Eftertanke angående Människohamn.

John Ajvide Lindqvist hör till de författare som verkligen förstår hur musik ska integreras i sina böcker. Till skillnad från många andra gör han det inte för att plocka popkulturella poänger utan för att musik är en sådan naturlig del i mångas vardag. I Människohamn finns det en ömsint men samtidigt sorglig skildring av två utstötta tonårsgrabbar vars räddning blir The Smiths. Eller räddning kanske är att ta i. Deras totala identifikation med Morrisey (inkluderat låtciterande och plagierade frisyrer) kanske inte är så bra i längden. Snarare blir det en osund dyrkan som cementerar deras utanförskap. Människohamn rymmer även en referens till Talking heads fina låt Heaven. Ett band som jag precis har börjat lyssna på just därför. Man tackar för det!