söndag 28 februari 2010

Brasilia! Brasilia ! Brasilia!

Årets svenska reportagebok är redan här! Fantasiön av Henrik Brandao Jönsson berättar om den brasilianska huvudstaden Brasilia. En huvudstad som i mitten av 50-talets mitt under modernismens guldålder anlades i mitten av landet, byggd och planerad av den främsta arkitektoniska hjärntrust som gick att uppbringa. Även om staden rent byggnadsmässigt är ett mästerverk som hör till det främsta i världen (och inget annat lika häpnadsveckande har byggts sedan Brasilia-projektet stod klart) kom det brasilianska styrets nya centrum att plågas av flera oförutsedda problem.

Eftersom arkitekterna och stadsplanerarna kom ifrån övre medelklassen så glömde de bort arbetarna, de byggnadsarbetare som uppförde staden fick tillexempel ingenstans att bo och om man bygger en ny storstad i ett fattigt land så är det ofrånkomligt att den drar till sig människor som en sockerbit. Dessutom är Brasilia en stad där bilismen kom att bli det enda sättet att förflytta sig på och där politiker och stadstjänstemän lätt kunde vältra sig i korruption när deras väljare befann sig långt därifrån.

Den stora styrkan i Fantasiön är att Brasilia just skildras ifrån en mängd aspekter (och dessutom är historiken fantastiskt heltäckande). Staden är en utopi och en modernistisk mardröm, en triumf och ett misslyckande, ett monument över både mänsklighetens ambition och högmod, samt både Brasiliens framtid och en hämnande rest ifrån en annan epok!




lördag 27 februari 2010

100 album du inte visste att du behövde höra: #93 Main Course (1975).

Jag vidhåller att Bee Gees är ett underskattat och orättvist baktalat band. Kanske var de för ojämna och produktiva för sitt eget bästa, men under sextio- och sjutiotalen spelade de in mycket bra musik. Allra bäst var bröderna Gibb under deras förlöjligade disco-period under andra halvan av sjuttiotalet. Gruppen gjorde då sin tredje (eller fjärde comeback) efter att först ha börjat med smörpop, för att sedan bli mer progressiva, för att därefter nästan se karriären rinna ut i sanden.

Disco-satsningen visade sig vara ett genidrag (även om det var Philly-soul som bröderna var inspirerade av). Deras fem "discoalbum" är i stort sätt utmärkta och allra bäst är Bee GeesMain Course från 1975. Albumet innehåller både deras kanske främsta ögonblick, den episka Nights on Broadway och singelettan Jive talking. Resten av albumet är minst lika bra (om inte bättre) och alla som anser att disco är en lättviktig genre bör lyssna på Main Course. En skiva som innehåller sällsynt sofistikerad, arrangerad, komponerad och framförd musik!

fredag 26 februari 2010

Martin Scorseses sämsta film!

Nog för att jag hade låga förväntningar på Shutter Island, filmen bygger på en riktig dålig bok av Dennis Lehane, trailern gav tveksamma vibbar och att Martin Scorsese envisas med att ge sina huvudroller till Leonardo DiCaprio gjorde att jag inte såg fram emot den här filmen av en av alla tiders främsta regissörer, men att filmen skulle vara så här usel kunde jag omöjligt tro. Nog för att Martin Scorsese har gjort mindre bra filmer tidigare men han har alltid varit intressant i sin regissörsgärning. Shutter Island är dock en kalkonfilm hur man än ser på det och det blir uppenbart att klassisk spänningsfilm och skräck verkligen inte är regissörens gebit.

Det enda positiva jag kan säga är att återblicks/dröm-sekvenserna ibland är snygga, men i en bättre film skulle de nog ses som pinsamma. I övrigt bjuds det på segt tempo, ologiska kullerbyttor i handlingen och sällsynt uselt skådespeleri, inte bara ifrån Leo. Ben Kingsley och Max Von Sydow gör tillexempel några av sina karriärers sämsta insatser som "farliga" psykiatriker. Den enda som klarar sig helskinnad ur det här konstnärliga fiaskot är Mark Ruffalo, men å andra sidan verkar han tolka hela spektaklet som ett enda stort skämt!

torsdag 25 februari 2010

Mera Christopher Isherwood!

Förhoppningsvis leder filmatiseringen av En enda man att fler upptäcker den utmärkta författaren Chistopher Isherwood. Under sin levnad tillhörde han den kategori författare som var världskändisar, skapade debatt och levde liv som kunde vara hämtade ifrån deras böcker.
Farväl till Berlin från 1939 är Isherwoods mest kända roman och den låg till grund för pjäsen Jag är en kamera som sedan blev den världskända musikalen Cabaret (som senare blev en film som för alltid cementerade bilden av Weimar-erans dekadens). Själva boken är dock inte så glittrig utan snarare tämligen dyster. Den framstår som en av de bästa skildringarna av Berlin strax innan och efter nazisternas maktövertagande. En bok som inte kan sluta på något annat sätt än i djup sorg.

Min favoritroman av Christopher Isherwood är dock den underskattade Världen om aftonen (The world in the evening) från 1945. Den utspelar sig i trettiotalets intellektuella/ jet set-kretsar och sällan har den själsliga tomhet som kan drabba unga människor skildrats så väl. Jag läste boken i en sommar i femtonårsåldern och kommer aldrig glömma de tragiska människoporträtt som författaren målar upp.

onsdag 24 februari 2010

A Single Man: The Book!

En enda man gav faktiskt ut på svenska för första gången för ett par år sedan. Det var entusiastförlaget Salamonski som såg till att Christopher Isherwoods självbiografiska roman från 1964 slutligen kom i översättning. Jag måste säga filmen är bättre samtidigt som romanen har ett djupare perspektiv med en mer inträngande skildring av det tidiga sextiotalets kalifornska "suburbia"-värld och kvasiradikala utbildningssystem (precis som i alla filmatiseringar måste man dock välja bort något). Och liksom filmen är boken mästerlig nästan enda till slutet. I den sista fjärdelen av romanen tröttnar man som läsare på huvudpersonens självupptagenhet och ömkande, men innan dess är det här en stor läsupplevelse.

tisdag 23 februari 2010

A Single Man: The Movie, eller Mad Men på västkusten.

För alla som är besatta av Mad Men kommer nu en film som ger perspektiv på den framstegsivrande och melankoliska tidsandan ifrån Kaliforniens horisont (och är inte avsnitten i säsong två där Donald Draper gör en utflykt till det utopiska drömlivet där borta i väster helt underbara). En enda man bygger på Christopher Isherwoods roman med samma namn ifrån tidigt sextiotal och berättar om den sista dagen i en äldre homosexuell professors liv. Hans livskamrat har just dött i en bilolycka och han ser ingen mening i tillvaron samtidigt som denna depression ger honom en förmåga att se saker och sammanhang helt klart.

Colin Firth är naturligtvis född att spela den här rollen med sin naturliga stelhet och strikta sätt. Att debutregissören Tom Ford är modeskapare märks också. Han har verkligen njutit av att få till de rätta tidsmarkörerna i allt ifrån heminredning till kläder (och inte minst arkitektur). För en person som jag, som är besatt av Kalifornien och den här epoken, är den här filmen rena julafton.

Men samtidigt saknas kanske det där lilla extra som gör att filmen blir en utmärkt stilstudie och karaktärsdrama, men inte ett mästerverk. Jag är lite kritisk till att regissören inte förhåller sig friare till den litterära förlagan. För precis som i boken är allt utmärkt fram till avslutningen som inte är tillfredsställande, utan nästan pinsam (vilket dock kanske var författarens avsikt). Men varför gnälla, En enda man är ändå en av årets bästa filmer. Den beskriver en tid där allt var perfekt på ytan men där många människor var helt förtvilade inombords.

Fotnot: Om jag nu ska gnälla lite mer så måste jag säga att det var en miss att låta Julianne Moores härligt utlevande men sorgsamma rollfigur spela Serge Gainsbourg på skivspelaren. Så hippa var inte ens tjusiga och bedagade lyxfruar i det tidiga sextiotalets Kalifornien, men kanske i Frankrike däremot.......

söndag 21 februari 2010

Läst i vinter.

Förutom en himla massa Batman, har jag bland annat läst dessa böcker i vinter!

Nog för att vintern har varit svår, men den sextonåriga tjejen som är huvudperson i En helvetes vinter har det garanterat jobbigare. Det är den första bok av Daniel Woodrell som jag har läst och jag hade höga förväntningar som tyvärr inte infriades riktigt. Språket var fint och skildringen av ett bortglömt fattig-USA träffsäker, men samtidigt var det lite småtråkigt emellanåt och spänningsmomenten fungerade inte.

Skjut inte på journalisten var perfekt tunnelbaneläsning. En antologi där olika utrikeskorrar berättar om den fara som deras yrke kan innebära. Som så ofta med den här typen av böcker var det ojämnt, men det är ändå essentiell läsning för alla som är intresserade av utrikesfrågor och de människor som får oss att förstå dem.

Orkar man inte läsa den nyligen bortgångna Howard Zinns Det amerikanska folkets historia (som i ärlighetens namn både är tjock och småtråkig), kan Ronald Wrights Vad är Amerika vara ett alternativ för de som vill läsa om USAs mindre ärerika historia. Det är ingen trevlig läsning om ett land vars uppkomst och utveckling bygger på falska förespeglingar och rövarkapitalism. Kanske blir bilden ibland lite väl onyanserad och ensidig, men i det stora hela har nog författaren rätt om att den mörka sidan av USA alltför ofta dominerar.

The Damned United var en av förra årets isärklass bästa filmer och David Peace litterära förlaga är minst lika bra. Den här boken är en modern klassiker och ett upprättande av den kontroversiella fotbollsmanagern Brian Clough. De partier där vi får följa Cloughs tankar är helt otroliga och även om man som jag är helt ointresserad av fotboll som spel, får du ett utbyte av den här boken.

Freedomland är däremot en riktigt usel film, men inte helt otippat var min favoritförfattare Richard Prices åttahundrasidiga bok betydligt bättre. Kanske lite för lång men samtidigt en mångbottnad roman som är en blandning av kriminalhistoria och ödesdrama. Ingen skriver om det svarta USAs underklass lika bra som Richard Price!

lördag 20 februari 2010

Missa inte Kärlekens raseri på SVT2 i kväll!

Missa inte filmatiseringen av Ian McEwans roman Kärlekens raseri från 2004 kl 21.35 i kväll på SVT2. Det är den hittills bästa filmen som har baserats på någon av den stora författarens böcker och den enda som riktigt står på egna ben. Det är en underskattad film om hur osund besatthet och psykisk sjukdom kan förväxlas med kärlek och därmed ödelägga liv. Dessutom vill du aldrig åka luftballong efter att ha sett den här filmen.

fredag 19 februari 2010

Exit Artie Cohen?

Så kallad kvalificerad kriminallitteratur i översättning har det svårt på den svenska bokmarknaden (läs en utmärkt artikel om det här: http://www.alba.nu/artikel/artikel.php?id=958). Flera internationellt kända författare har övergivits av sina svenska förlag och frågan är om det kommer någon mer bok av Reggie Nadelson i svensk översättning efter Dödskällan som gavs ut 2008. Det vore synd om utgivningen av Nadelson i Sverige stannade på tre böcker, för hennes "deckare" om den judiskryska amerikanska kriminalaren Arite Cohen tillhör genrens bästa.

Romanerna är spännande men det är inte det viktiga. Snarare är det miljöskildringarna, beskrivningarna av ett New York som fortfarande kan vara en hotfull plats, inträngande persporträtt och inblickarna man får i den ryskamerikanska subkulturen i Brighton Beach som gör hennes böcker till ett måste. Själva kriminalelementet är faktiskt sekundärt och det är synd att de svenska läsarna inte har uppskattat det i någon större omfattning.

torsdag 18 februari 2010

100 album du inte visste att du behövde höra: #94 Apogee (1978).

Efter den monumentala framgången med Aja, kunde Steely Dan - männen Walter Becker och Donald Fagen i princip sanktionera vilket projekt de än ville. De valde då att producera Pete Christlieb & Warne MarshApogee. Apogee är en jazzskiva i en numera borttynad tradition där två saxofonister samspelar och går i närkamp med varandra. Pete Christlieb och Wayne Marsh blåser på rätt friskt och de bjuder på en stökig och oberäknelig, men samtidigt melodisk jazz i bäst sextiotalstradition. För att vara ett uppenbart retroprojekt så låter det här albumet utmärkt och fräscht. Musiken påminner dock inte alls om Steely Dan, men visar ändå att Becker & Fagen alltid har varit frustrerade jazzmusiker i grunden!

onsdag 17 februari 2010

Från Stockholm till Beverly Hills till Skeppsholmen.

Arkitekturmuseet i Stockholm hör till huvudstadens mer trista museer, framförallt med tanke på hur otroligt roligt ett riktigt inspirerande arkitekturmuseum skulle kunna vara. Men för tillfället pågar det fram till 16 maj en utställning där som är kanon. Den svenska designern och arkitekten Greta Magnusson Grossman hade på femtio och sextiotalen en mycket framgångsrik karriär i Kalifornien, där hon ritade lyxiga villor och formgav allt ifrån futuristiska lampor till funktionella skrivbord. Hon föll dock senare snabbt i glömska och den här utställningen är första gången som hon riktigt uppmärksammas. Att missa denna utställningen är ett stort misstag, inte minst om du som jag är biten av modernitetsepoken i Kalifornien. Läs mer här:

måndag 15 februari 2010

Walter Tevis spelar biljard x2.


Den underskattade men mycket läsvärda amerikanska författaren Walter Tevis debuterade 1959 med biljardromanen The Hustler. En bok som verkligen har åldrats väl, vilket i sig inte är konstigt, den är komprimerad och exakt skriven, helt utan överdrifter och med en förkrossande melankoli om förspillda chanser till lycka. Det bjuds också på en fantastisk skildrings av den tidens dunkla och halvkriminella subkulturer, där illegala biljardmatcher spelades. Bokens protagonist Eddie Felson är dessutom en antihjälte av rang. Några år senare blev boken även en mästerlig film med den svenska titeln Fifflaren.
När filmbolaget ville ha en uppföljare, övertalades Walter Tevis att skriva The Color of money som kom ut upp alldeles före hans för tidiga död 1984. Även om filmen är bra (den har ytterst lite med boken att göra) är nog The Color of money författarens sämsta roman. Det märks att det är ett beställningsjobb och boken går stundtals på tomgång. Det sparsmakade språk som utmärkte föregångaren saknas här, när Eddie Felson försöker på sig en comeback. Ibland glimrar dock Tevis till och slutet är rätt laddat men förutsägbart. I The Hustler fick Eddie Felson betala ett högt pris för sina synder, och jag är inte säker på att den romangestalten var värd ett lyckligt slut!

fredag 12 februari 2010

An education.

Mad Men-manin verkar ha satt igång en mindre våg av filmer som utspelar sig i början av 60-talet, den tid när västvärlden rent stilistiskt var som mest fulländad och framtiden tycktes ljus, samtidigt som gamla konventioner fortfarande höll människor tillbaka. An education utspelar sig 1961 och berättar om en förtjusande engelsk tonårstjej som blir förförd av en äldre man med lite väl många tveksamma hemligheter. Filmen får högsta betyg för tidsmarkörerna och beskrivningen av en småtråkigt efterkrigs-England, men själva storyn blir lite väl distanserad och kylig.

De flesta av skådespelarna är utmärkta, men filmen är inte så mycket mer än ett hyfsat brittisk drama, av den omisskänliga "smarta" karaktär som alltid utmärker brittiska kvalitetsprodukter. Det är kompetent gjort, men det lilla extra saknas, samtidigt som An educcation är en film som du tänker på i efterhand. Men filmens största problem är att den i vanliga fall så utmärkta Peter Sarsgaard är osedvanligt blek som en "Tom Ripley" - figur på lågbudget.

torsdag 11 februari 2010

James Ellroy var i stan!

Var och lyssnade på en av mina favoritförfattare: James Ellroy igår, när han framträdde på Kulturhuset. Det var smockfullt och elektrisk stämning i luften, Ellroy är en världscelibritet av rang. När han talar lyssnar man. Även om den inledande uppläsningen var kul på sedvanligt hysteriskt Ellroy-maner, var själva pratsunden höjdpunkten. James Ellroy har humor parat med ett knivskarpt intellekt, är inte politiskt korrekt, och är oförutsägbar i sina svar. Publiken var med på noterna, men när han började hylla Ronald Reagan blev det tyst, visste han inte att Reagan är en person som du inte bör ge positiva omdömen om på Europa-besök?

onsdag 10 februari 2010

Quiet please............ I love the sound of broken glass!

Nick Lowe har tills nyligen varit sällsynt illa representerad på Spotify, men nu verkar någon ha tagit tag i det, och sett till att vi kan lyssna på denna fenomenala och slitstarka artist. I en rättvisare värld borde han ha haft ett antal stora hits och inte bara vara en angelägenhet för finsmakare. På Nick LoweQuiet Please... The New Best Of Nick Lowe sammanfattas hela hans karriär, från de tidiga popexplosionerna, över ett mer "oompa oompa"-sväng, till de senaste skivornas mogna och värdiga uttryck. En bättre startpunkt att ta sig in in Nick Lowes musikaliska universum finns knappast.

Fotnot: I love the sound of broken glass är Nick Lowes enda riktiga hit i eget namn, det säger en del om den här samlingens klass när det är ett av de svagare spåren.

tisdag 9 februari 2010

Trevlig tegelsten!


Tegelstenstjocka böcker som listar världens bästa böcker, filmer, eller skivor är inte riktigt min melodi. De är tunga som satan, tar plats i bokhyllan, är sällan något man bläddrar i, eller läser från pärm till pärm. Tusen svenska klassiker som kom i höstas är dock ett undantag. Trots ett otympligt format är det ett översiktsverk som nästan kräver att man läser det kronologiskt, även om den även är kul att läsa i lite på måfå.

Författarna rankar tusen svenska kulturföretelser (böcker, filmer, skivor och TV-program) från mitten av femtiotalet fram till idag. Någon kulturkanon är det inte, kriterierna är att både ha med det som varit populärt och det som har ett högt konstnärligt värde. Därför figurerar Bergman och buskis sida vid sida. Men det spelar ingen roll, för det här ett utmärkt sätt att presentera den moderna svenska kulturhistorien på, och samtidigt ger det en bild av hur Sverige förändrats över tid.

måndag 8 februari 2010

100 album du inte visste att du behövde höra: #95 The Informant (2009).

Den stora skandalen med förra veckans Oscar-nomineringar var att Steven Soderberghs briljanta och förbisedda film The Informant glömdes bort. Den främsta missen var att Marvin Hamlischs utmärkta soundtrack (Various Artists – The Informant!) inte fick en chans att vinna en guldgubbe. Det är utan tvekan förra årets bästa filmmusik, med ett jazzigt och retrodoftande sound som trots det låter tidlöst. Hamlisch når här en av sina karriärstoppar med lekfulla kompositioner som både förhöjer spänningen i filmen, och fungerar som en trevlig musikupplevelse hemma vid stereon!

söndag 7 februari 2010

Precious.


Egentligen har jag ingenting emot Precious. Det är en ytterst lovvärd film om en ensam och överviktigt tonårstjej som lyckas resa sig trots usla odds när hon stöter på snälla och hjälpsamma medmänniskor som tror på henne. Men mitt stora problem med den här typen av misärskildringar ifrån fattig-USA är att det så ofta blir "Rocky-varning" av det hela. En underskuffad individ visar sig kunna resa sig och slutkontentan blir att den amerikanska drömmen trots allt fungerar. Dessa filmer skulle ibland må bra av lite mer dystra slut.

Men varför gnälla! Precious är på många sätt ett lycko-piller som kanske gör att fler sväljer samhällskritiken. Scenerna med den "problemklass" där huvudpersonen hamnar är helt underbara med livsglada ungdomar som inte tar skit ifrån någon. Och det var ett genidrag att använda sig av "icke-skådisar"i de bärande rollerna. Moniques elaka mamma är en av de mest otäcka figurer på film som jag har sett på länge. Hon ger filmen lite välbehövd svärta.

fredag 5 februari 2010

100 album du inte visste att du behövde höra: #96 Blue Magic (1974).

Det enda som man idag associerar den amerikanska soulgruppen Blue Magic med är den smöriga evergreenen Sideshow. Men gruppen var verkligen ingen "one hit wonder" med bara ett coolt gruppnamn. Deras självbetitlade debutalbum från 1974 bjuder på Philly-soul av högsta klass, de låter som ett svängigare och mer ambitiöst Stylistics. Blue MagicBlue Magic fångar själva essensen i Phildelphia-soulen och är ett av stilens mest tidlösa ögonblick!

torsdag 4 februari 2010

Missa inte Straw Dogs på SVT2 i kväll!


Missa inte den obehagliga och provocerande klassikern Straw Dogs som SVT2 visar 22.45 i kväll. Sam Peckinpahs film från 1971 väckte stor kontrovers när den släpptes på grund av flera våldsamma scener och tveksam kvinnosyn. Det är fortfarande en film vars egentliga budskap kan diskuteras utifrån en mängd synvinklar, i vad som på ytan är en enkel hämndhistoria om en timid matematiker som bosätter sig i sin unga fruns lilla hemstad på den engelska landsbyggden, där provokationer ifrån ortens manliga vita patrask tvingar honom att bruka våld. Både regissören Peckinpah och huvudrollsinnehavaren Dustin Hoffman befann sig på sin kreativa topp när filmen gjordes och Straw Dogs hör till de bådas främsta insatser.

onsdag 3 februari 2010

Avsked - bäst på bio just nu!

Vi befinner oss mitt i högsäsongen för kvalitetsfilm på biograferna just nu, och det finns ingen bättre film att se än det finstämt melankoliska japanska dramat Avsked. Filmen fick förra året en oscar för bästa utländska film, och sällan har det priset varit mer välförtjänt. Avsked är en poetiska film som med enkla medel berättar om cellist, när han blir arbetslös återvänder han till sin lilla hemstad på den japanska landsbyggden. Där börjar han jobba som balsamerare på en begravningsbyrå, ett av många föraktat arbete som han visar sig passa förvånansvärt bra för.

Även om själva grundstoryn är enkel, lyckas filmen berätta mycket om liv och död, hopp och förtvivlan, och inte minst generationskonflikter, samt de förändringar det japanska samhället för tillfället genomgår. Allt präglas dock av en behärskad humanism i filmberättande, för Avsked är en film som med minimalistiska medel berättar något stort. Det är dessutom kul att se något ifrån Japan som inte utspelar sig i Tokyo, i fina exteriör/interiör - scener får vi se ett vardagligt Japan där allt är väldig lugnt och stillsamt.

tisdag 2 februari 2010

Lyssna på vildingarna!


Det enda som kanske inte har fått tillräcklig uppmärksamhet (förutom scenen där en av vildingarna visar upp två ugglor för en förvånad Max) i hyllningarna av Till vildingarnas land är filmens soundtrack av Yeah Yeah Yeahs-medlemmen Karen O. Karen O And The KidsWhere the Wild Things Are Motion Picture Soundtrack: Original Songs by Karen O and The Kids är en slags drömsk och barnslig, men inte omogen popmusik, med drag av både dagiskörer, lägereldsallsång av "Hootenay" - karaktär och mer svängig indiepop i stil med det Essex Green. Slående bra är det hursomhelst, och dess funktion i filmen är ett skolexempel på hur man ska använda filmmusik. Och vildingarna hörs på soundtracket de med, bara det gör musiken till en smärre sensation (du ser de tidlösa filmscenerna framför dig).

måndag 1 februari 2010

Till vildingarnas land: The Movie!

Vad finns det egentligen att tilläga hyllningskören som har besjungit filmatiseringen av Till vildingarnas land? Det är en film som är gjord för barn i första hand, men som vuxna kan ha stor glädja av utan "vuxna skämt och referenser". Själva vildingarna är oroligt välgjorda utan en massa dumma dataanimationer. Det är kostym och dockanimation av bästa klass. Dessutom är vildingarna helt otroliga personligheter allihop, olika typer av mänskligt betende som blir som en slags allegori över familjen med dess inre konflikter och kärlek. Filmen pendlar för övrig emellan glädje och sorg på ett mycket effektfullt sätt, och slutet är så fint att man nästan börjar gråta!