söndag 28 december 2008

Veckans film: Before the devil knows you're dead.

Årets bästa film hade faktiskt premiär redan i januari. Att den över åttioåriga veteranregissören Sidney Lumet skulle göra sin bästa film så här sent i karriären (som spänner över hela den moderna amerikanska filmhistorien) var oväntat! Before the devil knows you're dead hade oturen att ha premiär samma vecka som Control och Försoning två i media hajpade men redan nu bortglömda filmer vilket tyvärr gjorde att den inte fick den uppmärksamhet den förkännade. Men det är troligtvis bara en tidsfråga innan Before the devil knows you're dead får status som en modern klassiker.

Filmens grundhistoria har man sett förut nämligen ett rån som går snett. Lumet använder dock bara det som en pretext för att berätta om en dysfunktionell familj i totalt sammanfall. Två väldigt olika bröder som behöver pengar bestämmer sig för att råna sina föräldrars juvelaffär. En redan från början dålig plan utvecklar sig snabbt till en total katastrof då deras mor av misstag dör i rånet. Den ena brodern Hank (Ethan Hawke) är en charmig loser som misslyckats med de mesta i livet. Hans storebror Andy (Philip Seymour Hoffman) har visserligen gjort karriär men har problem på jobbet, sitter fast i ett drogberoende och klarar inte av att ha sex med sin snygga fru. Efter moderns död kommer alla konflikter upp till ytan i vad som utvecklar sig till en fruktansvärd familjetragedi som behandlar teman som ensamhet, misslyckande, självförakt och känslor av att inte räcka till.

Before the devil knows you're dead är en sådan sällsynt film där allt fungerar. Precis som alltid då Lumet är som bäst, låter han skådespelarna få utrymme i intensiva närbilder och klaustrofobiska interiörer. Känslan av obehag är stark men samtidigt fascinerande. Det finns även utrymme för spänning och viss lakonisk humor i filmen som gör att det blir något mer än en orgie i ångest. Skådespelarna gör dessutom ett fantastisk jobb. Ethan Hawke har nog aldrig varit bättre än här då han spelar en feg ynkrygg som går bakom ryggen på sin egen bror. Fast framförallt är det här Philip Seymour Hoffmans film. Här bevisar han slutligen att han är vår tids stora skådespelare. Hans spel spänner över hela registret från lågmäld minimalism till en stressad intensitet som ligger på gränsen till överspel. Vilket är en av många anledningar till att se denna film.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar