Då giganten Paul Newman dog i höstas framstod han i dödsrunorna som prototypen för den amerikanska helyllekillen. De stämde säkert privat men faktum är att han gjorde sina bäste rollprestationer då han spelade obehagliga personer. Under sina första år hade Newmans rollinsatser ofta stråk av arrogans och sexuell hotfullhet, som senare ofta saknades på gott och ont då han blev en gemytlig amerikansk ikon.
Paul Newmans aggressiva skådespeleri fungerar bäst i vad som kan vara hans främsta skådespelarprestation, titelrollen i Vildast av dem alla (Hud) från 1963. Newmans Hud Bannon är en genuint osympatisk person. Visserligen har han karisma, men den är av den typ som får dig att känna dig illa till mods. Hud är en skrupellös kvinnotjusare och skitstövel som kämpar med sin hederliga men åldrade far om kontrollen över familjefarmen i Texas. Fadern (stålande spelad av Melvyn Douglas) nålar fast Huds personlighet då han i ett raseriutbrott anklagar honom för att inte bry sig om sina medmänniskor.
Den stora men orättvist bortglömda regissören Martin Ritt gjorde här sin bästa film med ett kristallklart svartvitt foto som speglar Texaslandskapets ödslighet. Vildast av dem alla fångar på pricken stämningarna i småstadsamerika i början av sextiotalet där moderniteten krockar med traditionerna. I filmen främst symboliserat av de portabla radioapparater huvudpersonerna bär omkring med mitt blad alla gamla cowboyattribut. Det är för övrigt inte bara Newman som briljerar här. Tonårsstjärnan Brandon de Wilde gör ett fint porträtt av Huds snälla brorsson. I början ser han upp till Hud men under filmens gång börjar han genomskåda honom och ser vilken äregirig men tom person farbrodern är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar