söndag 31 januari 2010

Efter Esbjörn.

Nästan två år efter att Esbjörn Svensson så tragiskt dog i en drunkningsolycka, har hans trios bassist Dan Berglund lyckats gå vidare och bildat ett nytt band. Jag var och såg denna nya grupp med det omöjliga gruppnamnet Dan Berglunds Tonbruket på deras premiärspelning på Strand igår kväll, och det var svidande bra. En atmosfärisk musik som knappast var någon jazz alls, men desto mer "progressiv rock" i bästa mening. En instrumental musik som skapar bilder i dit inre. Jag misstänker att den här nya konstellationen kan bli riktigt stora internationellt, men då måste de skippa det löjliga namnet.

lördag 30 januari 2010

Mahalo!

Fram till den 21 februari pågår utställningen Mahalo på den utmärkta rockabilly-affären/templet Sivletto på Södermalm. Konstnärer ifrån hela världen har gjort sina egna tolkningar av "Tiki-kulturen", med finfina tavlor och tryck som speglar den här kulturens fantastiska karibiska tema. Det bästa av allt, är att allt är till salu, och vissa av trycken kan du få för bara 400 spänn, lätt prisvärt!

fredag 29 januari 2010

Decenniet som var!

Precis som mig är väl de flesta rätt trötta på alla tjatiga sammanfattningar av 00-talet vid det här laget. Den nya antologin Noll Noll: Decenniet som förändrade världen är dock obligatorisk läsning för alla samhällsintresserade. De olika författarna tecknar en bild av ett decennium som på många sätt var historiskt, kanske det viktigaste årtiondet sedan sextiotalet på gott och ont. Gå man tillbaka tjugo år i tiden kan man se att det då var en helt annan värld, om den var bättre eller sämre kan så klart diskuteras

De flesta av texterna i den här förvånansvärt jämna antologin är läsvärda, men i särklass bäst är Kjell Häglunds svidande elaka text om hur inrednings och ombyggnadsmanin driver den övre svenska medelklassen helt ifrån vettet. Mer rolig och oroande läsning var det länge sedan jag såg.

torsdag 28 januari 2010

100 album du inte visste att du behövde höra: #97 Duke (1980).

Genesis är nog inte ett band som man behöver utforska närmare (hela deras diskografi finns på Spotify om någon skulle våga sig på det), det mesta är olyssningsbart och jobbigt. GenesisDuke är dock undantaget som bekräftar regeln. Duke som spelades in i Polar - Studion i Stockholm hösten 1979 är riktigt bra. Albumet bjuder på en explosiv orgie i synthesizers ano "tidigt 80 - tal" och kan vara ett av de mest pampiga album du har hört. Det balanserar hela tiden på gränsen till det patetiska, men bandet kommer undan med sina bombastiska ambitioner. Mycket tack vare att det mitt bland all slickad och uppdaterad symfonirock "light" gömmer sig några klockrena poplåtar signerade Phil Collins, som dessutom nog aldrig har sjungit bättre än här!

onsdag 27 januari 2010

The sound of the road.

Det bästa med filmatiseringen av Vägen (förutom scenen där Viggo Mortensen lämnar sin vigselring på en bro) är nog Nick Caves och Warren Ellis stämningsfulla soundtrack. Nick Cave & Warren EllisThe Road - Original Film Score bjuder precis som herrarnas tidigare filmmusik på en slags hotfull melankoli, dova klanger, ledsamt pianospel och plötsliga små utbrott av oljud. De fångar i sin musik stämningen i filmen (och romanen) perfekt. Har ni inte läst Vägen än, är det här perfekt musik att lyssna på när ni gör det!

tisdag 26 januari 2010

Vägen: The Movie.

Att Cormac McCarthys högklassiga framtidsdystopi Vägen skulle bli film var väl självklart, boken har rent filmiska kvalitéer och grundhistorien är i princip prototypen för en "roadmovie". Ändå fungerar inte filmen riktigt, trots flera oförglömliga scener, och en utmärkt scenografi och miljöskildringar som oroande skildrar ett laglöst USA efter katastroffen. Kanske saknas självständigheten i förhållandet till förlagen som utmärker de både lysande McCarthy - filmatiseringarna Dessa vackra hästar och No country for old men? De avsnitt där regissören lägger till sina egna idéer (främst skildringar av det "underbara" vanliga livet före det otänkbara) är utmärkta. Jag misstänker dock att Vägen uppfattas som en mycket bra film om man inte har läst den litterära förlagen, men jag fann filmen lite väl ojämn för sitt eget bästa.

lördag 23 januari 2010

Man på lina!

Äntligen har Man on wire letat sig upp på svenska biografer. Det är en dokumentär om den franska lindansaren Philippe Petit som 1974 gick på lina (eller snarare på kabel) emellan de både World Trade Center - tornen i New York. Ett livsfarligt projekt som krävde flera månader av förberedelser och involverade ett antal medbrottslingar.

Det visar sig att själva lindansandet kanske var det minst krävande i denna ultimata "public - stunt", att bara ta sig in i de båda World Trade Center - tornen, släpa all utrustning upp till taken, samt spänna fast kablarna emellan husen, krävde noggrann planering och list för att inte åka fast. Det är just dessa förberedelse som i filmen bitvis dramatiseras som gör Man on wire så underhållande. En dokumentär om en verklig händelse som kunde vara tagen ifrån den mest spektakulära spelfilm!

fredag 22 januari 2010

Missa Am I Black Enough For You på SVT2 i kväll!

20.00 i kväll visar SVT2 den svenska dokumentären Am I Black Enough For You om den lite bortglömda soulsångaren Billy Paul. Han var en av Philadelphia-soulen förgrundsfigurer men efter att ha haft en monsterhit med Me and Mrs Jones 1972 blev inte karriären som han hade tänkt. Dokumentären lämnar ibland lite att önska men vi får ett närgånget porträtt av en artist som fortfarande kämpar på, och naturligtvis en massa bra musik!

torsdag 21 januari 2010

100 album du inte visste att du behövde höra: #98 How Will I Know If I'm Awake (2008).

Brent Cash har vad jag vet ingen relation till Johnny Cash - klanen, men hans musik är lika fantastisk som deras bästa stunder, om inte bättre. Brent CashHow Will I Know If I'm Awake är nog ett av de senaste årens mest underskattade album. Utgiven på tyska kvalitetsbolaget Marina gör den Georgia - födda Brent Cash en drömsk och kaleidoskopisk popmusik som är uppfriskande fräsch. Influenserna ifrån Beach Boys och andra harmonipop - hjältar finns där, men Brent Cash gör något eget. Han är en slags enmansorkester som tar begreppet singer/songwriter till en helt ny nivå!

onsdag 20 januari 2010

Uppe i luften!

Up in the air är en film som har sällsynta kvalitéer, men även en störande ojämnhet. Utan att vara ett mästerverk (som affischen är) är det en dramakomedi som balanserar på en slät lina mellan mys och tragik. Jag blir alltmer övertygad om att Jason Reitman kan bli Hollywoods nya Hal Ashby, en regissör som gör filmer som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt. För Reitman är betydligt bättre på att hantera den svärta som finns i historien om en managementkonsult som flyger omkring och sparkar folk över den krisdrabbade amerikanska kontinenteten. När det däremot ska bli lite mysig traditionell komedi störtdyker filmen helt. Och George Clooney blir alltmer trovärdig som dramatisk skådis. Det här är en av hans bättre roller hittills, men det är det insmickrande flygfotot som stjäl shownen!

tisdag 19 januari 2010

Inte så snabba cash!

Att Snabba cash skulle bli film var väl självklart. Jens Lapidus moderna Stockholms - noir har rent filmiska kvalitéer. Själva filmatiseringen har även den en filmsik känsla, men i övrigt är jag inte så imponerad. Det är inte skådespelarnas fel, Joel Kinnaman är otippat utmärkt i huvudrollen och det är uppfriskande att man vågat välja okända ansikten till de andra viktiga rollerna. Problemet jag har med filmen är tempot. Det är alldeles för långsamt än vad som är nödvändigt för en thriller. Det känns som om filmen håller på i en evighet och jag tröttnar halvvägs. Det kompenseras inte av platta ansatser till karaktärsfördjupning och filmen är överlag rätt ytlig. Den tillför tyvärr inget till den litterära förlagen.

måndag 18 januari 2010

Människor helt utan betydelse.

Darling - regissören Johan Klings debutroman Människor helt utan betydelse kom ut för ungefär ett år sedan, men jag har läst den först nu. Det är en mycket bra och kort roman. Just enkelheten både i språk och sidantal är till bokens fördel, man får som läsare själv fylla i en del. Vi får följa en relativt misslyckad person i mediebranschen under en sommardag i slutet av 90 - talet, när han sakta ser sitt professionella och privata liv rasa ihop. Precis som i Darling finns det en känsla av ensamhet och kyla i bokens stämningar som nog har stor identifikationsgrad. Johan Kling framstår som en rätt dyster typ, men han beskriver en skugglik och svår tillvaro som för många är en verklighet.

söndag 17 januari 2010

Är årets viktigaste film redan här!

Frågan är om någon film kommer vara lika drabbande på bio i år än The Cove. Dokumentären om brutal delfinslakt i Japan och den ohumana delfinarium - industrin tillhör bland det starkaste filmer jag sett. The Cove har många likheter med Sharkwater, en annan mästerlig dokumentär som får en att ta ställning, och verkligen försöka göra något. Jag kan lova att ingen förblir oberörd efter att ha sett The Cove och jag skäms över att vara människa, när jag ser hur vi behandlar och håller på att utrota det intelligenta och unika djuret delfinen. Det positiva är att den här filmen får upp folks ögon för problemet och det har redan gett resultat! Den årliga delfinslakt i den japanska kustsad som filmmakarna försöker stoppa, ställdes faktiskt förra året in. Ibland kan film göra skillnad!


lördag 16 januari 2010

100 album du inte visste att du behövde höra: #99 Harold Melvin & The Blue Notes (1972).

Det var det här självbetilande debutalbumet som presenterade Teddy Pendergrass (och resten av The Blue Notes) för världen. Harold Melvin & The Blue NotesHarold Melvin & The Blue Notes är ett av världens bästa debutalbum någonsin. Sällan har en grupp låtit så "färdig" redan på sitt första album. Från början hade producent/låtkrivarparet Gamble/Huff komponerat materialet för en annan grupp, The Dells. Men då den dealen inte gick igenom fick The Blue Notes chansen. En chans de verkligen tog, för Teddy Pendergrass sjunger som en gud albumet igenom, både på innerliga ballader och i episka soulsymfonier. Det var här Philadelphia - soulen slutligen tog över stafettpinnen ifrån Motown och Stax, och för alltid förändrade musikstilens uttrycksätt!

fredag 15 januari 2010

Teddy Pendergrass R.I.P.

Den store soulsångaren Teddy Pendergrass har avlidit efter en tids sjukdom. Teddy Pendergrass var på 70-talet förstasångare i den fenomenala soulgruppen Harold Melvin & The Blue Notes som var Philadelphia - soulens absolut största slagskepp. Tillsammans med dem och låtskrivar/producentparet Gamble/Huff skapade han något av den bästa musik som har spelats in. Senare lämnade han gruppen för en framgångsrik solokarriär, som fick ett abrupt slut i början på 80-talet, när han blev invalidiserad i en bilolycka. Teddy Pendergrass gav dock inte upp och behöll sin värdighet in i det sista. En värdighet han omgav sig med i allt han företog sig och som han alltid kommer att bli ihågkommen för!

torsdag 14 januari 2010

Missa inte Maskinisten på SVT2 i kväll.

Det går många höjdarfilmer på SVT den här veckan. 22.30 i kväll visas Maskinisten SVT2. En film som hade originaltiteln The Machinist när den gick på bio, och så här i efterhand framstår som en av 00-talets bättre filmer. Den underskattade regissören Brad Anderson berättar mycket stilistiskt om en ensam mans fysiska och psykiska förfall, med alla de vanföreställningar som följer. Men det man mest minns filmen för är Christian Bales rolltolkning, när han avmagrad kämpar mot sina demoner på en diet av kaffe och cigaretter!

onsdag 13 januari 2010

Fish tank - feel bad som feel good!

Fish tank kan vara filmhistoriens första "feel bad - film" som trots det är väldigt mycket "feel good". Filmen om en undertryckt tonårsflicka som verkar hitta en utväg ur miljonprogramstristessen via dans och mammans nya "trevliga" pojkvän, undviker alla klyschor ifrån den brittiska diskbänksrealismtraditionen. Man liksom sitter och väntar på att missbruk, sexuella övergrepp och missade chanser ska dyka upp. Men Fish tank är en av genrens mest fräscha filmer på länge. Den sedvanliga misären dyker visserligen upp då och då, men i det stora hela präglas filmen av en lekfullhet och en befriande oförutsägbarhet. Regissören Andrea Arnold är en sällsynt talangfull regissör som redan här med sin andra film har gjort ett verk som aspirerar på något stort. Förhoppningsvis blir Fish tank bara en början på en fantastisk karriär!

tisdag 12 januari 2010

Missa inte Kinsey på SVT1 i natt!

Det är läge att ladda videon i natt, för 02.45 visar SVT1 Kinsey, filmen om den amerikanska sexualforskaren med samma namn som först gjorde succé, och sedan skandal i 50-talets USA. Den i vanliga fall tråkiga Liam Neeson gör sitt livs roll som den förvånansvärt strikta Kinsey, men showen skälls av den briljanta birollskådisen John Lightow, i en komplex roll som huvudpersonens stränga far!

måndag 11 januari 2010

Missa inte The constant gardener på SVT i kväll!

22.55 i kväll visar SVT1 The constant gardener från 2005. En sällsynt lyckade filmatisering av John Le Carre's roman Den trägne odlaren. Filmen är en spännande thriller med Afrika som fond, men är framförallt en mycket stark kärlekshistoria. Huvudpersonen, en brittisk diplomat, visar sig vara sin idealistiska biståndsarbetare till fru värdig först när hon har dött.

söndag 10 januari 2010

100 album du inte visste att du behövde höra: #100 Pot Luck (1962).

Det känns passande att inleda min nedräkning med en Elvis - skiva, med tanke på det aktuella jubileet. Elvis PresleyPot Luck kan faktiskt vara hans mest underskattade skiva, och det sista riktigt bra han kom att göra på flera år (år som ägnades åt usla filmer med ännu sämre musik). Låtmaterialet på Pot luck är topptopp rakt igenom med så väl intima och pampiga ballader, tidstypisk pop och mer svängiga låtar. Elvis sjunger dessutom som en gud rakt igenom, han låter extremt inspirerad vilket som alla vet alltid gav ett utmärkt resultat.

lördag 9 januari 2010

Premiär för 100 album du inte visste att du behövde höra i morgon!

I morgon kommer jag att ha premiär för en ny veckovis återkommande avdelning här på bloggen. Under rubriken "100 album du inte visste att du behövde höra" kommer jag en gång i veckan presentera ett album (med Spotify - länk självklart) som jag anser att alla behöver höra, även om de inte visste det. Syftet är att lyfta fram de album som inte brukar finnas med på listor av typen "världens 100 bästa skivor". Album som Joshua tree, Revolver, Harvest, What's going on eller Pet sounds kommer ni inte hitta på min lista, men däremot en massa annat ifrån musikhistorien, som ni troligen kommer att tycka är mycket bättre!

onsdag 6 januari 2010

Ännu mer There will be blood: The Book!

There will be blood är inspirerad av den första delen av Upton Sinclairs roman Oil! från 1927, men den bygger inte på den boken. Ärligt talat så har boken och filmen ytterst lite med varandra att göra. Den enda likheten är att de båda verken berör den begynnande oljeindustrin i Kalifornien och tar en far/son - problematik. Det är snarare så att Oil! sådde ett frö i Paul Thomas Andersons huvud, som han sedan utvecklade till sin egen fantastiska film.

Oil! är dock en mycket bra bok som jag verkligen rekommenderar Det är en episk och mycket politisk roman. Den är som bäst när den skildrar den framväxande socialistiska rörelsen i det tidiga 1900-talets USA, en rörelse som slogs tillbaka mycket hårt av överheten, och över hela roman svävar en indignation och ilska ifrån författarens sida. Huvudpersonen slits mellan sina socialistiska sympatier, och den lojalitet han känner med sin familj och samhällsklass. En konflikt som fungerar som drivolja för hela romanen.

tisdag 5 januari 2010

Mera There will be blood: The Soundtrack.

Ingen som har sett There will be blood kan väl glömma Jonny Greenwoods filmmusik (som ni kan lyssna på här:There Will Be BloodThere Will Be Blood). Mörk, klaustrofobisk, och framförallt mycket vacker hör det till den bästa musik, oavsett genre, som har komponerats de senaste åren. Det är intressant att se hur Paul Thomas Anderson verkligen intrigerar musiken i sina filmer, och på allvar gör sina filmmusikkompositörers musik till ett essentiellt verktyg för att föra handlingen framåt. I There will be blood illustrerar Jonny Greenwoods hotfulla men lockande stråkar, lika mycket som någon bildruta hur huvudpersonen sakta drivs mot moralisk och själslig undergång, till följd av sitt kompromisslösa beteende.

måndag 4 januari 2010

Ny infallsvinkel på 00-talets bästa film!


Brittiska tidningen The Guardian har helt rättvisst utsett There will be blood till oo-talets bästa film (även om jag tycker att regissörens "andra" 00-tals film Punch drunk love kanske är bättre). The Guardian har även publicerat en mycket läsvärd och kort essä om There will be blood: http://www.guardian.co.uk/film/filmblog/2010/jan/01/best-films-noughties-there-will-be-blood. Kan det vara så att denna historiska film om det mörker som låg till grund för den amerikanska drömmen, i själva verket är en film om vår tid, och en varning inför den hemska framtid som kan komma?

fredag 1 januari 2010

Läst under jul & nyår!

Julledigheten får i alla fall mig att läsa mer böcker än i vanliga fall, speciellt om det är så kallt som det är nu. Det här är några av de böcker som jag läst under jul och nyår!


Sanslöshet av Horacia Castellano Moya verkade vara intressant, då det var en roman som handlade om en journalist som undersöker regeringens massaker på indianer i ett icke namngivet mellanamerikanskt land. Tyvärr kom boken aldrig igång och större delen av historien bestod av sexfixerat snusk. Mer en dålig Bukowski - kopia än en spännande bok ifrån ett annat språkområde, om jag ska vara ärlig.


Stikkan, en biografi om Stikkan Andersson skriven av hans dotter Marie var betydligt bättre. Det är ett mycket underhållande levnadsöde som målas upp och det gör att jag kan bortse ifrån vissa upprepningar, och andra brister i berättandet. Stikkan Andersson får upprättelse i den här boken, där han framstår som en av de största profilerna som det här landet har haft. Kanske alltför stor för lilla Sverige om man ska vara ärlig. Han var en svensk motsvarighet till de engelskspråkiga ländernas impressarios.

Erik Erikssons Så fungerar samhället framstod på förhand som spännande, men det visade sig vara en rätt trist pappersprodukt, även om Erik Eriksson (mannen bakom bland annat Brev till samhället) är en av vårt lands skarpaste hjärnor. Framtidsdystopin om hur världen skulle se ut om en kristen Timbro-höger fick bestämma hade i alla fall fina illustrationer, och ett par hårresande tankegångar, men var allt för torrt skriven.

Att läsa en bok av Norman Mailer blir ofta en besvikelse. Så var även fallet med The Fight, författarens långa reportage om mästarfighten i boxning i Zaire 1974, mellan Mohammed Ale och George Foreman. Bitvis är det ett utmärkt reportage som verkligen fångar stämningarna på plats, men Mailer är så självupptagen att en stor del av boken upptas av hans egna funderingar och problem. Det framstår som helt onödig och daterar boken en aning

Bästa läsningen i jul blev istället den sorgligt bortglömda författaren Walter Tevis roman The queen's gambit från 1983. Den berättar om en ensam tonårsflicka som blir världsmästare i schack. Boken är långsam och sävlig, och en slags blandning mellan spänningsroman och karaktärsstudie, samt naturligtvis en skildring av schackvärlden. Det är den typ av bok vars belöning först kommer när man har läst klart den. Först då framgår det vilken stor läsupplevelse man har varit med om!