Har precis kommit hem från en härligt ösig tretimmarskonsert med Herbie Hancock på konserthuset. Om man bortser från ett onödigt world music - inslag var det den typ av konsert man alltid kommer att minnas. Det svängde verkligen, jag hade svårt att sitta still i stolen. Dessutom var den som konserter ofta är då de är som bäst, tempot stegras successivt för sluta i det totala groovet då Herbie plockar fram sin syntgitarr.
Herbie var smart nog att att låta sitt yngre band glänsa lika mycket som han själv. Speciellt trumpetaren Terence Blanchard visade sig vara en lika fenomenal musiker som Hancock. Då han blåste på gick det upp för en att jazzens storhetstid kanske inte är slut trots allt. Herbie själv höll lite låg profil men hade även ett soloparti där han visade vilken fenomenal pianist han är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar