas som en kriminell av de styrande, att han och Gordon senare enas blir därför naturligt. Den nuvarande Batman - regissören Christopher Nolan har helt klar influerats av year one i sina filmer. Han erbjöd sig faktiskt att spela in en familjeversion av Batman gratis om han fick filmatisera year one. Tyvärr blev den filmen som skulle ha spelats in i Tokiyo med influenser av polisfilmer från 70 - talet aldrig av. Man kan bara spekulera i hur bra en sådan film skulle ha blivit.

torsdag 4 december 2008

Batman returns (and strikes again).


Har haft lite Batman - bonzai den senaste veckan. Äntligen har jag läst Frank Millers legendariska "graphic novel" The dark knight returns från 1986. Då den kom ut revolutionerade den seriemediet med sitt våld och mörka tilltal. Tidens tand har den klarat galant hur som helst. Det som är mest slående idag med en Batman i övre medelåldern som efter tio år drar på sig dräkten igen för att städa upp i Gotham city, är Millers samhällskritik. Gotham city utmålas som en stad styrd av liberala blötdjur som gör eftergifter åt brottslingar. Samtidigt får den då sittande Reaganadministration kraftiga råsopor med en pseudofascistisk stålman som sätts mot Batman. Den amerikanska patriotismen får där en en kraftig känga. Helt klart intressant. Miller poängterar det personliga ansvaret och framstår som moralist eller en konservativ av den gamla skolan.

2002 kom uppföljaren The dark knight strikes again som är helt annorlunda. Den är mer färgstark och lättsinnig, där i stort sätt alla DCs hjältar samlas för att bekämpa en galen Lex Luthor som vill förstöra jorden. Den är knappast banbrytande men samtidigt underhållande på ett barnsligt sätt. Det märks verkligen att Miller haft kul under skapandeprocessen. Teckningarna skulle kunna varit gjorda av ett begåvat barn som upptäckt sina kritor för första gången.

The Belles at BBC!


Titta vad som just har släppts, en samling med allas våra favos Belle & Sebastians tidiga BBC - inspelningar. Ska man vara helt ärlig är den här skivan enbart av intresse för fanatiska fans som mig. Musiken låter nästan identiskt som på de reguljära albumen och de fyra "nya" låtar som är med här är av den typ att man förstår varför bandet inte valde att spela in dem i skivstudion. Vi får dock nerviga versioner av Sleep the clock around och Slow grafiti. Lite mer av den intensiteten hade inte skadat. Men låtmaterialet är naturligtvis som alla vet fantastiskt. Det här bandet kommer om tjugo år att nämnas i samma andetag som ABBA och Beatles.

Som bonus får vi med en liveinspelning från Belfast 2001. Knappast omistligt men bandet är entuisiatiskt. Det är som alla som sett dem live vet ibland lite otight, men alltid charmigt och publiken är helt galen av att få se sina hjältar. Det kontrasterar dessutom kul mot BBC - inspelningarna. På bara några år utvecklades ett "här sitter vi på kammaren" band till en publikfriande poporkester med kvalitén i behåll.

onsdag 3 december 2008

Borg mot McEnroe.


Jag är en person som är helt ointresserad av idrott och frågan är väl om det finns nån sport som är lika trist som tennis! Fick dock Borg mot McEnroe nästan gratis och konstaterar att det var något annat på 70-talet. Då vimlade tennissporten av profiler, och i centrum stod den rivaliten mellan dessa båda herrar som fick sin kulmen i början på 80-talet. Det är en klassik historia om den unga kaxiga utmanaren som tar sig ann den vördade mästaren och besegrar denne. McEnroe tvingade faktiskt Borg till pension vid 26 års ålder. Häpnadsveckande om man betänker hur Borg så totalt dominerade sin sport.

Författaren Malcom Folley har verkligen lyckats fånga hela den cirkus som tennisen var vid den här tiden. Det vimlar av stora personligheter i boken förutom de båda rivalerna. Medspelare, tränare, flickvänner, arrangörer och sportjournalister tittar fram på sidorna och gör att boken tar oss tillbaka till en annan tid. Den tid som var det vakuum mellan 60 och 80 -talen som kallas för sjuttiotalet.

Det är även intressant att läsa en skildring av Björn Borg skriven av någon som inte är svensk. Folley har ingen anledning att höja Borg till skyarna eller ta ner honom på jorden. Han konstaterar torrt att Borg under en period var världens kändaste person och att hans tysta "coolhet" skapade en fascination. Det är intressant, trots att Borg ibland framstår som en maskin utan känslor älskade folk honom. Det var mystiken som väckte intresset trots att Borg kanske inte var speciellt spännande egentligen. Det samma kan inte sägas om pratkvarnen och bråkstaken McEnroe, som fick slita lika hårt för att få publikens kärlek som för att knäcka Borg!

tisdag 2 december 2008

She hate me.

She hate me från 2004 som Spike Lee gjorde emellan sina båda mästerverk 25th hour och Inside man, är till skillnad från dessa en typisk Spike Lee-film på gott och ont. Kanske är den för lång (det här är en man som inte känner till uttrycket "kill your darlings"), han låter som vanligt olika sidotrådar breda ut sig och det stora persongalleriet är färgstarkt men oblickbart.

Storyn där en sparkad ung chef får börja tjäna sitt leverbröd genom att befrukta lesbiska kvinnor som vill ha barn är kanske udda men Spike Lee kommer undan med det. Det är ingen av hans stora filmer men det är skönt att kunna luta sig tillbaka och njuta av en regissör som kompromisslöst håller fast vid sin egen personliga stil. Dessutom får vi se John Turtoro i en biroll som maffiaboss imitera Marlon Brando i Gudfadern. Helt obetalbart!

måndag 1 december 2008

Happy-go-lucky.

Mike Leigh kan man lita på. Som regissör förmår han att se det stora i den lilla människans tillvaro. Det har gjorts en stor sak av att hans nya bioaktuella film Happy-go-lucky ska vara ett lyckopiller och inte en orgie i glåmig vardagsångest. Mike Leigh har dock aldrig varit någon mörkerman, även i hans svartaste filmer har det funnits humor och värme. Om det är något som kännetecknar honom som regissör är det just det.

Happy-go-lucky handlar om den glada unga lärarinnan Poppy. Hon är den extremt positiva människa som brukar reta gallfeber på dystergökar. Poppy lever verkligen upp till epitetet "fånga dagen" och Mike Leigh visar hur viktiga den här typen av personer faktiskt är. Poppy ger aldrig upp eller låter sig nedslås och bryr sig om sina medmänniskor.

Vill man ha lite klassisk brittisk diskbänksrealism får man det även här. Vad vore en Mike Leigh-film utan ett uppslitande familjegräl. Poppys personlighet kontrasteras även mot den surmulna körkortslärare hon tar lektioner av. Tidsskillnad från Poppy är han bitter och vresig. I en jämförelse av dessa båda kategorier av människor blir det rätt tydligt vilken man föredrar. I det långa loppet finns det inget värre än en gnällspik.

söndag 30 november 2008

Veckans film: Nixon.

Oliver Stone är nu högaktuell med sin filmbiografi om George W Bush W. Den är bra men överskuggas helt av Nixon, den presidentfilm han gjorde 1995. Tidsskillnad från vad man kan tro ger Nixon ett mångfasetterat porträtt av den president som under sin ämbetstid fick stå i skottgluggen för vänsterpersoner som Stone. Richard Nixon var en krigsförbrytare som spred vanära över sitt ämbete men samtidigt en person full av kontraster. Socialt handikappad, plågad av mindersvärdeskomplex och hånad av etablissemanget, lyckades Richard Nixon komma tillbaka från förödande valnederlag för att sedan väljas till president två gånger. Då han väl blev världens mäktigaste man verkade han inte veta vad han skulle göra med all makt och kom sedan att självdestruktivt bädda för sin egen undergång med Watergate.
Anthony Hopkins har ingen fysisk likhet med Nixon men hans rollprestation tränger in sig i Nixons psyke och lyckas ge denna osäkra men av många avskydda man ett drag av sympati. Nixons mörka sida kommer också upp men han blir inte demoniserad. Filmen har två nyckelscener som förklarar denna komplexa personlighet och hur han lyckades bli vald trots att så många hatade honom.

Dels då Henry Kissinger under ett kaosartat sammanträde yttrar: tänk er vad denna man kunde ha uträttat om han någonsin känt sig älskad. Och framförallt då en packad Richard Nixon under Watergates klimax irrar runt i vita huset. Han stannar till framför ett porträtt av John F Kennedy och säger: då de ser dig ser de den de vill vara, men då de ser mig ser de den de är. Kusligt men på många sätt tyvärr nog sant.

Filmklubben.


Såg den här nyutkomna boken på biblioteket, titeln Filmklubben fick mig naturligtvis att låna den. Den kanadensiska filmjournalisten David Gilmour (inte Pink Floyd gitarristen med samma namn) berättar om hur han och hans tonårsson under tre år såg en himla massa film. Sonen Jesse hade hoppat av skolan och pappan gick med på det, med kravet att han fick visa sin son tre filmer per vecka som någon slags alternativ utbildning.

Filmklubben kan säkert bli ett fenomen hos bok-klubbar och i TV-soffor men jag finner boken måttligt intressant. Gilmour framstår som en dryg pseudointellektuell besserwisser och hans son är precis så irriterande loj bortskämda skitungar kan vara. Filmsnacket i boken är kanske småkul för stunden men några nya insikter får jag inte. Det värsta är att en stor del av boken tas upp av Jesses problem med diverse flickvänner. Det känns helt ointressant och knappast relevant för någon utanför familjen Gilmour. I mycket är den här boken en ända stor egotripp från författarens sida!

lördag 29 november 2008

De ofrivilliga.

Jag hade först ingen större lust att gå och se De ofrivilliga. Filmen har hajpats sönder i media, i nästan ett halvår nu. Regissören Ruben Östlunds ständiga snack om grupptryck och influenser från "Youtube" stod mig upp i halsen. Har någon hört talas om begreppet "overkill". Det finns en gräns för hur många intervjuer man kan ta del av med samma person.

Allt det släpper då man väl ser filmen. Den är fantastisk och den bästa svenska filmen sedan Darling. Ruben Östlund växlar mellan olika historier som har det gemensamma att de alla behandlar hur rädslan att sticka ut kan leda till katastrof. Bitvis obehagligt men också skildrat med humor. Troligtvis är det en av Östlunds stora styrkor som regissör Men det mest frapperande med De ofrivilliga är att personerna pratar och bär sig åt som folk gör mest. Svensk film känns ofta konstlad. Det är inte fallet här, det känns så dokumentärt att man sitter och ryser i biofåtöljen.

Rapport från Stockholms filmfestival del 3.

Det blev bara tre filmer på filmfestivalen i år. Kanske lika bra det. Jag avslutade med den film jag sett fram emot mest, dokumentären Gonzo: The life and times of doctor Hunter S Thompson. En tämligen konventionell dokumentär, där huvudpersonens liv behandlas kronologiskt med inslag av gamla bilder och filmsekvenser. Det blandas med intervjuer av allehanda mer eller mindre kända personer som kommer med anekdoter och åsikter. Hunter S Thompson har haft ett liv som är unikt och han är en fascinerande figur. Dokumentären blir därför skamlöst underhållande. Det roligaste är att se TV-klipp på en ung och mycket seriös Hunter S Thompson. Hans lugna intryck där visar hur hans karriär kunde ha blivit.

På många sätt är hans är livshistoria tragisk. Han var en extremt begåvad skribent som blev fast i sin egen image. Hans utflippade "Gonzo" journalistik var i början nyskapande men fastnade snabbt i klichéer. Samtidigt som han blev en kändis drabbades han av skrivkramp och skrev ytterst lite av vikt från 70-talets mitt. Han blev en superstjärna som inte levererade. Han kunde åka iväg på prestigeuppdrag och stanna på hotellet och kröka. Ett osedvanligt slöseri av en stor talang. Det känns underförstått att mycket av Thompsons förvandling till en påtänd karaktyr har att göra med hans besvikelse över samhällsutvecklingen i stort. Han var en person som var djupt engagerad i sitt lands politik på ett personligt plan. Men istället för den progressiva utveckling han förväntade sig i slutet av 60 - talet blev resultatet en massiv konservativ motreaktion.

Hans bitterhet över detta är tydlig i hans sista betydande verk Fear and loathing on the campaign trail från 1972. Den kandidat som han där förgäves lite skamlöst puffade för, George McGovern medverkar även i dokumentären med flera intressanta synpunkter. Att denna kloka man aldrig fick bli president i USA måste ses som en av 1900 - talets stora tragedier.

torsdag 27 november 2008

Campbell & Lanegan på Debaser!

Bestämde mig helt spontant för att gå och se Isobel Campbell & Mark Lanegan då de spelade på Debaser nu ikväll. Queens of the stone age sångaren Lanegan har en härligt gruffig röst som ekar av gamla hjältar som Johnny Cash och Leonard Cohen. Den passar dessutom perfekt att sjunga de neoklassiska folkrockballader som duon har på repertoaren. Problemet är att den fd Belle & Sebastian-baben Isobel Campbells väna röst helt drunknar i duetterna med Lanegans karakteristiska stämma. Den riktiga magin förmår då inte att uppstå.

Isobel Campbells scenskräck är dessutom påtaglig och hon känns inte helt komfortabel med att spela live. Man kan även fråga sig om Debaser var rätt spelställe för duon rätt lungna musik. Det känns alltid fel då musiken från scen konkurerar med ljudet från baren. Därför var de mer röjiga numren bäst. Där fick bandet en chans att spänna musklerna lite och det blev rätt bra drag. Speciellt i de sista låtarna. Men efter en vass cover av Ramblin man som extranummer valde de att stiga av, då de precis hade blivit varma i kläderna.

Missa inte Himmel över Berlin på SVT2 i kväll!

SVT2 avslutar sin Wim Wenders-serie med att visa Himmel över Berlin från 1987 klockan 22.30 ikväll. Filmen där några änglar stiger ner på jorden och beblandar sig med de dödliga är kanske Wenders sista stora film. Här finns det fortfarande substans bakom alla pretentioner. Det är dessutom en storartad skildring av Västberlin i slutet av 80-talet, plus att Peter Falk spelar sig själv!

Rapport från Stockholms filmfestival del 2.

Har hört rykten om att Oliver Stones George W Bush - biopic W inte kommer att gå upp bio i Sverige. Filmer om amerikansk politik blir sällan blockbusters här (eller i USA heller för den delen). Då den nu visades på filmfestivalen tyckte jag att det var lika bra att slå till då det finns få gener jag gillar så mycket som just filmer om amerikansk politik. W är en ordentlig uppryckning för Oliver Stone och det bästa han ironiskt nog gjort sedan Nixon, en film om en annan president. Stone är nästan förlåten för pinsamheter som Alexander och World trade center men vi får se om det rör sig om en tillfällighet.

W behandlar främst förspelat till Irakkriget och tillbakablickar på den utskällda presidentens ofokuserade ungdom. Rollbesättningen är klockren med Richard Dreyfuss som en elak Dick Cheney, Jeffrey Wright som en frustrerad Colin Powell som ingen lyssnar på och framförallt en lismande Toby Jones som stjäl showen med sitt komiska porträtt av Karl Rove. Josh Brolin i huvudrollen gör sitt bästa för att imitera Bush. Problemet är att det ibland blir lite väl mycket karaktyr över det hela. Det finns ett obehagligt drag över Bush som Brolin inte fångar. Istället framstår presidenten som lättsam men kanske lite enkelspårig.

Naturligtvis stämmer detta och det är skrämmande hur en sådan person kunnat sitta åtta år på världens viktigaste jobb. Det är något Oliver Stone kunde ha problematiserat mer. Filmen skulle då få det djup den nu saknar. Det blir lite väl skissartat ibland. Scenerna innefrån vita huset där Bush duperas av sina "elaka" rådgivare ger en skrämmande aning om hur det faktiskt gick till, och hur Bushs brist på reflektion ledde landet och världen rakt in i en katastrof

Annars är filmens kärna konflikten mellan George Bush sr och jr. Drivkraften för George W Bush verkar vara att visa för sin pappa att han duger och få dennes erkännande. Ett personligt "drive" som först gjorde honom till guvernör i Texas och sedan till president. Pappa Bush verkar enligt filmens tolkning ha varit livrädd för att hans "no good son" skulle kunna inneha ett politiskt ämbete. I pappans ögon är sonen ett misslyckande även då han lyckats. Vilket tyvärr har visat sig stämma.

onsdag 26 november 2008

Vägen.

Cormac McCarthys Vägen(The Road) fick Pulitzerpriset förra året. Kanske är det därför han nu äntligen har blivit översatt till svenska igen. Och vilken översättning det är sedan. Jag har svårt att tro att något av Cormac McCarthys exakta och lite torra prosa har försvunnit i processen. Det är alltid ett nöje att läsa författare som behärskar det skrivna ordet såväl som han gör.

McCarthy bryter ny mark i Vägen då han lämnar det mytomspunna amerikanska westernlandskapet för att istället leverara en framtidsdyspoti. Boken utspelar efter en gigantisk katastrof där de flesta människor är döda. De överlevande slås för sina liv till varje pris i resterna av en förstörd civilisation. En far och hans son försöker i denna grymma värld ta sig till kusten och hitta vad fadern referar till som de "goda människorna".

Som vanligt får man ta sig den tid det tar att läsa en bok av Cormac McCarthy. Tempot är långsamt och stora delar boken tas upp av faderns letande efter mat åt sig och sin son. Det är dock oavbrutet fascinerande. Speciellt då det är en framtid som kan vara möjlig. Det finns faktiskt kärnvapen som kan förstöra vår värld på bara några ögonblick.

Vägen kommer snart också som film med vad jag förstår Robert Duval i huvudrollen. Det låter lovande. Vi får bara hoppas att den håller samma klass som den mästerliga förra McCarthyfilmatiseringen No country for old men.

måndag 24 november 2008

Missa inte Kärlek 65 på SVT1 i morgon efrtermiddag!

Sverige genom tidernas största filmregissör är det Ingemar Bergman kanske? Knappast det är utan konkurrens Bo Widerberg. En regissör som då han var som bäst kunde mäta sig med de utländska mästarna. Klockan 13.35 på tisdag visas en av hans bästa filmer Kärlek 65 SVT1. En tidstypiskt experimentell film med Keve Hjelm som en regissör och människorna omkring honom. Filmen är uppenbart självbiografisk och har sin höjdpunkt i fantastiskt filmade drakflygningsscener.

söndag 23 november 2008

Veckans film: Nighthawks.

En film där Sylvester Stallone spelar en snut med helskägg, Rutger Hauer gestaltar en jetsetande terrorist och som utspelar sig i New Yorks discomiljö kan väl knappast vara dålig. Nej det är den inte heller. Polisfilmen Nighthawks från 1981 är en klassiskt tät New Yorkthriller som använder stadens nattliga miljöer på ett utmärkt sätt. Rutger Hauer spelar en extremt karismatisk terrorist med försmak för uteliv som gäckar polisen. Den här typen av skurkroller var Hauer född att spela och frågan är om han gjort något bättre sedan den här rollen.

Jag är inget stort fan av Sylvester Stallone men här gör han en fin nedtonad insats. Det är inte bara skägget som känns inspirerat av Al Pacinos polisporträtt i Serpico. Även den intensitet och känsla av förlust som utmärkte Pacinos roll i Serpico går igen även hos Stallone. Frågan är dock inte om den bortglömda Nighthawks är en bättre film, än ovannämnda klassiker. Filmen kombinerar spänning och fina personporträtt på ett sätt ytterst få filmer lyckas med.

lördag 22 november 2008

Rapport från Stockholms filmfestival del 1.

Har bestämt mig för att vara extremt selektiv med att se filmer på Stockholms filmfestival i år. Att tillexempel se åtta dåliga amerikanska indipendentfilmer på en vecka brukar vara det säkraste sättet att drabbas av den stora novemberdepresionen. Då de bästa festivalfilmerna endå brukar gå upp på bio, ska jag i år högst se en handfull filmer. Jag prioriterar dokumentärer. Det känns som det mest unika man kan hitta på festivalen, vilket jag märkt av tidiga års besök.

Efter att ha läst en artikel i DN i veckan om dokumentären Wild combination: A portrait of Arthur Russel blev jag sugen på att gå och se den. Russel var en öppet homosexuell musiker och sångare som hade cello som huvudinstrument. Han gjorde allt från disco till avantgardiska experiment. Hans mål var att överbygga klyftan mellan populär och konstmusik. Russel som dog i AIDS i början på 90-talet fick inget erkännande under sin livstid men har nu på senare år fått stor kultstatus.

Tyvärr måste jag säga att Russels musik inte säger mig något. Hans röst är smågnällig och hans sinne för melodi som hyllas i filmen går mig förbi. Det mesta låter som jobbig performance-musik för gallerier. Dokumentärens behållning var istället intervjuerna med hans föräldrar som kände en uppenbar stolthet över sin udda son och Russels pojkvän, vars skildring av deras förhållande var riktigt ömsint. Det var naturligtvis även kul att få se hjältar som Philliph Glass och Jens Lekman yttra sig, även om jag inte höll med dem i deras superlativ angående Russels musik.