Gick såg Gammastrålars effekt på ringblommor på cinemateket idag. Paul Newman regisserade sin fru Joanne Woodward i den här filmen från 1971 som är vad som nästan kan beskrivas som amerikansk diskbänksrealism. En lätt psykisk störd kvinna bor med sina två döttrar i ett fallfärdigt hus. En typ av "slice of life drama" som Paul Newman visade stort förkärlek för i de fåtal filmer han regisserade själv. Filmen är tämligen dyster då tillexempel döttrarna nästan utsetts för vanvård av sina knäppa mamma, samtidigt finns det hopp då de inte går i sin mors fotspår.
Filmen bygger på en pjäs vilket märks. Det är pratigt och ofta lite småtråkigt. Jag har aldrig varit något fan av Joanne Woodward, hon har en teatralisk stil som jag stör mig på. Det blir lite väl mycket av henne i den här filmen och hon har nog spelat den här rollen som knasboll för många gånger. Ljuspunkten är skildringen av döttrarna. Där ryms det värme. Paret Newman/Woodwards egen dotter Nell Potts gör ett fint porträtt av den yngsta dotters som flyr in i naturvetenskaplig forskning (därav filmtiteln). Hade filmen koncentrerat sig mer på henne hade det inte bara varit den engelska titeln The effect of gamma rays on man - in - the -moon- marigolds som varit extraordinär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar