söndag 21 december 2008

Människohamn.


Han nu läst klart John Ajvide Lindqvists nya bok Människohamn. Som vanligt blandar han skräck och socialrealism på ett förtjänstfullt sätt, till något som redan efter en handfull böcker har blivit ett av de stora svenska författarskapen. Människohamn utspelar sig på författarens hemmaplan i Stockholms skärgård. På en ö långt ut i havsbandet dyker döda personer upp igen som spöken samtidigt som havet lockar med en mörk dragningskraft. Öns hemligheter kommer sakta upp till ytan.

Människohamn är en ambitiös "stor" roman där John Ajvide Lindqvist tar nya grepp. Det blir till en lite smått episk berättelse om ett skärgårdssamhälle där en mängd personer och sidohistorier glimtar förbi. I centrum står Anders vars lilla dotter försvann på isen en vinterdag. Efter några år återvänder han gravt alkoholiserad till ön och börjar ana att dottern kanske lever. Den person man minns mest är dock han styvfar Simon, en gammal trollkarl. Avsnittet där han minns ett utbryttarnummer är bokens absoluta höjdpunkt.

Det går inte att komma ifrån att Människohamn ibland tappar farten lite, men det spelar ingen roll för de sega partierna fungerar som ett slags lugn mitt emellan känslosamma höjdpunkter. Bland annat en skildring av två utstötta tonårspojkar som man trodde hade drunknat men nu "kommer tillbaka" för att hämnas. Bortser man från slutet lyckas författaren återigen väva in de övernaturliga elementen i en realistisk svensk verklighet. Som i alla hans böcker ligger det stora svenska vemodet ständigt som ett töcken över romanfigurerna. Ajvide Lindqvist beskriver ett Sverige där det ofta blåser kallt men där det även finns utrymme för vardagens glädje och där gemenskapen är räddningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar